Härliga bloggvänner

Här sitter jag och gråter för att jag har så underbara bloggvänner. Nu kanske ni undrar om jag har blivit alldeles tokig men eftersom en ny medicin verkar ställa till det igen gick jag tillbaka i bloggen för att läsa om förra gången. Då, när jag inte orkade vara med i bloggvärlden under en dryg månad, fanns ni där och var så underbart snälla i era kommentarer. Omtanke som nu får mig att gråta av tacksamhet. Men gråten är lättframkallad nu när jag är på väg in i samma tillstånd igen.

Jag ville inte förstå varför jag inte kände den glädje jag sa att jag kände över min nya lägenhet. Inte heller ville jag erkänna att något var fel när jag blev sittandes med ett tomt stirrande mitt i mitt träningsprogram eller när jag egentligen hade tänkt göra något och inte förmådde resa mig ur soffan. Inte förrän jag kom på mig själv med att tänka att livet är tomt och väldigt ensamt och att jag ju alltid kan sluta med medicinerna om jag inte orkar mer, förstod jag att det inte står rätt till. Tänk att man kan komma så djupt ner med tankarna innan man fattar.

Men även denna gång inser jag att det är en medicin som påverkar mig. Jag har aldrig varit nedstämd eller deprimerad förut utom då jag har ätit kortison. Inte kunde jag tro att ett byte av immunnedsättande medicin, med precis samma verksamma substans som i den förra men med en långsammare frisättning, skulle få mig dit igen. Men det finns ingen annan förklaring. Vore det naturligt så skulle jag ha drabbats hårt vid flera andra tillfällen.

Jag hade inte tänkt skriva något om att det händer igen. Men av någon anledning dras man till tidigare liknande upplevelser. Mina tårar började rinna då jag såg era kommentarer och att ni hörde av er med omtänksamma rader trots att jag inte skrev något och inte kommenterade hos er. Det är klart att jag kan berätta för er. Det är än så länge inte i närheten av att vara samma djupa avgrund som jag hamnade i sist. Jag hoppas att jag inte ska komma dit heller. Igår, när jag träffade min kontaktsköterska i samband med biopsin, berättade jag hur det är för henne. Hon ska prata med min läkare nästa vecka och förhoppningsvis får jag genast byta tillbaka till min förra medicin. Går det så fort så blir det troligtvis snabbt avhjälpt.

Inte blir det bättre av att göra ingenting. Jag har varit duktig och följt ordern om att vila och inte anstränga mig idag. Men i det här läget kan jag fortfarande skingra tankarna genom att sysselsätta mig. Så nu har jag burkar med skärgårdsaubergine, senapsaubergine och ansjoviskryddad aubergine i kylen. Dessutom gjorde jag en marinad till soyafiléerna så att de ska smaka nästan som revbensspjäll. Auberginen, som först skars i strimlor och fick ett uppkok och sedan låg i en lag innan den till slut hamnade i de olika såserna, blev förvånansvärt bra som sillsubstitut. Att jag gjorde allt detta visar ändå på att det inte är alltför illa ställt. Men så fort jag sätter mig ner kommer den välbekanta vågen av hopplöshet.

På eftermiddagen kom min systerson oväntat hit och kom upp till mig en stund. Med sig hade han Kaya och hon sprang lyckligt omkring och letade efter sin ”mamma” . Men min syster kommer inte hem förrän i morgon så Kaya har nöjt sig med att fördela sin uppmärksamhet mellan mig och min systerson. Tyvärr får jag ju inte ta promenader så jag kan inte hjälpa till med den biten. Inga hundleksaker har jag kvar heller men jag tog fram en liten handduk och den blev en rolig leksak. I alla fall en liten stund. Att inte anstränga sig innebär också att inte ha dragkamp med en glad vovve. Inte heller ska jag kasta iväg leksaken och sedan springa efter när Kaya jagar iväg med den. Jag var väldigt tråkig att leka med och efter en stund gav vi upp båda två. Men gosat har vi gjort. Det finns inte mycket som är bättre än att titta in i ett par hundögon och borra in näsan i en mjuk päls när man inte mår riktigt bra.

DSC_0913

 

Positivt överraskad

Idag var det dags för leverbiopsi  och, som ni vet, var det absolut inget jag såg fram emot. Jag har upplevt två stycken tidigare. Den första bara några dagar efter transplantationen men då var jag smärtlindrad med ryggbedövning och kände ingenting. Ännu några dagar senare ville läkarna kontrollera att den lilla avstötningen hade avvärjts och en biopsi till utfördes. Då hade jag smärtlindring i form av morfin men trots det gjorde det väldigt ont. Den läkaren var både klumpig och okänslig så jag borde ha gissat att det kanske inte alltid känns så.

