I dag är en dag då jag ska försöka att bara njuta. Jag ska njuta av att jag äntligen har satt ihop de sista delarna till min soffa, att vardagsrummet i stort sett är färdigt (några tavlor och min/mormors sekretär fattas) och mest av allt ska jag njuta av att solen skiner från en nästan klar himmel. Även klädkammaren, som har fått bli ett litet extrarum för tillfällen då jag behöver många sängplatser, får anses vara klart. Där var det fullt med kartonger, ända upp till taket. Jag lyfter inga tunga kartonger som det är nu men jag tog fram en stege och tömde kartongerna där de stod. Det blev mycket klivande upp och ner men vad gör man inte för sin ryggs skull.

Jag bestämde mig för att ta en kort runda ner till sjön och den lilla stranden. Som ni ser har det töat ganska rejält men isen ligger fortfarande tjock på Storsjön.

Jag kom ner på stranden och tittade västerut. Och visst såg jag det jag hoppades på. Luften var tillräckligt klar för att jag skulle få se Oviksfjällen långt där borta. Jag skulle helst ha velat se en skoter åka på sjön innan jag gick ut på isen, bara för att se att den håller för mig. Men ingen skoter syntes. Jag vågade ändå traska ut en bit för att återuppleva hur det är att vandra på fin, hård is.

Jag gick inte många meter innan jag fick bevis på att isen fortfarande är tjock. Ovanpå en stor sten hade isen spruckit upp och det kändes bra att få se att jag inte behövde vara nervös.

Is är fascinerande och vacker. Jag kunde inte låta bli att sätta mig ner och fota ner i sprickorna.

Lite längre fram såg jag just ett sådant ställe som man ska vara lite försiktig på. Där vatten rinner ut i sjön är isen extra känslig och man måste vara vaksam. Det är inte alltid det syns så här tydligt.

Jag önskar att jag hade kunnat gå mycket längre men efter ca hundra meter fanns det en väg upp mellan husen och jag kände att det räckte. Jag lämnade den här vyn men jag lär få se den vid många fler tillfällen (och det lär ni också få göra).

Snart var jag hemma vid min port igen och nu sitter jag här, i min nya soffa, och fortsätter njuta. Nu med en kopp kaffe. Vem vet, jag kanske inte kan hålla mig från en kort liten promenad i eftermiddag också 😀

Om det hade varit möjligt skulle jag ha nappat på säljarnas erbjudande om att forsla bort badkaret när de ändå hade tagit bort det för att städa. Men golvbrunnen är placerad på ett stället som inte passar för att ha en duschhörna. Badkaret får vara kvar tills jag känner att det är dags för en renovering. Det dröjer nog inte alltför länge, kanske blir det av nästa sommar. Först vill jag känna efter att jag verkligen vill bo här resten av livet. Det är jag ganska säker på att jag vill men när det gäller badkar börjar jag nu vackla i min uppfattning. Kanske vill jag ändå ha ett badkar. Jag har nyss tagit ett riktigt varmt, skönt och långt bad med massor av badskum. Det gjorde jag för att jag blev oförklarligt frusen. Badet var så härligt att jag kanske måste tänka om. Men jag kan i alla fall skaffa ett lite finare badkar än det gamla, tråkiga som står i min lägenhet och som saknar front.

Ibland får jag ta fram den lilla uppfinningsförmåga som finns inom mig. Jag är en lösningsfokuserad person. Det är inte alltid bra. Mina barn kan emellanåt tycka att jag försöker komma med lite för många lösningar. Så fort någon har ett problem börjar min hjärna skicka en massa idéer och förslag men ibland är det bäst att bara lyssna utan att fixa. Jag har faktiskt fått en del positiva reaktioner från mina barn också, när jag har blivit lösningsfokuserad.

Det jag löste här var en upphängningsanordning till duschdraperiet. Det fanns ingen duschstång när jag och min son kom hit. Både han och jag duschade utan förhänge men det blev väldigt blött på golvet trots svag vattenstråle. Jag har inte varken tid eller ork att åka och införskaffa en duschstång och då tager man vad man haver, som Kajsa Varg lär ha sagt. Min son fick inte se denna fina lösning innan han åkte men jag tycker att det fungerar perfekt. En gardinstång – på ena sidan fastklämd mellan rören och på andra sidan fastklämd i en vanlig men gammalmodig gardinstångshållare. Man behöver ju inte använda allt precis så som det är tänkt att användas 😉 Det här kanske inte blev den snyggaste lösningen men funkar det så är det bra. Duschförhänget köpte jag för fem år sedan men jag fick aldrig någon användning för det. Nu skulle jag nog inte ha valt just den här varianten men jag märker att jag blir glad av mina söta små guldfiskar. De får hänga med ett tag.

