De finns där ute och jag hittar alltid några av dem när jag ger mig ut på olika promenader. Den här är jag osäker på men efter lite googlande tror jag att det kan vara en hässleklocka.

Frösö kyrka.

Troligtvis en ängsklint.

Jag gissar på rapsfjäril. Den tillhör i alla fall gruppen vitfjärilar.

Jag är i alla fall helt bombsäker på att detta är ett hjortron (och ett blåbär i bakgrunden). Helt oväntat, under en promenad, såg jag något gult en bit från stigen och till min glädje kom jag hem med nästan en halvliter av dessa delikatesser. Den hundbajspåse jag hade med mig dög att lägga dem i. De ska bli till sylt så det spelar ingen roll att de blev lite mosade. Om några dagar kan jag gå dit och plocka lika mycket till av det som då har mognat.

En stackars nässelfjäril hade lyckats komma in på insidan av myggnätet i min balkongdörr. Jag tog försiktigt tag i vingarna och lyfte ut den till balkonggolvet. Snart lyfte den och flög iväg mot nya äventyr.

Några av er har undrat hur det är med mig och svaret är att det är ganska ok. Krånglet med Fk är delvis det som gör mig lite låg men det har också väckt upp en del annat som ständigt är närvarande men lite undangömt. Eventuellt kommer det ett inlägg om det snart men det kräver lite mer fundering.

Mitt humör är inte det allra soligaste just nu eftersom jag är mitt i en dust med försäkringskassan. Pga undermåliga läkarintyg vill de dra in min sjukpenning, men mer om det blir det när något beslut har fattats. Jag bestämde mig snabbt för att avvakta några dagar innan jag skickar in mina synpunkter. Risken är annars att jag skulle vara nedlåtande, dumförklarande och kyligt högdragen. Jag är ganska bra på det när det behövs men i det här fallet är det inte det bästa. Jag ska tillägga att det är väldigt sällan jag tar fram den sidan av mig. Jag har redan börjat formulera mer saklig argumentation inom mig.

Som alltid är det bra att skingra alla upprörda, arga och samtidigt uppgivna tankar med promenader i fina omgivningar. Det är lika varmt här som i resten av landet men tack och lov fläktar det skönt. Både igår och idag valde jag att gå samma runda. Den runda som går längs sjön ca halva vägen. Igår var det bara skönt men idag var det nära att jag ångrade mig när värmen slog emot mig så fort jag kom ut. Men iväg kom jag i alla fall och bilderna nedan är en blandning från båda dagarna.

Ganska snart, på dagens promenad, mötte jag Drottningen av Saba och hennes husse (som vanligt är det hundens namn man frågar efter). Den fina hunden är en korsning mellan tre raser och hennes husse blev väldigt imponerad när jag gissade rätt på alla raserna första gången vi träffades. Jag såg att det var bordercollie och schäfer men ärligt talat drog jag bara till med labrador och det råkade vara rätt. Vi brukar stanna och prata lite när vi möts och Drottningen av Saba, som alltid verkar gå lös, hälsar glatt på mig när husse visar att det är ok.

Jag fortsatte och  kom till en plats där prästkragarna växer lika höga som cikoriorna. Jag klev in i höggräset för att komma lite närmare.

Äntligen nere vid sjön gick jag båda dagarna ner och satte mig på stenen på bilden och bara njöt.

Att sitta där med fötterna i det klara vattnet får mig att glömma det som inte är så kul och bara fokusera på hur skönt det är. Jag kan konstatera att nu är det badtemperatur i Storsjön. Kanske ca 17-18 grader och om några dagar kanske t o m drygt 20 grader.

Jag nöjde mig med att bada fötterna men efter en stund kom en 9 månaders valp och där var det ingen tvekan. Matte kastade pinnar och valpen simmade ivrig efter dem. När både matte och valp tyckte att det räckte fick jag en väldigt blöt påhälsning men det gjorde absolut ingenting.

Jag satt inte där särskilt länge varken igår eller idag. Som ni vet har jag ju restriktioner mot solande. Men jag hann se ett antal båtar, både segel- och motorbåtar.

Det var ingen trängsel någonstans men det finns massor av platser att sola och bada på. Några har satt sig på piren mellan mig och Östersund och kanske är det lunchrasten som tillbringas där.

På vägen hemåt blommar det  längs trottoarerna. Gula fina blommor som jag inte säkert kan säga att det är gulkrage, men jag gissar att det är sådana. Söker man på namnet så kommer alla möjliga gula blommor upp.

