Jag sitter här, i den lilla stuga ni ser på bilden nedan, och lyssnar på regnet.

Ca 32 mils körning blev det idag och tack vare farthållaren gick det ganska bra. När jag slipper ha foten på gaspedalen hela tiden, kan jag ändra ställning lite ibland och det är avgörande för att jag ska ge mig iväg på lite längre bilturer. Jag kanske ska nämna att det är i Orsa jag befinner mig. Mitt i Orsa Finnmark började bilen varna för halka men termomtern visade aldrig mindre än 3 grader. Hemma ska det däremot bli riktigt snöväder i morgon. Jag vet inte riktigt om jag ska vara glad, för att jag hann undan, eller lite ledsen för att jag missar säsongens första riktiga snöfall. Det lär nog mest bara bli sörja av alltihop eftersom det blir mer regn och lite högre temperatur senare i veckan.

I morgon ska det bli sol här i Orsa på förmiddagen så jag sparar promenaden till dess. Under tiden kan jag njuta av en grå men ganska fin utsikt från fönstret.

En liten stuga är det men ändå rymligare än ett hotellrum och mycket trevligare. Kanske inte världens skönaste säng men den duger bra åt mig.

En liten kul detalj hittade jag i badrummet. Tavlan med texten är placerad uppe på ett skåp men jag arrangerade om lite inför fotograferingen. Hade ni tänkt på den felaktigt vända våtrumstapeten utan att se skylten? Jag gjorde faktiskt det, men så är jag ju en fd scout.

Om några dagar är det dags för en liten resa igen men den här gången håller jag mig inom landet. Nästan ända sedan jag flyttade hit i våras har jag funderat på att ta bilen och göra en liten rundresa bland släkten söderöver. Nu fick jag den anledning jag behövde för att ta beslutet och gissa om jag tycker att det ska bli kul. Anledningen är kanske inte den roligaste delen av resan men ändå ganska spännande. Jag ska träffa min äldsta dotters psykolog för att delta i en utredning. Det spännande ligger i att jag har hört så mycket om honom och är nyfiken på både honom och på hur han ska hantera det här. Min roll blir bara att svara ärligt, inget att vara nervös för alltså. Efter det är det bara roliga och efterlängtade möten kvar.

Jag börjar med att ta mig till Örebro, där båda döttrarna, en svärson och två kattbröder finns. Men jag klarar inte av att köra hela sträckan samma dag så jag har bokat ett boende, via AirBnB så klart, i Orsa. Det är lite långt det också och ligger egentligen inte efter den väg jag hade tänkt välja. Men eftersom jag kan anpassa mig så fick boendemöjligheterna välja väg åt mig. Jag stannar två nätter i Örebro och sedan bär det av mot Motala, där jag ska stanna ett dygn hos min lillasyster (fd sysbo) och hennes fina vovve.  Tyvärr har inte min storasyster möjlighet att träffa mig de här dagarna men man kan inte ta för givet att schemat ska passa alla. Vi får ses en annan gång.

Efter att ha sagt hejdå till min syster svänger jag förbi en kompis i Norrköping och någon gång efter middagstid kommer jag till min svärmor i Åkers styckebruk (Södermanland). Det blir två nätter hos henne och kanske hinner jag träffa någon eller några fler ur släkten där. På vägen hem stannar jag till hos min son i Uppsala men eftersom vi nyss har varit tillsammans i nästan två veckor blir det bara en fika där innan jag åker vidare. En natt utanför Hudiksvall är inbokad och efter en vecka på resande fot är jag hemma igen.

Verkar det stressigt? Nej, egentligen är det inte det för jag har massor av tid för vila och återhämtning efter bilkörningen och däremellan är det mest bara trevligheter som väntar.

En bild på min utsikt när jag tittar ut till vänster från min balkong. Morgondimma och motljus ger de här effekterna.

Vid samma tidpunkt såg det ut så här rakt fram. Solen har börjat skingra dimmorna.

Jag gick en promenad lite senare och det blev massor med foton. Men ni har sett mina omgivningar så många gånger så nu nöjer jag mig med att visa en liten rönnplantering vid en vägkant. Ännu en fantastisk dag men de är få och det gäller att ta vara på dem.

Jag såg ett tv-program igår kväll om en ung tjej som hamnade på transplantationslistan för att hon behövde nya lungor. Vi tittare fick vara med under en del av hennes utredning och väntan på SAMTALET. När det äntligen kom fick vi följa med till sjuhuset, se lite av hur hon förbereddes och sedan rullades in till operation. Naturligtvis blev jag påverkad. Det är inte ett dugg konstigt. Det som är underligt är nog mer att jag blev förvånad över mina känslor och att jag skulle reagera så starkt.

