En liten besvikelse

I det stora hela och med tanke på allt kul som väntar så är det en ganska liten besvikelse. Men just nu känns det riktigt deppigt. Under flera år, då jag mest satt hemma och inte orkade annat än tänka på att det blir bättre sedan, var det några saker som höll mig uppe. En av de saker jag längtade efter och saknade var att dansa. Jag skulle (för tredje gången) börja en grundkurs i bugg och sedan skulle jag fortsätta med kursandet bara för att få dansa. Jag älskar verkligen att dansa. I kväll är det dags för fjärde kurstillfället men när jag vaknade i morse kände jag genast att det skulle bli en dag med värmedyna och vila varvat med försiktiga vandringar inomhus. Ingen träning, ingen promenad och framför allt ingen bugg.

Jag funderade länge på hur jag skulle göra men till sist skrev jag ett mail till dansklubben om att jag inte kommer mer. Ingen ingående förklaring, bara att jag hade trott mer på min kropps förmåga än vad som var möjligt. Jag framhöll att jag gillar kursledarna och deras pedagogik och tackade för flera kvällar fyllda av skratt. Jag ville inte bara utebli utan förklaring så några rader om att jag är nöjd med kursen ville jag ge dem.

När jag hade skrivit mitt mail satt jag länge och tvekade innan jag skickade det. Hade det inte varit så att jag skulle missa de tre tillfällena efter i kväll så kanske jag hade chansat på att försöka nästa gång. Men då vågar jag inte riskera att ställa till med något eftersom vi åker morgonen därpå. Efter det är jag ute och reser de följande två träffarna. Nästkommande torsdag är det Allhelgonadagen, en röd dag så då skulle jag inte ha missat något. Jag hade alltså räknat med att vara frånvarande vid två tillfällen. Nu blir det i stället fyra gånger i rad och det lär ju inte gå bättre sedan (ovanligt negativt tänkt av mig). När jag äntligen klickade på ”skicka” kom klumpen i halsen. Det kom faktiskt t o m en liten tår. Jag sörjer verkligen förlusten av just denna aktivitet och kan inte genast hitta någon annan ljuspunkt. Jag har alltid älskat att dansa. Det har varit jazzbalett, gammeldans, bugg och massor av annan dans. Nåja, jag fick i alla fall tre helt otroligt roliga kvällar och så småningom accepterar jag det här och gör som vanligt. Jag går vidare mot nya mål.

Tyvärr har jag ingen film där jag själv dansar (eller det kanske jag är glad för vid närmare eftertanke) men syrran får ställa upp och bugga stället. Urdålig mobilfilm medan jag och min man tog en danspaus. Det rycker i hela min kropp av längtan när jag ser det här. Men vem vet. Jag kanske mår bättre och får en ny chans om något år.

Bokmärk permalänken.

En kommentar

  1. Så tråkigt att din kropp inte vill som du vill! Även om det var ledsamt att läsa, så tror jag det var ett klokt beslut! Kanske kan du pröva igen lite senare. Det är många,många år sedan vi dansade. Efter Lasses olycka så funkar det inte alls, vilket är trist. För även om vi inte var ute på galej så ofta, så känns det lite svårt att inte vara ute alls längre.
    Kram

    Gilla

    Svara

    • Jag brukar inte reagera så här men det är något särskilt med dans för mig. Men de flesta av oss får avstå från saker vi gillar när ålder och diverse krämpor kommer. Du känner säkert en liknande känsla. Kanske inte direkt efter bugg men kanske en middag med dans någon gång. Det skulle jag också gärna ha att se fram emot men något annat uteliv lockar inte längre.
      Egentligen är det inte mycket att beklaga sig över. Jag kan göra massor som andra inte orkar eller klarar. Det är så jag måste tänka 😀
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

  2. Trist att du måste avstå, men du verkar i alla fall haft kul på kursen. Allhelgonadagen infaller den 1 november, men den röda dagen infaller på en näraliggande lördag, en rörlig röd dag m a o.

    Gilla

    Svara

    • Ja, det är tråkigt men det börjar faktiskt redan kännas lite bättre. Jag gick direkt över till att kolla färjealternativ från Trelleborg till Tyskland i stället för att åka genom Danmark och det lättar upp 🙂
      I min väggalmanacka är torsdagen röd så jag skyller på den om det är fel 😉 Jag är en av få som fortfarande tycker att det är lättast med en pappersalmanacka 🙂 Men det är ju synd om den visar fel.

