Lite vinter på vissa platser

Det har kommit några korta snöbyar den senaste veckan men plusgraderna tog över och utanför mitt hem är det nästan helt snöfritt. Därför tog jag på mig mina vanliga walkingskor när jag åkte iväg till andra sidan stan för att promenera vid Lillsjön. Att jag valde just det området beror på att jag hade apoteksvaror att hämta och jag hade bett att få dem till den Ica-butik som låg alldeles i närheten av den sjön. Jag brukar beställa mina piller från ett apotek på nätet eftersom en sort oftast inte finns i lager på de vanliga apoteken. Eftersom jag även har en narkotikaklassad medicin, sk opiat, kan jag inte få leverans till dörr eller närmaste paketombud. Tyvärr var inte huvudet riktigt med i dag och när jag kom till apoteket upptäckte jag att plånboken inte var med. Ingen plånbok innebär ingen legitimation och då blir det heller inga mediciner. Jag brukar aldrig glömma plånboken men det var bara att konstatera att det här var undantaget som bekräftar regeln. Det får bli en tur dit i morgon också.

Jag kunde i alla fall promenera, det krävs det ingen plånbok för att göra. Det var en skön dag med någon plusgrad och jag insåg ganska snart att jag borde ha tagit lite vintrigare skor. Här låg snön kvar på gångvägar och stigar men det hade i alla fall inte blivit tilltrampat och isigt. Jag slapp alltså halka omkring men lite blöt om strumporna blev jag. Som ni ser har det bildats lite tunn is en bit ut på sjön.

DSC_0006DSC_0004DSC_0009DSC_0011DSC_0013

Jag kom hem igen och lite senare förstod jag inte varför mina timerstyrda belysningar inte tändes när det började skymma. Inte förrän jag läste på en annan blogg att vi har haft strömavbrott förstod jag varför. Det var tydligen ett omfattande avbrott fick jag höra på nyheterna och stora delar av Jämtland har varit drabbade. Jag var lyckligt ovetande om detta under min promenad i de fina omgivningarna runt Lillsjön.

Jag är inte ensam och inte värst drabbad

Jag visste ingenting om ljusmanifestationen, som hölls igår kväll, innan jag såg ett inslag på de lokala nyheterna samma dag. Jag minns inte exakt vad de fokuserade på men det hade med läkare och att FK inte godkänner deras intyg att göra. Det som fastnade hos mig var slutklämmen där reportern, en f d nästangranne till mig, sa att ”i kväll ska det hållas en ljusmanifestation vid rådhuset kl 17.30”. Det är klart att jag kände mig manad att ta mig dit. Jag har inte skrivit något om min kamp mot FK på ett tag men den är i högsta grad levande. Den har fått mig att må riktigt dåligt men efter min systers besök känner jag mig ordentligt peppad att fortsätta kampen och gå vidare med juristhjälp om det behövs.

Det regnade och blåste riktigt rejält när jag gav mig av hemifrån men när jag kom fram blev det tack och lov uppehåll. Men de hårda vindbyarna ställde till det lite och de utställda ljusen fick tändas om med jämna mellanrum. Jag förstod snart att jag inte hade fått hela syftet med manifestationen klar för mig. Jag hade letat efter information på nätet men inte hittat någon. Det var i första hand en aktion för alla de som inte orkade kämpa längre och som inte såg någon annan utväg än att ta sina liv. De mörka siffror, som det inte finns någon statistik om men som många, över hela landet, kan vittna om. Det var nämligen en landsomfattande manifestation mot försäkringskassan och för alla de som p g a omänskliga beslut har tagit sina liv. Jag hade med mig ett gravljus och det var helt rätt eftersom det var just gravljus som skulle tändas för alla FK:s offer.