Jag ska genast poängtera att det var positiva känslor och tankar som sköljde över mig. Vilken grej jag har varit med om och vilken lycka att jag fick chansen och att det gick så fantastiskt bra. Jag och den här tjejen har helt olika upplevelser och medan hon behövde nya lungor var det en ny lever som jag väntade på. Jag hade också en lättare väntan i och med att mitt liv aldrig var i fara. För den här tjejen fanns hela tiden risken att hon skulle hinna dö innan hon fick de nya lungorna. Men trots att vi väntade på olika organ kände jag igen mig i mycket av det hon beskrev. Att inte orka gå, att inte kunna prata utan besvär. Resten av våra symptom var lite olika. Smärtor på olika ställen och andra problem som inte var lika för oss.

Jag kände igen mig när hon vid ett tillfälle sa att hennes familj var mer orolig för operationen än vad hon var. Precis så var det för mig. Jag var helt lugn och såg väldigt mycket fram mot ingreppet. Efter det skulle jag ju må bra och i mina tankar fanns det inga risker. Jag fick rätt. Förutom en liten avstötning de första dagarna har allt gått som smort. Det är väl därför jag väldigt sällan tänker på att jag faktiskt har någon annans lever i min kropp. Jag är medveten om vad jag har varit med om men har ändå på något sätt glömt bort det. Kanske gömt undan det. Lite konstigt eftersom jag faktiskt nämner det ibland men då är det något som mest känns diffust. Nu blev jag påmind och i alla moment, från det att hennes telefonsamtal kom,  kom glada minnen tillbaka till mig. Det pirrade i min mage av förväntan när den unga tjejen rullades in till operation och det var som om min hjärna mindes hur jag kände när det var jag som var i den situationen. Jag mådde bra och var glad på sjukhuset. Likadant när jag kom hem. Då räknar jag inte med de biverkningar som ställde till det lite. Jag är evinnerligt glad och tacksam för att min donator gjorde valet att bli just en donator. Där satt jag framför tv:n och blev tårögd för att jag var så rörd och glad.

I dag var molnen bara över mig och min omgivning. Borta i fjällvärlden var det klart. Jag såg tydligt att det inte var snö på de närmaste topparna men något som jag såg och som ni inte kan utläsa av den här bilden, är att det är snö på fjälltoppar längre bak. Om ni har väldigt bra syn kan ni kanske urskilja en topp, med lite snö, som sticker upp alldeles bredvid det runda fjället. Jag kan nästan slå vad om att det även är snö på Åreskutan nu men det får jag titta efter en annan dag.

Jag brukar inte sitta och kludda eller rita på fri hand. Jag har inga som helst konstnärliga anlag. Men jag blev inspirerad när jag såg den här granen, mitt bland alla gulnande lövträd. Jag skrattade till när jag genast såg vad den märkliga toppen föreställer. På nästa bild har jag faktiskt kluddat och det är inte snyggare än något en treåring skulle kunna åstadkomma. Men jag visar det i alla fall för att få veta om ni ser samma sak.

För mig var det tydligt att det dansar någon i toppen av granen. Inte en dansös utan en gransös med blå fjäder i huvudet och bastkjol.

Jag vaknade till regnsmatter mot rutan men mitt på dagen sprack molnen upp och jag fick genast på mig tensen och gav mig ut i det härliga höstvädret. Sju grader, nästan vindstilla och sol…en underbar kombination. Jag misstänkte att fjälltopparna skulle vara vita av snö och vandrade uppåt för att kunna se dem mot den blå himlen. Där fick jag tji. Där borta hade molnen gömt alla toppar och om de är snötäckta eller inte, det kan jag bara gissa. Men det fanns annat att se och jag spanade efter hösttecken.

Den här hör inte till kategorin hösttecken utan är snarare en överlevare eller möjligen en lurad återvändare. Likadant är det nog med alla maskrosor, klöver och en del andra sk sommarblommor som jag såg.

Men vinbär då, kan de kallas hösttecken? Jag skriver spontant ett kraftigt NJA där. Vinbärsbuskar växer för övrigt vilt i det här landskapet. Hur de har spridits vet jag inte men de finns i skogar, diken och lite överallt.

De här dropparna kommer ur ett höstregn men kan nog knappast kallas för hösttecken ändå. Men de är ganska dekorativa.

