Som jag skrev i slutet av förra inlägget sa en vän till mig att fjällen var alldeles vita. Det tog ett tag innan jag tog mig ut för att se efter men till sist kom jag iväg. Jag kan redan nu berätta att fjällen såg ut ungefär som dagen innan och dessutom försvann topparna i molnen. Det var säkert snöiga fjäll på morgonen men snön hann förmodligen smälta innan jag kom ut.

Men jag kom ut på en skön promenad och av alla promenadvägar och stigar i mitt närområde är den här den absoluta favoriten. I alla fall just nu. När jag är högst upp på stigen är utsikten hisnande och jag vill inte bli så van att jag inte ser det längre. Nu är lägdorna gula av alla maskrosor. Det är härligt att stå på höjden och se ut över gula fält, grönskande träd, en sjö och fjäll längst bort.

Humlor och bin surrar omkring och letar nektar i alla maskrosor och de är så upptagna med den sysslan att det är lätt att hinna fota dem.

Den här fjärilen var inte särskilt intresserad av alla blommor. Den landade hellre mitt på stigen och solade sina vingar en stund.

Där jag tog det här fotot finns det en bänk och på den bänken satt ett par och hade just plockat fram termos och fikabröd. Jag sa något om att här hade de hittat en fin utsiktsplats och då fick jag en fråga om ifall jag visste vilka fjäll det var som syntes svagt där borta. Det kunde jag tala om för dem och det visade sig att de var östgötar, från Linköping, som nyss hade valt att flytta upp hit och nu bor på Frösön. Vi tyckte alla att det var ett lite roligt sammanträffande och vi konstaterade alla tre att vi inte kan ångra oss när vi har allt det här.

Jag strosade vidare, fotade lite ibland och kom ända till baksidan av Wilhelm Peterson Bergers hus och Sommarhagen. Men där sa jag strängt till mig själv att nu får du faktiskt ta och vända. Jag gjorde så, hittade en bänk att vila på vid ett tillfälle och en sten vid ett annat.

Jag hittade en björk med en väldigt stor ticka och jag drog slutsatsen att det måste vara en björkticka.

Det tog sin lilla tid att komma hem men det gör absolt ingenting när det inte finns någon tid att passa.

Den promenaden gick jag i förrgår, igår regnade det och blåste rejält och det blev en innesittardag. Men idag gick jag iväg igen på morgonen, innan regnet kom, eftersom jag hade ett uppdrag planerat. Varje år plockade min man liljekonvaljer till min födelsedag. Ibland var det bara små knoppar i dem som aldrig utvecklades till blommor och ibland var blommorna fullt utslagna. Några av er kanske kommer ihåg att hans olycka skedde dagen innan min födelsedag och eftersom både han och jag gillade de blommorna känns det bra att ta med just sådana när jag i morgon ska ta mig till minneslunden på femårsdagen av mitt liv utan honom.

Jag visste var jag skulle leta och jag hittade massor av små, små knoppiga liljekonvaljer. Så små att det är tveksamt om de någonsin blir mer än knappt synliga knoppar. Jag plockade i alla fall ett lagom antal, fyllde på med gullvivor, små knoppiga midsommarblomster och förgätmigej. Sådana blommor tyckte min man om. Han brydde sig inte ett dugg om fina blomsterbuketter från blomsterhandlare. Det blev en fin liten bukett som jag ska ge honom i morgon. Jag ska inte beskriva alla känslor som, precis som vanligt, ploppar upp de här dagarna. Men nog känns det mer och svårare nu när jag är här. Precis som om det hände alldeles nyligen. Jag tänker att det är bra att jag är här, där det hände, och kan möta alla känslor och bearbeta dem. För just nu känns det obearbetat trots att det egentligen inte alls är så.

