En vän berättade igår att hon har hört storspoven hos sig. Ni vet ju hur jag har väntat och jag tänkte att då måste den ha kommit till Optand också. Det var inget att fundera på. Efter frukost, träning och dusch tog jag med en liten matsäck och kameran och gav mig iväg. Som vanligt, när det är skönt väder, satt Göran på sin uteplats när jag kom ut och han har nästan fått lite av den roll min syster hade förut. När jag går berättar jag vart jag ska och säger hejdå och om han fortfarande sitter där när jag kommer hem så hejar vi igen och pratar en kort stund. Det var nära att jag frågade om han skulle följa med men jag hejdade mig, och det var nog bra. Även den här dagen behövde jag få uppleva för mig själv. Att det var mycket nostalgi och många minnen förstår ni så det ska jag inte skriva mer om.
Jag parkerade vid järnvägsövergången i mitten av den runda jag tänkte gå. Där möts man av den här vyn och vid klart väder syns Åreskutan i sänkan längst bort. Jag fick lite samma upplevelse som min äldsta dotter har fått två gånger när vi har pratat i telefon. När jag har nämnt att jag har varit någonstans här i närheten så har hon förvånat uttryckt att ”javisst ja, du bor ju där nu”. Lite så kändes det att komma hit. Ja, jag bor här nu och det är hemma på så många sätt.
Nästan genast såg jag de små lysande, gula solarna vid vägkanten. De fanns nästan längs hela vägen men det var nära att jag missade dem i början. Min blick var uppe i det blå och jag lyssnade intensivt efter storspoven. Efter en stund hörde jag några rop som följdes av en drill. Det går inte att missta sig på vilken fågel det är. Oj, vad många känslor det kom men mest var det lycka. Men det var bara en enda drill och jag såg bara en svag prick långt borta.
Jag gick upp en bit på en väg som ger en hisnande utsikt när mag går ner mot sjön. Bäst är det naturligtvis på sommaren, en solig och fin dag. Som vanligt kan verkligheten inte fångas korrekt av kameran men dessa två bilder kan tillsammans ge en liten hint om vad som syns. I början, när vi bodde här, kunde jag ibland bara sucka inombords och tänka att jag var väldigt lyckligt lottad som fick bo där. Sedan blev det en vana, som det ofta blir.
För att visa hur olika man kan uppfatta förhållanden så visar jag två bilder på ungefär samma motiv men från olika håll.
Jag gick tills jag kom till bäcken vid det som en gång var en fårhage. Det porlade rejält och här brukade både Kasper och Rex svalka sig på promenader när det var varmt.
Jag vände tillbaka och just som jag stod och fotade de här videkissarna hörde jag drillarna igen. Två storspovar kom flygande och sjöng flera gånger för mig. Men de var för långt bort för att jag ens skulle försöka fota och jag hade nog inte tänkt på det ändå. Jag gissar att jag hade ett ganska fånigt, men lyckligt leende medan jag samtidigt försökte hålla tillbaka klumpen i halsen. Lyssna gärna på storspoven HÄR.
Eftersom sjukgymnasten har sagt till mig att jag ska försöka röra mig mer men inte för mycket (hur man nu ska avgöra vad som är lagom mycket) fortsatte jag en liten bit förbi min bil och gick ner en av vägarna som leder ner till sjön. Jag kom till en stig som är väldigt välkänd och den följde jag en kort bit.
Då var jag framme vid den pir som är tillgänglig för alla som vill.
Jag tog fram mitt sittunderlag, min macka och min termosflaska. De här vyerna har jag periodvis levt med sedan jag föddes och här satt jag en lång stund, fikade, funderade och njöt.
Jag såg vår gamla brygga från min fikaplats men det var inte förrän jag kom lite närmare som jag såg att den visserligen är lite sned men att den har klarat höstens stormar ganska bra. Precis som när jag var här i somras förundrades jag över att denna brygga behövde renoveras och fixas varenda vår när vi bodde här men att den efter det har klarat sig så bra. Min man måste ha gjort en väldigt bra renovering sista våren. Storsjön är en reglerad sjö och vattnet är väldigt lågt den här tiden. Längre fram ligger faktiskt bryggan till stor del precis över vattenytan.
