Jag fortsätter mina vandringar på stigar i olika områden i min jakt på checkpoints. Det har känts lite meningslöst att skriva om varje promenad men idag regnar det och därför blir det ingen promenad. I stället kommer en sammafattning om de senaste dagarna. Jag har vandrat över diverse broar, både över vägar och vattendrag, och i flera vägtunnlar. Ibland har det inte funnits något som kan ta mig torrskodd över bäckar eller översvämmade stigar och då har jag fått leta mig fram till platser där jag kan ta mig förbi hindret.

I en sänka med vatten, mitt på stigen, växte denna lilla växt.

Den här lappen gav mig en del onda aningar eftersom jag kom från motsatt håll. Men de förväntade svårigheterna var inte värre än de jag hade klarat av tidigare. Inte särskilt svåra att klara av alls faktiskt.

Orkidéerna har satt fart och blommar lite varstans. Jag tror att det här är Jungfru Marie nycklar, eftersom bladen är prickiga (syns längst ner mot marken i första bilden).

Sedan många år tillbaka har jag känt till kråkvicker och jag gissade att det här är en släkting. Det var ganska lätt att hitta uppgifter om att det med ganska stor säkerhet är Skogsvicker.

Linnea, Smålands landskapsblomma.

Jag vet att jag har lärt mig namnet på den här blomman förut men nu är det som bortblåst.

Någon gång, då och då, har jag kommit ut ur skogen och fått vila blicken på en tjärn, som här vid Ranntjärn, eller på en utsikt ovanför träden. Då har jag stannat upp och satt mig ner en stund, inte bara för att vila utan också för att njuta. Det har varit ganska svala och blåsiga dagar. Perfekta för mina utflykter men det är lite synd om alla som längtar efter sol, värme och bad. Jag är glad när myggorna blåser bort och jag är absolut inte avundsjuk på hettan som finns på andra platser. Jag har verkligen ändrat mig i det avseendet.

De är inte en särskilt vanlig syn. Inte ens här i Jämtland. Men det är vår landskapsblomma ändå och kanske är den det för att den faktiskt finns här. Jag känner till två platser där de växer och närmast mig finns beståndet utanför Marieby. Jag har varit där en gång förut men eftersom jag inte körde då tänkte jag inte på exakt vilken grusväg vi svängde av på. Det finns inga skyltar och jag hittade ingen vägbeskrivning på nätet. Inte förrän man är framme hittar man en skylt. Jag ringde en vän, som jag vet är välbekant med området, och med hennes hjälp hittade jag rätt redan på andra försöket.

På den korta stigen fram till den skyddade ängen hittade jag några roliga saker på en stubbe. Förmodligen svampar av något slag. De utsöndrar något slags klet, nästan som om de klistrar fast sig själva.

Framme vid brunkullornas växtplats var jag nästan helt ensam. Bara två andra kvinnor satt på en bänk och hade det skönt i solen. Man är tvungen att följa spångarna (jag har kollat upp att man kan säga både spänger och spångar) som ligger utlagda runt området och jag gick långsamt framåt för att försöka urskilja brunkullor bland alla andra blommor.

De var i full blomning och inte särskilt svåra att upptäcka. Särskilt inte de exemplar som hade blivit markerade med små pinnar. Eftersom det är en sällsynt orkide vill man ha lite koll på antal och förändring år från år. De exemplar som har räknats markeras med en pinne. Jag tycker inte att namnet brunkulla stämmer med den färg de har. En svårbestämd färg men nog går den mer åt vinröd än brun.

Det finns andra mer eller mindre sällsynta blommor här också. Jag vet inte vad det här är för sort men på en skylt läste jag att det ska finnas brudsporre. Den ser ut så här och därför gissar jag att det här är en sådan, på väg att slå ut. Jag hade nog gissat på någon slags ”nyckel” om jag inte hade sett skylten.

