Jag kom överens med den fina vän, som jag tidigare har skrivit om och som har förvarat min ärvda sekretär åt mig (i tio år och utan min vetskap), om att idag var en bra dag för mig att hämta den. Hon var nog lite skeptisk till att jag ensam skulle kunna bära in den till mig. Vid ilastningen i bilen skulle jag få hjälp av hennes man men inte kunde jag lyfta den alldeles på egen hand. Jodå, sa jag. Jag brukar lösa det mesta som jag inte bör kunna och jag ska nog hitta en lösning på det här också. Jag fnissade lite och sa att i värsta fall får jag väl fråga någon av mina rörelsehindrade grannar om hjälp.

Det blev alltså en liten utflykt till Skucku, utanför Svenstavik, och till den fantastiska släktgård som mina vänner äger och sköter om.  En del av vägen dit är riktigt hisnande och jag funderade lite på varför jag inte riktigt tänkte på det när jag så ofta åkte här förut. De bästa utsiktsplatserna passerade jag bara, suckandes inombords för att det är så vackert. Men vid ett tillfälle stannade jag till för att kunna njuta utan att vara en trafikfara. Det är inte på långa vägar den bästa utsiktsplatsen längs vägen men den ger mig ro och det är så fint med den lugna vattenytan där träden speglar sig och nästan all is är borta.

Vad härligt det kändes att komma fram hit och översköljas av fina minnen och värmen från goda vänner. Här har vi haft avslutning på en fågelkurs, loppis inför en flytt och andra stunder att tänka tillbaka på. Nu är det ingen som bor här men inomhus är alla gamla möbler kvar och likaså allt annat som används i ett hem. Många gamla, vackra inredningsdetaljer, originaltapeter och helt underbara trägolv med breda golvplankor. Ett riktigt museum över hur det var. Men tyvärr är vi alldeles för få som får möjlighet att se detta. Jag blir imponerad när jag går in här.

Här inne, på logen där vi hade vår loppis, stod min sekretär. En väldigt simpel möbel jämfört med alla skatter inne i huset. Men den är förknippad med minnen och är värd väldigt mycket för mig. Och nu kom den tillbaka till mig efter tio år. Helt och hållet tack vare att min vän så väl förstod mina känslor för den och att hon förstod detta i en period när jag inte alls förstod det. Här har den väntat i ovisshet men nu är den ovissheten slut.

Det blev bestämt att jag ska möta dem vid Vålbackens bygdegård i morgon kväll för att se när brasan tänds. Vålbacken ligger snett över sjön från Optand sett och jag tänker på alla år som vi eldade en stor brasa på stranden där medan vi såg flera brasor på andra sidan, bl a den vid Vålbacken. Undrar om någon tänder majbrasa i Optand nu för tiden.

Bild på min sekretär kanske kommer vid ett annat tillfälle, när jag har målat och fixat till den. Som ni säkert anade fixade jag in den till mig och uppför trappan på egen hand.

Vädret det bara fortsätter att leverera solsken och vem kan motstå att gå ut och njuta då? Inte jag i alla fall. Igår stannade jag visserligen hemma hela dagen och gick bara ut på balkongen för att få lite skön vårkänsla. Men idag kunde jag inte hålla igen och jag packade, som vanligt, min lilla ryggsäck med kamera, dricka och en macka. Jag har lite svårt för att bara sitta och vila om jag inte har en anledning (förutom ryggen) och då har jag kommit på att det är bra att ha en liten matsäck med mig. Gott och mysigt.

Men innan jag tar er med på dagens upptäcksfärd vill jag berätta om hur märkligt det är att vården nästan jagar mig för att få ta hand om mig. Visst hade jag förväntat mig att bli kontaktad av leverteamet och min blivande kontaktsköterska ringde mig mycket riktigt för någon vecka sedan. Sedan ringde hon igen någon dag senare eftersom min nygamla läkare ville lägga till några prover inför kommande provtagning. Sent i fredags ringde leverteamets sjukgymnast (ja, de har minst en egen). Läkaren hade läst i min journal om värkproblemen och bad sjukgymnasten kontakta mig. Det var lite oväntat eftersom ingen i leverteamet i Linköping brydde sig om det. Den här sjukgymnasten såg att jag nyss har varit hos en kollega till henne men ringde i alla fall. Jag övertygade henne om att jag redan hade den hjälp jag behöver men tackade för erbjudandet. Sedan jag kom hit, för snart sex veckor sedan, har det blivit fyra besök i vården och tre telefonsamtal. Jag känner mig väl omhändertagen minst sagt.