Jag tittade till den plats där jag grävde ner askan efter både Rex och Kasper i somras och det såg bra och orört ut. Elton, vår första golden, ligger under en buske längre upp på tomten så alla är samlade här.
Jag var nästan säker på att jag skulle hitta blåsippor i backen upp härifrån. De är alltid tidiga där och ofta syns de nästan samtidigt som jag hör om blåsippsfynd längre söderut.
Högst upp, tillbaka på den gemensamma grusvägen, stannade jag och tittade tillbaka. Rakt ner ligger den stuga som mina farföräldrar byggde på 30-talet och som nu tas så väl om hand av mina efterträdare.
Nu hade jag inte långt kvar till bilen men sista biten var kämpig. Men då hörde jag ett annat välbekant ljud och tittade upp. Där kom två tranor flygande. De brukar inte stanna i Optand och det gjorde de inte nu heller. Men de gav mig ändå lite extra energi.
När jag kom tillbaka till bilen kunde jag skymta Åreskutan lite svagt. Om ni tittar noga så ser ni den nästan mitt i bilden.
Väl hemma igen satt inte Göran på sin vanliga plats och hejade. Men han har väl annat för sig ibland han också.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Härligt inlägg och nu vet jag också hur en storspov låter ☺
Jag har också en granne jag brukar byta några ord med, hon har med två katter och frågar ofta hur de mår!! Men hon har aldrig frågat hur JAG mår 😁
Kram
GillaGilla
Tack! Jag vet inte om du kan höra storspovar nere där du bor. Jag hörde inga i Östergötland och jag har pratat med andra lite i höjd med Mälaren som inte heller hör den. Men om den kommer förbi så vet du vad du hör 😀
Haha, djurägare är lite speciella när det gäller sådant. Jag kom alltid ihåg hundarna vi mötte men kände inte igen ägarna när jag mötte dem utan hundar 😉
Kram
GillaGilla
Så härligt att återupptäcka allt igen. Kanske du behövde tiden på annat håll för att landa lite i det nya, nu uppskattar du omgivningarna desto mer när du upptäcker dem igen.
Nu när jag hör storspoven så inser jag att jag hört den förut men inte fattat vad jag hört 🙂 Så då lärde jag mig något nytt igen!
GillaGilla
Ja, men så är det nog ofta. Man blir hemmablind och om man är borta ett tag ser man det med nya ögon igen 😀
Kul att du kände igen storspoven när du lyssnade. Då finns den alltså nere hos dig också. Jag har hört att den inte finns i Salatrakten men någonstans måste ju gränsen gå 🙂 Nästa gång du hör den så vet du vad det är.
GillaGilla
Ha ha… Jag vet ju inte om det va här jag hörde den. Kan ju ha varit i Bräcke. Var ju där ibland när min moster bodde där. Eller nån annanstans. Jag har inte den blekaste aning.
GillaGilla
Ja, om det var i Bräcke så är det inte alls underligt 😀 Jag hoppas ändå att den finns hos dig också.
GillaGillad av 1 person
Nu fick jag läsa på lite och inser att storspoven finns vid sjön Tämnaren som bara är ett par kilometer härifrån 🙂 Beståndet har tydligen minskat rejält på senare år men den finns fortfarande där. Där ser man – då är det nog alldeles på hemmaplan jag hört den ändå 🙂
GillaGilla
Grattis i så fall 😁
GillaGillad av 1 person
Måste vara en härlig känsla att vara i sina hemtrakter igen – platser där man bott och där man varit lycklig finns för alltid kvar i hjärtat,
Tänk att du fick höra storspoven! Härligt! Jag vill minnas att jag hört den en gång ute vid Östersjökusten … men kanske minns jag fel, för jag vet ju att de häckar upp i norr … nåja, jag vet i alla fall hur de låter 🙂
Kram
GillaGilla
Ja, du skulle bara veta hur mycket jag tycker om att vara här 😀 Jag har aldrig hittat lika bra någon annanstans och jag har aldrig känt lika stor glädje över att vara någonstans som här. Och du har säkert helt rätt i att det beror på att jag var som mest lycklig just här.
