Inte heller kan man vara säker på att en fluga betyder att det är vår. Det enda jag vet från dagens besök på min fönsterruta, är att solen sken just då och att någon såg ut att njuta.

Om fyra dagar har jag och min son förhoppningsvis kommit fram till Frösön. Lite då och då händer det något som får mig att inse att det faktiskt är sant. Igår kom en avisering på mobilen om att ett paket väntar på närmaste ica-butik där (en dekoder till tv:n från det bolag som bostadsrättsföreningen har avtal med). Jag ringde även hälsocentralen (där uppe kallas de Hc i stället för Vc) för att boka en läkartid. Det jag fick veta då var delvis positivt i och med att en fast anställd läkare har hand om mitt område. Men tyvärr hade denna läkare ingen tid förrän om några veckor så jag ska återkomma nästa vecka då schemaläggning är klar så långt fram. Jag funderar också på hur det ser ut i min brevlåda. Jag hoppas att det sitter en liten skylt på den om att reklam inte är önskvärd. Annars är risken stor att den svämmar över eftersom lägenheten är min sedan första mars.

På onsdag morgon bär det av norrut 😀

Vad gör man när det inte finns mer att packa och tiden går alldeles för långsamt? Jag började planera Islandsresan. Det troliga är att vi åker först i september men, som ni vet vid det här laget, gillar jag att vara förberedd inför resor. Jag fick en broschyr om Island av min naprapat och på ett uppslag finns en stor karta. Nu har jag googlat och hittat massor av inspiration på nätet och jag har markerat massor av sevärdheter på kartan. Efter ett tag skrev jag ett meddelande till min son om att vi nog måste räkna med att vara där minst en månad för att hinna med allt. Men så blir det inte och vi får försöka sålla och prioritera tills vi är nere i ett lagom antal attraktioner. Jag letade på pixabay efter någon fin bild från Island och valde ett motiv som jag förmodligen inte kommer att hitta själv. Lunnefåglar har varit en favorit sedan jag i lågstadiet skulle måla av en fågel och valde just en lunnefågel. Jag tror att säsongen blir fel för att se dem och inte heller skulle de sitta så här snällt och posera för mig om jag såg dem. Men visst är de fina?

Min naprapat skickade iväg mig utan behandling idag. Efter fyra behandlingar och när det snarare blir sämre än bättre så vill han inte göra mer innan en läkare har undersökt mig. Jag kan inte känna annat än respekt för det beslutet. Det är bara att dra igång en ny omgång i vården igen och hoppas på ett bra gensvar. Lite besviken är jag så klart men jag har inte gett upp.

Men det hände något kul när jag kom hem. För tio år sedan, när vi sålde vårt hus utanför Oviken för att flytta till Optand permanent, var vi tvungna att göra oss av med många av våra möbler. Vi skulle flytta till en hälften så stor boyta, till mitt älskade barndomsparadis, när bara en av ungarna fortfarande bodde kvar hos oss. En jättefin vän erbjöd oss att ha loppis på deras gamla släktgård och under några riktigt roliga dagar stod vi på logen och sålde massor av pryttlar och möbler. Utanför hade våra barn varsitt loppisbord och solen sken som tur var. På en annan plats på gården passade några andra på att också ha en loppis.  Min vän hade kaffeservering medan hennes man och en person till, minns inte vem, underhöll med musik och även min yngsta dotter spelade gitarr och sjöng några sånger. En sekretär, som jag hade ärvt efter min mormor, fick ett nytt hem hos min vän. Jag berättade då att den hade min mormor bestämt att jag skulle få eftersom jag tyckte så mycket om den när jag var barn. Det gick inte att vara sentimental då. Den fick helt enkelt inte plats där vi skulle bo och jag var glad att den hamnade där den hamnade.