I dag valde jag att utforska Östberget (Frösöberget är det namn nästan alla säger). Jag valde den kortaste rundan som enligt uppgifter på nätet är 1,7 km. Jag tänkte att det skulle vara lagom och att den kuperade marken skulle vara mig behjälplig. Det var en väldigt fin led, ömsom snötäckt och ömsom helt bar. Ibland blev stigen en liten bäck men det gick alltid att passera torrskodd på sidan om. Det var en omväxlande liten slinga och lite då och då öppnades skogen upp och olika vyer visade sig. Först mot fjällen, som skymtar svagt i diset, och sedan ut över Storsjön bort mot Ås, norr om Östersund.

Lövsprickningen har börjat.

Efter att ha strosat vidare på stigen, lyssnandes på fågelsång och njutandes av att gå i en skog som bjöd på lite allt möjligt, kom jag fram till rundans höjdpunkt, i flera avseenden. Här blev det naturligtvis en liten rast och det gillades av både kropp och själ. Solen värmde och ingen annan än jag och fåglarna var där. Underbart!

Jag tittade ut över min stad och jag behöver nog inte skriva vad jag kände. Om jag hade haft en större blogg kanske jag kunde ha kallat mig för pr-bloggare för Östersund och Jämtland. Det känns som så ibland men alla ni vet att det är äkta känslor och inget jag får någon fördel av.

Här gällde det att ha koll på var jag satte fötterna. Det vore inte kul att snubbla och rulla ner för stupet.

Jag kom till en fångstgrop. Den är inte i bruk utan bevaras och sköts om bara för att visas upp. Det sättet att jaga är förbjudet sedan 1864 och tack och lov för det. Men jag undrar om det trasiga staketet är tillräckligt för att förhindra en olycka där något stackars djur hamnar i fångstgropen. Det fanns gott om älgspillning så risken måste finnas.

Innan jag kom till parkeringen talade en skylt om för mig att jag hade avverkat 2.4 km. Det var det värsta tänkte jag, som trodde att jag gick en 700 m kortare runda. Jag skulle inte vilja gå längre men jag tog mig runt utan alltför mycket möda. Den mentala biten är verkligen avgörande och när man bestämmer sig och till viss del har vant sig, då kan man mer än man tror.

Jag var i närheten av Frösötornet och passade på att svänga förbi där också. Dit återkommer jag i sommar när de har öppnat för säsongen. Enligt uppgift ska de servera god vegansk mat och det måste jag ju testa. Utsikten är ganska fantastisk där uppifrån och jag ska försöka komma hit en dag då det är mindre disigt.

Från marken har man den här utsikten och nu börjar ni känna igen de här vyerna. Men det är första gången jag har snökanoner med på bilden. Frösöberget, som jag väljer att kalla det, har nämligen två slalombackar, en mot Östersund och en åt det här hållet.

En fantastisk förmiddag. Jag hade viss kontakt med mina barn i vår familjechatt medan jag långsamt tog mig fram. De uttryckte glädje över att jag gör de här utflykterna och de skrev att det får dem att tänka på sin pappa. Det var alltid han som tog initiativet till alla naturvandringar och att jag nu gör dem på eget bevåg känns bra för oss alla.

Under morgonen var jag helt övertygad om att jag skulle fara och handla och det var inte förrän jag tänkte börja göra mig i ordning för avfärd som en annan idé ploppade upp i huvudet. Varför inte göra den där utflykten till Bynäset, som jag har skrivit om tidigare? Mycket roligare och väldigt mycket skönare än att dra omkring på en kundvagn. Jag gjorde en snabb inventering och såg att jag klarar mig utan påfyllning flera dagar till. Då blev det lätt att välja. Det var elva grader och sol med lite dis. Jag såg fram emot en skön förmiddag och det blev det.

Jag använder samma karta igen för att ni ska kunna se var jag var. Bynäset är markerat med en orange prick och ni bör kunna klicka på bilden för att se ordentligt. På närbilden visar den gula markeringen var jag gick.

