En regnig dag i Arvesund

En av mina vänner här uppe i Jämtland bodde först i samma by som vi, Vattjom som jag skrev om i förra inlägget. Hon och hennes familj köpte en goldenvalp men av olika anledningar kunde de inte ta hand om honom och hon bad oss ta över honom för att han skulle få finnas kvar. Det var så Rex kom till oss och jag har inte ångrat det beslutet en enda dag. Han valde mig som sin favoritmänniska och jag fick massor av glädje av honom. Kasper hade redan valt sin husse som favorit så det blev en liten uppdelning även om alla var viktiga för varandra.

Min väninna flyttade så småningom till Järpen och började ett nytt liv med en ny man. Nu arbetar hon på kontoret på Arvemuseet i Arvesund, en väldigt vackert belägen by på en udde i den nordliga delen av Storsjön. Strax innanför gränsen till Åre kommun.

DSC_0083DSC_0002

Vi sågs senast jag var uppe i Åre, för två och ett halvt år sedan, så det här återseendet var lika roligt som att få träffa vännerna dagen innan. Jag fick en gratis guidning bland alla gamla pryttlar och maskiner och jag måste säga att jag blev imponerad av samlingarna. Det var svårt att sålla bland bilderna och, som så ofta, blev de alldeles för många. Jag har aldrig tidigare varit i Arvesund. Jag hade hört namnet och visste att ångaren ”Östersund” har sin hemmahamn här. Hon är numera den enda ångbåten som trafikerar Storsjön eftersom den mer kända ”Thomée” trots alla protester har fått en dieselmotor.

Närmast syns en potatismjölskvarn, sedan en sågklinga som fälls upp med en pedal, efter den kommer en hyvel och mot väggen står en maskin som gör takspån.

DSC_0014

En gammal kvarn.

DSC_0015

Det här är ett kylskåp där man fyllde på med is överst. När jag öppnade luckorna kändes det faktiskt kallt inne i skåpet även utan is.

DSC_0018

Till vänster en maskin som pressar vattnet ur tvätten och till höger en tvättmaskin. Kläderna stoppades ner i lådan med vatten och något slags tvättmedel  och sedan vickades den fram och tillbaka tills allt var färdigtvättat.

DSC_0019DSC_0020

Hos tandläkaren.

DSC_0030

En skördetröska.

DSC_0031DSC_0027

OBS! Skämt. Enligt min väninna tror många på skylten.

DSC_0039

Inte svengelska men kanske jamskelska 😉

DSC_0051

 

DSC_0081

Hos skomakaren.

DSC_0082

Min fina väninna, som inte ville vara med på bild, bjöd mig på fika inne i cafét där utsikten kan vara fantastisk vid klart väder. I bakgrunden syns fjäll om inte molnen är i vägen. En riktig skinkstut hamnade i min mage och gott kaffe till den.

 

Efter smaskigt fika och en mysig pratstund fick jag se sista delen av utställningarna.

 

Hela dagen föll regnet och självklart var det välkommet även om det förstörde vyerna lite. Men jag fick träffa en god vän och det var den största behållningen med dagen.

Tillbaka på hotellet kände jag att krafterna var på upphällningen. Även om jag mår väldigt bra så är jag inte van vid så mycket aktivitet. Jag uppbådade i alla fall tillräckligt mycket kraft för att gå en liten runda på stan. Det var inte alls kul och jag kände ingen lust att shoppa. Jag köpte mig en vegansk pastarätt, färsk tortellini med svamp och tomatsalsa, och sedan gick jag tillbaka till hotellrummet. Jag kontaktade en bloggvän, som bor en bit härifrån, och några goda vänner i Optand och det blev bestämt att jag skulle besöka dem dagen därpå. Men de besöken skriver jag om i nästa inlägg när jag är hemma i Mjölby igen. Nu är klockan läggdags och i morgon bitti blir det hemfärd.

Ännu en fullspäckad dag

Jag trodde att sex dagar skulle räcka till att göra allt jag tänker på när jag tänker på Jämtland. Men jag har fått inse att jag måste begränsa aktiviteterna lite och prioritera ganska hårt. Så länge min svägerska var kvar här valde vi natur, promenader, god mat och naturligtvis Optand. Nu börjar jag i stället prioritera människor jag vill träffa. Men det ena utesluter inte det andra som ni får se i de kommande inläggen.