Det här är i alla fall Renfana.

Renfana tillsammans med blåeld.

En av mina svalka-fötterna-platser. Bilden är från igår då jag gick med gympaskor. I dag var jag smartare och gick med sandaler som tål vatten. Vissa sträckor gick jag i vattnet och det var precis vad som behövdes idag. Här står jag en bit ut i vattnet och mår bra av värme, vatten och svalkande vind.

Jag gick upp på land och tog fram kameran när brölande vattenscootrar började störa lugnet. Det är väl bra att de har kul men det gick lite väl vilt till ibland. Tjejer som skrek högt och killar som ville imponera.

Jag tänkte att jag kanske borde ha bikinin med mig nästa promenad men slog bort den tanken igen. Det är skönt en kort stund och eftersom jag inte ska soltorka måste jag gå blöt den sista biten. En handduk kan jag ta med mig på promenad men inte mycket mer. Svettig blir jag hur som helst innan jag är hemma och då duger en svalkande dusch.

Idag var det 28 grader när jag kom hem och värre ska det bli i morgon. Kanske håller jag mig inne med stängda dörrar då men jag gissar att suget efter promenad blir för stort.

Det kom ett brev och till min förvåning var det en faktura på fortkörningsböter från oktober förra året. Då var min son och jag på vår bilresa genom Europa och i Italien har vi tydligen fångats upp av en trafikkamera. Jag har både flyttat och bytt bil sedan dess och kanske det har bidragit till att det tog så lång tid. Summan var inte alltför hög och jag har redan betalat via den sida jag hänvisades till. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på hur jag och min son förvandlades som bilförare i framför allt Italien och Frankrike. Vi är båda laglydiga förare när vi är här hemma men när alternativen var att antingen anpassa sig efter hur alla andra körde eller att ständigt bli tutade på eller utsättas för farliga trafiksituationer när bilister bakom oss skulle köra om oss till varje pris, då valde vi att bli lite olydiga. Jag tycker mest att det är kul att det här brevet kom och det ska sparas som minne. Nedan ser ni bara kvittot på betalningen. Brevet hade lite för många upplysningar om mig för att jag ska vilja visa upp det.

I de lokala nyheterna i Svt-appen kunde jag för några dagar sedan läsa detta. Jag får väl erkänna att de finns även här nu.

Jag tänker ändå inte bekymra mig om det. Än så länge har jag inte sett till en enda fästing och jag går ofta på smala stigar i miljöer som nedan. Jag är inte ens orolig när jag går barbent.

Jag tror att de här klockorna är nässelklockor.

Tack vare att jag inte undviker att gå genom hög växtlighet hittar jag en hel del fint. En humla i en vädd t ex.

Nässelfjäril som besöker en av alla olika sorters fibblor.

En matta av lite kortare växter. Höjden, eller bristen på den, måste bero på marken eftersom samma slags blommor kan bli väldigt höga på andra platser.

En liten nyckelpiga bland nässelklockorna.

Toppklockorna blommar för fullt men jag valde ut en som precis har börjat slå ut.

Min rara granne, som jag har lovat ta med ut på promenad i hennes elrullstol, har inte mått tillräckligt bra för att följa med ännu. Hon har fått ett morfinplåster och det vet jag precis hur det är att ha. Man vill bara sova och orkar inget annat. Ett sådant har denna 90-åriga lilla tant fått och jag kan bli lite fundersam på om det verkligen är det bästa. När jag fick mina morfinplåster berättade läkaren att det är vanligt att de skrivs ut till äldre på äldreboenden. Inte underligt att de blir lugna och medgörliga när de drogas till att inte orka annat. Jag slutade med plåster när jag inte klarade av vardagen och jag frågade inte någon innan jag avlägsnade det. Men det vågar inte min granne göra och jag sa inte heller något om det. Det kan ju hända att det ändå är det bästa för hennes del och då ska inte jag försöka påverka. Hon ville i alla fall gärna sitta och prata en stund idag och det gjorde jag gärna. Efter en väldigt trevlig pratstund gick jag min promenad och sedan gick jag in och gömde mig för värmen.

Det finns mycket fint att se och upptäcka överallt i vårt land och idag kom jag till en, för mig, ny jämtländsk pärla. Jag blev medbjuden på lunch på Höglunda gård i Skanderåsen, strax utanför Svenstavik. En vän som nyligen fyllde år valde att ta med man, barn och barnbarn…och även mig till denna vackra plats för att fira. Förra sommaren, när jag besökte dem, satt vi där borta på andra sidan och åt lunch så området är inte helt obekant. Berget ni ser är Hoverberget och byn heter Hoverberg.

