Nu är min nya bil beställd och kontraktet påskrivet. Det blev en Toyota Yaris hybrid Touch & Go Edition och den blir blå. Äntligen får jag min efterlängtade blå bil 😀 Så här ska min nya följeslagare se ut och vi ska vara tillsammans i tre år.

När jag kom till bilfirman och sa att jag aldrig förr hade kört en automat, erbjöd säljaren genast att jag skulle få sällskap på provturen. Ja tack, sa jag och kände mig genast lugnare. En ung kille (jag tror att säljaren sa att han var elev eller praktikant) hoppade in i passagerarsätet, förklarade lugnt och pedagogiskt att min vänsterfot skulle vara fastklistrad mot golvet så långt ut mot vänster som möjligt och hur den främmande spaken och pedalerna skulle användas.

Vid start ska bromsen tryckas ner och när jag försiktigt släppte den, efter att ha satt spaken i Drive-läge, rullade vi lite framåt. Genast bromsade jag och försökte koppla. Hittade ingen kopplingspedal och kom snabbt på mig själv. Jag släppte bromsen igen och nu var jag beredd på det långsamma rullandet. Jag lyckades vända bilen och fick därigenom även prova på att backa (spaken i B-läge) och sedan gav vi oss iväg.

Vilken härlig bil att köra. Förmodligen var det bara min lyckokänsla över att känna att jag kunde klara av en automat och upptäckten av hur mjuk körning det blev utan en massa växlande, som gjorde att det kändes så bra. Jag tyckte bilen kändes både lättkörd och pigg och snart vågade jag mig ut på motorvägen. Jag måste ju känna hur den axade. Innan hade jag knappt hört mer ljud än det svaga susande som fläkten gav ifrån sig. Men när farten ökade sattes bensinmotorn igång och den låter självklart mycket mer än elmotorn. Det kändes konstigt att bara gasa på utan att behöva växla upp men det gick fint och jag var snabbt uppe i 120 km/h som var hastighetsbegränsningen.

Sittkomforten var bra och det var den även i baksätet, priset är helt ok och bilen är lättkörd när väl mystiken med automatväxling är borta. De tre krav jag hade uppfylldes alltså. Även mina andra önskningar slog in. Jag får en blå bil och jag får lämna tillbaka den på den ort jag bor på efter tre år. Nu när allt är klart återstår bara en lååång väntan tills jag får min nya bil. Det är inte den som orsakar väntetiden. Det är min nuvarande bil som jag har leasingkontrakt på till sista december. Jag vill inte ha två bilar. Jag var lite väl tidigt ute och säljaren kunde inte lägga in min beställning så långt framåt. Men han lovade att lagerhålla bilen från november och så kan jag hämta ut den så fort jag får lämna tillbaka den jag har nu. Kanske kan de rucka lite på kontraktstiden för min nuvarande bil. Jag erbjöd mig att komma tillbaka vid ett senare tillfälle men det ville han inte gå med på. Han kanske var rädd för att mitt snabba beslut lika snabbt skulle kunna ändras.

Jag borde kanske ha bett om att få titta ner i motorn och jag borde nog ha ställt en massa frågor om olika tekniska saker. Men vad är det för mening med det när jag ändå inte hade fattat något. Totalt ointresserad. Jag frågade om de knappar och reglage jag behöver förstå mig på inne i bilen och resten går att ta reda på om det behövs. Det brukar framgå av instruktionsboken var t ex spolarvätska ska fyllas på. Resten fixar de på den årliga servicen. När jag kom hem frågade min syster hur stark motorn är. Ingen aning, svarade jag och såg antagligen ganska dum ut. Nu, i efterhand, har jag tagit reda på att den är på 100 hk och det räcker bra åt mig.

I det här fallet är ”snart” detsamma som om drygt fem månader. Det känns som om jag har gott om tid på mig att bestämma vad jag vill ha för bil nästa period. Men jag har förstått att jag måste vara ute i ganska god tid om jag ska få bestämma helt och hållet. Annars kan det bli så att jag måste ta en bil som redan finns i landet och då kan t ex färgval vara ett helt annat än det jag önskar. Så var det sist. Jag ville ha en blå bil och det var det enda krav jag egentligen hade när jag då, för första gången på egen hand, skulle välja en bil. Min syster skämtade hejdlöst om hur jag skulle gå in till bilförsäljaren och säga att jag ville ha en blå bil. Det var inte det första jag sa men efter att ha valt modell la jag fram det önskemålet och sa att det var viktigt. Tyvärr gick det inte att ordna och efter att ha funderat på om jag skulle välja en annan modell för att få en blå bil, kom jag fram till att det är nog inte så man ska välja bil. Det fick bli en grå metallic med svart tak och svarta lister. Jag är jättenöjd med min bil, både färg och köregenskaper, men den här gången blir det nog ett annat märke.