Idag skrev min vän till mig att min sekretär står där och väntar på mig och om jag vill så är den min. Hon köpte den för att hon tänkte att jag kanske skulle ångra mig en dag och ställde undan den så länge. Jag har inte skänkt sekretären många tankar sedan jag sålde den men nu, när jag fick erbjudandet, kom det nästan en liten tår och jag blev jätteglad. Jag har inget annat minne efter min mormor. Tills för någon vecka sedan hade jag inte heller något efter min morfar men ni kanske kommer ihåg kuvertet med de gamla pengarna som var från honom. Nu kommer jag att ha minnen från båda mina morföräldrar och det är mer känslosamt än jag trodde. Vilken otroligt fin vän jag har där uppe i norr. Självklart fixar jag en plats åt sekretären någonstans.

Det är något vi alla mår bra av och jag har lyckan att känna mig som en del av flera familjer. Jag tror att jag har skrivit om det förut men det är lätt att återkomma till ämnet när jag återupplever delaktigheten. Jag inbillar mig att det är lätt att komma ifrån sin partners familj när man av någon anledning inte är ett par längre. Kanske är det inte så vanligt som jag har trott för jag har alltid känt mig inkluderad och välkommen i min mans släkt.

Jag kom till min svärmor i onsdags och efter lite kaffe tog vi bilen till min svägerska och svåger. Det är egentligen promenadavstånd mellan alla släktingar här men både svärmor och jag tyckte att det var skönt att slippa promenera. Det blev ännu en kopp kaffe medan vi pratade om lite allt möjligt. Jag och svärmor åkte hem en stund, tittade på skidskytte och åt middag och sedan var det dags för nästa besök.

En av min mans systerdöttrar har varit på Island tlllsammans med sin familj. Eftersom jag planerar att göra en resa dit var det jättekul att få komma hem till dem och titta på alla bilder. Vilken fantastisk natur och villka upplevelser man kan få vara med om. Jag insåg att jag absolut inte kan hinna se allt under en veckas semester. Kanske måste rutten minskas rejält för att det inte ska bli alltför stressigt. Jag och min son får prata ihop oss för ja, han vill återigen följa med sin mamma på en resa och jag är överlycklig för det 😀 Även min naprapat har berättat mycket om Island och jag måste nog resa dit flera gånger för att få uppleva allt jag vill.

Jag drar inte fram kameran och fotar hemma hos alla jag träffar men mobilen kom fram hos kaninerna.

Efter det här besöket var jag och svärmor rejält trötta och det var skönt att få göra kväll och sova.

Dagen efter, på torsdagen, tog vi det lugnt på förmiddagen. Men till lunch gav vi oss iväg till den restaurang där jag hade mitt första fasta jobb för 37 år sedan. Det var sig likt på många sätt men ändå helt annorlunda. Jättemysiga lokaler och god mat. Det var inga problem för dem att fixa fram en vegansk gryta med oumph och smakerna var det inget fel på.

Min svärmor behövde köpa dammsugarpåsar så vi åkte till ett köpcenter lite utanför Strängnäs. När jag och min familj bodde i trakterna fanns det en affär och en växtaffär på det område som nu svämmas över av stora butikskedjor. Jag ska inte säga så mycket om det men både där och på vägen dit var det vackrare förut. Strängnäs växer och det är väl bra.

Vi hann med både middag och skidskytte (känner ni igen t ex Arctura från mina tidigare inlägg? Det är tornet precis bakom åskådarläktaren.) innan det var dags att träffa ytterligare en av min mans systerdöttrar med familj. Även här nöjde jag mig med en mobilbild på husdjuren. Söta små marsvin som fick lockas fram ur skyddet med hjälp av blomkål. Familjen har nyligen flyttat till ett lite större hus och det var roligt att se hur fint det är och blir när det är färdigt. Sist jag träffade dem, i somras någon gång, blev minsta tjejen så rädd för mig att hon vägrade säga ett ord. Den här gången fick jag en rejäl kram när vi sa hejdå. Det är ju alltid kul när man går från att vara skrämmande till att bli kramad. Alla de övriga tre syskonen har inga problem med att krama sin mammas ingifta moster. Det ska tilläggas att jag aldrig någonsin försöker tvinga mig på ett barn och ingen annan heller för den delen 😉

Ännu en rolig dag närmade sig sitt slut och jag och svärmor tog en kopp te innan det var sängdags.