I dag syntes fjällen bättre och det är faktiskt mer snö på dem än tidigare. Jag gillar kontrasterna. Vinter och nästan sommar i samma bild 😀

I dag hade jag två ärenden i Östersund. Först skulle jag lämna prover på sjukhuset och sedan hämta några beställda varor på Jysk. Däremellan hade jag drygt en timme att fördriva och då kom jag på att jag skulle återuppväcka minnen från vårt första år i Östersund. Då menar jag inte mitt första år eftersom jag är född här men det år jag, min man och våra tre barn flyttade hit. I mars 1995 kom vi till Torvalla, en stadsdel i utkanten av staden där vi bodde i drygt ett år medan vi letade efter ett hus att trivas i. På den tiden var bostadsfrågan inte lika svår att lösa som i dag och efter att ha sökt lägenhet tog det två månader innan vi fick flytta in i en 5-rummare i ett ganska nybyggt område.

Nu ska vi bli lite kulturella för de minnen jag nämnde handlar om en konstrunda som började bara ca hundra meter från vår lägenhet. Den var nästan alldeles ny, bara ett år gammal, när vi flyttade dit. Företagare och politiker var överens om att Torvalla behövde utsmyckas och ca 40 konstverk av olika konstnärer placerades ut i stadsdelen, både inomhus och utomhus. Jag har nog sett alla de som finns utomhus och den konstrunda som vi bodde granne med blev en ofta besökt början på våra hundpromenader. Namnet på denna konstrunda är ”konstgömman” och jag gillar verkligen idén med att placera ut konst som alla lätt kan ta del av och som det t o m är fritt fram att leka och klättra på. Att denna konstrunda dessutom går via en stig i skogen är ett jätteplus enligt mig.

Lite utanför själva konstgömman finns denna kvinna, som tydligen mediterar. ”Meditation” av Peter Linde.

Ingången till konstgömman går genom Blå porten. Tyvärr inte helt lämnad ifred av klottrare. Blå porten – Beskrivning: Entréportik i formgjuten målad betong 4,5 – 5,5 m hög. Konstnären, Lillemor Petersson, beskriver: ”En i Torvalla ganska central parkskog där vandringens meditativa stämning fördjupas av konstverken. Murverk eller stenhällar kan vara mål för lek eller en stunds vila”.

Genom blå porten går man på en stenlagd gång som också är en del av konsten. Den flata stenhällen, som nämns i texten, kan anas i en bild lite längre ner.  Stigen – beskrivning: Konstnärlig gestltning i stensatt stig i skogen. Stigen finns i Konstgömman. ”Omkring 300 m stig varav cirka 100 meter stensatt med varierande material, mönster och form och en gatstensbula – liten kulle stor som en myrstack  och som slutar vid en flat stenhäll, skiffer från Offerdal. Konstnär: Lillemor Petersson.

Jag har aldrig lyckats se fenomenet när solen är i rätt läge men det är säkert fint.  Soluret – när solen står rätt ska den lysa genom den blå och röda glasrutan i solurets stora sten och ett mönster uppstår då på den blankpolerade, nu spruckna, skifferskivan på marken. När solen står som högst ska mönstret vila i en fördjupning.

Konstverket Tors bockar är alldeles blankpolerat av alla barn som har klättrat och ridit på bockarna. Fullt tillåtet att göra så och det är t o m meningen. Lång bort i bilden skymtar den flata stenhällen som nämns ovan.  Tors Bockar – beskrivning: ”Skulpturgruppen är en fri fantasi kring sagan om Tors bockar, där den yngre bocken försöker sig på ett maktövertagande sedan den äldre drabbats av hälta. Min önskan är att väcka ett intresse och skapa en nyfikenhet på vårt kulturarv av sagor och myter som ju fortfarande sätter sin prägel på vårt vardagsliv i t ex ortsnamn. Skulpturen skildrar kampen mellan ont och gott, starkt och svagt. Vad visar sig i längden vara värt mest? Psykisk eller fysisk styrka?”
Karin Issef

Nästa konstverk har roat många, både barn och lite äldre (mig inräknad). Att gå in i gångarna är väldigt lockande. Den här gången stod jag emot men jag har gått in i konstverket många gånger förut. Utan barn är det inte riktigt lika roligt.  Solhjul – konstnären, Lillemor Petersson,beskriver sitt verk som ”tre sammanbundna, medsols cirklande murar som har lånat sin form från ett keltiskt tecken”.

