Nej, inte kom det någon snö när det hade utlovats. Men det är nog lika bra att det dröjer lite till så att naturen hinner bli redo för vinter. Jag ville passa på att gå runt Ändsjön innan det blir snö och i dag kändes det som om min rygg ville hänga med på den rundan. Jag hann bara komma ut och runt hörnet på huset då jag såg den här fina pippin. Jag vågar inte gissa vad för slags pippi det är. Mitt letande på google gav inget säkert resultat men jag vet att det finns andra, bland mina bloggvänner, som kan det här med fåglar bättre. Jag tar gärna emot hjälp.

En uppdatering. Jag fick hjälp med namnet på fågeln av  bloggvännen Melker  och nu kan jag berätta att det här är en tallbit.

Det här vet jag i alla fall att det är ett lärkträd, ett barrträd som jag gillar. Vackert höstfärgade står de och ser både mjuka och vassa ut samtidigt.

Vid Ändsjön såg jag ett antal gäng med gäss som flög omkring. Förmodligen är det här kanadagäss eftersom det fanns många sådana som simmade omkring i sjön.

På många platser ser träden nu ut så här. En liten bit bort är en del björkar fortfarande gröna och en del har nyligen skiftat till en gyllengul ton. Jag hörde någonstans att för björkar är det genetiskt betingat när lövsprickning ska ske och kanske gäller det även för när de tappar sina löv. Ett bra exempel när det gäller lövsprickning är de björkar som är planterade vid Frösöbron. De är tidiga på våren jämfört med andra björkar och tydligen beror det på att de är odlade längre söderut. Sant eller en påhittad historia – det vet jag inte och kanske är jag naiv som tror på den.

Om några dagar får jag fint besök. Roddy och hans matte, min lillasyster, kommer hit och hälsar på. Min syster ska föreläsa i Sollefteå och kom på den briljanta idén att det är bättre att lämna Roddy hos mig över dagen än att han ska bo på hunddagiset i två dygn. Att det tar drygt två timmar, enkel resa, från mig till Sollefteå är inget hinder när man vill sin hunds bästa. Jag hoppas att han ska vara nöjd med att stanna hos mig. Hans matte lämnar honom inte direkt utan är tillsammans med oss en dag först. Det borde gå bra och jag tycker att det ska bli väldigt roligt.

Enligt prognoserna ska det komma en hel del snö här lite senare i veckan och om det stämmer blir det lite synd om alla träd där löven fortfarande är kvar. Jag minns andra tidiga vintrar, där buskar och träd tyngdes ner extra mycket av den blöta snön tack vare att snön även fick fäste på de löv som fanns kvar. Men i övrigt gör det mig inget om snön kommer. Jag behöver inte hantera den mer än att kanske borsta bort den utanför ytterdörren. Men inte ens det blir särskilt betungande eftersom dörren är under tak och med väggar åt sidorna. Vinterdäcken kom på idag så det är inte heller något problem.  Jag ser fram mot vackra, snöiga vyer framöver och jag hoppas att det är så det blir.

Blogglusten har varit i stort sett obefintlig senaste veckan men nu kom det en liten pust av inspiration. Det blir kanske de sista höstbilderna för i år och de är tagna under olika promenader under veckan. Ni känner nog igen motiven men de växlar ju i färg med årstiderna. Mitt i högen av bilder känner ni säkert också igen min balkongvy.

Jag hade varit vaken ca en kvart, efter att ha sovit väldigt gott hos min syster i Motala, då jag hörde tassar och steg utanför min dörr. ”Jag är vaken” ropade jag och fick en fråga tillbaka: ”vill du bli hundväckt?”. Det är klart att jag ville och upp i min säng kom virvelvinden Roddy. Han hade varken tid eller lust med något gosande men han kollade noga för att se att den där mostern var vaken och virvlade sedan vidare. Jag hann få i mig frukost innan det var dags för morgonpromenaden i det sköna, lite kyliga vädret. Mariebergsudden vid Varamobadet bjöd på en fin upplevelse. Både jag och min syster har flyttat till städer i mer natursköna områden än vi hade runt knuten i Mjölby, och vi är lika nöjda båda två.