20191025_172940

Tyvärr var vi en alldeles för liten skara men tydligen har manifestationen fått mer uppmärksamhet på andra orter. Det har jag förstått efter att ha läst en del inlägg i den fb-grupp jag fick tips om (försäkringskassanupproret). För min egen del kändes det både skönt och samtidigt väldigt ledsamt att jag är i samma situation som mängder med andra människor. Jag mottogs väldigt väl och fick höra de andras berättelser om både sig själva och om andra. Som jag skrev i rubriken, jag är inte ensam och inte värst drabbad. Jag har viss annan försörjning och en bra buffert och jag kan kosta på mig några tusenlappar i juristhjälp för att få hjälp att få upprättelse om mina överklaganden inte hjälper. Men efter att ha mått dåligt och varit uppgiven ett tag har jag en stor förståelse för att värre utsatta personer ser självmord som den enda utvägen. Utslängd från sjukförsäkringen och för sjuk för att få hjälp från arbetsfömedlingen, då återstår bara försörjningsstöd (f d socialhjälp) för många och efter gårdagen inser jag att många inte ens får den hjälpen. Sjukförsäkringen är en försäkring som hanteras av en myndighet. Myndigheter behöver inte vara rädda för att kunderna ska fly till andra bolag eftersom de har monopol på sina tjänster. De kan alltså hantera människor precis som de vill och behöver inte bry sig om konsekvenserna. Låter jag bitter så är det för att jag är just det och min tillit till FK är helt obefintlig.

Vi var fler innan jag tog den här bilden men många av oss orkar inte stå länge i hård blåst och kyla. Jag stannade i 40 minuter men sedan gav även jag upp.

DSC_0006

Vid parkeringen tittade jag ut över båthamnen och bort mot mitt Frösön. Jag har aldrig ångrat att jag flyttade tillbaka och här lär jag nog bo kvar så länge jag lever.

DSC_0008

Hur går det då med min egen kamp? Jag har redan berättat om hur ett väldigt illa skrivet läkarintyg, som jag fick av en stafettläkare, ledde till att den förra sjukperioden inte godkändes. Det beslutet överklagade jag (till en annan instans men fortfarande till FK) och väntar fortfarande på besked. Jag sjukskrev mig genast igen och fick komma till min områdesläkare. Han skrev ett mycket bättre intyg men efter 21 års sjukskrivning anser FK att jag plötsligt har full arbetsförmåga i ett välanpassat arbete. Jag har under den här tiden haft tre olika handläggare på FK och av den senaste fick jag ett förslag på vad för slags arbete jag förmodas kunna utföra. Det hon beskrev var exakt det arbete jag hade när det inte fungerade längre. Nu har ännu ett läkarintyg skickats in och där rekommenderar min läkare starkt att jag ska få göra en arbetsförmågeutredning. Sådana har jag gjort flera stycken tidigare och alla har visat att jag inte kommer upp i 25 % arbetsförmåga. Fortsättning följer.

Här kan ni läsa hur FK bedömer mina besvär. De fick nästan med alla mina problem men väljer att ignorera en del. Nu väntar jag på deras beslut och om det blir som förväntat ska jag överklaga. Får jag inte rätt då går jag vidare med jurist som är specialiserad inom detta område.

Bedömning

Du är sjukskriven på grund av fibromyalgi och smärtor i bröstrygg och
rygg. Av läkarintyget framgår att du har svårt att arbeta med armarna över
axelhöjd och ut från kroppen. Du kan inte lyfta eller bära, du behöver byta
position ofta, och du har också svårigheter att gå.
Försäkringskassan bedömer att du trots dina besvär skulle klara ett sittande
arbete med möjlighet att växla position och som inte kräver att du bär eller
lyfter tungt.
Därför anser Försäkringskassan att din arbetsförmåga inte är nedsatt med
minst en fjärdedel på grund av sjukdom.