Ljusblå med vit ram – hemma, blå – Optand, lila – Lillsjön, röd – Tibrandshögen, orange – Bynäset, gul – Sunne kyrkoruin & Andersön.

Jag inser att alla ställen jag visar er ser ganska lika ut. Det är sjö med is och en natur som är delvis vintrig och delvis vårlik. Vi lär t o m ha meteorologisk sommar här runt Storsjön nu. Men fjällen syns inte den här gången. Det är lite disigt åt det hållet och då blir det en helt annan vy.

Det som vid en väldigt snabb blick kan se ut som en palm där borta är faktiskt en tall. Men ingen skulle väl låta sig luras att tro att det är skummande bränningar mot stenarna.

Jag strosade fram och stannade till lite här och där. Det var en ljuvlig förmiddag och den där lyckan, som jag skrev om tidigare, den fanns där. Förr njöt jag sällan av att röra mig sakta framåt. Jag ville gå fort och njöt av att jag orkade. Tänk så anpassningsbara vi är. Nu är det så här jag måste göra och då gillar jag det.

Här går det en stig tvärs över halvön och tillbaka till parkeringen. Jag stod och funderade en stund. Jag borde nog ha valt den stigen men jag ville absolut inte göra det. Återigen var det lätt att välja. Det kändes lite som att ge fingret åt ryggen och hånskratta åt den.

I stället fortsatte jag på stigen som följer stranden. Större delen av halvön är avspärrad eftersom det kan finnas en hel del farliga grejer sedan det här var ett militärt övningsområde. Men håller man sig på rätt sida om staketet ska det inte vara någon fara. Det är ju trevligt att röjningsarbetet i första hand har gått ut på att göra Bynäset till ett friluftsområde med en sjönära stig.

När jag kände att det var dags hittade jag en bra sten att sitta och vila på och samtidigt äta min lilla medhavda matsäck. Det var så tyst (förutom fåglarna) och helt underbart att sitta där och bara ha det bra. Jag satt och tittade ut över sjön mot Andersön, där jag var för ett tag sedan. Jag har inte varit iväg så långt hemifrån än men det finns ju natur så det räcker i närområdet.

Vatten rinner lite överallt nu i snösmältningsperioden.

Jag kom tillbaka till stigen som korsar halvön och nu kände jag mig nöjd med att ta kortaste vägen tillbaka. Det blev lite av ett äventyr för det var inte lika lätt överallt som det såg ut att vara i början. Här hoppades jag på att det skulle finnas en liten gnutta mark under isen. Det vet jag inte om det fanns men det höll i alla fall för mig. Det var vattensamlingar på fler ställen men eftersom det bästa för min rygg är kuperad mark så gjorde jag små rundor utanför stigen när det blev för blött. Plötsligt blev det helt snöfritt igen och då gick det lättare.

Den sällsynta näverblomman 😉 visade upp sig i solen.

Sista biten var täckt med is och snö men här var det inga problem att gå på sidan. Jag tog mig torrskodd (med mina walkingskor) hela vägen och jag lyckades även gå hela vägen utan att halka omkull.

Nu var det bara en liten bit kvar till parkeringen och där fick jag med mig en sista bild innan jag for hem.

Nu när påsken är över har jag haft jättetrevliga samtal med vänner och två helger i maj är middagar med dem inplanerade. Jag måste dela upp dem på två tillfällen om det inte ska bli lite väl trångt hemma hos mig och för att jag ska hinna med att prata med alla. Oj, vad kul det ska bli att träffa alla och hittills har alla jag har fått tag i tackat ja. Några återstår men jag hoppas att de också har möjlighet. Maj blir en rolig månad med både besök söderifrån och goda vänner som kommer hit 😀

Det är inte lätt att vara lydig vårdtagare när instruktionerna är vaga. Rör dig ganska mycket men inte så att det gör för ont, var inte rädd för att ta i men lyft inte för tungt. Hur graderar man sådant och när är det för mycket? Tog jag i för mycket när jag igår bestämde mig för att leta upp närmaste gångväg till Ändsjön, den fågelsjö som för en frisk person ligger väldigt nära mitt hem. Jag har levt med olika sorters värk i mer än 25 år så det är lätt att anta att jag är ganska smärttålig i jämförelse med många.

