Jag har funderat och har kommit fram till slutsatsen att planerna för mitt liv måste revideras till viss del. En gång i tiden var min definition av lycka ”förmågan att kunna acklimatisera sig till omständigheterna och utgå från dem”. Vad lite jag visste då. Jag tycker inte längre att det är en fulltäckande definition men lite sanning ligger det i de orden. Kan man inte acceptera läget och försöka gå vidare så är det svårt att vara glad. Jag tror att jag måste acceptera att min rygg är en plåga och komma fram till hur jag bäst ska hantera den insikten. Det går inte över. Vissa dagar är bättre men aldrig bra. Men det finns mycket livsglädje och äventyr att ta del av ändå. Jag ska bara hitta dem.
Det här kanske låter deppigt. Konstigt nog så känner jag mig inte ett dugg deppig. Jag är väldigt besviken för att alla mina förväntningar på att kunna vandra långt och raskt inte går i uppfyllelse men jag är absolut inte deppig. Jag ska inte ge upp helt. Det är ingen mening att dra igång någon utredning eller att söka hjälp hos t ex en naprapat innan jag har flyttat. Men sedan ska jag hitta orken att ännu en gång ge mig in i vårdkarusellen. Kanske kommer det en ny revidering sedan.
Under tiden lever jag mitt liv som en soffpotatis igen. Det är inget kul att gå ut när följderna blir som de blir. I morgon har jag i alla fall stora planer. Jag måste posta ett brev och då ska jag gå till postlådan, kanske två km totalt.
DET ÄR INTE SYND OM MIG. Jag är inte helt handikappad utan har fortfarande massor av andra möjligheter till glädje – det vet ni. Jag är trots allt väldigt glad för att jag hann med så mycket innan det blev så här.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
I min värld kallas sådant för anpassning och insikt, jag träffar ju dagligen personer med funktionsnedsättningar yrkesmässigt, de som är lyckligast är de som inte försöker uppnå det omöjliga utan de som insett sina begränsningar. Jag har med ålderns rätt fått inse mina begränsningar, om jag istället valt att söka efter ungdomens källa hade jag nog blivit en deprimerad och synnerligen tråkig person, å det vill jag inte bli.
GillaGilla
Hahaha, ja du har så rätt 😀 Inte vill man vara en tråkmåns som bara gnäller över allt man inte kan och klarar. Det kan vara skönt att komma till insikt om sina begränsningar och även att bekräfta sin insikt genom att delge andra den. Men sedan mår man bäst av att leta nya vägar 🙂
GillaGilla
Jag tänker som så – finns det liv finns det hopp! När du väl är på plats där uppe kanske det kan vara aktuellt att söka lite hjälp från en naprapat eller så. Kanske du inte blir helt bra, men kanske du blir lite bättre och kan göra visst och somligt av det du vill göra. Men en sak i taget och var sak har sin tid – för att använda en hel hoper ordspråk i en salig röra 🙂
GillaGilla
Ordspråk är bra och säger ofta sanningen 😀 Jag tänker på dig och din rygg och på att du blev bra med hjälp av naprapat. Vi har säkert helt olika ryggproblem men det ska förhoppningsvis inte vara omöjligt med lite bättring för min del också 🙂
GillaGillad av 1 person
Min rygg är som den är, men skillnaden efter naprapatbesöket var att jag inte har akut ont längre. Jag har ju, som du vet, en skolios som spökar och det får jag dras med.
I vart fall är det så för min del att det akut onda oftast kommer från muskulaturen runt det område som spökar och där har naprapaten gjort underverk. Om jag skärpte till mig och var just en sån klok kvinna som du påstod i en annan kommentar att jag är så skulle jag ju gå regelbundet hos naprapaten – men… riktigt så klok är jag inte (än i alla fall).
GillaGilla
Ja, det visste jag ju men glömde. Då är du ju självklart inte helt bra men i alla fall bättre och förhoppningsvis för en lång period. Jag vet ju inte vad mitt problem just i ländryggen är, bara att det inte är fibromyalgin som är boven där. Den ryggreumatiska diagnosen togs bort när jag flyttade så jag vet inte vad jag ska tro. Men det är absolut värt att prova ett eller några besök hos en naprapat 🙂 Jag kommer nog tyvärr att vara lika oklok som du när det gäller regelbundenheten 😉
GillaGillad av 1 person
Ja men visst är det märkligt att man inte fortsätter att gå för att INTE få ont, i stället går man bara när det är akut. Så dumt, men såna är vi nog en gång vi människor.