Det här var några av konstverken i konstgömman. Jag hittade aldrig korpen (förmodligen Hugin eller Munin) och jag glömde bort att ”Drakens ögon” finns som två prickar i ån och som gör att man kan ta sig över till andra sidan. Det finns inga skyltar så det gäller att veta vad man ska leta efter. Det som känns mest tragiskt är att en fin bronsstaty av en liten flicka tydligen är så utsatt att den har behövts räddas från övergrepp. När man läser nedanstående text, som jag har kopierat från konstwebben,  kan man ju undra vad denna staty egentligen har blivit utsatt för.

Liten Eva – ”En naken liten flicka mitt i skogen blir ofta överfallen av illasinnade som släpar iväg henne bland ljung och kvist och barr. Nu är skulpturen inlåst i ett av kommunens förråd i väntan på att en ny plats är vald. En plats där skulpturen syns väl från många håll och ingen kan förgripa sig på henne.”

Denna lilla flicka finns även i Örebro, men kallas där ”Mimi”. Kanske är det så att Peter Lindes statyer finns i flera exemplar. Jag har även sett den översta statyn ”Meditation” på bilder i annan miljö.

Det finns annat än konst att titta på också. Jag har aldrig sett en björk se ut så här. Jag trodde att det var mest bara barrträd som blev värdar för denna lav. Det verkar i alla fall vara bra luft i den här skogen eftersom dessa lavar är ett bra tecken på det.

Jag gick en annan väg tillbaka och passerade 4H-gården. Jag funderade lite över vad detta kan vara för en söt liten krabat. Att det är en fjording i bakgrunden ser jag men är det lilla mörkare djuret verkligen en häst…eller kan det vara en åsna. Den ser i alla fall dräktig ut.

Jag följde ån tillbaka till bilen och sedan var det lagom att fortsätta till Jysk och sedan hem.

Det här var en alldeles lagom kort och fin promenad och om ni kommer till Östersund så finns det mycket att se även i de yttre stadsdelarna.

När jag kom hem ringde en kompis och sa att fjällen var alldeles vita igen. Jag tog det lugnt några timmar men sedan var jag bara tvungen att gå en runda och titta om det stämde. Men det får bli ett annat inlägg för nu är ni nog trötta efter konstvandringen.

För några veckor sedan låg det en kallelse från bostadsrättsföreningens styrelse i brevlådan. Texten var inte formulerad som ett krav utan som en inbjudan till att delta i vårens trivseldag, det som egentligen handlar om en städardag. De som inte kom för att arbeta med buskar och övriga trädgårdsuppgifter var ändå välkomna för att umgås, äta korv med bröd eller hamburgare och kaffe med kaka. När jag läste kallelsen kom genast en liten stresskänsla i magen. Jag borde ställa upp för det gör man om man är en bra människa. Men att komma dit och säga att nej, jag orkar inte med trädgårdsarbete och jag äter inte det som erbjuds, kändes inte särskilt lockande. Det är inte så jag vill presentera mig för övriga boende i området. Jag fegade ur och höll mig inomhus.

Men jag var inte helt sysslolös i alla fall. Jag hade visserligen förberett mycket redan dagen innan men det finns alltid en del att fixa den dag man väntar middagsgäster. Den här gången kom våra närmaste grannar från Vattjom (där vi bodde 1996-2009) och två par som bodde grannar med oss i Optand. Tyvärr kunde varken en annan god vän från Järpen eller en bloggvän, som jag träffade förra sommaren, komma. Men då får det bli vid senare tillfällen. Ännu en jättekul kväll med människor jag trivs bra med och som det inte blir obehagligt att nämna min man för. Tvärtom är det självklart att han blir en del av samtalsämnena. Det kändes väldigt bra för om man pratar om honom så är han inte glömd.