      Gilla

      Svara

  3. Tråkigt när man behöver avstå något för att kroppen inte riktigt orkar. Men det är nog klokt att tänka på att du är pigg när ni ska ut och resa. Där har du ju något att se mycket fram emot!
    Kram

    Gilla

    Svara

    • Jag borde ha insett redan från början att det här inte skulle gå bra. Men ibland vill man något så mycket att man lämnar förståndet någon annanstans 😉 Du har så rätt i att resan ger mig mycket att se fram emot. Det är tråkigt att inte orka dansa men tänk så mycket annat jag orkar och kan 🙂
      Kram

      Gilla

      Svara

  4. Men så ledsamt för dig! Jag hade inte förstått att din kropp tog stryk av dansen, kan inte minnas att jag läst något om det…
    Jag har också i mitt tidigare liv älskat att dansa, men kroppen vill inte längre och det är hur trist som helst. Ännu i början av 90-talet gick jag på Balettakademins jazzdans och även showdans även om det var i svåraste laget.Flytten ut på landet gjorde fortsättning omöjlig..så jag förstår dina känslor. Men, det finns andra sätt att höja glädjenivån,du kanske ska testa yoga när du kommer hem? Av någon anledning tänker jag mig att det skulle passa, jag är för stel i lederna och har för dåligt tålamod. Du får kanske möjlighet att dansa när ni är på resan? Man vet aldrig vad man kan råka ut för för trevligheter!Så bra att man håller stenkoll på dina värden så du kan känna dig trygg! Kram

    Gilla

    Svara

    • Det känns väldigt trist men jag är långt ifrån ensam om att behöva ge upp nöjen när krämporna säger ifrån. Jag har ägnat kvällen åt att göra en förändring i reseplaneringen och boka en annan färja än de vi först hade tänkt åka med. Det fick mig att tänka gladare tankar men det är konstigt hur dessa tankar ändå hela tiden vandrar iväg till de som dansar för fullt just nu. Men snart är dansen över för ikväll och jag behöver inte vara avundsjuk längre. Fibromyalgin klarar av lite dans men den odiagnostiserade smärtan(som i Östersund var diagnostiserad som ryggreumatisk smärta) i ländrygg, höfter och rumpa behöver flera dagars återhämtning efter varje danskväll. Helt bra blir det aldrig och ibland kommer skoven utan att jag förstår varför men dans är definitivt inte bra, tyvärr. Tråkigt att du också behövde ge upp dansen. Men som du skriver så finns det mycket annat roligt. Jag ska bara älta lite till så ska jag se alla glädjeämnen sedan 😉 Som min syster brukar säga i sina föreläsningar: varför ältar vi bara våra motgångar och inte våra framgångar. Det är så jag ska tänka i stället 🙂
      Jag var med i en smärtgrupp där vi provade på allt möjligt, bl a yoga. Det finns många olika sorters yoga men den vi provade var inget för mig. Jag fick ännu ondare av att stanna i samma ställning en lång stund. Jag måste ha rörelse i det jag gör (lagom rörelse).
      Haha, jag tror inte att det blir någon dans på den här resan men det är klart, man vet ju aldrig 🙂
      Vissa förmåner har man av att ha gått igenom en del medicinska åtgärder 😉 Men det är skönt att provtagningarna inte behövs lika ofta längre.
      Kram

      Gilla

      Svara

  5. Så synd, men kanske det var lite tidigt för sådana aktiviteter än? Hoppas det kommer fler chanser och att du hunnit komma i lite bättre form till dess. Bugg är ju inte helt utan fysisk ansträngning menar jag.
    Nu tror jag, precis som du själv, att du hittar andra saker som roar dig!

    Gilla

    Svara

    • Först tänkte jag skriva att tyvärr är det inte leverns fel men så kom jag på att det kan jag verkligen inte skriva tyvärr om. Visserligen hade det kanske då funnits hopp om mer ork men nu är det inte orken som är problemet utan värken i ländrygg, rumpa och höfter. Det som jag nästan hade glömt bort medan jag var som mest inaktiv men som sedan påminde mig om att det faktiskt finns anledningar till att jag var sjukskriven redan innan leverproblemen. Det här är sådant som jag kommer att ha och det varierar i styrka. Mycket kan och klarar jag men att dansa i 1,5 timme i sträck, det går inte. Men i Östersund hade jag i alla fall en diagnos och det gjordes försök att hjälpa mig så kanske ber jag om hjälp igen när jag flyttar dit. Här togs bara diagnosen ifrån mig utan ytterligare utredning. Det har i alla fall inget med min fibromyalgi att göra, det vet jag eftersom alvedon ger lite lindring. Inga piller hjälper mot fibron.
      Men nog finns det mycket annat än dans att se fram emot. Det var bara det att jag hade längtat så mycket och blir så glad när jag dansar.