Jag har egentligen inte ont av själva skoliosen men jag har en kota som, på grund av skevheten i ryggen, smärtar mellan varven – lite för det mesta men ibland riktigt överjäkligt mycket (det är typ då jag pallrar mig iväg till naprapaten – i alla fall efter några dagar med rejäl värk).
GillaGilla
Det är nog flera faktorer som styr det beteendet. Jag vet inte om naprapater omfattas av högkostnadsskyddet eller om det blir dyrt att gå regelbundet. Pengar, tidsåtgång och kanske vårdtrötthet kan vara en del i det hela. Vi människor är nog även benägna att göra det lätt för oss och när vi mår bra skjuter vi undan förnuftet 😉 Det här är vad jag tror styr mig men jag kan inte säga att det gäller andra.
Om jag blir hjälpt av en naprapat så ska jag försöka vara snabb med att boka tid nästa gång det blir likadant. Kanske ger jag även dig en hint om det nästa gång du behöver en liten knuff i den riktningen 😉
GillaGillad av 1 person
Naprapater är legitimerad sjukvårdspersonal och kan erbjudas av vissa landsting. Sen finns de nog de som är anslutna till FK och man får landstingspriser. Jag gick hos en där jag fick betala allt själv – 600 kr per gång. Men å andra sidan kunde jag använda friskvårdspengarna jag får från jobbet.
Ja tack, hintar behövs – själv är jag rätt trög i frågan 🙂
GillaGillad av 1 person
God morgon Ingrid! Nu har jag med stor behållning läst din konversation med både Melker och Anne … och kan bara hålla med i allt! Ni är så kloka och förståndiga … så jag har inget att tillägga!
Tur att du är så positiv … det lever man länge på.
Kram
GillaGilla
God morgon till dig också 😀 Haha, vi är alla del av en grupp kloka och livserfarna personer. En klok och sund bloggargrupp helt enkelt 🙂 I den gruppen är jag i gott sällskap när det gäller att vara positiv. Vi vågar skriva om problem men hittar alltid det som är bra.
Kram
GillaGillad av 1 person
Det är nog bra att gilla läget, just nu i alla fall. Men hoppas du kan få ordning på ryggbesvären längre fram. Har det blivit sämre tycker du? Tänker på tidigare när du var ute och gick med hundarna mer att det kanske höll det i schack?
Förresten… idag när jag gick hem såg jag vintergäck och snödroppar i en trädgård 😍
Kram
GillaGilla
Ja, det tror jag också. Det innebär inte att jag slutas hoppas på något bättre, bara att jag accepterar situationen. De här besvären hade jag innan levern började bli besvärande. Jag fick en ryggreumatisk diagnos och diverse starka mediciner prövades via dropp och sprutor. Men sedan märkte jag inte så mycket av det när levern begränsade min rörlighet och jag åt relativt mycket smärtstillande piller. Under en period efter transplantationen fortsatte jag att må ganska bra i ländryggen men ju mer jag kom igång och rörde på mig desto mer ont fick jag. Nu är det värre än det har varit tidigare. Eftersom min diagnos togs bort när jag kom hit är det svårt att veta vad som ställer till det och om det är bra med vila eller att försöka röra på mig. Just nu finns det inte så mycket att välja på. Det är vila som gäller. Men jag måste försöka få hjälp med det här när jag har flyttat.
Ååh, vad fint med lökväxter som börjar visa sig nu. Det finns hopp om en vår 😀
Kram
GillaGilla
Med tanke på Husses onda knä, skadade arm och ryggdiagnos så är det helt enkelt bara att inse att han kan inte det som han kunde göra förut. Men det innebär inte att han inte kan göra någonting utan får avstå vissa saker. Kanske kan träning förbättra delvis men någon mirakelkur kommer det inte att bli. Det handlar nog om att gilla läget även om man egentligen ogillar det… Hoppas att en naprapat kan hjälpa dig när du är på plats efter flytten.