Nästa dag, på fredagen, hade vi en lugn och skön förmiddag innan jag åkte iväg till Mariefred för att träffa en väldigt god vän. En vän som har funnits där under alla år och fortfarande finns där trots många år nästan helt utan kontakt. Vi skulle träffas på parkeringen mitt emot Gripsholms slott och jag passade på att fota lite medan jag väntade. Jag är alltid tidig till alla möten och här är det inga problem att hitta något att titta på under tiden.

När jag vände mig åt andra hållet såg jag Gripsholms värdshus och Mariefreds kyrka. Mariefred är en liten idyll och det kändes lite trist att jag inte kunde vandra omkring lite när jag ändå var där. Jag hade gärna tagit en promenad bland hjortarna i hjorthagen också men jag hade ju, som tur var, andra trevligheter framför mig. Rätt som det var, medan jag stod där och fotade, hojtade någon på mig och där kom min vän emot mig med ett stort leende och en lika stor kram.

Vi gick runt värdshuset och från andra hållet går man in i ”Skänken”, en väldigt mysig och trevlig restaurang. En sådan där restaurang där man känner trivsel så fort man kommer in. De fixade en vegansk rätt åt mig och även här smakade det väldigt gott. Jag vet inte riktigt vad jag åt men gott var det. Min goda vän ser också ut att gilla det hon har på tallriken. Vi satt där i några timmar och hann nog egentligen inte prata färdigt. Men vissa personer jobbar och även om jobbet den här dagen sköttes hemifrån måste det ändå göras. Det var i alla fall några jättetrevliga timmar och man ska ju sluta när det är som roligast sägs det.

Jag hade planerat att åka hem till Mjölby direkt efter den här lunchen men min rara svärmor tyckte inte att det var en bra idé. Jag har en tanke fastetsad inom mig om att man aldrig ska stanna för länge och bli besvärlig. Men jag blev övertygad om att det inte förhöll sig så och därför sitter jag här nu, efter en god frukost, och väntar på att min svärmor ska vakna. Jag sa redan från början, när jag gick över till vegansk kost, att hos min svärmor kommer jag inte hålla jättehårt på det. För att underlätta för min svärmor tog jag med mat men något jag inte kunde motstå var hushållsosten. Jag har berättat förut att det är det enda jag saknar av animalisk kost och här gav jag mig själv tillåtelse att fuska. Det är ju ingen annan än jag själv som kan bli besviken på att jag fuskar och jag känner inte så. När jag har tagit beslutet ältar jag inte utan njuter av god hushållsost.

Snart ska jag ta mig hemåt de drygt 20 milen men det dröjer inte länge innan jag är på väg igen. Den gången bär det av ännu längre norrut. Nu har jag äntligen beställt min nya soffa med hemleverans till Frösön. Vilken härlig känsla det var att skriva in den adressen. Två dagar efter flytten kommer soffan och den lär nog hålla mig sysselsatt ett tag. Kan ni se framför er hur jag sitter bland alla flyttkartonger och försöker trä på klädsel och få ihop min soffa? Det ska bli så kul!!!

Det här är vad jag har gjort.

Sista besöket hos min frissa, som jag verkligen gillar och alltid är helnöjd med. Trist att behöva hitta någon ny men för säkerhets skull har jag fotat mitt nyklippta hår från alla möjliga vinklar. Det är bara att hoppas på att nästa frisör kan kopiera den här frisyren. Som de flesta vet är en frisör någon man delar med sig ganska mycket personlig information till och därför känns det lite vemodigt att veta att det var sista gången.

