Från Marseille åkte vi vidare norrut i Frankrike. Vädret var fortfarande ganska fint men inte alls med den sommarvärme vi hade vant oss vid. Fram till den här dagen hade jag kört ganska mycket. Inte lika mycket som min son men jag hade mått bättre än förväntat och klarat mycket. Återhämtningen efter varje ansträngning gick snabbt och det kändes som om allt var på min sida. Men så fortsätter det aldrig under långa perioder och mina lite större problem var väntade. Den här dagen körde min son hela vägen och jag satt brevid och kunde variera vilken rumpmuskel som skulle belastas.

I Avignon stannade vi för lunch. Lilla Gulleklossen fick vänta i en parkeringsruta när vi gick mot den utvalda restaurangen.

Restaurangen, La Cantine des Anges, hade inte öppnat än. Som ni kan se ligger den vägg i vägg med en del av stadsmuren och vi valde att gå igenom en port i muren för att sitta och vänta på en bänk där.

Stadsmurarna byggdes på 1300-talet av de sju påvar som alla bodde här i följd. Staden var såld till påvedömet men under den franska revolutionen gjordes staden till en del av Frankrike. Se där, lite historia lärde t o m jag mig nu via nätet.

Vi blev lite rastlösa av att bara sitta och vänta så vi tog en liten runda, bara runt det närmaste kvarteret, för att fördriva den tid som var kvar. Nackdelen med att köra med GPS är att man inte får en helhetsbild utan har bara den lilla kartbild som GPS:en visar. Är man dessutom dålig på att lägga märke till andra skyltar än de som handlar om trafik så är det lätt att missa ortsnamnen. Här hade jag ännu ingen aning om att vi var i Avignon. Jag trodde att vi hade hittat en liten mysig ort med gammal bebyggelse.

Lite förändrades min bild när vi anade att vi var vid ett universitetsområde. Nu efteråt har jag förstått att det finns massor av vackra byggnader att se i Avignon. Påvepalatset inte minst. Men även om jag hade vetat det då så hade jag ändå inte kunnat vandra runt som läget var. Jag får nöja mig med det lilla jag upplevde där.

Till sist fick vi vår mat och kocken själv kom ut och presenterade sin mat för oss. Kanske för att hans fru, som var den som vanligtvis möter gästerna, inte kunde ett ord engelska. I det läget räcker inte min vanliga franska fras, och de få övriga ord jag kan, riktigt till. Allt smakade bra men för min del förstördes den gastronomiska upplevelsen av alla sladdriga lökbitar i maten. Jag älskar löksmak men har sedan ett dåligt mående i barndomen väldigt svårt för stora, mjuka lökbitar. Det finns nog inte många som hackar lök så smått som jag gör. Men jag pillade undan löken så gott det gick och åt av tillbehören.

När vi hade satt oss i bilen för att åka vidare såg jag plötsligt en skylt som talade om var vi var. Namnet Avignon är väldigt starkt förknippat med min mamma och en av hennes favoritartister, Mireille Mathieu.  Som barn var det speciellt en av hennes sånger jag lärde mig några fraser ur (helt fel språkligt men som det lät). ”Sur le pont d´Avignon” och lite av fortsättningen, som jag uppfattade den då, sätter sig i mitt huvud så fort jag hör eller ser namnet på staden. Genast, när jag såg skylten började jag sjunga och min son blev nog lite fundersam när jag i samma veva slet fram kameran ur väskan. Vi åkte precis längs Rhône och jag såg några broar längre bort. Naturligtvis måste jag försöka fota några broar i Avignon. Jag lyckades att genom bilrutan och under färd få med lite av två broar. Det kändes roligt och gissa vilken låt som hörs i mitt huvud medan jag skriver det här 😉 Inte bara i mitt huvud utan även ur datorns högtalare. En blandning av franska och tyska och väldigt skorrande franska rrrr. Jag trodde att hon sjöng om broarna i Avignon men nu har jag förstått att det finns en speciell bro som heter Pont d´Avignon. Enligt de bilder jag har sett på nätet finns det likheter med bron på min första bild, men säker är jag inte.

Vi åkte vidare och naturligtvis letade jag fram sången på mobilen och spelade den för min son. Kanske inte hans musiksmak men han lyssnade snällt.

Jag roade mig med att fota en del genom bilrutorna och det kanske resultatet visar. Men vi valde att komma fram skapligt framför massor av korta stopp.

Min mobil hade dålig teckning och har inte registrerat våra stopp. Därför vet jag inte var vi sedan stannade men efter ännu en slingrig väg upp i bergen hittade vi en fin plats för en kaffepaus.

Naturligtvis blev det fler små bensträckare men kanske var det avsaknaden av alper och hav som minskade lusten att fota. Även om vi såg ett vackert landskap så kunde det ju inte komma i närheten av vad vi redan hade sett.

Vi har åkt på många små vägar och bytt väg ganska ofta. När vi svängde in på denna väg, 3 km tidigare, såg jag en skylt där det stod något om 3 km och route barrée. Det stod ganska mycket mer men det var det enda jag uppfattade. Jag sa till min son att vägen säkert är avstängd längre fram men ingen av oss orkade googla betydelsen och det var precis som om vi trodde att om vi inte såg problemet så fanns det inte. Nu vet jag att orden betyder blockerad väg, ungefär som jag anade.

Mycket riktigt. Efter ca 3 km var vägen blockerad och det gick inte att missförstå budskapet. Precis före hindret fanns en liten vägficka och där stannade vi för en bensträckare. Där, inte särskilt långt åt det hållet, låg vårt boende för natten och vi kunde inte fortsätta. Lite uppgivna gjorde vi oss beredda på att åka tillbaka och hitta en omväg till vårt mål. Precis då hörde vi hur en bil kom och vi tänkte att vi i alla fall inte var ensamma om att få vända. Men då gjorde den kommande bilen bara en undanmanöver och körde på sidan av hindret. Jaha, är det så man ska göra, undrade vi. Då kom två bilar till och gjorde likadant. Vi gick fram till hindret och tittade och den yttersta klossen hade flyttats åt sidan och spåren visade tydligt att många körde ut på vägrenen och förbi. Vägarbetet, som jag gissar var en orsak, var säkert avslutat för dagen och kanske fanns info på skylten i början av vägen om att man kunde köra förbi när det var så. Men då borde väl skyltningen vid hindret tas bort.  När ännu en bil kom och gjorde samma undanmanöver hoppade vi in i bilen och följde efter. Längre bort fanns ett likadant hinder från andra hållet men där var det också bara att svänga ut åt sidan och fortsätta. Jag undrar om någon i Sverige skulle få behålla körkortet om vi ignorerade en klar skyltning på det sättet. Vägen var inte mer trasig än en tjälskottsskadad norrlandsväg i Sverige. Den var förresten mycket finare.

Snart var vi framme i Le Breuil sur Couze, en liten by där en trevlig kvinna kom ut från sitt hus och mötte oss med en fransk flod av ord. Hon var en av de som hade svårt att tro på mig när jag automatiskt levererade min vanliga fras på franska. Jag var tvungen att upprepa att jag inte pratar franska och då trodde hon mig. På något sätt, med både engelska och några franska ord förstod vi det vi behövde förstå när hon visade oss vår lägenhet i huset. Stort kök och två liknande sovrum och, som är ganska vanligt, toan i ett rum och handfat och dusch i ett annat. Man får helt enkelt byta rum för att tvätta händerna efter toabesök.

 

Nästa dag var också lite av en transportsträcka.

I Moulins, i höjd med ”e” i Frankrike på kartan, stannade vi för att handla. Då såg vi en lite annorlunda samling kor som lugnt stod eller låg på en gräsmatta alldeles i närheten. Undrar om det är samma koncept som med de små storsjöodjuren i Östersund, att olika affärsidkare får bekosta en ko och utsmyckningen av den och använda som reklam. Här visar jag ett urval, de var ännu fler.

 

Höstfärgerna var fortarande vackra trots att vi kom längre norrut. Jag är lite förvånad över att det alls går att få till skapliga bilder genom en inte helt ren bilruta när bilen är i rörelse.

Vi körde genom ett väldigt annorlunda landskap än det vi hade sett tidigare. Vart tog alla berg vägen? I fortsättningen såg vi väldigt många vidsträckta öppna ytor och det är vackert det också.

 

Men de små byarna kom med jämna mellanrum och det var fortfarande ofta gamla och lite slitna stenhus som dominerade. Lite trånga gator bitvis också.

I det här inlägget är många av bilderna fotade genom bilrutan men ibland stannade vi vid något motiv. Den här väderkvarnen tycker jag är väldigt snyggt sliten.

När jag vände mig om var det en helt annan slags snurrande vingar jag såg.

Och långt där borta, fotat från samma plats, finns ännu fler. Vi pratade många gånger om hur mycket mer vi förmodligen fick se, framförallt av landsbygden, eftersom vi valde bort motorvägar. Det tog längre tid men för oss var ju verkligen själva resan ofta målet.

Vi hade turen att hitta en liten pärla när vi blev fikasugna. Vi kom en bit från vägen genom något som liknade en park och parkerade vid en liten å.

När jag gick iväg för att slänga soporna såg jag en samling av olika träd som kanske kan kallas skog.  Det kändes så rofyllt och jag kände hur mycket jag saknade skogen här hemma. Jag vandrade en bit in bland höstfärgade björkar och andra träslag som jag inte kan namnet på. Hittade en fin kotte och vände tillbaka i en vid båge. Då  hade min son börjat undra vad som hade hänt när jag bara försvann. Jag skulle ju bara slänga soporna. Ibland behövs bara några träd och saknaden efter en skog för att man ska bli lite distraherad.

Vi bodde återigen väldigt bra, den här gången i en lägenhet i Nogent sur seine. Skönt att komma fram i skaplig tid och bara ta det lugnt.