Dagen med Roddy

Eftersom Roddy och hans matte gick ut en kort runda direkt när de vaknade behövde jag inte ha bråttom att ta morgonpromenaden. Min syster gav sig iväg strax efter sju och till att börja med blev Roddy väldigt orolig, sprang omkring och letade och försökte flera gånger titta ut genom balkongdörren. Jag tyckte synd om honom när han stod där och spanade efter sin ”mamma” och bara såg balkongen och mörker.

DSC_0002

När han såg att jag gjorde mig i ordning för att gå ut blev han i stället helt fokuserad på mig och på att ha koll så att inte jag också försvann. När vi kom ut hade det börjat ljusna och soluppgången gav en del spektakulära vyer.

DSC_0005DSC_0012DSC_0017

Vi gick ner till stranden för att se lite bättre och efter mycket om och men lyckades jag få min kompis att posera. De kommandon som hans matte använder, och som han oftast lyder, förstod han inte alls när jag sa dem. Men en liten kort stund satt han faktiskt ner och jag kunde få en bild.

DSC_0010

Roddy har bara varit här i Sverige några månader och det är mycket att lära sig när man inte är van vid ett bra omhändertagande. Först och främst fick han lära sig att det var ok att gå in i huset. Sedan måste han förstå att där inne skulle han inte kissa och det förstod han ganska snabbt. Han lärde sig också nästan genast att matte inte skulle göra illa honom när hennes hand närmade sig. Han insåg snart att det bara blev mysigt då. Han började älska sin nya matte och det märks att han vill göra det hon ber honom om. Men när man kommer till en helt ny plats och inte riktigt har lärt sig att man inte ska valla in cyklister, folk som springer eller andra underliga figurer, då blir man lätt så ivrig av alla intryck att man glömmer att man vill vara duktig. Den här dagen tog mina armar, axlar och även nacken stryk och emellanåt var inte Roddy kontaktbar. Jag gjorde vissa försök att fortsätta den träning som min syster använder men min rygg klarar inte av att hoppa in framför honom för att hejda honom och få honom att backa. Godismutor gav effekt korta stunder och det fanns även perioder då han gick fint utan att dra. Jag tvivlar inte på att det här beteendet försvinner så småningom men den här gången räckte det med en dag för mig. Men man kan inte vara arg eller irriterad på en vovve som har varit med om mycket och har mycket att vänja sig vid i sitt nya, mycket bättre liv. Han är en fantastiskt trevlig hund som vill vara kompis med alla, både människor och andra hundar, och det är något som kompenserar för lite dåligt koppelbeteende.

När vi kom hem till mitt område hamnade vi mitt i en flock sidensvansar. De satt i häckar och björkar och deras speciella silverklocksläte omgav oss. Det är inte lätt att fota fåglar för precis när man tror att man har dem i fokus så flyger de eller rör på sig. Men det syns i alla fall att det är sidensvansar.

DSC_0027DSC_0037

Två lite längre och en kort promenad tog vi oss ut på och däremellan var Roddy väldigt trött och behövde inte alls den aktivitet jag trodde att han skulle behöva. Det blev ganska lugnt och skönt och jag kunde emellanåt klappa, mysa och bara njuta av att ha en vovve hos mig.  Nu har Roddy och min syster åkt hem igen och det dröjer nog till nästa gång vi ses.

Lite senare i dag, kl 17.30, har jag tänkt att jag ska ta mig in till stan och delta i en ljusmanifestation vid rådhuset. Det ska regna men det här är viktigt för mig att vara med i, en personlig angelägenhet, så lite regn hindrar mig inte. Mer om det berättar jag i nästa inlägg.

Ett himla trevligt besök

Finaste Roddy och min syster kom igår någon timme innan det började skymma. Jag mötte dem på parkeringen och vi började med en promenad. Massor av nya dofter gjorde att Roddys nos var nere i backen i stort sett hela promenaden och energinivån var nog något högre än den brukade. Men det är inte underligt om han var ivrig efter en lång bilresa och sedan en helt ny omgivning. Men han tog sig i alla fall tid att hälsa på sin ”moster” när han kom ut ur bilen.