Min svägerska tog tåget hem igen igår men innan dess hann vi med både en promenad till kyrkogården och en god lunch.

Vi började morgonen med att ta med våra ljus, en blomsterbukett från min svärmor och en liten bukett vilda blommor som min svägerska hade plockat i Optand. Hela Östersund lutar antingen upp från sjön eller ner mot sjön beroende på utgångsläge. Vi promenerade i uppförsbacke upp till kyrkogården och fortsatte mot minneslunden. Där finns min man, hans pappa, och mina farföräldrar. Även här har torkan medfört att uppsatta lappar bad oss att inte placera ljus någon annanstans än i de ställningar som var avsedda för det. När ljus och blommor var utplacerade satte vi oss på en bänk vid den lilla fontänen. Där satt vi länge, helt ensamma, och lät tankarna vandra.

DSC_0010

Så småningom kände vi oss redo för att återvända till hotellet. Där packade vi våra väskor. Min svägerska för att hon skulle åka hem till sig och jag för att jag skulle byta till ett enkelrum. När vi var klara frågade jag i receptionen om jag kunde ställa mitt bagage någonstans i väntan på nästa rum. ”Du ska bo kvar i samma rum” sa receptionisten glatt. Jag får tänka att det var bra att sortera allt och få ordning på mina saker, inte att jag hade packat allt i onödan. Så nu har jag ett dubbelrum, alldeles för mig själv, till priset av ett enkelrum.

Vi hade bestämt oss för att äta i Arctura, ett vattentorn med en restaurang i toppen, som står precis bredvid skidstadion där världscuppremiären i skidskytte brukar hållas.

DSC_0016

Buffén där är alltid god och vällagad. Det är tur att vi inte har en våg med oss. Det är nog ingen risk att någon inom vården ska klaga på att jag har gått ner i vikt. Utsikten är något alldeles extra där uppifrån och det är svårt att slita blicken från vyerna och ägna sig åt det som ligger på tallriken. Vissa måltider håller jag mig inte alls till min nya kosthållning men om det finns bra veganska eller vegetariska alternativ så försöker jag välja det. Här var det svårt, men det var väldigt gott.

DSC_0017DSC_0021

Direkt efter lunchen skjutsade jag min svägerska till stationen och sedan gav jag mig iväg på ännu en nostalgitripp för att träffa väldigt goda vänner i Svenstavik. Svenstavik ligger i Bergs kommun och där finns även Oviken, där jag och hela min familj bodde i 13 år. Jag valde att åka vägen som följer Storsjön i stället för att ta lite större vägar. Mitt emot Oviken stannade jag till och fotade. Man ser inte mycket av Oviken. Bara nya kyrkan och delar av Oviksfjällen i bakgrunden. Denna lilla ort har två kyrkor. När vi bodde där höll gamla kyrkan öppet sommartid och nya kyrkan på vintern. Men skolavslutningarna hölls i den större, nya kyrkan eftersom uppslutningen är så gott som mangrann bland släktingar till skolelever.

DSC_0024

Lite utanför Svenstavik väntade mina fina vänner. Ingen av er, kanske med undantag av ”Skogsnuvan”, skulle förstå många ord av vad de säger. Här är det verkligen jamska som gäller. Jag är glad att kunna säga att jag fortfarande förstår nästan allt. Det är massor av värme och stora kramar som möter en när man kommer hit. Kaffe och nybakade kakor blev det också och när vi hade haft trevligt ett tag ville de bjuda med mig till båthamnen i Hoverberg för en matbit.

DSC_0031

Där sitter man och äter eller fikar till den här utsikten åt ena hållet…

DSC_0038

…och åt andra hållet ser det ut så här. Det var skönt ute men ibland kom en lite kylig vindpust. Inga problem, jag som inte hade någon jacka med mig tog bara en filt från utlåningshyllan.