Jag tog mig tid för en liten tripp in till centrum i förmiddags. Jag måste ju hämta resterande nycklar hos mäklaren (jag fick en uppsättning vid mitt besök i slutet av januari). Som vanligt parkerade jag vid Badhusparken eftersom det är både nära till allt och avgiften är väldigt låg. Jag skulle gärna ha promenerat omkring en stund men efter besöket hos mäklaren räckte det med promenad för idag. Jag kunde i alla fall se det bortsmältande leklandet. Birger är, som väl alla vet, storsjöodjurets son. Han är med i alla möjliga situationer och jag såg honom t o m vid skjutbanorna under skidskytte-VM. Det var inte mycket kvar av utbudet i leklandet nu men om ni är intresserade av hur det kan se ut när Badhusparken blir Vinterparken kan ni klicka här.

Till vänster i bilden, mot stenmuren, ser ni den långa bänk där många Östersundsbor sitter och njuter i solen sköna dagar. Det ställs även ut solstolar när vinterparken har säsong och där kan vem som helst slå sig ner en stund, helt gratis.

Lite vid sidan av Vinterparken finns vinterbadet. Där finns badtunnor, bastu och en isvak. De riktiga friskusarna hoppar glatt i vaken. Jag läste på hemsidan att de håller öppet för allmänheten vissa dagar efter 16.00. Jag såg flera personer som gick in och även de som kom ut när jag var där på förmiddagen. Kanske finns det möjlighet att byta om och bada i vaken när det är stängt eller så har de bokat ett privat evenemang.

Jag återvände hem till mig men på vägen stannade jag till vid ”min” ica-butik för att fylla på förråden lite. Den butiken får med beröm godkänt. Jag hittade allt jag ville ha och de veganska alternativen var väl skyltade. Gissa om jag stod länge framför hyllan med tunnbröd 😀 Vilken skattgömma för någon som har längtat efter gott tunnbröd. Jag valde ut två sorter som såg riktigt goda ut. Nu hade solen börjat titta fram på allvar och strax innan jag svängde av till mitt område skymtade jag ett snötäckt fjäll mot en blå himmel rakt framför mig. Jag tvekade och var nära att fortsätta framåt. Jag ville ju se mer. Men frysvarorna ville hem och om sanningen ska fram längtade även jag in till min divan (den är den enda soffdel jag har monterat helt färdig). Fjället, förmodligen Oviksfjällen, ligger nog kvar till en annan solig dag och då ska jag åka lite längre bort och se hur väl jag kan se bort dit.

Igår kväll såg jag på 1177-vårdguiden att här i Jämtland går det bra att boka tid på hälsocentraler direkt och sedan få svar på samma ställe upp till fem dagar senare. Eftersom jag inte lyckades få en tid när jag ringde innan flytten, fyllde jag i vad orsaken till bokningen är och skickade iväg formuläret. Det gjorde jag efter 21.00 på kvällen och jag blev glatt överraskad när jag redan före kl 09.00 i morse fick svar. En läkartid redan på måndag. Helt perfekt! Vårdcentralens tidsbokning fungerade helt ok där jag bodde förut men att kunna boka själv, på nätet, den tjänsten hade de inte. Undrar varför det heter vårdcentral söderut och hälsocentral här. Kanske är det bara Jämtlands region som vill sticka ut lite och vara lite eljest (uttryck som man fortfarande kan höra här uppe).

Jag saknar min syster! Sist jag flyttade gjorde jag det samtidigt som min syster och till samma hus. Nu har jag ingen att dela alla nya upplevelser med och ingen som talar om för mig att jag är duktig och att det blir bra. När vi blev sysbo gick vi väldigt ofta till varandra och beundrade allt den andra hade åstadkommit och uppmuntrade med beröm och pepp. Jag känner inte minsta antydan till ånger men jag saknar min syster.

Jag visste inte vilken tid flyttfirman skulle dyka upp hos mig i Mjölby men när de kom, ca 06.30, var jag klar. Bilen var packad med det nödvändigaste. Jag vågade inte lita på att allt skulle komma till Frösön på kvällen samma dag, som det var lovat, och därför la jag bl a in två madrasser i min lilla bil. Jag visade flyttkarlarna vad de skulle ta med sig och sedan gav jag mig iväg.

Jag gjorde ett stopp i Katrineholm och tog mig sedan till Uppsala där min son bjöd på god lunch. Resten av vägen körde min son och det var nog tur att han ville följa med. Annars hade jag inte tagit mig hela vägen till mitt nya hem. Nu kunde jag variera sittställningar och det gjorde resan lite lättare. När vi passerade första skylten med ”Östersund” pirrade det till i hela kroppen och när vi lite senare fick stanna för att renar befann sig på vägen, då kände jag hur glädje och förväntningar fyllde mig.

Vi kom fram till Frösön vid åttatiden på kvällen. Jag hämtade ut mitt paket från ComHem på ”min” Ica-butik och strax efteråt kunde jag låsa upp dörren till mitt nya hem. En oslagbar känsla. Jag hade med mig mat som bara behövde värmas. Den var frusen när jag lämnade Mjölby och i kylväska klarade den sig bra hela vägen. Det blev en sen middag men det bidrog nog till att det smakade väldigt bra. Vi bar in det jag hade packat in i bilen och sedan satt vi i varsin brassestol och väntade på flyttfirman.

Sedan började mardrömmen. Flyttkarlarna började bära in allt strax efter 22.00 och inte förrän 03.30 var de klara. Jag kände en lätt ångest inför tanken att mina grannar skulle hata mig redan från början. Arbetsdag dagen därpå och oväsen hela natten. Jag dirigerade och visade var jag ville ha möblerna men när alla möbler var på plats orkade jag inte bry mig längre. De stackars männen (tre män i två stora bilar) slet och bar och alla kartonger hamnade hur som helst och helt ostrukturerat. Det mesta lastades in i vardagsrummet. Vid det laget var vi alla otroligt trötta och alla hade nog ont lite här och där. Men flyttkarlarna klagade inte en enda gång, i alla fall inte så att jag hörde det (de pratade i och för sig inte svenska), utan de bara jobbade på. Det gick väldigt långsamt men om man tänker på att samma män hade åkt från Stockholm i tid för att vara i Mjölby 06.30 och att de sedan höll igång till 03.30 dagen därpå, då förstår man att de inte var så raska och pigga. Min åsikt om deras arbetsvillkor kan ni nog gissa er till. Helt oacceptabelt och inte alls vad jag hade förväntat mig när jag avtalade med en stor flyttfirma om uppdraget. De delegerar till andra flyttfirmor och om jag någonsin flyttar igen ska jag inte gynna en sådan firma. Den firma jag hade anlitat ville ha ett skriftligt omdöme direkt efter att allt var inburet och där skrev jag att både vi och flyttkarlarna borde ha fått sova en natt innan allt bars in.

Dagen därpå kopplade min son in tv och dekoder och fick allt att fungera. Under tiden började jag packa upp. Att flytta in i en ny bostad är bland det roligaste jag vet. Jag tar en flyttlåda i taget och försöker hitta plats för det som finns där. Den delen vill jag inte ha hjälp med. Jag vill ha koll på var allt hamnar och jag vill själv bestämma hur jag ska ha det. Men vardagsrummet behövde tömmas innan min soffa skulle levereras. Den uppgiften tog min son på sig och han strukturerade upp och bar in kartonger till olika rum beroende på vad som stod på dem. Så småningom var mitt vardagsrum nästan tomt.

Då la vi ut mattan och dagen därpå anlände ett antal kartonger från Ikea. Som alla vet kommer möbler från Ikea i många delar. Alla delar till soffan ska monteras, kläs med tyg och sedan ska de olika sektionerna sättas ihop. Min son åkte hem strax efter leveransen och den kvällen orkade jag inte ens tänka tanken att börja montera min soffa. Men nästa dag, som var igår, tog jag itu med att sätta ihop divanen. Den kan stå för sig själv och nu har jag en jätteskön sittplats i vardagsrummet. Det andra känns inte lika bråttom nu när den biten är fixad.

Jag lever just nu i ett kaos. Men det gör mig ingenting. Jag har det jag behöver för att sova, äta, sitta och använda badrummet. Köket och ett av sovrummen ska målas om men det får vänta tills jag har fått lite ordning. Balkongmöblerna står bra ute i snön på balkongen och nu smälter solen bort den snön lite i taget. En person har jag hälsat på och presenterat mig för och det var en äldre herre som vi mötte i sophuset. Han heter Göran och i morse upptäckte jag att det är han som bor under mig. Det kanske inte var så farligt med inflyttningen mitt i natten. Göran skulle i alla fall inte upp och ta sig till arbetet. Inte verkade han sur heller.

Jag valde att göra det minsta sovrummet till mitt. Det andra sovrummet har fönster mot gården och andra hus medan jag kan dra upp rullgardinen och mötas av den här synen när jag vaknar.