Efter en väldigt god lunch, en krämig pastarätt med spenat, soltorkade tomater, champinjoner och vitlök, ställde jag in GPS:en på Norrköping och adressen till en god väns nya lägenhet. Det var inga problem med att hitta dit och jag kom precis när min vän kom hem från sitt arbete. Perfect timing med andra ord. Jätteroligt att ses igen och jag blev bjuden på gott fika medan vi babblade på om allt möjligt. Så småningom blev det dags för mig att fortsätta min resa och några timmar senare var jag hos min svärmor i Åkers styckebruk, en bit utanför Mariefred.

Min svärmor och jag har alltid mycket att prata om och vi trivs tillsammans. Jag hälsade på hos henne några veckor innan jag flyttade upp till Östersund  (i mars i år) så det var inte så länge sedan. På förmiddagen dagen därpå var vi bjudna till min svägerska och svåger på förmiddagskaffe och sedan lunch och som vanligt var det jättekul att träffas. Jag och svärmor vilade upp oss hemma hos henne några timmar och sedan var det dags för middag hos hennes dotterdotter med familj (samma trevliga familj som besökte mig för nästan två månader sedan). Välkomstdrink och en trerätters middag väntade oss och både jag och svärmor mumsade i oss av den väldigt goda maten. Det var en förrätt med friterat bröd, rödlök, havrefraiche, och tångrom. Huvudrätten var den godaste risotton jag någonsin ätit och den hemmagjorda veganska parmesanosten hade jag kunnat äta med sked. Till efterrätt fick vi en supergod brownie med hallon. Allt som hamnade på min tallrik var veganskt men det fanns en del andra tillbehör till de som ville ha, t ex riktig parmesanost och bacon. Jag hade inte förväntat mig att de personer jag besökte under min resa, skulle laga vegansk mat men nu har jag blivit bjuden på så mycket gott överallt och det är klart att jag tackar och tar emot, med stor glädje.

Det finns två personer i min släkt som gärna ställer upp som fotomodeller, min son och min lillasyster. Men jag har inte ens haft med mig kameran på besöken de senaste dagarna. Men en liten figur hade inget emot att ställa upp. Lilla Maja, som bor hos familjen L, var stilla ett ögonblick medan hon tvättade sig. Då passade jag på med mobilen. Jag fick även äran att ha henne i famnen och mysa ett tag och jag tar alla chanser när det gäller mys med fina husdjur.

Nu är det söndag och lite senare idag ska jag fortsätta mot Uppsala, där jag ska träffa min son, och i natt ska jag sova i Hudiksvall. I morgon kommer jag hem igen och det ska bli väldigt skönt. Det har varit en väldigt rolig men intensiv vecka.

Mellan Örebro och Mjölby har jag åkt många gånger och det pirrade lite förväntansfullt i magen när jag närmade mig Östergötland. Allt var så välbekant. Ja, lite hade förstås förändrats i och med att det utdragna vägarbetet norr om Askersund nu är avslutat. I stället för en seg och lång 70-sträcka swishade jag nu fram i 100 km nästan hela vägen. Lite underligt kändes det att svänga in i Motala i stället för att fortsätta till Mjölby men när min syster öppnade dörren, då kändes det på något sätt precis som när vi delade hus. Men ändå inte eftersom min del av huset inte fanns där.

Hennes fina vovve, Roddy, kom lite försiktigt fram och hälsade men när jag plockade fram en påse illaluktande hundgodis, då blev jag populär. Vilken mysig, glad och väldigt trevlig hund han är. Ni förstår nog att jag har passat på att mysa riktigt mycket med honom. Minst lika kul, som det var att få träffa Roddy, var det att få träffa min syster och babbla på om allt med henne.  Några sköna promenader hann vi med och mycket mer  än så hinner jag inte skriva för nu ska vi snart ut igen.  Några bilder från en av gårdagens promenader får avsluta det här inlägget.