Kanske har de andra rutiner i Linköping än på Sahlgrenska. Eller så tyckte läkaren i Göteborg att morfinet borde räcka för han lokalbedövade bara i huden. Läkaren som behandlade mig idag bedövade hela vägen in till levern. Det enda som kändes var själva bedövningen. När sedan den långa nålen fördes in kändes det bara som en liten beröring. Plötsligt small det till, som ett tyst pistolskott, och det var då en pytteliten del av levern togs loss. Detta gjordes två gånger men jag var så förvånad över hur lätt det gick så jag glömde fråga varför två prov behövdes. Men senare kom jag på att jag skrev under några papper om att delta i en studie när jag blev inskriven på Sahlgrenska för snart ett år sedan.

Som publik under hela proceduren, med ultraljudsundersökning och biopsi, fanns två väldigt trevliga sjuksköterskeelever. De två, en kille och en tjej, tog hand om mig från det att jag kom till dagvården på morgonen och tills jag fick gå därifrån på eftermiddagen. Min kontaktsköterska mötte också upp där eftersom hon ville försäkra sig om att proverna kom dit de skulle utan försening.

Efter biopsin var jag tvungen att ligga helt stilla på rygg i tre timmar och sedan en timme då jag fick röra mig lite. Täta kontroller av blodtryck, puls, smärtupplevelse och hur stickområdet såg ut gjordes. Jag hade fastat sedan midnatt och ca 12.30 fick jag ett glas vatten. Det var efterlängtat. En timme senare kom mina trevliga vårdgivare in med en lunchbricka. De höjde upp huvudändan så att jag kunde äta och sällan har mat smakat så gott. En väldigt god och välkryddad linsröra med pitabröd, sallad och ett äpple.

Inga blödningar uppstod i levern och med förmaningar om att ta det lugnt i några dagar (inte ens en promenad) fick jag tillåtelse att gå därifrån. Nu är det gjort och det enda som egentligen var jobbigt var att ligga stilla på rygg så länge.

Det blev inga bilder idag så jag återanvänder en sjukhusbild från Sahlgrenska. Sju dagar efter transplantationen och en dag innan hemgång. Sjukhuskläderna är lika hemska överallt men utsikten idag, från 19:e våningen var betydligt roligare än den här innergården. Jag såg ut över en stor del av Linköping där Stångån ringlade fram och solen sken på frostiga tak. Mobilen låg oåtkomlig i ett skåp och när jag väl fick klä på mig och gå iväg, tänkte jag inte på att ta något foto.

DSC_0343

Julgodis

Det blir inga stora mängder julgodis och inte heller många sorter. Men två varianter har jag åstadkommit idag och det är fullt tillräckligt tillsammans med nötter, fikon, clementiner och annat. Kakor och lussebullar brukar aldrig gå åt men finns som reserv om någon skulle bli sugen.

DSC_0001

Om någon undrar hur choklad och vegansk kost går ihop så kan jag berätta att det här är en blandning av mörk, mjölkfri choklad och en ljusare variant av kakao och rispulver (bl a torkad rissirap). Det finns verkligen många produkter anpassade till veganer och fler och fler blir de. Det märks att efterfrågan ökar. Men helt kan jag inte komma undan. Av en händelse upptäckte jag att minst en av mina mediciner innhåller laktos. Så ironiskt…och ganska kul. I det fallet är det inte mycket annat att göra än att skratta och rycka på axlarna.

I går kom återigen min yngsta dotter på besök. Ännu ett kundbesök i Linköping gav henne möjlighet att komma och övernatta hos sin mamma. Jag får väl tacka hennes kunder för att de har ett stort behov av hennes hjälp.

Allt är inte grått och trist

Det regnade inte i morse och dimman höll sig också borta. Då fick kameran hänga med. Inte för att jag trodde att jag skulle hitta något särskilt att fota utan bara utifall att något skulle dyka upp. Jag tror att jag har blivit indoktrinerad av att det skrivs och pratas så mycket om hur grått och trist det är nu. Om man ser sig omkring och lägger märke till detaljer så märker man snart att det finns både färg och små fina detaljer.

