Vi sov gott och vaknade upp till ännu en härlig dag. Vi hade inga direkta planer mer än att, precis som vanligt ta oss till vatten. I det här fallet havet. Närmaste vägen togs fram av min son i hans mobil och återigen bar det av nerför med både trappor och vägar. Jag har haft det otroligt lyxigt hela resan med att inte vara den som hittar hur vi ska ta oss fram. Min son är både snabbare och duktigare på det och jag har gärna bara följt med. Naturligtvis har han frågat mig vad jag tycker men jag har sluppit leta i mobil och i verkligheten. Jätteskönt att släppa den kontrollen men ändå vara delaktig. För mig skulle det både ha varit svårare och tagit längre tid. Han är även den som har föreslagit restauranger och jag har tittat och godkänt. Det har nog passat båda våra personligheter.  Men det har hänt några gånger att jag med mina ögon har sett vart jag vill gå och föreslagit det. Då har självklart min son hakat på.

Från huset där vi bodde, den röda pricken, gick vi ner mot Plage du Prado, där en grön prick hamnade av bara farten trots att det står tydligt på kartan.  Vi drog oss bort mot piren och passerade några morgontidiga badare. På avstånd såg det ut som ett antal  små bojar men när vi kom närmare såg vi badmösseförsedda huvuden som såg ut att ligga helt stilla i vattnet. Det fanns nog kroppar där under vattenytan också men det såg ganska lustigt ut.  Ingen bild på dem men i stället en på stranden.

Min son är som jag var i ungdomen och ville ta sig över alla stenar tills han kom längst ut på piren, rosa linje. Jag balanserade över några få stenar och sedan fick jag nog. Det blev mest bara yrsel av det äventyret så jag avstod och tittade hellre på när han gick ut dit.

När han kom tillbaka kom vi överens om att vi ville komma närmare de centrala delarna. Från där vi stod såg vi att det skulle vara svårt att ta sig runt den kulle vi kom från så mobilen kom fram igen och den hittade en fin promenadväg tvärs över kullen. Det var bara att börja traska tillbaka samma väg vi hade kommit. Vi passerade en minigolfbana men den såg inte så lockande ut.

När vi kom tillbaka till utgångspunkten fortsatte vi uppåt en bra bit till och som vanligt var det mitt flås som inte var det bästa. Men vi hade inte bråttom. Det blev en del små raster då vi kunde titta tillbaka på utsikten åt det håll vi kom ifrån. När vi kom kvällen innan var vi tvungna att med en kod ta oss in genom stora grindar. Inga okända bilar är välkomna hit men gå får man göra.

Det kändes ganska bra när vi nådde högsta punkten och kunde se havet på andra sidan kullen.  Nu blev det mycket nerför igen genom en gammal och mysig del av staden. Smala gränder och äldre hus.

Vi fick syn på en fin byggnad på håll (till vänster i bilden) och kom överens om att ta oss dit. Inte backade vi för att det såg ut att gå uppför igen efter nedförsbackarna.

Lite kul med kontrasterna mellan nytt och lite äldre.

Vi kom närmare och såg att vi var på väg till någon slags kyrka eller katedral.

I Frankrike är trottoarer ofta utnyttjade som parkeringsplatser. Om det är meningen och lagligt vet jag inte. Men det är ofta så och vi som går får anpassa oss.

En liten park med massor av trappsteg upp till det som vi nu hade fått veta är Notre Dame de la garde, en kyrka som först bara var ett litet kapell ägnat åt Jungru Maria, gul liten punkt. Den nuvarande byggnaden är från 1864. Här blottar jag min okunskap och erkänner att jag trodde att det bara fanns en ”Notre Dame”, den i Paris (men jag vet att notre dame betyder vår dam).

Uppe på terasserna var utsikten slående. Här ser ni vart vi tog vägen lite senare. Vi funderade på om man kunde gå på den raka piren/vågbrytaren där nere och den stora båthamnen för mindre båtar lockade också.

Det finns gott om gamla byggnader i de flesta städer vi har varit i. Jag kan bli fascinerad och beundra dem men jag är inte särskilt historieintresserad. Jag ser att de är vackra och det räcker för mig. Jag hade gärna sett lite närmare på den gamla mur som syns på den här bilden. Men vi kom till kajen mitt emot och det fanns ingen väg över hamninloppet så det blev inget. Det var nog tur för den här dagen tog min kropp slut i alla fall och återhämtade sig inte igen.

Det slog  mig att på den här bilden kan man se hela vår promenadväg från Notre dame de la garde och runt båthamnen och det vi besökte längre bort. En lite kluddig gul linje visar den ungefärliga sträckan. Och om någon undrar så flög vi inte eller klättrade på hus 😉 Bilden utan mitt kludd kommer under den här.

Som ni kan se såg vi bara en liten del av Marseille men vi tror att det var den finaste delen (har inget som helst belägg för det). Följande bilder visar staden åt andra håll och den breder ut sig rätt rejält.

Ännu mer nerför och där syns det stora pariserhjulet. Inte lika häftigt som London eye men det verkar som om det ska finnas ett sådant i större städer med självaktning.

Vi vek av mot den restaurang vi ville besöka och fick uppleva lite grönska.

Palais de justice. Precis bredvid ett litet torg…

…där vi hade svårt att slita oss från de duschande duvorna.  De var fullt upptagna med att turas om att gå in under fontänens stråle och tvätta sig under vingarna. Tyvärr blev jag så fokuserad på duvorna att jag helt glömde bort att göra inställningar för att vattnet skulle bli snyggt.

Till sist slet vi oss från duvorna och kom fram till vår lilla restaurang, Green Bear, brun punkt. Även den rekommenderad i appen Happy cow. Den appen har tagit oss till många mysiga små matställen som kanske de flesta turister inte hittar till. Spännande och jättekul att få möjlighet att komma ifrån de vanliga ställena.

Den här grytan var helt fantastisk men jag kommer inte ihåg vad den innehöll förutom det som syns. Det kan ju ha varit här som jag ev fick i mig den förbjudna gurkmejan.

Väldigt belåtna gick vi vidare och kom fram till det ganska fula pariserhjulet vid småbåtshamnen. Det var ingen kö men jag har åkt hjulet i London och min son hade ingen lust.

När vi vände blicken åt andra hållet såg vi den fina kyrka vi kom ifrån.

Vi genade genom att ta trapporna upp till gården vid den katolska kyrkan Eglise Saint Laurent

Därifrån såg vi lite mer av omgivningarna. Höjder är bra!

Även härifrån syns Notre Dame de la garde.

Ännu ville vi inte ge upp (även om min son i tysthet hade börjat undra om jag verkligen klarade mer. Det berättade han senare.) och vi drog oss ännu närmare den mur vi hade undrat om vi skulle kunna gå på. En turistbåt lämnade precis hamnen och åkte under den gångbro som leder från fort Saint-Jean till MuCEM – Musée des civilisations de l´Europe et de la Mediterranée. Ett välkänt (tydligen) museum som öppnade 2013 med utställningar om Medelhavets historia och civilisationer (google är bra).

Vi såg en pampig byggnad och gick bort till den. Ännu en Notre Dame!? Det fullständiga namnet är Cathédrale la Major – Notre Dame de la Major.  Mitt försök att snabbt få fram information förde mig bara till Notre Dame i Paris så jag får leta vidare någon annan gång om varför det finns så många.

Vi hade redan förstått att det som vi såg ute i vattnet, en mur/pir/vågbrytare, inte var tillgänglig för fotgängare så i stället vandrade vi bort förbi MuCEM och där tog jag slut. Troligtvis med hjälp av insikten att vi inte kom längre den vägen utan var tvungna att gå hela vägen tillbaka.

Jag satte mig ner i en trappa, stoppade i mig några fler alvedon (det hade gått tillräckligt lång tid sedan de senaste) och försökte tänka bort den lilla vanmakt som kom krypande. Vad hade jag satt mig i för situation egentligen? Min son satt där bredvid mig och det kunde ha varit ganska fint att se ut över de här båtarna om jag inte just då hade känt den där lilla förtvivlan. Men ni vet ju hur jag är. Jag brukar hitta krafter någonstans och eftersom jag inte ville leta upp något kommunalt färdmedel så tänkte jag ut en liten plan. Jag visste att jag skulle behöva vila många gånger så jag frågade min son om han var sugen på glass. Han skrattade lite undrande men sa att visst var han det. Genast tog han fram mobilen och hittade ett glasscafé med veganska glassar. Bara en väldigt liten omväg. Ett bra viloställe fixat.

Det var ingen mening att skjuta på det så vi reste oss och gick förbi MuCEM på dess andra sida. Vi behövde inte gå ända bort till Katedralen men runt hela båthamnen. Google har inte registrerat vår promenad helt korrekt. Enligt appen har vi gått över vattnet till kajen på andra sidan men den har inte hittat att vi stannade en stund här. I stället har den registrerat ett stopp när vi hade passerat hamnen och i hastigheten, innan jag förstod vad vi hade gjort där, ritade jag in en brun prick. Men där hände inget annat än att det var dags för en rejäl vilostund i en trappa igen.

Vid den svarta pricken fanns den glasservering vi ville till.  Le quartier des createurs står det på skylten ovanför den ovanligt målade trappan. Det namnet verkade passa bra.

På vår sista dag med sommarvärme åt vi för första gången glass och det smakade underbart. Lika underbart var det att sitta ner en lång stund.

Hur promenaden tillbaka till vår takterass var vill jag helst glömma. Jag vet att vi passerade både asiatiska och afrikanska kvarter men det hade jag nog inte märkt om inte min son hade tyckt att det var roligt. Efter en lång  uppförsbacke och en lång nedförsbacke kunde jag till slut placera mig i min säng och jag konstaterade att det inte skulle bli några fler stadsvandringar för min del den här semestern. Inte underligt att jag kände så. Vi hade gått drygt två mil och mest på asfalt.

Jag ångrade mig inte ett dugg. Det var en härlig dag och jag njöt av allt vi såg och åt. Det blev bara lite för mycket när vi skulle ta oss hem.

En liten rapport hemma från Sverige igen. Kaya är en väldigt rar vovve med massor av charm men någon bra fotomodell är hon inte. Hon är så fin med ett brunt och ett blått öga men hon totalvägrade att visa det. Jag ville inte krångla med henne så det fick bli som det blev. Ett enda foto fick jag med mobilen där hon tittade rakt på mig. Men det var ett totalt misslyckat foto där blixten gick av utan att det var tänkt så och hennes ögon blev inte alls som de är. Men det blev en ganska kul bild i alla fall 😀 Undrar om hon grimaserar mot mig med flit 😉 Men först en lite snällare bild.