Men jag hittade faktiskt en del riktiga hösttecken. Jag vet att jag någon gång, när jag bodde i Mjölby och såg en hel del trädarter som jag inte ser i Jämtland, skrev att bl a lönn och ek inte växer i de här trakterna. Hemma hos min bloggvän i östra Jämtland växer en ek och här står bevisligen en lönn. Men båda de träden växer i trädgårdar och efter att ha googlat på utbredningen för lönn hävdar jag fortfarande att de inte växer vilt här. Denna tjusiga lönn flankeras av en lika tjusig björk.

Rönn har vi däremot gott om och just nu finns de i alla möjliga färger, från grönt till mörkrött.

Till sist några andra höstfärgade växter. Växter som jag ofta ser men inte vet vad de heter.

Det var årets första höstpromenad för min del men det lär bli många fler. Jag hoppas på att snart få se de vita fjälltopparna mot en blå himmel också.

Nu är det fyra dygn sedan jag kom hem till Frösön och jag vill gärna bli klar med bloggandet om allt vi såg och gjorde under vår rundresa på Island. Det här blir därför ett riktigt mastodontinlägg med närmare hundra bilder och en del text. Jag ska försöka vara ganska kortfattad men jag vill berätta var de olika bilderna är tagna. När jag har publicerat detta kan jag äntligen börja läsa ikapp mina bloggvänners alla inlägg och det ska bli kul att se vad ni har haft för er.

Vi lämnade det mysiga och annorlunda kupolhuset (som det kallades i AirBnB-appen) och körde mot vårt nästa bokade boende i Grundarfjörður i regionen Vestlandet.

Det var en väldigt dimmig förmiddag och var dimman började och molnen tog vid gick inte att avgöra. Det blev inte många foton till att börja med men så småningom började en del konturer visa sig.

I utkanten av Grundarfjörður ligger det berg som verkar vara ett av de mest välkända i de här trakterna. Man kan hitta hur många bilder som helst föreställande Kirkjufell på nätet och de flesta har vattenfallet, Kirkjufellsfoss, i förgrunden. Jag hade tänkt mig några liknande bilder men det såg inte lovande ut när vi kom dit.

Vi stannade på en rastplats (ordet har inte mycket samband med vad vi menar på svenska. Oftast bara en liten grusflik på sidan av vägen.) och tittade på Grundarfoss och några får medan vi funderade på hur vi skulle lägga upp resten av dagen. Det var alldeles för tidigt för incheckning och något ville vi hitta på.

Vi bestämde oss för att chansa och åka över till andra sidan av udden och besöka Buoakirkja, allmänt kallad black church, och sedan fortsätta runt udden på vägen tillbaka. Ännu ett vägarbete men det gick bra. Jag ska aldrig klaga på vägarbeten här hemma igen.

Vi hade tur. Det var betydligt bättre siktförhållanden på den här sidan bergen.

Som alltid var det snabba väderförändringar och om ni undrar vad det är för min jag gör så är jag lite besvärad av att jag står i motvind och får ett ettrigt regn rakt in i ansiktet. Men eftersom jag är ganska snäll ställer jag upp för fotografering. Vid det här laget vet ni att alla bilder där jag är med är tagna av min son.

De små skurarna upphör ofta lika snabbt som de kommer och jag kunde i lugn och ro förundras över att gå bland sanddyner och samtidigt se lavastenar. Lite som Tylösand och Lanzarote på samma gång.

Vi spontansvängde in på en liten grusväg som skyltade med att gå till Snæfellsjökull, en av alla glaciärer. Vägen var bitvis både brant och inte så fin och det kändes skönt när min son stannade till så att jag fick pusta ut lite. Han kör väldigt bra men vägen var inte rolig. Jag gick ur bilen och såg ut mot havet men min son bad mig att vända mig om. Där var dagens första regnbåge

Vi kom överens om att fortsätta en bit till på samma väg men när den blev ännu sämre och vi såg att det var långt kvar till glaciären, då valde vi att vända ner mot havet igen. Glaciären kan skymtas lite under molnen där borta.

Vi stannade även till vid en fin kustremsa med lavaformationer.

Vem kan låta bli att bli glad när solen skiner. Kallt och blåsigt men solsken 😀

Vi återvände till Grundarfjörður men där var Kirkjufell fortfarande inne i dimman.

Nästa dag såg planeringen ut som på kartan nedan.

Glädjen var stor när jag vaknade och tittade ut. Kirkjufell syntes tydligt och efter frukosten gav vi oss iväg dit.

Utsikten åt andra hållet från vårt boende.

Vi parkerade en liten bit ifrån och fick en skön promenad i solsken.