Storspoven var den stora behållningen den här dagen. Synd att de var så långt borta men bara att få höra dem var efterlängtat. I tankarna har jag berättat om det för min man och du vet ju hur irrationellt det är 😉 Anne har läst på om att storspoven finns vid en sjö i närheten av henne så kanske fanns den där du var också. Fåglar gör inte alltid som det står i fågelböckerna 😉 Du kanske får höra den om ni kommer uppåt i sommar 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Jag får allt liten klump i halsen när jag läser dina nostalgiska rader. Nu har inte jag upplevt detsamma som du, men jag vet hur det känns att komma tillbaka till en plats man upplevt som sin egen. Jag känner det fortfarande när jag någon gång åker till Hfors även om det mesta är totalt förändrat efter alla år. Och jag kände det så väl när vi för 6 år sedan kom tillbaka till Säfsen och jag bara kände att jag ville flytta tillbaka. Inte visste jag då att det också skulle innebära en skilsmässa, men om man nu ska genomgå en sådan så var detta rätta stället. Här har jag fått läka i min egen takt och i rätt miljö. Och nu fem år senare mår jag jättebra i sinnet. Storspoven, tack för att du länkade till lätet, jag måste säga att jag inte tror jag hört den någon gång! Men ett jättefint läte har den, drill, sång, vet inte vad jag ska kalla det. Nu är jag lite ofin igen, jag har inte riktigt förstått var dina barn numera bor, har du lust att upplysa mig, är dom längre söderut allihop? God fortsättning på påskhelgen som bjudit på makalöst väder detta år, kram från pörtet
GillaGilla
Ja, då vet du precis hur jag känner inför att vara tillbaka här. Det är bara väldigt rätt helt enkelt 😀 Det tar tid att läka. Jag hade redan gjort det men det är klart att mycket väcks till liv igen när jag kommer till de platser jag har många minnen från. Precis som du mår jag bra men jag tror du, precis som jag, känner vemodet komma ibland.
Storspoven betyder mycket för mig och det är inte bara sången som berör. Jag och min man väntade på den varje vår och när den kom var det startskottet på våren. Sedan såg vi och hörde den varje promenad vi gick i Optand. Jag gick och småpratade med den och skickade små meddelanden till min man efter hans olycka.
Du är inte ett dugg ofin och du får gärna fråga hur mycket du vill 😀 Min son bor i Uppsala och mina två döttrar bor i Örebro.
God fortsättning på påsken även till dig 😀 Vädret har verkligen varit fantastiskt men i dag har solen gömt sig. Det gör inget för den kommer tillbaka i morgon 😀
Kram
GillaGilla
Lagom med motion är alltid svårt att avgöra tycker jag. Härligt att du fick höra storspoven för jag förstår att det betyder mycket för dig. Nostalgi och minnen är fint även om vemod är en lite blandad känsla.
Kram och ha en härlig påskdag!
GillaGilla
Ja, han sa att det gör inget om det gör ont men det får inte göra för ont 😉 Var går gränsen då? Jag är ganska smärttålig men jag tänker att jag kan gå tills jag knappt kan röra mig. Det är min gräns 😉
Storspoven var nog den största behållningen den dagen. Den för med sig väldigt mycket glädje och många minnen. Det var nästan så att jag sa ”Hej Kenneth” (så hette min man) 😀
Kram och detsamma, men annadag påsk 😀
GillaGilla
Jag har aldrig hört storspovens läte förut. Tack för länkningen. Ska lyssna på din igen när jag skrivit klart. Härligt att den kom med våren, glädje och minnen till dig. Det är som med näktergalens sång för mig.
Nu har jag snart jobbat klart mitt påskpass och jag är ledig i sex nätter. Ledig och ledig…. flera möten och så några sjukbesök med lilla pappsen. Men jag får sova på natten i alla fall. Ska en runda till Öland också även om den blir kort.
Kram
GillaGilla
Den har en fin sång tycker jag men det är inte i första hand den som är viktig för mig. Det som betyder något är att den finns där som en länk till min man. Den fick t o m vara med som bild överst i dödsannonsen. Men det är sången som talar om att den kommer och därför har jag väntat så ivrigt på att få höra den. Samtidigt var den alltid det vårtecken som vi blev mest glada för 🙂
Hoppas att du och Eddie får riktigt härliga dagar då du är utvilad och orkar njuta. Även om det inte blir en lång vistelse i stugan så blir den säkert fantastiskt skön 😀
Kram
GillaGilla