Jag sov gott i den lilla stugan i Orsa trots att det ”bara” var en vanlig skummadrass på en ribbotten. När jag drog upp rullgardinerna var det fortfarande lite skumt ute men jag såg att det skulle bli en härlig höstmorgon. Efter frukosten tog jag på mig halsduk, mössa och vantar och en extra tröja under jackan och gick ut i den frostiga naturen.

Några frusna blommor såg jag längs min väg ner mot Orsasjön, för naturligtvis var det dit jag valde att gå.

En hemmagjord skylt varnade för…ja, vadå. Jag tror att det är lågt flygande höns man ska se upp för. Eller är det en tupp?

Jag kom ner till en liten båtplats och mitt emot den flöt ett litet hus framför en vackert höstfärgad skog.

Jag kände att det var dags att vända tillbaka och gick förbi en flock fjordingar. En av mina favoritraser bland hästar. De gånger jag har ridit har det oftast varit på en stadig och trygg fjording. Där har jag känt att jag har suttit ganska säkert.

Fler frostiga växter.

När jag var tillbaka i stugan och höll på att packa ihop mina saker, ringde min äldsta dotter och frågade om jag skulle hinna till Örebro till senare på eftermiddagen. Psykologen kände att han var på väg att bli sjuk och undrade om jag kunde ändra tiden och ses redan den dagen. Efter en kort överläggning med mig själv kom jag fram till att det skulle fungera och plötsligt blev det lite bråttom. Men jag kom fram i tid och jag hann t o m ta några korta små raster. Det var lite synd att jag inte kunde stanna och ta någon liten promenad i det fantastiskt vackra landskap jag for igenom men jag njöt i alla fall av allt jag såg genom bilrutan.

Hur samtalet med psykologen var tänker jag inte skriva så mycket om. Bara att jag fick förtroende för honom och det bekräftade den uppfattning jag redan hade om honom.

Jag var väldigt trött när jag kom till den stuga jag bor i de här dagarna. Jag ringde min dotter och rapporterade om samtalet och snart var det sovdags. Stugan är av äldre typ och ganska sliten men ren och väldigt mysig. Här har jag två sovrum, vardagsrum och ett stort kök. Onödigt stort för mig men priset var bra och jag bor gärna i stugor ute på landet när jag behöver någonstans att bo på resor.

På morgonen såg himlen ut så här.

Jag tog det lugnt på förmiddagen. Det började regna ganska tidigt och uteaktiviteter har inte lockat. Vid lunchtid åkte jag och hämtade min äldsta dotter och som alltid är det väldigt roligt att kunna träffas. Efter en mysig eftermiddag tillsammans for vi senare till min yngsta dotter,  hennes man och katterna Pixel och Grixis. Min svärson är en baddare på matlagning och enligt min dotter har hans matlagning nu nått nya nivåer. Jag kan bekräfta att han är duktig och t o m jag, som i vanliga fall inte är mycket för soppor, blev glatt överraskad över hur god och matig hans tomatsoppa var.  Till det serverades vitlöksbröd och jag är helt ärlig när jag påstår att jag verkligen njöt av smakerna.

Nu har jag skjutsat hem äldsta dottern och även denna kväll känner jag att jag kommer att sova väldigt gott. Nu har jag tankat härliga kramar så att jag klarar mig ett tag.

Något som inte är ovanligt i stugor på landet är krafsandet från små tassar i väggar eller under diskbänken. Här har det krafsats rejält i skåpet under diskhon två gånger senaste timmen. Jag bankade lite på skåpet och då blev det tyst. Jag har inte vågat öppna men jag måste nog göra det i morgon innan jag ger mig iväg. Soporna ska nämligen tömmas när jag lämnar huset och jag får väl banka ordentligt i skåpdörrarna innan så att eventuella besökare gömmer sig en bit därifrån.