Allt det som nämns i rubriken och lite till hann vi med den här dagen (8:e sep, den dag jag skulle ha firat 35-årig bröllopsdag med min man). Google maps levde sitt eget liv även denna dag men det mesta stämmer, utom den raka linjen från Laugar till Akureyri.

Vi lämnade det mysiga huset vid floden på morgonen och gav oss iväg på äventyr.

På en väg, högt uppe i bergen,  skymtade vi ett vattenfall. Men det gick inte att stanna i närheten på den väg vi befann oss på. Det var jag som körde just då och jag lyckades reagera i tid för att hinna svänga in på något som mest liknade en kostig med en liten bro, som jag tvekade lite innan jag vågade köra på. Denna lilla väg tog oss över vattendraget till en väg på andra sidan.  Jag hade en liten aning om var fallet skulle vara och vi lämnade bilen för att promenera i den riktningen. Vi kom precis till rätt plats och där hade jag nog nöjt mig med den vyn om inte min son hade haft andra idéer. Naturligtvis var vi tvungna att klättra ner i ravinen för att se fallet ordentligt.

Vi gick ner på varsin sida om den lilla bäcken. Jag vet inte om min sida var mer lättframkomlig eller om min son helt enkelt tog det lugnt på vägen ner.  Men jag blev ganska förvånad när jag vände mig om och fick möjlighet att fota honom på väg ner.

När vi väl var nere höll jag med om att det var en bättre upplevelse att se det fallande vattnet därifrån.

Ibland måste man utföra vissa behov och medan jag sysslade med det tog sig min son snabbt och smidigt upp för en brant. När man ser hur liten han ser ut kan man nog förstå att hans lite mindre smidiga mamma fick kämpa ganska rejält. Men upp kom jag.

Det syns inte på den här bilden hur högt upp jag står och inte att det är en klippa med stup på båda sidorna. Men jag kan se att jag egentligen är livrädd.  Ändå trotsade jag min höjdrädsla och lyckades ta en selfie.

Det var ett fint spontanstopp men nu var det hög tid att vi tog oss vidare mot ett  av våra planlagda äventyr. I ett område vid Myvatn finns det massor att se. Vi stannade vid ett geotermiskt område, Hverir, där det kokade och bubblade i lera och vatten. Det kom även upp riktigt svavelosande ånga ur marken och när man kom in i en sådan pust av ånga, kom kväljningarna. Ruttna ägg och döda råttor i en inte särskilt trevlig kombination, så luktade det. Men vi var båda två helt fascinerade av all aktivitet som pågick under marken och som visade sig i bubblor och ånga. Ett nordiskt land men oj, vad mycket som är annorlunda mot hur det är hemma.

Alldeles i närheten, på andra sidan ett bergspass, ligger den här heta sjön. Det är förbjudet att bada eftersom heta källor gör den farligt het på vissa ställen. Vi kunde inte motstå att känna lite försiktigt med en hand i kanten och det var varmt, men inte så att vi brände oss  under den korta stunden.

 

En bit längre bort ville vi titta in i en grotta, Grjótagjá. Inuti grottan finns ett lockande, varmt och klart vatten. Förr var det populärt att ta ett bad där men efter att magma från vulkanen Krafla gjorde vattnet alltför hett blev det förbjudet. Nu är det drygt 45 grader men turister får inte bada där och delvis är det pga risk för fallande stenar.

På grottans tak finns stora sprickor och därifrån syns vårt nästa besöksmål, vulkanen Hverfjall.

Det fanns ingen tvekan hos oss. Kan man gå upp till toppen på en vulkan så gör man det. Vi var absolut inte ensamma och vi var många som pustade och tog små raster på vår väg upp. Men inte min son. När jag väl kom upp hade han redan varit där ett tag. Han var ändå snäll och berömde mig för att jag hade tagit mig upp så snabbt. Men envishet har jag och jag kan inte gå med på att bli passerad hur många gånger som helst.

Det var väl värt mödan och vi var överens om att vi måste vandra runt hela kratern, en dryg timmes promenad. Men det blev många fotopauser och långa stunder med beundran av utsikten. För att förstå att vi är en bit upp kan ni titta på bilarna nere på vägen.

 

Innan vi kom fram till vårt hem för natten stannade vi vid det mäktiga vattenfallet  Goðafoss.

Ibland känner jag att mammarollen tar över och när min son envisas med att vilja stå på lite läskiga platser, då blir jag lite nojig och får skräckvisioner. Men när jag kom närmare såg jag att det inte var lika läskigt som jag trodde, men samtidigt kände jag att jag själv aldrig skulle utsätta mig för något liknande. Jag måste i alla fall erkänna att det ser bra ut på bild.

På väg mot bilen såg vi de här fina fåglarna som jag nästan säkert kan säga är ripor.