DSC_0040

Jag kan inte säga att jag var särskilt hungrig efter lunchen på Arctura och gott fikabröd till kaffet. Men det smakade väldigt bra med en lagom stor smörstekt toast med skagenröra. Det var så roligt att sitta där med härliga vänner och jag känner att jag mer och mer vill tillbaka. Just de här vännerna har ända från början varit övertygade om att jag kommer att flytta hit igen. Det verkar som om de får rätt.

DSC_0043

Till sist var det dags att åka åt varsitt håll. Jag valde en annan väg än den jag hade kommit på och fortsatte mot Oviken för att göra nostalgitrippen komplett. Jag stannade till för att fota Hoverberget. Där, på andra sidan av berget, satt vi nere vid båthamnen och åt. Om ni någon gång åker förbi här så besök gärna Hoverbergsgrottan, Skandinaviens största klyftgrotta.

DSC_0046

När jag kom till Oviken svängde jag in på vägen mot Vattjom (som betyder ”god jord”). Det finns ett Vattjom även utanför Sundsvall men det här hör till Oviken. På grusvägen mot mina gamla hemtrakter ser man bort mot Oviksfjällen. Det var där borta vi vandrade för några dagar sedan.

DSC_0048

I Vattjom tog jag vägen förbi det hus vi bodde i mellan 1996-2009. Det är sista huset i byn innan sjön och vi köpte det för otroligt låga 450 000 kr. Sådana priser kan man hitta på jämtländska landsbygden. Vi fick visserligen lite mer när vi i vår tur sålde det men det var fortfarande väldigt billigt.

DSC_0052DSC_0057

Längst ner, på ångbåtsbryggan, har byföreningen (dvs alla medlemmar oss inberäknade) byggt en gemensam bystuga. Många fester har hållits och hålls säkert fortfarande där. Det finns gott om föreningar ute i byarna. Här hade vi byförening, vattenförening, väglyseförening och den övre vägen hade även en vägsamfällighetsförening. Alla dessa föreningar ska ha sin styrelse och det var knappt att de boende räckte till. När vi flyttade sa jag att jag aldrig mer ville bo på en plats med så många föreningar. I optand hade vi en vägsamfällighetsförening och det räckte.

DSC_0056

Jag var ordentligt trött när jag stannade till här men jag tänkte ändå att jag skulle titta in till våra forna grannar om de var hemma. De har ju hälsat på mig i Mjölby så det vore kul att titta in till dem. Men det var tomt hos dem så jag åkte vidare till Östersund och hotellet. Nästan prick åtta på kvällen var jag i mitt rum, slut i både kropp och huvud. Jag ringde till min syster för att höra hur det var och jag skrev ett blogginlägg (det förra) Sedan somnade jag gott.

Glädje och sorg

Gårdagen bjöd på både glädje och sorg. Men eftersom den började med glädje och solsken så börjar jag med att berätta om det.

Både jag och min svägerska vill hinna med så mycket som möjligt de här dagarna och direkt efter frukosten gav vi oss ut på en promenad. Hotellet ligger mitt på gågatan i centrum så stadsmiljön blev en naturlig start. Längs hela gågatan finns hängmattor och hängstolar utplacerade för att vem som helst ska kunna ligga eller sitta och vila en stund. Lite längre fram på dagarna är de väl utnyttjade. Alla de konstnärligt utsmyckade figurerna är olika tolkningar av Storsjöodjurets son, Birger. Olika affärsidkare har sponsrat dessa små minisjöodjur och det brukar vara en allmän omröstning om vilken av dem som blir ”årets Birger”. De finns utplacerade lite överallt i stadskärnan och det är fullt tillåtet att klättra på dem. Här syns bara en bråkdel av alla fina Birgerodjur. Min favorit av dessa är nog Hamletvarianten längst ner till höger.

 

 

 

Vi fortsatte ner till Badhusparken där den här fina statyn står. Den heter kort och gott ”Far och Son” och är gjord i brons.

DSC_0009

Vi vandrade över gångbron till Frösön och fortsatte längs sjön tills vi blev lite trötta. En skön paus vid en liten strand gav oss kraft att fortsätta vår promenad.