Sista besöket hos min läkare på sjukhuset i Linköping. Min underbara kontaktsköterska hade gjort sig ledig och var med under hela mötet. Det här var ett riktigt vemodigt men samtidigt fint avslut på en lång vårdperiod. Min sköterska har funnits där för mig i fyra år och har betytt väldigt mycket. Min läkare kom in i bilden lite senare men jag kände genast ett stort förtroende för honom. Allt, som har med levern att göra, ser bra ut men jag fick en del piller som ska motverka benskörheten i ländrygg och höft. Lite mer pillerprat blev det och sedan blev det en liten undersökning. Bl a vill de ha koll på hudförändringar. Läkaren konstaterade att mitt ärr nu är så fint att jag kan visa mig i bikini i sommar men la till att det nog är svårt att hitta tillfällen för det i Östersund. Det är kul att han driver lite med mig om min flytt och försöker se allvarlig ut när han vill verka lite bitter över att jag nu flyttar ifrån dem.

När besöket var slut tog jag fram påsen med mina små presenter. Eftersom läkaren hade sagt att det här var som en skolavslutning, sa jag lite nervöst att nu ska fröken få ett äpple. Jag vet inte var det kom ifrån men när man är lite känslosam blir det lätt svamligt. Jag var beredd på att säga hejdå med ett rejält handslag men plötsligt var jag mitt i en bamsekram med min läkare. Det kändes fint. Min kontaktsköterska följde med mig ut och det blev presentöverlämning och en stor kram där också. Jag sa att det kändes jättejobbigt att säga hejdå och då sa hon att jag fortfarande kan ringa om det är något. Jättesnällt erbjudande men så kommer det inte att bli. Det var ett svårt avslut men nu måste jag gå vidare.

Jag hann inte vara hemma länge innan det var dags för det fjärde besöket hos naprapaten. Jag hade tänkt att tre gånger skulle räcka till att börja med. Sedan skulle jag utvärdera och bestämma mig för om det var värt att fortsätta. Men naprapaten tror att han verkligen kan hjälpa mig och att det är segt eftersom jag har haft de här problemen i ganska många år nu. När han är så övertygad så är det ju dumt om jag ger upp. Förmodligen måste jag leta upp en naprapat i Östersund och fortsätta behandlingen ett tag till. Här har jag fått en ny diagnos på det som har haft flera andra diagnoser tidigare. Hypotesen nu är att två kotor i ländryggen ligger nära och skaver lite mot varandra. Det orsakar små inflammationer. Jag tror ingenting men vill ändå ge det en chans. Så här ligger jag medan naprapaten masserar, drar och tänjer på musklerna runt kotorna i ländryggen. Det känns bra under behandlingen men har inte hjälpt något ännu.

I morgon ger jag mig iväg en bit norrut på förmiddagen. Jag ska hälsa på min svärmor några dagar och programmet är ganska fulltecknat. Men det återkommer jag till.

Jag vet att det har kommit snö på många platser i landet. Men, som Orup sjöng, ”det är bara regn hos mig”. Nu är det visserligen uppehåll men snart är det likadant igen,  som i en annan välkänd sång: ”raindrops keep falling on my head”. Jag kan inte påstå att ”I´m singing in the rain” men precis som ”Petronella ifrån Plaskeby” är jag inte rädd för vatten. Jag gick ut i trädgården och fotade ”droppen Dripp och droppen Drapp” som gjorde sig beredda på att hoppa ner i kapp.

Vattendroppar finns det gott om nu och det kommer fler med jämna mellanrum. I morgon ska det visst komma lite snö i stället men jag har inga stora förväntningar. Med temperaturer runt nollan kan det bli hur som helst. Kanske blir det foton av frusna droppar i morgon. Eller kanske snödroppar som fryser i snön. I dag är i alla fall snödropparna fulla av regndroppar.

I dag får min syster tillträde till sitt nya hus. Just nu sitter hon och säljarna hos mäklaren och skriver under de sista papperna. Hon åkte iväg med fullastad bil och hon har lyckan att kunna åka till sitt hus så ofta hon vill fram till flytten i april. Att hon inte flyttar innan dess beror på att hantverkare ska få göra sitt i lugn och ro. Jag sitter här och är lite avundsjuk, inte missunsam men rejält avundsjuk. Jag fick tillträde till min lägenhet i fredags men kommer inte dit förrän om drygt två veckor. Men så är det när man envisas med att flytta mer än sjuttio mil.