Även denna kväll verkade maten uppskattas och snart satt mina gäster och pratade gemensamma bekanta. Två av paren kände varandra men de insåg naturligtvis att de hade en hel del beröringspunkter även med det tredje paret. Det är bara så det är här. Vi konstaterade att världen är liten och det har jag fått många exempel på under åren både i Vattjom och Optand. Det blev en riktig trivselkväll. Mycket mer trivsel än jag tror att städardagen medförde. Tre nya, vackra blommor har nu placerats ut i mitt hem och en honungsburk blev också min.

Honung, som en f d kompis till min son har tillverkat och som jag nog inte kan låta bli att åtminstone smaka av. Det är lite av en kamp inom mig om hur jag ska göra när jag får animaliska produkter av goda vänner. Jag fick även en burk honung, en väldigt god sådan, av en vän tidigare i år. Den smakade jag på och lämnade sedan kvar burken hos min svärmor. Jag blir glad för dessa fina presenter, som jag faktiskt också tycker är goda, men ni förstår nog att det inte är helt lätt att gå emot mina relativt nya principer. Jag ska ta en klick honung i min nästa kopp té och sedan får det bli en bjudhonung som säkert kan uppskattas av andra.

Ännu en helt sagolikt skön dag fick vi här innan ruskvädret kom. Förmiddagen var precis lagom varm och solig och jag gick upp mot de stigar jag helst går om jag inte tar bilen någonstans. Jag tog god tid på mig där jag strosade fram och ibland hukade bland växter som jag ville föreviga. Pärlhyacinterna hittade jag utanför en trädgård och den vackert röda gullvivan växte också precis utanför en tomt, bland massor av gula gullvivor.

En liten ekorre hoppade fram och stannade som paralyserad när den fick syn på mig. Men snart kom den på andra tankar och skuttade snabbt iväg, kanske till sin mamma.

En annan liten figur verkade trivas bra i en maskros.

Det tog bara några dagar från häggens knoppar till blommor. Underbara träd och buskar som doftar väldigt gott när man passerar. Jag gjorde som under tidigare promenader och satte mig under häggen en stund. Jag ville försöka gå lite längre längs stigen för att få se vad som finns där.

Jag önskar att jag kunde vandra som förr för de lockande stigarna såg ut att fortsätta åt flera håll. Men när jag kom till en vacker liten stuga (jag skulle gärna ha en sommarstuga som den) satte jag mig på en bänk i närheten och vände sedan tillbaka.

Jag gick inte exakt samma stig utan valde en som svängde lite uppåt höjden. Där såg jag att det verkar bli en fin blåbärsskörd i år. I alla fall för den som orkar plocka de goda bären.

På många ställen blommade harsyran. Söta små vita blommor som är vackert mönstrade och det upptäcker man vid en mer närgången granskning.

Stigen ledde mig till ovansidan av de fält jag tidigare vandrade på och förbi en gammal lada.

Maskrosor kanske inte alltid är så önskvärda men helheten blir ganska fin när man ser dem så här.

Innan jag kom in i den lilla skogen och nästan var hemma igen dök det här ekipaget upp.

I dag är det ett helt annat väder. Det småregnar, blåser och termometern visar på sju grader. Ganska perfekt för min del eftersom jag har en del att förbereda inför lördagen då jag får gäster.  I dag blir det städning och kanske någon del av maten också blir förberedd. Jag gillar att vara ute i god tid och slippa stressa på slutet.

När jag hade lämnat av min svägerska vid stationen i förrgår fortsatte jag mot Ändsjön, den sjö som ligger bara en liten bit ifrån mitt hem och som jag länge har tänkt besöka. Klockan var strax efter halvåtta på morgonen och jag tänkte att det nog skulle vara en bra tid att försöka se några fåglar. Jag hade med mig teleobjektivet men tänkte att jag skulle kunna hålla kameran stilla mot något i fågeltornet och tog därför inte med stativet.