DSC_0015

Vi vände och gick samma väg tillbaka och fick därmed annorlunda vyer. Det höga huset på andra sidan vattnet är Östersunds sjukhus. Där, på trettonde våningen låg jag och njöt av utsikten under sex dygn efter min första leveroperation. Lite skillnad mot utsikten mot innergården på Sahlgrenska.

DSC_0019

Vi fick sällskap av ett gäng vitkindade gäss. Upp till höger ligger de hyreshus där jag helst skulle vilja ha en lägenhet när jag flyttar tillbaka. De syns inte här men finns med på en bild lite längre ner.

DSC_0020

Vi går under bilbron från Frösön och ser gångbron framför oss.

DSC_0028

Surfbukten i Östersund. Om ni tittar noga så ser ni en lina som blir draghjälp för surfare. Två hopp i mitten kan ge lite extra spänning.

DSC_0029DSC_0036

Nu har vi gått tillbaka över bron och följer sjön på andra sidan. Kommer ni ihåg att jag visade en bild på likadana formationer som dessa men då i Mjölby. Jag skrev då att jag hade sett dem på en konstrunda, Vinterljus, i Linköping. Jag trodde att de av någon anledning hade flyttats till Mjölby men tydligen är de massproducerade och finns i olika städer.

DSC_0054

I anslutning till dem syns dessa lite annorlunda belysningar.

DSC_0044

Där borta, på andra sidan, ligger några av de hus jag gärna skulle hyra en lägenhet i. Men då måste jag ha en fyra eftersom de har balkongerna ner mot sjön. Sist jag kollade var månadshyran knappt 7000 kr så det är överkomligt.

DSC_0049

Vi återvände till hotellet och efter en kort vila gick vi till ett konditori för att äta lunch.  Ännu en variant av storsjöodjuret är placerat där.

DSC_0057

Sedan var det dags för en av två utflykter som var huvudmålen för min resa hit. Naturligtvis måste jag ner till Optand och mitt barndomsparadis som även blev mitt livs paradis. Vi hämtade upp vår fina och närmaste granne från tiden i Optand och åkte ut till hennes stuga. De som köpte mitt hus var inte hemma och jag ville inte fota upp mot huset. Men bryggan fanns kvar. Den brygga som blåste sönder varje år och som min man gjorde en sista rejäl renovering och ombyggnation av några veckor innan han dog. Den renoveringen måste ha varit väldigt bra gjord eftersom bryggan ser likadan ut efter drygt fyra år. Lite skev, men fullt intakt.

DSC_0059

När jag vände mig om var det den här vyn jag såg. Frösön med slalombacken långt där borta.

DSC_0060

Min forna granne, som har känt mig ända sedan jag var nyfödd, varit god vän med mina föräldrar och vars föräldrar byggde den här stugan samtidigt som mina farföräldrar byggde vår stuga, bjöd på kaffe och goda kakor. Lite surrealistiskt att sitta där igen och fika. Inte på vår tomt utan på den här sidan det lilla skogsavsnittet. Nu ligger även Kasper och Rex fint begravda där de hör hemma.

DSC_0067

Vi gick en promenad på gamla välkända vägar tills vi kom hit. Då vände vi om eftersom vi såg hur mörka moln började torna upp sig bakom oss.

DSC_0070

Det var nu det sorgliga slog ned som en blixt. Min telefon ringde och jag hörde genast att min lillasyster var i både chock och sorg. Hon hann inte ens berätta det hemska innan jag förstod att nu finns inte Nalle mer. Nalle har mått dåligt en tid. Veterinären har trott på magkatarr och ryggvärk och Nalle har fått medicin för att avhjälpa båda. Han har verkat må bra ett tag men precis när min syster och systerson kom hem efter sin resa till Skottland visade Nalle tydligt att han började må sämre igen. När jag åkte i måndags hade han lite feber och hade varit orolig och pipit på natten. Men ingen av oss trodde att det var så allvarligt. Igår fick han högre feber och var klart påverkad. Min syster fick en akuttid hos veterinären och prover och ultraljud visade skyhöga levervärden och en tumör på levern. Det fanns absolut inget att göra och Nalle ville bara sova. Det gick väldigt snabbt de sista dagarna. Min syster hann kontakta sin son så att han kunde komma och krama om sin älskade kompis och sedan var de där tillsammans medan Nalle fick somna in. Det är så fruktansvärt. Nalle skulle ju leva länge till. Jag kan inte fatta att min fina kompis, för han var lite min också, inte finns där när jag kommer hem. Båda våra hundar rycktes ifrån oss på knappt två månader. Min systerdotter åkte genast hem från Oslo till sin mamma och för mig känns det bra att veta att min syster inte är ensam nu när varken jag eller hennes son är där.

Fina, underbara, härliga, snälla och väldigt kärleksfulla Nalle. Det blir så väldigt tomt utan dig.

DSC_0038

Efter detta sorgebesked tog vi oss tillbaka men vi tog omvägen om våra gamla grannar på andra sidan om vårt hus. Jättekul att ena halvan av dem fortfarande hade semester och var hemma. Jag fick en lång kram men efter en liten pratstund blixtrade det och dundrade så det kändes bäst att återvända till säkrare plats. Min svägerska och andra granne hade gått i förväg och väntade vid bilen på att vi skulle åka därifrån. I störtregn, nästan omöjligt att köra i, tog vi oss långsamt hem genom översvämmade gator.

Som tur var upphörde regnet så att vi torra kom tillbaka till vårt rum. Lite senare blev det mongolisk buffé och sedan orkade vi inte företa oss mer. Självklart gick tankarna till min syster och sorgen  efter Nalle.

Uppe på toppen

En helt perfekt dag för en tur upp på fjället var det igår. Efter en stadig frukost hämtade vi upp min dotter och sedan åkte vi den välkända vägen mot Bydalen i Oviksfjällen. Den här utsikten ger en första fingervisning om vad som väntar.

DSC_0001

Under några år hade vi en liten fjällstuga i området och min svägerska har också tillbringat många semestrar i de här fjällen. Det är alltså många härliga minnen för oss allihop här. Det brusar fortfarande i bäcken men kanske inte med lika mycket vatten som vanligt.

DSC_0008DSC_0009

Vi åkte upp till Fjällhalsen och utgick därifrån. Då är man redan en bit upp och vandringen blir inte lika lång innan man kommer upp ovanför trädgränsen. En väldigt brant, slingrande väg tog oss upp till parkeringen här. Vi passerade den fjällstuga vi hade och den var både uppsnyggad och hade fått en liten tillbyggnad.

DSC_0012DSC_0019DSC_0020DSC_0028DSC_0033DSC_0038DSC_0040DSC_0044DSC_0049

Sämre lunchställe kan man ha men knappast ett mycket finare.

DSC_0051DSC_0055DSC_0060DSC_0065DSC_0066DSC_0073DSC_0074

Jag ska ärligt medge att jag här hade allvarliga funderingar på att ge upp. Det tog rejält på krafterna att ta sig hit och det kändes nästan omöjligt att fortsätta uppför den sista branta toppen. Men jag lyckades plocka fram några extra krafter och med lika många vilopauser som under hela vandringen till den här punkten, tog vi oss långsamt upp förbi det här krönet, en liten bit till och så var vi uppe på Västfjällets topp. Det hade ju varit snöpligt att ge upp när jag var så nära, så mycket som jag har tjatat om att jag skulle upp på den toppen.

DSC_0068DSC_0735DSC_0080DSC_0081DSC_0093DSC_0096

Bildbevis på att jag faktiskt tog mig ända upp. Toppröset syns i bakgrunden. Vi var alla tre ganska nöjda med att ha nått toppen. Planen var ursprungligen att fortsätta på leden och ta oss tillbaka i en vid sväng runt fjället. Men vi var eniga om att ta samma väg tillbaka. Den väg som upp till toppen tog två timmar klarade vi av på halva tiden när vi gick neråt. Men det kändes väldigt mycket i skenben och andra otränade muskler.

DSC_0739DSC_0104

Totalt blev det en vandring på 6,6 km men alla förstår nog att de kilometrarna kändes mycket mer i kroppen än en vanlig promenad med samma längd. Glada, trötta och stolta över oss själva satte vi oss i bilen och åkte tillbaka till Östersund.