DSC_0008DSC_0020DSC_0022DSC_0030DSC_0015

Jag vill att mina barn ska få en fin jul och därför har jag gjort en stor eftergift för min äldsta dotters skull. Inte för att hon begär det utan för att jag vet att det är viktigt för henne. Jag har köpt en liten julskinka och planerar att även köpa ägg, caviar och några räkor. Ägg- och mjölkfri majonäs finns det men de andra av hennes julfavoriter är svåra att ersätta när man inte självmant har valt bort dem. I övrigt äter hon gärna det som jag och min son vill ha. Jag trodde att just julskinkan skulle vara svår för mig att motstå första julen med ny kost. Men jag är konstigt nog inte ett dugg sugen på något kött över huvud taget. Det är fortfarande bara hushållsosten som jag verkligen saknar.

Min yngsta dotter och hennes man firar julen hemma hos sig själva tillsammans med sina fina katter. Men båda de andra två kommer hit, precis som vanligt. De har gemensamt kommit fram till att de tycker att vi ska sluta med julklappar, och inte mig emot. Visst har vi alltid gjort en stor grej av julklappsutdelningen förut och dragit ut på den med att läsa rimmen, dela ut ett paket i taget och vänta på att det öppnas innan nästa julklapp delas ut. Men inga traditioner är huggna i sten och vi slipper stressen med att hitta rätt julklappar till rätt personer. I år är ju inte heller Kasper med oss och kollar in varje paket med stort intresse. Det brukade alltid finnas flera roliga och goda paket till honom. Tänk att ens hund finns med i nästan alla minnen och traditioner. Men han var ju familjemedlem.

468

 

 

Gratulationer mottages tacksamt 😁

Igår kom mailet, från mäklaren i Östersund, med ett grattis till nya lägenheten och det påskrivna överlåtelseavtalet som bilaga. Nu finns det inga tvivel längre. Jag har bokat flyttfirma och den 20:e mars bär det av norrut.

Jag har börjat packa lite smått. Mest sådant som ändå måste flyttas för alla tomtars och ljusstakars skull. Tur att det finns mycket utrymme i källaren så att jag slipper ha alla kartonger uppe hos mig. På en annan plats samlar jag det som ska gå vidare till myrorna eller kupan. Det blir också ganska mycket och det här är bara i startgroparna än så länge. Jag har tvekat ganska länge om hur jag ska göra med vitrinskåpet som är efter mina föräldrar. Men det får också hämtas av någon second-handbutik. Det passar inte in någonstans i min nya bostad och då får sentimentaliteten ge vika för förnuftet.

DSC_0012

I morse slog det mig att jag kommer att vara i Jämtland lagom för att möta Storspovarna. De flyttar dit några veckor senare och om de inte syns eller hörs precis där jag ska bo så vet jag ju var jag ska hitta dem. Då blir det en del utflykter till mina gamla trakter. Jag har skrivit om storspoven vid tidigare tillfällen men jag tror inte att någon kan förstå hur mycket den betyder för mig. Den är inte bara en härlig fågel,  den är massor av minnen och väldigt starkt förknippad med min man. Det var storspoven som hjälpte mig fram till beslutet att jag skulle följa min lillasysters råd om att flytta ner och hitta ett hus tillsammans med henne. Storspoven är den enda varelse, förutom mina hundar, som jag verkligen har fört samtal med och önskat att de skulle föras vidare till min man. Det är helt ologiskt tänkande när det kommer från mig. Mer ateist och jordnära kan man nog inte vara. Men ändå gick jag där och pratade med storspoven och lämnade små meddelanden till min man. Bilden är en gratisbild från pixabay.

long-billed-curlew-1650116_1280

Nu är det dags för min syster att ge sig iväg till New York igen. Andra delen av utbildningen som ska göra henne till en ännu bättre föreläsare och författare (jag tycker att hon är väldigt duktig som det är men hon vill hela tiden bli bättre). Som föreläsare får hon många små presenter av de olika arrangörerna. Ibland spiller de över lite på mig och det kan vara godis, lokalt tillverkade marmelader, olika slags hantverk, glasföremål etc. Ofta får hon en blomma och nyligen fick hon denna fina amaryllis. Den har blommat rejält redan men en ny knopp har precis spruckit upp. Eftersom min syster inte kommer att vara hemma den närmaste veckan får jag ha glädje av blomman i stället.

DSC_0019DSC_0015

Nu ska jag fortsätta att packa för det är ju bara tre månader och tretton dagar kvar till flytt 😀