Det här är restaurangen men vi hade tur med vädret och satt ute och åt. Runt omkring oss tornade mörka moln upp sig men hos oss sken solen en stor del av tiden. Vi var tio stycken och alla verkade gilla både maten och platsen.

Jag ringde restaurangen på förmiddagen för att höra om det fanns något veganskt alternativ. De hade inget sådant på menyn men jag blev lovad att de skulle fixa något. Det är alltid lika spännande när man inte vet vad man ska bli serverad och jag tror inte att jag någon enda gång har blivit besviken. Det blev jag inte den här dagen heller. För att inte ha något veganskt sortiment tycker jag att de lyckades väldigt bra. De övriga i sällskapet åt börtnanfisk (ett begrepp i de här trakterna som innebär rökt fisk från Börtnan, i det här fallet regnbågsfilé) eller lättrökt fläskfilé med tillbehör. De minsta barnen fick våfflor.

Vi var på en gård och det fanns en del djur. Mitt hjärta smälte lite när gårdsägaren blev förföljd av den här sötnosen. Ett lamm, uppfött med flaska, som tydligt visade att mannen framför var ”mamma”.

En frigående höna såg jag men förmodligen fanns det fler.

Jag spanade in de jättefina hundarna redan när jag kom men ville fråga ägarna om lov innan jag gick fram och hälsade. Efter mat och kaffe blev det äntligen dags och oj, vad glada de blev för uppmärksamheten. De kröp nästan in under mitt skinn av glädje och jag borrade in näsa och händer i deras mjuka päls och jag njöt. Härliga varelser!

Den här fina grisen och hans kompis (Humle och Dumle) lät jag däremot bli. Visst var de väldigt söta men de är lyckliga grisar som får böka omkring och rulla sig i lera. Lite för smutsiga med andra ord, för att jag skulle vilja bli närmare bekant med dem.

På en del av gården finns en teaterscen. Här spelas Emil i Lönneberga vissa dagar och den röda lilla byggnaden är naturligtvis snickerboa. Den lilla snutt jag såg på de lokala nyheterna såg lovande ut och de i mitt sällskap som har sett föreställningen var nöjda.

När vi var mätta och nöjda och hade sett oss omkring for vi hem till mina vänners hus. Där fortsatte firandet med kaffe, kakor och tårta och med sång för jubilaren. En väldigt trevlig dag som jag är jätteglad för att jag fick vara en del av.

Så blev det då äntligen min tur att få besök av yngsta dottern och svärsonen. Jag är inte en lättrörd person men när jag kramade om min dotter kom det nästan en tår av glädje. Det är inte tätt mellan våra möten men kvalitet är ju bättre än kvantitet. Det blev fika, mycket prat, promenad på mina favoritstigar och slutligen blev jag bjuden på en väldigt god middag, som de fixade i mitt kök medan jag gjorde ingenting. Ingen av dem vill vara med på bild här men det finns ju annat att visa. Nu blommar rallarrosorna för fullt.

I kväll tar de tåget hem igen och kanske behöver de vila upp sig några dagar efter en intensiv vecka.

I dag planerade jag inte min promenad utan lät impulser bestämma vägen. Jag började med att gå förbi en väldigt rar tant för att att fråga om hon ville komma ut på en promenad. Hon kan inte ta många steg ens med rollator och vågar inte ge sig ut på egen hand med elrullstolen. När jag för några dagar sedan frågade om hon skulle vilja att jag följer med på en runda ibland, blev hon väldigt glad. I dag orkade hon dock inte och då kunde jag tänka om och inte bara gå på asfaltsgångvägar. Jag gick mot Ändsjön, fågelsjön en bit från där jag bor. Jag följde stigen en bit men inte tillräckligt nära sjön för att se några fåglar. Men andra djur fanns det där. Ett gäng kvigor låg och vilade i sin inhägnad.

I älggräset satt en filur som jag tror är en blomfluga.

En annorlunda färg på midsommarblomster. Bredvid denna växte en blå variant så det är förmodligen inte marken som är orsaken.

Jag kom fram till en stigkorsning och valde på måfå en annan väg än den som går runt sjön. Kul att se vart den leder tänkte jag. Efter ett tag tog jag fram mobilen för att kolla med gps:en var jag var och hur jag kunde komma hem igen. Det blev en fin promenad med ännu en valmöjlighet för kommande vandringar.