DSC_0108

Vi lämnade av min dotter hos hennes svärmor och väl tillbaka på hotellet tog vi varsin dusch och en liten vilostund innan det var dags att gå ut och hitta något gott att äta. Vi hittade en mysig uteservering några våningar upp i en liten galleria och där fanns det en duktig kock. Min vegetariska pasta med grönsaker och tomatsås smakade ljuvligt och min svägerskas krämiga pasta med röding och messmörssås gjorde henne väldigt nöjd.

DSC_0109

Efter middagen ville ingen av oss gå tillbaka till hotellet så vi bestämde oss för att gå längs sjön och titta på de nybyggen som blir fler och fler där.  Vi gick förbi dessa flottar med motorer, som jag tror hyrs ut till diverse event. Det stod ett antal tomflaskor kvar på ett bord. Lite farliga festplatser kan jag tycka.

DSC_0111

En liten fågel, vet inte vad för slags fågel, travade omkring på kajkanten.

DSC_0121

Här byggs det för fullt. Ett förut skräpigt område blir till bostäder med en otrolig vy över Storsjön och kanske Åreskutan vid klart väder. Synd om de som bor i de äldre fastigheterna lite bakom dessa hus. De förlorar sin utsikt.

DSC_0123

Ett flygplan på väg mot landning på Frösöns flygplats (den heter Åre-Östersunds flygplats men den ligger på Frösön).

DSC_0127

Ett bleknande minne av årets Storsjöyra, då övergångsställena i centrala stan målas i republikens färger.

DSC_0137

Nu är jag äntligen här

Som jag har längtat. Det tog några år men nu är jag här, i min födelsestad och den stad som känns som mitt ”hemma”. Ni har inte kunnat undgå att märka att det är så jag känner eftersom jag har tjatat ganska mycket om mitt Jämtland och Östersund.

Det blev en lång dag igår. Jag satte mig i bilen hemma i Mjölby kl 06.00, hämtade upp min yngsta dotter och hennes man i Örebro ca 08.00 och sedan slapp jag köra mer men de turades om tills vi var framme i Östersund kl 17.00. Där bjöd min svärsons mamma på middag (supergod tacopaj. Och ja, jag äter det jag bjuds på även om det inte är veganskt). Efter middagen gav jag  mig iväg till hotellet där min svägerska väntade. Hon kom med tåget tidigare på dagen och hade vandrat omkring i stan, ätit sushi (usch) och vilat lite på hotellet. Jag hittade inte min mobil och insåg att den låg kvar i badrummet hos svärsonens mamma. Vi tog en promenad dit, ca en halvtimme, och snart hade jag min mobil igen.

När vi kom tillbaka till hotellet var det kväll och vi var båda väldigt trötta. Hotellet bjuder på kaffe och té dygnet runt så vi tog med oss varsin kopp té in på rummet, pratade om våra planer för de närmaste dagarna och lite annat och halvtio stoppade jag i öronpropparna och somnade gott.

Den enda bild jag tog igår var den här. Jag hade precis parkerat bilen på min gamla vanliga parkering, vid Badhusparken mitt emot Frösön. Hotellet tar 90 kr/dygn för parkering. Här kostar det två-tre kr i timmen mellan 09.00-18.00 och sedan är det gratis. Det är bara fem minuters promenad från hotellet så det var ett lätt val.

DSC_0001

Nu är det tidigt på tisdagsmorgonen och min svägerska sover fortfarande. Då passar jag på att sitta vid datorn en stund. Det blir nog inte så många tillfällen till det dagtid framöver. I dag ska vi upp i fjällen och försökat ta oss upp på Västfjällets topp. Min dotter vill följa med så vi hämtar upp henne efter frukost och inköp av matsäcksbaguetter.

Ni kan inte fatta hur härligt det är att vara här igen. Jag har inte riktigt hunnit landa och känna efter men det finns en klump av massor av känslor i magen och ända upp i halsen där gråten sitter. Det är en otrolig lycka, vemod och förväntan som trängs i mitt bröst. JAG ÄR HEMMA 😀