      Gillad av 1 person

      Svara

      • Nej jag trodde inte det berodde på de leverproblem du hade utan snarare på att du inte kunnat hålla igång under tiden du väntade på operation och att det – faktiskt 😉 – inte är så länge sedan du genomgick en rejält stor operation!
        Synd hur som helst – hoppas du hittar annat att roa dig med! Innerst inne vet jag ju att du gör det – som jag nämnt förut så är du beundransvärt positiv. Önskar jag hade hälften så mycket ”positivitet” – och då ska vi komma ihåg att jag ändå är relativt positiv till min läggning 🙂

        Gilla

      • Haha, det är inte lätt att ha koll på alla mina problem och fd problem men du har helt rätt i både att det är synd och att jag hittar annat som är roligt. Det här är lite svårt att komma över men jag tänker på alla som har förlorat mycket mer än så vad gäller förmåga och då skäms jag lite. Jag kan väldigt mycket och det måste jag komma ihåg 🙂 Jag är faktiskt själv lite förvånad över att det känns så tungt. Det är ju inte riktigt så jag brukar fungera. Men jag låter mig känna så ett litet tag och kommer igen senare 😉

        Gillad av 1 person

  6. Så tråkigt att du inte kunde fortsätta men man känner sin kropp och vet när det är dags att sätta stopp. Du har trots allt trevligheter att se fram emot och kanske blir det en fortsättning på fotokursen. Själv tycker jag det är synd att jag inte kunde fortsätta med min morgonsimning men mitt schema tillåter det tyvärr inte. Bara att acceptera…

    Kram och god fredagskväll!

    Gilla

    Svara

    • Ja, det känns trist men det är klart att det finns mycket annat roligt som väntar. Jag hade längtat så länge efter att kunna börja på buggkursen och jag hade så roligt (det har nog framkommit) de tre gånger jag var med. Men många av oss har fått ge upp saker vi gillar så jag är inte ensam om att vara lite besviken.
      Någon fortsättning på fotokursen blir det inte för min del. Det blir för mycket att tänka på och då tycker jag inte att det blir lika roligt. Ungefär som när en av mina döttrar slutade rida för att det blev för mycket tråkig dressyr och för lite fri ridning.
      Kram och detsamma!

      Gilla

      Svara

      • Då förstår jag att det inte blir någon fortsättning. När det spontana och glädjen försvinner då är det dags att sluta. Vår äldsta dotter slutade också att rida av liknande anledningar. Däremot hade väninnan hästar så under många år var de ute och red här på stränderna och i naturen. Det kallade hon ridning!

        Kram

        Gilla

  7. Nu känner jag med dig och tycker verkligen synd om dig och när jag ser den där filmen så blir jag så danssugen så det inte är klokt. Det finns inget roligare än att dansa men kanske kan du försöka längre fram. Jag hoppas det. Jag skulle också vilja gpå på danskurs men det är så långt till stan och så mörkt på kvällarna så jag får skippa det och precis som du känns det så tråkigt

    Gilla

    Svara

    • Ja, jag tror att du förstår mig eftersom du också älskar att dansa. Tänk om jag på något underligt sätt skulle bli bättre i ryggen när jag flyttar till Östersund. Då skulle vi kunna gå på buggkurs tillsammans och du skulle kunna sova över hos mig så att du slapp mörkerkörningen 🙂 Två flugor i en smäll 😀 Men jag vågar inte hoppas, tyvärr.

      Gilla

      Svara

  8. Du har vunnit så mycket annat så torka tåren och se framåt. Du kan ta en svängom hemma med syrran eller barnen. Tycker du resonerar sunt *tumme upp*. Dessutom som du själv säger … kanske sen 🙂
    /kram

    Gilla

    Svara

  9. Så tråkigt! Men det var ju klokt av dig att inte pressa dig nu inför din resa. Det är ju väldigt intensivt och jobbigt det där buggandet, men såååååå kul. Inte utan att jag blev danssugen när jag såg filmsnutten. Får bjuda upp till dans här på jobbet, kanske någon är vaken och sugen :-). Eddie ställer upp annars.
    Nu är det dags att jobba på lite, städa, städa ska också hinnas med.

    Kramar

    Gilla

    Svara

    • Ja, det är riktigt trist. Men det finns både värre saker att fundera på och massor av roliga saker att längta till och hoppas på. Även om det gör lite ont att inse att dansandet är över för min del så vet jag ju att det finns så mycket annat. Och jag kan och klarar väldigt mycket fortfarande 🙂 Det rycket i hela mig när jag tittar på folk som dansar. Visst kan jag dansa någon eller några danser men jag vill ju lära mig mer och det var ett sätt för mig att verkligen få dansa. Har ingen som helst längtan efter att gå ut och dansa ”på riktigt”. Men du har säkert en villig och glad danspartner i Eddie 🙂 Skulle vara kul att få se er dans 😀
      Kram

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar