Här sitter jag och gråter för att jag har så underbara bloggvänner. Nu kanske ni undrar om jag har blivit alldeles tokig men eftersom en ny medicin verkar ställa till det igen gick jag tillbaka i bloggen för att läsa om förra gången. Då, när jag inte orkade vara med i bloggvärlden under en dryg månad, fanns ni där och var så underbart snälla i era kommentarer. Omtanke som nu får mig att gråta av tacksamhet. Men gråten är lättframkallad nu när jag är på väg in i samma tillstånd igen.
Jag ville inte förstå varför jag inte kände den glädje jag sa att jag kände över min nya lägenhet. Inte heller ville jag erkänna att något var fel när jag blev sittandes med ett tomt stirrande mitt i mitt träningsprogram eller när jag egentligen hade tänkt göra något och inte förmådde resa mig ur soffan. Inte förrän jag kom på mig själv med att tänka att livet är tomt och väldigt ensamt och att jag ju alltid kan sluta med medicinerna om jag inte orkar mer, förstod jag att det inte står rätt till. Tänk att man kan komma så djupt ner med tankarna innan man fattar.
Men även denna gång inser jag att det är en medicin som påverkar mig. Jag har aldrig varit nedstämd eller deprimerad förut utom då jag har ätit kortison. Inte kunde jag tro att ett byte av immunnedsättande medicin, med precis samma verksamma substans som i den förra men med en långsammare frisättning, skulle få mig dit igen. Men det finns ingen annan förklaring. Vore det naturligt så skulle jag ha drabbats hårt vid flera andra tillfällen.
Jag hade inte tänkt skriva något om att det händer igen. Men av någon anledning dras man till tidigare liknande upplevelser. Mina tårar började rinna då jag såg era kommentarer och att ni hörde av er med omtänksamma rader trots att jag inte skrev något och inte kommenterade hos er. Det är klart att jag kan berätta för er. Det är än så länge inte i närheten av att vara samma djupa avgrund som jag hamnade i sist. Jag hoppas att jag inte ska komma dit heller. Igår, när jag träffade min kontaktsköterska i samband med biopsin, berättade jag hur det är för henne. Hon ska prata med min läkare nästa vecka och förhoppningsvis får jag genast byta tillbaka till min förra medicin. Går det så fort så blir det troligtvis snabbt avhjälpt.
Inte blir det bättre av att göra ingenting. Jag har varit duktig och följt ordern om att vila och inte anstränga mig idag. Men i det här läget kan jag fortfarande skingra tankarna genom att sysselsätta mig. Så nu har jag burkar med skärgårdsaubergine, senapsaubergine och ansjoviskryddad aubergine i kylen. Dessutom gjorde jag en marinad till soyafiléerna så att de ska smaka nästan som revbensspjäll. Auberginen, som först skars i strimlor och fick ett uppkok och sedan låg i en lag innan den till slut hamnade i de olika såserna, blev förvånansvärt bra som sillsubstitut. Att jag gjorde allt detta visar ändå på att det inte är alltför illa ställt. Men så fort jag sätter mig ner kommer den välbekanta vågen av hopplöshet.
På eftermiddagen kom min systerson oväntat hit och kom upp till mig en stund. Med sig hade han Kaya och hon sprang lyckligt omkring och letade efter sin ”mamma” . Men min syster kommer inte hem förrän i morgon så Kaya har nöjt sig med att fördela sin uppmärksamhet mellan mig och min systerson. Tyvärr får jag ju inte ta promenader så jag kan inte hjälpa till med den biten. Inga hundleksaker har jag kvar heller men jag tog fram en liten handduk och den blev en rolig leksak. I alla fall en liten stund. Att inte anstränga sig innebär också att inte ha dragkamp med en glad vovve. Inte heller ska jag kasta iväg leksaken och sedan springa efter när Kaya jagar iväg med den. Jag var väldigt tråkig att leka med och efter en stund gav vi upp båda två. Men gosat har vi gjort. Det finns inte mycket som är bättre än att titta in i ett par hundögon och borra in näsan i en mjuk päls när man inte mår riktigt bra.