I dag är det söndag och jag ler lite för mig själv när jag inser att jag tar min vilodag just på den veckodagen. Datorn har legat oanvänd till nu. Jag har nyss lagt in koden för wifi och börjat uppdatera mig. Först betalade jag de räkningar som låg i min brevlåda och efter att ha kollat att det är ordning på finanserna blev det bloggens tur. Nu ska jag äta lite lunch och kanske packa upp någon kartong. Sedan återvänder jag och dyker upp hos er för att få veta vad som hänt sedan i tisdags.

Jag och min syster skrev kontrakt på vårt gemensamma hus och glädjen var stor.

Vi fick tillträde 29/4 2015 men vi flyttade inte in förrän 9/5. Vi ville ge hantverkarna lite tid att åtminstone komma igång med allt arbete innan vi installerade oss. Men naturligtvis kunde vi inte hålla oss därifrån. Jag bodde tillfälligt i Bestorp, ca 40 min från Mjölby, och varje dag fylle jag bilen med kartonger och åkte till vårt blivande hem. Ofta blev det två rundor samma dag eftersom jag ville hinna få dit allt före flyttdatumet. En flyttfirma flyttade alla möbler men jag envisades med att ta hand om allt annat själv. Bland det första som byggdes var staketet runt tomten. Våra två hundars välbefinnande var självklart viktigast och de skulle ha fri tillgång till trädgården.

Det gamla köket på min våning revs ur helt och hållet och det lilla rummet längst bort blev en del av det nya köket.

Trots att min lever hade börjat växa och ge mig en hel del problem, skruvade jag ihop alla köksskåp som sedan snickarna satte på plats. Några skåp om dagen klarade jag och hantverkarna hade fullt upp med annat de första veckorna.

Min syster var, och är fortfarande, ung och stark och hon gav sig i kast med att flytta stora buskar. Medan hon klippte och grävde satt jag i solen med lite gott fika och kom med glada tillrop.

Men jag var inte helt arbetsoförmögen och när vattenskotten hade vuxit till sig klättrade jag upp på stegen och klippte. Både jag och min syster har en del problem med höjder men jag är nog den av oss som klarar stegar bäst.

Min syster skötte de tunga arbetsuppgifterna men det hände att jag t ex stoppade ner en buske i ett av hålen hon grävde. Då fick jag genast belöning i form av Nallepussar. Kasper låg mest bara och kollade att allt gick rätt till.

Det var inte bara jobb. Vi njöt av sköna sommardagar och trivdes fantastiskt bra med både hus och varandra. Ibland fick vi sällskap av några av våra respektive barn. Här är det de två yngsta kusinerna i våra två familjer.

Skogen, alldeles runt hörnet, är helt sagolik och vi fick många härliga promenader där.

Vi hamnade i tidningen. Eller rättare sagt, Min syster hamnade där och jag fick vara med.

Renoveringarna löste av varandra och första hösten byttes hela taket ut. Både på det ursprungliga huset och på tillbyggnaden. Det drog väldigt mycket genom min entrédörr så den byttes ut mot en modernare variant. Lite synd kanske men bra mycket bättre.

Något år senare var det mitt badrums tur. En rejäl helrenovering med bl a byte av placering för dusch och tvättmaskinsplats. Eftersom jag saknade stenstranden och sjön från Optand ville jag återskapa lite av den känslan i mitt badrum.

Levern fortsatte att växa och jag köpte mammabyxor. Nu hade jag i alla fall hamnat på transplantationslistan så trots att jag mådde rejält mycket sämre visste jag att det skulle bli ändring…så småningom. Det blev drygt två års väntan.

Till sist blev jag av med både den sjuka levern (fick en ny frisk också) och gravidmagen. Här är jag och syrran ute på en av de första lite längre promenaderna efter återhämtningen. Ren och skär lycka. Jag orkade gå igen och jag kunde prata samtidigt som jag gick.

Den sista sommaren här blev en alldeles för varm och fuktig historia. Målarfirman hade äntligen tid att måla om hela fasaden på vårt hus.

Våra hundar blev glada när vi tog dem någonstans där de kunde bada. Den här bilden är tagen bara några veckor innan Kasper blev så trött att han gav upp och fick avsluta sina dagar. Knappt två månader senare hände samma sak, men på ett annorlunda sätt, med Nalle. Våra älskade, finaste kompisar lämnade oss och det blev väldigt tomt.

Men livet går vidare och så gör även vi. I morgon lämnar jag Mjölby och flyttar hit. Till Frösön, Östersund, Jämtland 😀