Kram
GillaGilla
I Husses fall blir även du påverkad och måste anpassa dig i vissa situationer. Det är ju bra att ni kan hjälpa varandra att fokusera på det som ni fortfarande kan göra och på nya sorters äventyr 🙂 Jag tänker ibland på hur tråkigt det skulle vara även för min man när jag är mer begränsad. Men jag vet att även vi skulle ha löst det på ett bra sätt. Det måste man för att må bra. Jag mår bättre och blir lite mjukare av träning (promenader är inte bra dock) och det tror jag nog att Husse blir också. I mitt fall är jag lite tveksam till om en naprapat kan göra skillnad men jag ska i alla fall göra ett försök. Annars måste det nog till någon slags smärtstillning. Jag vet vad som funkar men de medicinerna är det inte stor chans att jag får nu.
Kram
GillaGilla
Ryggproblem är inte alltid så enkelt att få bukt med. Man blir ju så låst, inte kan man ligga, stå eller gå för då protestera den i högan sky när det är som värst. När jag var och röntgade min rygg för två år sedan efter att jag haft ont från och till hela livet egentligen. Ibland är jag bra långa tider och så bara slår det till som ett knytnävslag. När plåtarna var granskade så ringde läkaren för att berätta att jag hade förslitningar mellan tre kotor i ryggslutet och att ligamenten var hoptryckta. Där av har jag blivit några cm kortare. Vad ska jag gör med detta frågade jag läkare och hans varade att jag skulle köra på så länge den håller och så skulle vi fundera på det sedan. Mitt jobb är inte det bästa när man har ryggproblem men jag gör som läkaren sa, kör så länge den håller. Ännu så länge så begränsar den inte mitt liv så som din rygg gör med dig. Så tråkigt för dig när jag vet hur mycket du njuter av att kunna ta dina promenader i skog och mark. Hoppas verkligen att det finns något som kan underlätta för dig framöver. Är det allt packande som din rygg farit illa av tror du?
Många styrkekramar
GillaGilla
Nej, inte du också! jag tror att de flesta har problem av olika slag med sina ryggar. Min bröstrygg hanterar jag med en tens men den fungerar inte lika bra i ländryggen. Tidigare har jag blivit hjälpt av en biologisk medicin (remicade) i kombination med en svag dos av cellgifter (methotrexate). Chansen att jag skulle få den hjälpen igen är nog obefintlig nu. Leverpåverkan och ännu mer sänkning av immunförsvaret är nog inte så bra 😉
Din prognos låter inte så rolig men jag hoppas att det är en vääääldigt långsam process. Du verkar kunna leva ett bra liv nu även om bakslagen kommer ibland. Jag klarar mig bra men det är en jättestor besvikelse att promenader tar emot så mycket. Någon hjälp måste jag få. Om inte en naprapat kan göra något så får jag kämpa för annan smärtlindring. Jag har mina citodon men vill helst inte ta dem dagtid eftersom jag blir ganska påverkad av dem. Det värsta är att vara ett hinder för andra. Jag har en del planer med andra personer framöver men vet att jag får lida för det sedan. Men du vet ju också att det är värt det. Man kan inte sluta leva 🙂 Jag har inte känt att ryggen har belastats av packandet. Kartongerna har stått i lagom packhöjd, jag har inte gjort dem jättetunga och jag har lyft med benen. Det är promenader som gör mest skada (och naturligtvis snöskottning som jag var tvungen att göra när min syster var bortrest).
Tack och kram tillbaka.
