Roliga dagar med sällskap

Min son och min svägerska överlappade besöksdagarna lite och den eftermiddag de båda var här levererade vädret igen. Det gjorde inte min kropp (det blev lite väl mycket dagen innan) men vi tog oss i alla fall ut på en liten promenad ner till sjön. Kvällen blev lugn och skön med mest bara prat och det fanns en del att ta igen där.

DSC_0001

Tidigt morgonen därpå vandrade min son iväg till stationen. Han gillar att gå och det var en skön morgon. Vi andra gav oss lite senare av in till Östersunds centrum för att shoppa lite. Det var egentligen min svägerska som skulle handla men det hamnade inte särskilt mycket i hennes kasse. Desto mer hittade jag och det var ju roligt, men absolut inte meningen. Vi gick inte i många affärer men det var ändå väldigt skönt att efter en stund gå in på Ecocaféet där min svägerska bjöd mig på lunch. En väldigt mysig servering där både veganska och ickeveganska alternativ serveras. Som ni ser var vi lite tidiga men jag tycker att det är skönt att slippa lunchrusningen.

20190520_1440278411437374945300898.jpg

Vi bjöds på lite underhållning men jag har ingen aning om vilka de var eller varför de var där.

20190520_1445056128607280246654606.jpg

Efter en välförtjänt vila, hemma i soffan hos mig, ville vi båda ut en stund till i det fina vädret. Vi gick uppåt, från sjön, kom in i en liten skog och sedan ut på öppna fält. Det var där jag såg rådjuren för ett tag sedan. Inne i skogen blommade små exemplar av något som jag tror är lungört

DSC_0003

Jag satte mig en stund under en hägg, där blomningen inte är långt borta, och förklarade för min svägerska hur hon skulle gå vidare och sedan hitta tillbaka. För mig räckte det och denna gång segrade förnuftet.

DSC_0008

Jag vet att ni känner igen den här vyn nu men sitter man med kameran så blir det en bild.

DSC_0011

Jag har nästan aldrig sett vitsippor runt Storsjön förut och jag tror att jag har skrivit i bloggen att de är väldigt sällsynta här. Men på tillbakavägen hittade jag några exemplar på två olika ställen och min svägerska berättade att hon hade sett fler på ett annat ställe. Kanske är det på Frösön de växer eller så har de lyckats sprida sig sedan jag flyttade söderut. Hur det än förhåller sig så blev jag glad när jag såg dem.

DSC_0020

Nu är vi framme vid söndagen och det var en dag som bjöd på duggregn nästan hela tiden. Några lite kraftigare skurar kom det också men mest var det bara som fukt i luften. Det luktade gott när vi gav oss iväg på en liten utflykt. För naturligtvis ville vi ut lite även denna dag. Jag frågade min svägerska vad hon ville se och svaret blev att det vore kul att komma till Optand. Vi for dit och gick en liten runda ner till sjön och bort mot huset där jag och min familj bodde. Ni har sett bilder därifrån förut och eftersom det småregnade lite fick kameran stanna i ryggsäcken nästan hela tiden. Men när vi hittade blommande lingonris kom den fram en stund.

DSC_0004

Jag ville även föreviga de knoppiga liljekonvaljerna som alltid är tidiga just här, i en myrstack en bit utanför ”vår” tomt.

DSC_0007

Det var lite av våra dagar tillsammans och nu på morgonen lämnade jag av min svägerska vid järnvägsstationen och fortsatte själv ut på andra äventyr. Men det får nästa inlägg berätta om. Jätteroliga dagar har det varit.  Jag vet att både min son och min svägerska gärna kommer tillbaka och de vet att jag vill att de ska göra det.

En dag som blev så mycket mer än förväntat

Jag frågade min son vad han var sugen på att göra och det landade i att vi gav oss iväg på en minnesresa till de platser han mest ville återuppleva. Kvällen innan såg himmelen och den spegelblanka Storsjön ut så här och vi vaknade till en precis lika spegelblank sjö och en molnfri himmel.

DSC_0003

För att få se de mest storslagna vyerna över sjön och mot fjällen valde vi att först köra mot Rödön tills vi kom ut på E14 mot Åre. Strax innan Mattmar svängde vi av på 321:an och i Hallen styrde vi upp mot Höglekardalen i Oviksfjällen. Vi stannade till i backen ovanför Hallen och njöt av en vy som aldrig kan bli densamma på ett foto. Det gäller för övrigt nästan alla de följande bilderna.