Roddy var snabb med att gå husesyn och min syster såg sig också omkring. De har ju inte varit här förut så det var ett efterlängtat besök.

I morse hängde jag inte med på promenaden eftersom jag vill spara på krafterna lite. Men efter lunch gick vi min favoritrunda upp mot höjderna med utsikt över sjö och fjäll. Fjällen var inte särskilt tydliga eftersom de snöklädda topparna mötte moln i samma kulör. Vi såg dem men kameran hade svårt att fånga dem.

DSC_0017DSC_001420191023_121409

Roddy slapp vara kopplad när vi hade kommit en bit och märkte att det var ganska folktomt. Han behöver lite träning i att hålla sig i närheten och det var inget fel på hans vilja att ha koll på var flocken höll till. Rätt som det var försvann hans ”mamma” och han reagerade precis som han skulle och fick genast bråttom att komma tillbaka och valla in henne.

DSC_0022

De har diverse roligheter för sig när de är ute och bl a göms det godis i barken på grova träd. Jättekul tycker Roddy, och säkert min syster också.

DSC_0030

Åreskutan skymtar lång där borta.

DSC_0028

I morgon är jag och Roddy ensamma från morgon till middag. Jag ska försöka roa honom och hålla honom aktiverad under dagen och jag hoppas att han inte ska längta alltför mycket efter sin ”mamma”.

Lite mer höst blev det

Nej, inte kom det någon snö när det hade utlovats. Men det är nog lika bra att det dröjer lite till så att naturen hinner bli redo för vinter. Jag ville passa på att gå runt Ändsjön innan det blir snö och i dag kändes det som om min rygg ville hänga med på den rundan. Jag hann bara komma ut och runt hörnet på huset då jag såg den här fina pippin. Jag vågar inte gissa vad för slags pippi det är. Mitt letande på google gav inget säkert resultat men jag vet att det finns andra, bland mina bloggvänner, som kan det här med fåglar bättre. Jag tar gärna emot hjälp.

En uppdatering. Jag fick hjälp med namnet på fågeln av  bloggvännen Melker  och nu kan jag berätta att det här är en tallbit.

DSC_0041DSC_0038DSC_0034

Det här vet jag i alla fall att det är ett lärkträd, ett barrträd som jag gillar. Vackert höstfärgade står de och ser både mjuka och vassa ut samtidigt.

DSC_0030

Vid Ändsjön såg jag ett antal gäng med gäss som flög omkring. Förmodligen är det här kanadagäss eftersom det fanns många sådana som simmade omkring i sjön.

DSC_0026DSC_0007

På många platser ser träden nu ut så här. En liten bit bort är en del björkar fortfarande gröna och en del har nyligen skiftat till en gyllengul ton. Jag hörde någonstans att för björkar är det genetiskt betingat när lövsprickning ska ske och kanske gäller det även för när de tappar sina löv. Ett bra exempel när det gäller lövsprickning är de björkar som är planterade vid Frösöbron. De är tidiga på våren jämfört med andra björkar och tydligen beror det på att de är odlade längre söderut. Sant eller en påhittad historia – det vet jag inte och kanske är jag naiv som tror på den.

DSC_0003

Om några dagar får jag fint besök. Roddy och hans matte, min lillasyster, kommer hit och hälsar på. Min syster ska föreläsa i Sollefteå och kom på den briljanta idén att det är bättre att lämna Roddy hos mig över dagen än att han ska bo på hunddagiset i två dygn. Att det tar drygt två timmar, enkel resa, från mig till Sollefteå är inget hinder när man vill sin hunds bästa. Jag hoppas att han ska vara nöjd med att stanna hos mig. Hans matte lämnar honom inte direkt utan är tillsammans med oss en dag först. Det borde gå bra och jag tycker att det ska bli väldigt roligt.