Jag har trivts på alla platser och i alla städer jag har bott  (jag har flyttat 14 gånger) men jag har aldrig känt mig lika stolt över min stad och mitt landskap som här i Jämtland. Det är helt enkelt här jag hör hemma och det vet många av er sedan förut. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om ”mitt” Jämtland medan jag bodde i Östergötland. När jag i kväll såg tv-programmet ”Allt för Sverige” kändes stoltheten som ett glädjebrus medan deltagarna besökte Oviken, där vi bodde från 1996 – 2009, Sunne kyrkoruin vid Andersön och Frösön. Några platser kände jag inte igen men om ni tittade på programmet kände ni kanske igen de fjäll jag så ofta har visat här i min blogg. En enda person kände jag igen. En av min yngsta dotters dagisfröknar skymtade förbi på Fröjdholmen där deltagarna fick hjälpa till med renovering av dansbanan.

De satt en stund vid en ruin. Det framgick inte vilken men jag kände igen Sunne kyrkoruin. Den skrev jag om i ett inlägg tidigt i våras då jag besökte Andersön, en favoritplats med natursköna promenadstigar. Hade jag sett det här programmet medan jag bodde kvar i Mjölby hade förmodligen känslan varit mer sorg och längtan än stolthet. Jag gillar Mjölby och kan sakna vissa saker men nu är jag hemma.

I morse vaknade jag till ett lätt snöfall och ca en dm snö på marken. När det hade ljusnat kunde jag inte vänta längre utan jag drog på mig vinterkängorna och gick ut. Kameran är inte vattentålig och därför blev det bara några mobilbilder. Nu i kväll snöar det fortfarande och det ser ut att komma ganska mycket mer snö i veckan. Nu är jag glad och nöjd. En vit vinter är mycket trevligare än en lerig vinter och jag kan för första gången, sedan jag blev vuxen, glädja mig utan att behöva känna stress över snö som måste skottas bort. Bilen behöver inte heller borstas om jag ska iväg. Den står i varmgarage och mår gott.

När jag öppnar ytterdörren finns det ingenting där ute som kräver en arbetsinsats från mig. Det är sååå skönt.

Det var ännu en kall natt och termometern har, såvitt jag vet, inte varit över noll vid något tillfälle. Jag blev därför förvånad när mörkret gick över i morgonljus och jag såg att träden var fria från rimfrost och att allt var kalt och trist. Jag förstår inte. Kan det ha varit torrare luft eller kanske en stark vind som har förstört det vackra? Kanske var det en kombination. Jaja, vad det än beror på så är jag glad att jag fick med mig några bilder från gårdagens promenad. Då var det fortfarande en sagolikt vacker natur där ute.

I går bakade jag årets omgång med lussebullar. Jag glömde föreviga dem så ni får tro mig på mitt ord. Det gick ovanligt snabbt och smidigt trots att jag gjorde dubbel sats. Förmodligen för att lussebullarna blev något större än vanligt och på slutet gjorde jag några extra stora russinbomber (men i år blev det utan russin eftersom ingen egentligen efterfrågar dem). De gjorde jag för min äldsta dotters skull för att hon ska bli nöjd och få de degiga bullar hon så gärna vill ha. Vi får väl avvakta och se om hon godkänner dem. Traditionen är egentligen att lussebullar ska bakas helgen då första advent infaller och det ska ske medan julmusik spelas på hög volym. Men jag har fått önskemål att vi i stället ska baka ett pepparkashus då och det blir lite för mycket att göra båda delarna.

Så till sist en fråga som jag har ställt förut. De flesta av er känner igen den och har avböjt. Tre bloggvänner skrev att de gärna skulle vilja få frågan till vintern därpå, d v s denna vinter. Nu har två av dem tyvärr inte möjlighet men en bloggvän är fortfarande kvar och försöker få semester då. Några nya bloggvänner har tillkommit och därför ställer jag frågan igen. Två sängplatser finns kvar. Den som blir intresserad kan läsa om erbjudandet i länken nedan. Det är skrivet för nästan två år sedan så utbudet i Åre är lite annorlunda. Ingen kabinbana och ingen show med Wallmans salonger. Erbjudandet kommer inte igen efter den här säsongen. Men det vore kul om någon mer vill hänga med och själva boendet är gratis.

Vecka 5 i Åre.

I alla fall vädermässigt och det är oftast just vädret som styr våra måenden. Jag själv är inte väldigt väderberoende. Jag gillar de flesta vädervarianterna utom när det blåser hårt och faller nederbörd samtidigt.

Vädret är ett ämne som de flesta berör ofta. Jag själv har förändrats rejält från mitt tidiga vuxenliv och till hur jag är nu. När jag träffade min man var jag inte särskilt intresserad av att prata om väder. Jag flyttade från Linköping till honom i Strängnäs, 17 mil, och varje gång jag jag hade pratat med mina föräldrar frågade han vad de hade för väder hos sig. Likadant var det när vi besökte mina svärföräldrar, som bodde bara några mil ifrån oss. Vädret var ett gemensamt intresse för hela min mans familj. De frågade ofta samma fråga och jag vet inte hur många gånger jag kände mig lite dum för att jag inte hade en aning om hur vädret var hos mina föräldrar. Mina svärföräldrar frågade om vi aldrig pratade om det och nej, det gjorde vi inte. För mig spelade det ingen roll hur vädret var där jag inte befann mig och mina föräldrar, och även mina systrar, tänkte likadant. Jag har i och för sig aldrig frågat dem varför de inte pratade om vädret men jag antar att de hellre pratade om annat.