Den här bilden ser ut ungefär som massor av andra foton som kommer upp på nätet när man söker på Kirkjufell. Jag brukar inte sträva efter det vanligaste men det här var ändå lite kul att kunna åstadkomma.

Grundarfjörður sett från Kirkjufell.

På väg tillbaka till bilen. Jag poserar inte utan pekar mot  något jag ser. Kommer faktiskt inte ihåg vad.

Min son ville gärna göra en avstickare till Stykkishólmur och jag var genast med på det. Även här kommer kyrkan i blickfånget och vi parkerade uppe på kullen vid den.

Därifrån hade vi en fin utsikt över staden och havet.

Vi började promenera ner mot hamnen och passerade diverse fina motiv. Är det någon mer än jag som tänker på en tupp när ni ser kyrkan ur det här perspektivet?

Nere vid hamnen fanns en stor klippa med en fyr. Dit styrde vi kosan, för det måste ju finnas en väg upp tänkte vi.

Vi hittade trappan upp och för en gångs skull var jag snabbast upp. Det kan ha berott på att min son hittade något att fota.

Den här bilden visar tydligt det växlande vädret. Det var ofta svårt att gissa hur det skulle bli.

Om vi hade tur i Stykkishólmur så lämnade den turen oss när vi kom till Stora Grábrók, Grábrókarfell och Litla Grábrók, tre vulkankratrar en liten bit längre in från havet. Vi hade då passerat den ort vi skulle bo i, Borgarnes, men liksom dagen innan var vi alldeles för tidiga för att checka in. Min son hade vid det tillfället inte mindre än fyra luvor och jag hade också många lager kläder. Det behövdes.

Det var en lätt klättring upp till toppen på den största kratern, mycket tack vare att det fanns en träväg med trappor nästan hela vägen. Det var bara ca 50 m naturlig stig och trapporna fortsatte genom kratern och upp till toppen. Där ansågs det tydligen att turister klarar av att gå direkt på marken. Det ska finnas tre kratrar men jag såg bara två. Förmodligen var det Litla Grábrók som lyckades gömma sig.

Även här fick vi se regnbågen. Solen sken samtidigt som det regnade men innan vi traskade ner till bilen blev det uppehåll.

Nästa morgon vaknade vi till vår sista hela dag på Island. Vi konstaterade att det hade räckt med 10 nätter men jag tycker ändå att det kändes ganska bra att ha gott om tid. Vi lyckades fylla den sista dagen med innehåll också men vi började båda två känna att det skulle bli ganska skönt att komma hem och ta det lite lugnt.

Vi lyckades nästan alltid hitta boenden med utsikt över vatten och så blev det även den här natten.

Vi tog det lugnt och när vi var klara med morgonbestyren tog vi en morgonpromenad i Borgarnes. Det syns inte i bilderna men det var nog stormvindar, i alla fall i byarna. Det tog i rejält emellanåt.

Lä och sol, då blir det ganska skönt.

Riktigt så här svårt var det inte att ta sig fram. Jag bad min son att han skulle illustrera hur vi kämpade i vinden och då blev det så här.

Vi stannade på en del fina platser längs med vägen.

Steðji, ett slags monument som tydligen ska föreställa en bägare. Det finns ett ölbryggeri med samma namn.

Längst där ute finns ännu en liten röd/orange fyr och dit måste vi naturligtvis gå. På ditvägen hade vi hjälp av medvinden men på tillbakavägen fick vi ta fram egna styrkor.

Även här fanns det stenformationer.

Så småningom kom vi till Reykjavik och cirkeln var sluten. Vi parkerade återigen vid kyrkan och gick till ett café som min son mindes från sist vi var här.

Jag vet inte när jag drack varm choklad senast men det blev jag sugen på nu och den var gudomligt god. Tillsammans med den lika goda brownien blev det lite väl sött och mäktigt men min son smakade gärna och jag slapp lämna.

Minns ni den målade, slingrande ormen på trottoaren. Mitt emot den trottoaren satt vi och mumsade.

Vårt sista boende låg ca 20 minuter från flygplatsen och där sov vi gott innan vi på morgonen packade ihop allt och gav oss iväg för att flyga hem.

Tack till alla som har orkat följa med på den här trippen. Har ni tagit er ända hit så är ni absolut värda en eloge. Jag hoppas att jag har lyckats förmedla en del av hur underbart det är på Island och vilken fantastisk natur det finns där. Som jag skrev i början ska jag nu börja göra besök hos er, mina fina bloggvänner. Jag kanske inte kommenterar lika mycket som jag brukar men om det finns en gilla-knapp så visar jag med den att jag har läst och uppdaterat mig ❤