DSC_0006DSC_0013

Ni som minns att jag, min yngsta dotter och min svägerska vandrade upp på Västfjällets topp i somras kanske känner igen den här ån. Det porlade på bra i den.

DSC_0022

Lite längre upp blev ån en sjö och där satt vi en stund och bara hade det skönt.

DSC_0060

Vi fortsatte förbi avtagsvägen upp mot Fjällhalsen, där vi var i somras, och kom i stället till Hovde. Där körde vi upp så långt man kunde komma bland stugorna, parkerade där och fortsatte till fots. Tanken var att vi bara skulle gå ut och se oss omkring lite och kanske ta oss en bit upp ifall underlaget var bra. Så var det tänkt och så blev det inte. Ni kanske känner igen er i  tankesättet att ”bara en liten bit till” och att det upprepas fler gånger än man hade kunnat tänka sig. När vi kom ut i Drommenbacken tittade vi uppåt och sa att vi skulle ha den bara fläcken där uppe som mål. Lågskor i en bitvis isig och bitvis lös slalombacke är inte det bästa men vi hittade mestadels bra fäste.

DSC_0069

Så här nöjda och glada var vi när vi började klättringen. I somras såg vi fjällen, som här är bakom oss, från andra sidan.

IMG_1343DSC_0121

Vi nådde målet och jag konstaterade att min rygg fortfarande mådde skapligt. Att gå uppför i en slalombacke är tydligen det jag ska syssla med. Vi satt där och åt varsin macka och jag föreslog att vi skulle ta oss upp till nästa krön för att få ännu finare vyer. Samma sak sa vi flera gånger och varenda gång fanns det en  kulle längre fram men till slut kom vi faktiskt upp på en topp. Det fanns högre toppar men vi såg ut över landskapet på andra sidan Drommenfjället och där sa förnuftet att det fick räcka. Först när vi började gå på lite planare underlag kände jag av att ryggen inte gillade det jag utsatte den för. Nu får bilderna tala för sig själva ett tag. Alla bilder där jag är med är tagna av min son.

DSC_0142DSC_0104IMG_1390DSC_0143DSC_0210DSC_0189DSC_0196DSC_0198IMG_1421IMG_1423

Som jag skrev kändes det där uppe att det inte skulle gå så lätt att komma ner. Men ner måste vi och vi lyckades i alla fall leta upp barmark nästan hela vägen. Våra sulor skulle ha varit livsfarliga att gå på nerför i den branta, hala backen. Men alla problem kändes väldigt små när vi gick där och bara njöt av allt. Vi skrattade en del åt att vår utflykt blev så annorlunda mot vad vi hade planerat men båda var vi otroligt glada för att vi inte gav upp. Eller rättare sagt, att inte jag gav upp .

Vi fortsatte vår bilfärd på en skogsväg förbi Gräftåvallen och kom till Myrviken, där alla mina tre barn har gått i skolan. Därifrån for vi till Vattjom, vårt hem i 13 år innan vi renoverade och flyttade in permanent i Optand. Det här är bystugan och vi bodde ca hundra meter högre upp. Vi stannade till och hejade på våra dåvarande grannar och sedan åkte vi hem till Frösön.

DSC_0222.JPG

Vilken dag det var…helt underbar. Vi åkte hemifrån ca 07.30 och var tillbaka ca 16.00. Trötta men glada och väldigt nöjda.

De här dagarna har vi även bokat flyg, hyrbil och boenden för 11 nätter till vår Islandsresa i början av september. Gissa om jag längtar dit redan 😀 Nu har min son åkt hem och min svägerska har kommit. Vilken lyckoträff att det blev sommar precis nu.

I väntan på min son

I dag är det en rolig dag för snart kommer min son och hälsar på mig. Om tåget är i tid dyker han upp på stationen om exakt två minuter. Ni kanske undrar vad jag gör framför datorn när jag borde åka och hämta honom. Jag fick ett meddelande om att min son gärna vill ta en promenad hit och det tar nog minst en timme. Under tiden blir det ett litet inlägg om hur det börjar blomstra i mina trakter.

En liten blomma i en gräsmatta. Jag gissar att det är ett ogräs men på nära håll är den söt.