GillaGilla
Så himla trist att läsa att du har såna problem att de påverkar din vardag och ditt liv. Men jag tycker din inställning är så superbra! Varje gång jag tycker synd om mig själv eller jämför mig med diverse över 80-åringar som är betydligt piggare och raskare än jag så säger jag till mig själv att istället sätta fokus på annat, o ch att så många har det mycket värre. Ändå kan de också finna livsglädje och då ska baske mig jag också göra det! Min hälsa är långtifrån bra, men just nu orkar jag inte ta en vårdsväng till. Jag lever dag för dag och hoppas att det mesta ska rätta till sig av sig själv. Healing by wishing eller nåt. Jag tittar fortfarande med saknad på alla fantastiska ”vandringsresor” som jag skulle vilja uppleva om jag -hade pengar – hade hälsan….men inser att det inte blir i detta livet. Men vi kan njuta av livet, vi kan stötta varandra, vi kan uppleva glädje och kärlek, och du är så himla bra på att ta upp saker som gäller oss alla! Kram och trevlig helg
GillaGilla
Jag vet att jag inte är ensam om att få tänka om lite pga smärta eller annan sjukdom. Tyvärr hör det nog mer till det normala, i alla fall till viss grad. När jag var med i en smärtgrupp märkte jag hur mycket glädje det finns trots att vi alla hade våra problem. Där växte min styrka att fokusera på det jag kan i stället för tvärtom. Det var nyttigt. Vi tänker nog ganska lika du och jag. Min syster försöker övertala mig att jag ska ta tag i det här redan nu men jag är så förbaskat trött på all vård. Hur tacksam jag än är så är det jobbigt att börja om med något nytt. Eller nygammalt eftersom jag har gjort en vända med just de här besvären tidigare. Jag gillar ditt uttryck ”healing by wishing” 😀 Det ska jag ta till mig och börja använda för precis så kan det kännas.
Precis som du, ser jag också att många har mycket större problem och då tänker jag att jag har det ganska bra. Jag vill också vandra på alla möjliga platser. Jag har fått göra det ganska mycket sedan jag började må bättre men det kommer alltid något annat när något blir bra. Men nu har jag börjat tänka att så länge jag inte har någon livshotande sjukdom eller hamnar i rullstol så ska jag vara glad. Förut sa jag att så länge jag kan gå långt så ska jag vara glad. Perspektiven förändras med tiden 😉 Du har helt rätt i att vi kan och ska stötta varandra. Bara att vi delar med oss känns stöttande. Vi är inte ensamma och vi kan inspireras av varandras sätt att hantera våra olika begränsningar.
Kram och detsamma till dig!
GillaGilla
Jag är imponerad av din positivitet trots att du har ont
GillaGilla
Det är nog en överlevnadsinstinkt som får mig att leta efter möjligheter i stället för att bara se hindren. Det är inte alltid lätt men jag försöker och har nog fått det med mig i generna 😀
GillaGilla
Bara att du tänker som du gör är väldigt inspirerande anser jag, du har ett hopp och med det kommer man långt trots motgång 🙂
GillaGilla
Tack, vad roligt att du tycker så 🙂 Jag har med åren insett att man mår mycket bättre om man fokuserar mer på möjligheter än på begränsningarna. De senare går inte att ignorera men det finns oftast något som ger hopp och glädje 🙂
GillaGilla
Men så underbart att du har gamla kärleksbrev kvar! Jag har nog aldrig fått några…inte av några män, möjlligen från dottern på kollo. Snälla mamma jag vill åka hem! Eller: vi har skitkul och grisarna går lösa…typ
Visst är det så att minnen som sitter i hjärtat är det viktigaste, men ibland behöver man påminnas om dem. Jag har ju en funktion i bloggen som varje dag visar vad jag skrev samma dag för X antal år sedan. Nu då jag bloggat så länge så har jag tagit bort många årtal och väljer att bara visa vad jag skrev för 10-11 år sedan och ifjol. Då får jag en dos nostalgi nästan varenda dag! Kram och ha en fin söndag, är du färdigpackad?
GillaGilla
Ja, jag blir väldigt glad när jag läser dem. Det gör jag inte särskilt ofta men mungiporna åker alltid upp samtidigt som jag blir lite rörd 😀
Handskrivna brev, av alla sorter, är kul att ha kvar. De blir mer och mer sällsynta så vi ska nog vårda dem ömt 🙂
Jaha, den funktionen måste vara något liknande som på fb. Jag läser aldrig flödet på fb men jag brukar titta på de årliga minnena som ploppar upp. En gång i tiden var jag ganska aktiv där men nu har jag helt tappat det intresset.
Jag har inte särskilt mycket kvar att packa men det som är kvar behöver jag ha in i det sista. Kanske kan jag få bort lite mer men först måste jag skaffa fler flyttkartonger 😀
Kram och detsamma!
GillaGilla