Genast, när jag kom fram till sjön, lyfte en gräsand och flög iväg. Inte en särskilt ovanlig fågel men vad gör det. De är ju också fina.

Stigen, som gick runt sjön, var 2,7 km lång och väldigt välordnad. Den gick genom en hel del våtmarker men då fanns det alltid en spång att gå på.

Blåsipporna blommar fint i skogarna fortfarande .

Att kabbelekan trivs i de här markerna är inte underligt. Helt rätt förutsättningar och de växte lite överallt.

Så småningom kom jag fram till fågeltornet, som skymtar bakom granarna.

Jag såg att tre personer redan befann sig i tornet och jag fick en impuls att gå vidare för att inte tränga mig på. Men de hejade glatt på mig och när jag då frågade om det fanns plats för en person till var de så välkomnande att jag genast glömde alla tveksamheter. Förmodligen har fågelskådare koll på varandra och vet vilka som brukar synas till i tornen för de visade ett väldigt intresse för vem jag är och om jag hade varit där förut. Jag berättade att jag är en återvändare och de nickade och verkade förstå mig väldigt väl när jag sa att jag känner att jag är hemma här.

De förstod ganska snart att jag inte är en van fågelskådare och de pekade ut olika fåglar, berättade lite om dem och erbjöd mig att titta i en kikare som de hade på ett stativ. De visade bilder i en fågelbok och jag önskar att mitt minne kunde lagra all denna information men det var lite för mycket vid ett och samma tillfälle. De tyckte förmodligen att det var kul att dela med sig av sina kunskaper till någon inte lika kunnig. Jättekul att de var så vänliga.

Det var en miss att inte ta med stativet. Jag satte på teleobjektivet men fåglarna var långt borta och att hålla en kamera stadigt, även om jag använde stöd av staketet, gick inte så bra. De flesta bilderna blev inte alls bra. Den här fågeln kunde jag identifiera på egen hand. En vigg. Tofsen syns inte men jag såg att den sitter där.

Skrattmåsarna hördes och syntes överallt.

Ändsjön är definitivt inte ett paradis för badsugna personer men för fåglar är den säkert helt perfekt.

En av mina självutnämnda lärare pekade ut en sothöna .

Jag tror att de andra skrattade lite i smyg och skakade på huvudena när jag började fota skrattmåsar i ett dött träd. Men jag har inte kommit till det läge då jag tycket att de vanligaste fåglarna är ointressanta.

”Titta, där är skedanden”, sa plötsligt en av de andra. Jag fick titta i kikaren för att se den och försökte sedan få till några bilder med full zoom på teleobjektivet. Kanske kan ni se att näbben är bredare än hos andra andfåglar trots dålig bildskärpa.

Jag är lite besviken för att ingen av alla bilder jag tog på en fin svarthakedopping blev så pass bra att det går att se vad de föreställer. Men jag får ta mig dit en morgon snart och då ta med stativet. Jag tackade mitt sällskap i fågeltornet för all guidning och fortsatte min vandring runt sjön. Efter en liten stund mötte jag ett ganska stort sällskap och de verkade också vara på fågelskådarutflykt. Jag ställde mig snällt på sidan av stigen för att släppa fram hela den långa kön av leende personer. Men de stannade till och var väldigt intresserade av vad jag hade sett. Jag är alltid ärlig i sådana sammanhang och försöker inte låtsas att jag kan mer än jag kan. Mina bristande kunskaper lyser nog ändå igenom ganska snart. Men jag berättade att jag hade fått hjälp att identifiera ett antal fågelarter och de verkade nöjda med informationen. Jag fortsatte med ett leende inombords, glad för att ha upplevt hur kul det är med en plats där de flesta har ett gemensamt intresse och där man glatt delger varandra sina upptäckter. Lite lärde jag mig nog och kunskap är kul.