Har jag bestämt mig för ett mål så ska det mycket till innan jag ger upp och jag kom fram till en av Ändsjöns ”ingångar”. Där tyckte jag först att det stod 35 m till ett fågeltorn men vid närmare granskning stod det 350 m. Jag gick faktiskt kanske tio meter in på stigen (den såg ju så lockande ut) innan förnuftet tog över och jag insåg att jag måste ha lite styrka kvar för att ta mig hem. Hit kom jag alltså och nästa gång tar jag bilen och utgår från den här eller någon annan stig in på området. Det kanske var lika bra eftersom det nog är för tidigt för något fågelliv här.

När jag kom hem var det, precis som vanligt, en del grannar ute och det blev lite prat om väder och vind, stuprännor, tvätt, ett valpköp och lite annat smått och gott. Småtrevligt kallprat med andra ord. Min son ringde precis när jag stängde dörren om mig och jag hoppas att jag inte skrämde honom när jag skrek till när jag satte mig ner. Undrar om sådana ”hugg” i ryggen är tecken på att jag har tagit i lite för mycket  😉

Lite senare var jag jätteduktig och smorde in allt på mig, som inte täcktes av kläder, med solskyddsfaktor 30 (jag hade en solklänning på mig så det blev en del kladd). Jag minns inte när jag använde solskydsmedel tidigare men order är order och jag ville med gott samvete sitta ute i solen en stund. Det blev inte mer än ca 40 minuter för värmen var lite väl påtaglig. Då åkte markisen ut och där satt jag och luktade och glänste av kladdig solcrème i skuggan. Förutom det var det en väldigt skön dag.

I dag blev det ingen promenad. Kanske är det bra med en vilodag någon gång ibland. Men förmiddagen försvann i alla fall snabbt med hjälp av flera telefonsamtal (de kan ta lite tid). Det blev en liten stund på balkongen igen men i dag smorde jag bara in ansiktet. Markisen åkte ganska snabbt ut igen och visst är det lite delade tankar när vädret är så varmt och härligt. Jag önskar att det kommer ett ordentligt regnväder, helst under flera dagar, nere i vårt lands södra regioner. Det är inte kul att läsa och höra om alla bränder som redan har tagit fart. Det kan förresten gärna få regna här också någon dag. Snart är vi nog också i samma situation med torka och stor brandrisk.

Jag hade ett intressant samtal med min äldsta dotter, precis som vi nästan alltid hittar intressanta ämnen att fördjupa oss i. Som ni redan har förstått handlade det om hur man definierar lycka, hur man vet att man är lycklig och när man första gången verkligen kände att man var lycklig. Ingen av oss kan minnas att vi tänkte på just ordet lycka när vi var barn. Vi upplevde då att vi hade det bra men kanske barn inte tänker i termer av lycka utan bara känner sig tillfreds (om de upplever att de har det bra). Inte gick jag omkring i naturen och njöt av att den var väldigt vacker. Den fanns där, den var självklar och jag hade mycket kul i den. För övrigt ofta samma natur som jag har omkring mig nu. Men den lycka jag känner nu, den kändes inte då. Eller snarare kanske den fanns där men den var inte uttalad.

Det kanske tar ett tag innan människor utvecklar sina tankar till att sätta ord på att det man känner är just lycka. Kan ni säga när ni första gången kände lycka? Eller vilken period i livet som ni tror att ni för första gången verkligen kände lycka? För min del tror jag att det var i vuxen ålder. Och då vill jag ändå framhålla att jag hade en lycklig barndom. Jag kände det bara inte då. Första gången jag minns att jag hade en riktig lyckokänsla var när jag och min man övade i kyrkan inför vårt kommande bröllop. Jag var lite fnissig och tyckte mest att det var  jobbigt att öva men min man var helt allvarlig, upprepade det prästen sa och lät som om han menade varje ord. Jag minns att jag bara tittade förundrat på honom och då kände jag mig älskad, viktig och otroligt lycklig. Själva bröllopet kommer jag knappt ihåg.