Jag gick länge omkring och tittade på alla brunkullor och andra fina blommor. Ibland satte jag mig ner på spången för att kunna fota men mest strosade jag bara långsamt fram med blicken svepande över marken. Jag passerade de två kvinnorna och bytte några ord med dem, om brunkullor så klart. När jag var nöjd gick jag tillbaka till bilen och fick syn på en växt jag inte kan minnas att jag har sett förut. Lite påminner bladen om en slingerväxt med röda bär, som jag har sett förut. Men jag kunde inte se att den hade några långa revor.

En helt vanlig blåklocka hittade jag också.

En skön liten utflykt utan att jag blev jagad av myggor 😀

Jag parkerade vid skidskyttebanan, som alla ni som gillar skidskytte säkert har sett från tv-sändningar. Därifrån följde jag först fina stigar, elljusspår och träningsspår för skidåkare.

Men det blev annorlunda när jag kom lite längre in i skogen. Stigarna ledde mot lägre belägna skogsavsnitt och snart vandrade jag omkring i sankmarksområden. Det medförde blöta skor och ett evigt viftande för att jaga bort alla surrande varelser. Men inte gav jag upp mitt letande efter checkpoints för det. Jag hade bestämt mig för att hitta ett visst antal och längst bort i det blöta området låg en svart checkpoint. De har olika färger på kartan där grön är lättast och svart är svår.

Jag trodde att jag redan hade tagit mig igenom en del av det värsta när jag kom till den här bron, eller vad man ska kalla den. Jag tvekade ett tag men det gick inte att stå still länge utan att bli uppäten av mygg så jag kände försiktigt med en fot i taget om det fanns plankor som höll. Jag tog mig över och pustade ut lite.

Men det skulle jag inte ha gjort för sedan skulle jag ha behövt en machete. Jag ska väl vara glad för att det plötsligt blev en torrare stig men det gick knappt att se den stigen.

Så här såg det ut en lång sträcka men jag kunde inte ge upp eftersom jag var så nära det jag letade efter. Det är inte lätt att ens avgöra om det finns en stig här.

Ännu en bro, i lite bättre skick, och ännu mer nästan oframkomlig stig. Kan ni se mig framför er, hur jag klättrandes och hukandes tar mig fram medan jag viker undan grenar och samtidigt försöker vifta bort mygg?

Till sist kom jag fram till den checkpoint jag hade som mål. Den var inte särskilt svår att hitta så förmodligen innebar den svarta färgen att det var svårt att ta sig dit. En koll på kartan visade att jag skulle kunna ta en ganska kort väg tillbaka till något så när bra stigar. Men jag kom snart fram hit. Rester av bron syns där borta och någon del har sjunkit. Helt omöjligt att komma över och jag suckade och började min vandring tillbaka längs den ogästvänliga stigen och de murkna broarna.

Svettig, trött och med miljoner döda mygg i håret kom jag så småningom tillbaka till lite mer gästvänliga stigar. Jag såg en blomma jag kände igen, en skogskovall, och försökte få till en fin bild. Men det var omöjligt att vara lugn och hålla kameran stilla. En lite suddig bild av en liten blomma som är helt fantastisk om man lyckas med närbilden.

Jag hittade en lite bättre bild, som jag tog för två år sedan i Mjölby. Men när jag jämför bilderna blir jag lite osäker på om det är samma sorts kovall. Kanske är den jag såg i dag en ängskovall, trots att den växte i tät skog.  De är i alla fall ganska lika varandra.

När jag äntligen kom tillbaka till bilen var jag väldigt trött. Men min rygg gillade det här äventyret och det är väl det positiva med den utflykten.

Jag bestämde mig i morse för att i dag skulle det vara en bra dag för en lunch bestående av våffla, glass och hjortronsylt. Väldigt onyttigt men också väldigt gott. Jag visste att det var det utbud som finns tillgängligt för min del vid Frösövallens café. I stället för en morgonpromenad blev det alltså en lite senare utflykt. De öppnar kl 12.00 och kvart i tolv gick jag iväg hemifrån. Nu har ni hängt med på de här stigarna så många gånger att ni känner igen er men det som förändras är blommorna. Nu blommar alla fibblor för fullt och en sort som jag inte har sett förut är rödfibblan. Här såg jag den på flera platser.