DSC_0004

Utanför en trädgård hittade jag en bergenia.

DSC_0005

Jag passerade en trädgård med ett hav av gullvivor. De här två, som ser ut att kramas, hade hittat en egen plätt just utanför trädgården.

DSC_0011

Inne i skogen hittade jag den giftiga men spännande Tibasten. Vacker när den blommar på bar kvist men inget man lägger märke till annars.

DSC_0016

Ett blommande lärkträd.

DSC_0024

Nästan hemma.

DSC_0031

Nu ska jag snart gå och ladda kaffebryggaren, för det är ju så man gör när man väntar besök den här tiden 😀 Åh, vad roligt det ska bli att få ha honom här några dagar.

Bajshumor :D

Ni har säkert upptäckt att era mobiler känner av var ni är och lägger ut en del av de platser ni har besökt på olika karttjänster. Jag har ofta blivit smått irriterad när jag får förfrågningar på mobilen om hur jag har upplevt för mig okända företag men ibland dyker det upp något som sätter igång alla skrattmuskler. Inte långt ifrån min bostad finns det ett företag, i en helt vanlig villa, och de har valt att kalla detta företag Stronzo AB. Jag har gått förbi några gånger och därför syns det på google maps i min mobil. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer det namnet. Kan de möjligtvis tro att det har med styrka att göra eller vill de helt enkelt driva med sig själva. Stronzo är ett italienskt ord och det betyder bajskorv 😀 Ett vanligt förekommande skällsord, ibland skämtsamt.

Här ligger alltså Bajskorv AB och jag fnissar varje gång jag öppnar kartan och ser namnet.

Frösö Service & Säkerhet ägs och drivs av Stronzo AB som även tillhandahåller tjänster inom butiksombyggnationer samt renovering av ytskick i fastigheter.

20190514_1848421730206848696051148.jpg

En liten kort promenad blev det i dag och tyvärr lämnade jag kameran hemma. Självklart stöter jag då på en ekorre som verkligen poserar länge och välvilligt. Mobilen är alltid med och jag hann ta upp den, låsa upp skärmen, klicka fram kameran och ta flera bilder medan Kurre satt där så snällt. Som ni ser, på den kraftigt beskurna bilden, är inte mobilen riktigt den bästa kameran när det gäller att fota detaljer på relativt långt håll. Men han är ändå fin. Plötsligt skrek han till och sprang uppför stammen. Han kanske insåg att jag kunde vara farlig.

20190514_101256 1

En kväll med väldigt bra eftersmak

Jag hade förberett och planerat så att allt skulle löpa på smidigt, när jag för första gången på över fem år, bjöd hem vänner på middag. Mina gäster, tre par från olika områden, kom in och gav mig varma, men samtidigt kalla och regnblöta, kramar och sedan blev det precis så trevligt som jag visste att det skulle bli. Sätter man infödda jämtar, som inte känner varandra, runt ett middagsbord eller i en soffa så dröjer det inte länge innan de kommer på att de har gemensamma bekanta. Så var det även den här gången och jag blir lika fascinerad varje gång. Det var även kul att upptäcka skillnader i hur jämtländska pratas i olika områden. Även om orden är samma kan de uttalas lite olika (ö kan t ex bli u i vissa ord) och när jag var tvungen att få en översättning av ett ord visade det sig att två av paren inte heller förstod det ordet. Ni som känner till mitt språkintresse och även vet hur mycket jag älskar Jämtland och människorna här, förstår att jag trivdes.

Vinet blev uppskattat och det verkade även den veganska menyn vara. Det är roligt att visa att vegansk kost inte bara består av grönsaker, vilket är en ganska vanlig missuppfattning. Tiden bara försvann och plötsligt var det dags för uppbrott. Mina vänner försvann i mörkret och regnet och jag gick in och stökade undan en del medan jag väntade på att min sömntablett skulle börja verka. Jag gick där och kände mig nöjd och glad och väldigt belåten med mitt beslut att flytta tillbaka.

Mina vänner kom med blommor, vin och en mjuk och skön tröja/jacka. Allt lika uppskattat.

Men, som jag har berättat tidigare, maj blir en rolig månad och om några dagar kommer min son hit. Ännu några dagar senare kommer min svägerska och om två veckor kommer nästa lilla gäng hit på en middagsbjudning. Mycket att se fram emot med andra ord.