Jag har trivts på alla platser och i alla städer jag har bott (jag har flyttat 14 gånger) men jag har aldrig känt mig lika stolt över min stad och mitt landskap som här i Jämtland. Det är helt enkelt här jag hör hemma och det vet många av er sedan förut. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om ”mitt” Jämtland medan jag bodde i Östergötland. När jag i kväll såg tv-programmet ”Allt för Sverige” kändes stoltheten som ett glädjebrus medan deltagarna besökte Oviken, där vi bodde från 1996 – 2009, Sunne kyrkoruin vid Andersön och Frösön. Några platser kände jag inte igen men om ni tittade på programmet kände ni kanske igen de fjäll jag så ofta har visat här i min blogg. En enda person kände jag igen. En av min yngsta dotters dagisfröknar skymtade förbi på Fröjdholmen där deltagarna fick hjälpa till med renovering av dansbanan.
De satt en stund vid en ruin. Det framgick inte vilken men jag kände igen Sunne kyrkoruin. Den skrev jag om i ett inlägg tidigt i våras då jag besökte Andersön, en favoritplats med natursköna promenadstigar. Hade jag sett det här programmet medan jag bodde kvar i Mjölby hade förmodligen känslan varit mer sorg och längtan än stolthet. Jag gillar Mjölby och kan sakna vissa saker men nu är jag hemma.
I morse vaknade jag till ett lätt snöfall och ca en dm snö på marken. När det hade ljusnat kunde jag inte vänta längre utan jag drog på mig vinterkängorna och gick ut. Kameran är inte vattentålig och därför blev det bara några mobilbilder. Nu i kväll snöar det fortfarande och det ser ut att komma ganska mycket mer snö i veckan. Nu är jag glad och nöjd. En vit vinter är mycket trevligare än en lerig vinter och jag kan för första gången, sedan jag blev vuxen, glädja mig utan att behöva känna stress över snö som måste skottas bort. Bilen behöver inte heller borstas om jag ska iväg. Den står i varmgarage och mår gott.
När jag öppnar ytterdörren finns det ingenting där ute som kräver en arbetsinsats från mig. Det är sååå skönt.