Men ni som känner mig genom min blogg vet att jag ofta känner lycka nu för tiden. Det fanns en period, när jag var nybliven änka, då mina barn sa att ”mamma, det blir bra igen”. Det här är ett väldigt klart minne och jag svarade ”nej, vad är det som kan bli bra igen, det kommer aldrig mer att bli bra”. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli riktigt glad igen. Men efter ca två år kom lyckan tillbaka. En annan sorts lycka som bygger mycket på att jag ”kan själv”. Jag kan njuta av samma saker som då och jag kan skratta och älska livet trots att jag är ensam. Ensam är inte ett tragiskt eller på något sätt ett negativt ord för mig. Så är det bara om man känner sig ensam och lider av det. Jag är trygg i min ensamhet.

Nu ska jag sluta pladdra (om man nu kan pladdra i skriftlig form) och visa er lite av det som hela tiden ökar  på min lycka, för lycklig är jag.

I går kväll drog dimman in över Storsjön. Första bilden är tagen från min balkong ca halvnio på kvällen. Halvsex på morgonen därpå tog jag nästa bild och ca en timme senare ser man hur de sista resterna av dimman löses upp. Det är något magiskt med dimma. Särskilt när den inte täcker allt utan lämnar kvar en del konturer.

Vid niotiden hade solen varit framme ett tag och jag tog på mig tensen i avsikt att kunna vara ute ett tag och ge min ländrygg en riktig omgång. Jag och kameran passerade Mjällebäcken.

Det som är nästan överblommat hos de flesta av er har nu börjat dyka upp här. Jag hittade några små scillor i en solig slänt.

Bofinkarna var en av alla olika typer av fåglar som sjöng ihärdigt och jag hade turen att faktiskt få syn på en av dem.

Jag skulle inte rekommendera någon att ge sig ut på isen nu. Den är säkert fortfarande tjock på vissa håll men den börjar bli väldigt porös och ger vika på många platser.

Jag hörde nötväckan alldeles i närheten och letade ivrigt efter var den var. Till sist fick jag syn på den. Motsol och ett rörligt motiv medan man balanserande försöker hitta en vinkel utan att skrämmas, det är inte de bästa förutsättningarna men det går att se vem det är som sitter där. Jag tror att det är honan som är i gång med att bygga ett bo. När hon flög iväg såg jag hålet i trädstammen men medan hon var kvar vågade jag knappt röra mig.

På vissa platser börjar det nu bli alldeles blått av alla blåsippor som täcker marken. Jag nöjde mig med ett stackars enstaka exemplar med rester av gårdagens regn kvar på kronbladen. En liten knopp kämpar sig fram bredvid.

Det gick ganska bra att strosa fram i maklig takt och fota i diverse olika ställningar. Ibland satte jag mig ner och vilade också. Den variationen och bitvis kuperad terräng hjälpte till. Efter ca en timme i det sköna vädret vände jag hemåt. Jag gick upp på en kulle där jag såg något som såg ut som någon slags gravhög. Mycket riktigt. Det var en järnåldersgrav.

Det gick att komma ännu högre upp och jag klättrade på. Belöningen blev en fin vy över Storsjön och Vallsundsbron.

I slutet av viken rakt fram i bilden ligger Brunflo och innan man kommer fram dit kommer man till Optand. Östersund syns knappt men finns längst till vänster på avstånd.

När jag vred mig lite till vänster fick jag ett annat utflyktsmål som motiv. På kullen där borta ligger Mjälleborgen. Dit ska jag ta mig någon dag när snön har smält lite mer och det har torkat upp. Men dit kan jag inte gå hela vägen utan då får bilen följa med en bit först. Utanför bild och ännu längre till vänster ligger Ändsjön, en fågelsjö som också blir ett senare äventyr. Det finns mycket att se här på Frösön.

Oavsett vilken definition man har på ”lycka” så är det här platser som ger mig väldigt mycket av den varan. Men jag ska villigt erkänna att Mjölby har lämnat ett ganska stort avtryck hos mig och visst saknar jag en del där. Här finns det blåsippor men de är just blå. Jag saknar alla olika färger som blåsipporna hade i vår fina skog i Mjölby. Allt från rosa till mörkt lila och däremellan vita och blå i alla möjliga nyanser. Det finns annat och andra jag saknar också men det är ändå det här som är hemma och det är här min stora lycka bor.

Naturligtvis träffade jag grannarna, tre av dem, när jag kom hem igen. De satt och njöt och det är ganska trevligt med en liten pratstund innan man går in och får vara för sig själv.