Jag kom fram och beställde min våffla. Det var ca 16 grader varmt men solen värmde och det var skönt att sitta ute. Hjortronsylten syns inte men finns bakom glassen. Efter fotograferingen mosade jag ihop sylt och glass och bredde ut över hela våfflan. En väldigt frasig och god våffla gjord på olja, kolsyrat vatten, mjöl och något mer som jag har glömt. Inte en gnutta grädde eller mjölk och den var dessutom gräddad med olja. På min fråga om det fanns någon möjlighet att få en macka vid ett annat besök var tjejen i kassan så intresserad att hon frågade om råd gällande vad det kunde vara för pålägg på en vegansk macka. Jag föreslog det som för närvarande är min favorit. Hummus, picklad rödlök och tomat eller gurka med någon god krydda på. Reaktionen jag fick på det förslaget var väldigt positiv så kanske har jag inspirerat lite.

Efter min våffellunch lånade jag nyckeln upp till takterassen och gick uppför en väldigt smal och ganska lång spiraltrappa. Uppe i tornet fanns ett bord och några stolar vid det här fönstret.

Jag gick ut genom dörren och det kändes nästan lite som att vara på en båt där ute.

Vyn kan inte fångas på bild men högst upp i den här bilden ser ni Åreskutan på avstånd.

Oviksfjällen syns långt där borta i diset. Jag tog många bilder men ingen blev helt lyckad. Ni får helt enkelt tro mig när jag påstår att det var en nästan berusande känsla att stå där uppe och titta ut över landskapet. Möjligen var det en liten känning av svindel också 😉 Om ni kommer till Östersund och har tid så tar jag gärna med er på en promenad eller bilutflykt hit.

Jag lämnade caféet, efter att ha köpt med mig två olika sorter gott té, och tog en extra runda runt den blomsteräng som samtidigt är kohage. Caféet syns uppe till höger.

Som flera gånger förut passerade jag Wilhelm Peterson Bergers ”Sommarhagen” men den här gången brydde jag mig inte om att ta någon bild på hans hus utan koncentrerade mig på utsikten.

Och här är han…Wilhelm Peterson Berger. Inte i egen hög person men så nära man kan komma numera.

Jag kom hem och satte mig en stund på balkongen med en kopp kaffe bredvid mig. Ingen kaka, för sött hade jag fått i mig så att det räckte ett tag. Jag fick veta att nu blommar brunkullan så någon dag snart är det jag som ger mig ut på jakt efter den.

Jag fick en fråga i en kommentar för några dagar sedan om jag hade visat min utsikt från balkongen sedan isen försvann. Jag blev osäker och gick tillbaka i inläggen för att se efter. Jag har nog känt att det räcker med bilder från min balkong och jag såg att sista bilden är från den dag det var islossning. Det är lätt åtgärdat och då passar det ju bra med bilder som visar hur ljus natten är här uppe nu. Den första bilden är tagen 22.16 igår och den andra bilden tog jag 00.50 i natt. Det blir alltså inte mörkare än så här men nu vänder det och om några månader har vi fler mörka timmar än alla ni som bor söderut.

I morse tog jag mig till en av de östra delarna av Östersund. Helt nya stigar för mig och jättekul att upptäcka hur ofantlig mycket det finns att se och upptäcka här. Vid parkeringen log jag för mig själv när jag vände mig om. Där var de igen…fjällen. Östersund ligger på en sluttning ner mot Storsjön och på väldigt många platser får man den här vyn.

Nästan genast såg jag den här blomman. Återigen behöver jag hjälp för jag vet inte alls vad den kan heta. Min första tanke var att det är en slags veronika men det verkar bara vara färgen som stämmer.

Mamma nötväckare höll som bäst på att mata sin unge när jag kom och störde. Genast flög mamman iväg och satte sig lite längre bort, skymd av löv. Den stackars ungen blev lämnad ensam och utsatt. Jag kände väldigt mycket sympati för den lilla nötväckarungen och jag skyndade snabbt vidare för att mamman skulle komma tillbaka.

Någon tycker nog att en del hundägare behöver påminnas om vissa plikter.

Vilken besökare, om inte humlan, passar bäst bland humleblomster.