Så småningom tröttnade jag på att aldrig kunna redogöra för vädret och jag började ställa frågan när jag pratade med mina föräldrar. På något underligt vis blev jag intresserad på riktigt men det tog ett tag innan det kändes naturligt. Till sist blev vädret viktigt även för mig och jag tyckte inte att det var underligt att min man satte upp termometrar och väderstationer i alla rum, t o m i badrummet. Våra barn har skrattat rejält åt alla dessa termometrar men det blir lätt en vana att gå runt och kolla värdena. Nu har jag bara två termometrar som visar temperaturen ute men innetemperaturen har jag koll på i alla rum. Jag saknade den mest avancerade väderstationen med vind- och regnmätare men även frånvaron av dessa mätare blir en vana. Nu är jag nog ganska normal i mitt väderpratande och temperaturkollande. Man kan säga att jag har gått igenom alla nivåer och till slut blivit normal. I alla fall i det avseendet 😉 Men jag kollar väderappen i mobilen ofta och det är ett beteende som bara är några år gammalt.

Här hos mig är det härligt frostigt och lagom kallt. De senaste dagarna har bjudit på dimma och rimfrosten har satt sig lite här och där. Enligt väderappen 😉 skulle det ha varit sol både igår och idag men den lyckades aldrig synas genom dimman. Kanske var det annorlunda lite längre bort för jag har sett soliga bilder från Östersund.

Först några bilder från gårdagens promenad.

Efter ännu en kall och dimmig natt har rimfrosten byggts på lite mer och de här bilderna är tagna från balkongen.

Snart är ett relativt begrepp men tiden går fort och plötsligt är den här. Vår familj ska för första gången inte fira hemma hos mig. Lite typiskt nu när jag har flyttat hit och räknade med en vit jul. Men jag är ändå väldigt glad för att min yngsta dotter och hennes man har bjudit sina familjer att fira med dem i Örebro. Ett väldigt trevligt initiativ som är möjligt till stor del för att de är kattvakter åt goda vänner som bor tvärs över gatan. Där får några av oss bo. Jag ser väldigt mycket fram emot årets jul och tågbiljetter är redan bokade.

Men i stället för att komma upp hit till jul vill min äldsta dotter komma till mig första advent och min son hakade ganska snabbt på. Ni vet redan att det inte är ofta äldsta dottern orkar resa någonstans men hon älskar jul och jag har alltid väldigt mycket jul hos mig. Det här blev ju en väldigt bra planering och jag får träffa min familj två gånger innan det blir nytt år 😀 Ännu bättre skulle det vara om även yngsta dottern och svärsonen hade möjlighet att komma.

Det här är en period då jag är lite sparsam med inlägg. Jag låter mig styras av lust och inspiration och det är väl så det ska vara. Dagen efter mitt misslyckade apoteksbesök såg jag till att ha plånboken med mig och åkte dit igen. Jag hade inte tänkt promenara i samma område men det verkade enklast eftersom jag redan var där. Men den här gången började jag på andra sidan sjön och avslutade med att gå runt den lilla sjön. Jag kom förbi den ännu mindre lilla sjön, eller pölen, där jag fotade alla söta dunungar i somras. Nu finns det bara vuxna änder där. Inte en enda sothöna såg jag.

I går besökte jag minneslunden för att tända ett ljus. I första hand för min man men även mina farföräldrar och min svärfar finns där. Jag skänkte även en tanke till mina föräldrar som finns i minneslunden i Linköping. Men att gå dit just när det är en allmän ljuständardag gav mig ingenting. Jag går hellre dit och filosoferar lite när det är lugnt och jag inte blir störd av alla andra som kommer dit i samma syfte. Det kommer alltså inte att bli en tradition för min del. Det finns andra datum som känns mer angelägna. Jag hade inte kameran med mig men när jag kom till en folktom del av kyrkogården tog jag upp mobilen och tog ett snabbt kort utan att egentligen se hur det blev. Det intressanta resultatet ser ni här.

I morse var det 6 minusgrader och några få snöflingor hade fallit under natten. Jag åt frukost och gav mig ut på en promenad. UNDERBART!!! Just en sådan promenad som får alla bekymmer att försvinna för en stund och som ger massor av energi. I mitt bostadsområde är det stora skillnader på björkarnas lövfällning.  Där jag stod såg det ut så här åt ena hållet…

…och när jag vände mig om såg det ut så här.

Mina fötter tog mig upp på höjderna med den fina utsikten och följande bilder visar en del av det jag såg.

Naturligtvis måste fjällen vara med när jag går just där. Det är ju dem man beundrar mest under den här rundan. Som ni ser är det inte mycket vinter att tala om men nu verkar minusgraderna i alla fall ha fått fäste. Snart kanske det blir helt vitt.