Hur ska man tänka när man väljer bilmärke? Jag har ingen lust att åka runt och provköra massor av olika bilar och jag förstår mig inte på alla tekniska detaljer. För mig är tre saker viktiga (förutom färgen och den här gången vill jag ha en blå bil). Priset är väldigt avgörande. Jag har ingen lust att låta en alltför stor del av min inkomst gå till en bil. Sittkomforten är också viktig. När jag sålde BMW:n, som min man hade valt, tyckte jag konstigt nog att jag fick en bättre sittkomfort i min nya renault captur. Jag sitter lite högre och tygklädseln är mycket skönare än den läderklädsel jag satt på innan. Det tredje kravet är att min bil ska vara lättkörd. Där fick jag också en bättre upplevelse när jag såde BMW:n. Den var tungstyrd, trots servo, och den jag bytte till är mycket lättare och därmed roligare att köra. Det finns en detalj till som kan vara avgörande. Chansen finns att jag bor i Östersund om tre år när det återigen är dags att byta bil. Då vill jag inte vara tvungen att åka till Mjölby för att lämna in min bil. Det måste jag om jag leasar en bil på samma firma som förra gången. Jag vill höra med en bilfirma, som finns i hela landet, om det finns möjlighet att ha service och återlämning där jag för tillfället bor.

Eftersom jag är lat i vissa hänseenden och inte tycker att bilköp är ett dugg kul, blev jag glad för det reklamblad som kom i brevlådan. Toyota har tydligen elhybrider i olika modeller och t o m lilla Yaris finns som sådan. Jag vill gärna ha en miljöbil men den måste ha lång räckvidd och inte behöva laddas innan jag är framme vid mitt mål om jag reser lite längre. Som jag har uppfattat det finns det ingen renodlad elbil som både är i den prisklass jag kan tänka mig och har tillräckligt lång räckvidd. Därför har jag knappt ens funderat på det alternativet. Men visst är det bra om jag kan köra en hybrid, som är ett mycket bättre miljöval än en bensinbil. Enligt reklamen, och det jag läste på toyotas hemsida, laddas batteriet vid vissa moment i körningen och ingen kabel eller laddningspaus behövs. Vid långresor används nog bensinen ganska mycket men det här är uppgifter som jag måste få veta mer om. I morgon har jag bokat tid för en provkörning och sedan får vi se. Det känns nervöst för elhybriderna fins bara som automater och jag har aldrig kört annat än bilar med manuella växlar. Jag hoppas att de ger mig en liten lektion innan jag ska ut på vägarna. Jag får agera hjälplös stackars kvinna så att någon får känna sig duktig som hjälper mig. I det fallet behöver jag i och för sig inte ens agera hjälplös. Det är precis så det är 😉

Några bilder från morgonpromenaden.

Ingen kan tveka om vad som menas med getingmidja 🙂

Jag såg inte många lingon och de jag såg mådde inte särskilt bra. Inget bra lingonår i år.

I ett skuggigt skogsparti växte en vinbärsbuske och den ser ganska mycket mer välmående ut.

Den här lilla vita blomman var förra sommaren omgiven av många likadana blommor. I år står den där helt ensam.

Tre födelsedagsbarn och ett namnsdagsbarn firade vi igår. Min svärson fyllde år dagen innan, min son hade sin födelsedag just den dagen och samma dag var det min ena dotters namnsdag. Min andra dotter fyller om en vecka. Ett väldigt bra tillfälle att träffas och fira lite. Presenter har vi slutat med men jag ville gärna bjuda alla på en liten firarmiddag.

Det började egentligen med att min son sa att han saknade sina systrar och ville träffa dem. Då förslog jag att han skulle komma till mig och att vi sedan kunde ta en dagstur de ca 12 milen till Örebro och passa på att fira allihop samtidigt.

Naturligtvis lät jag ungdomarna bestämma vilken restaurang de ville gå till. Det var ju dem vi firade. Alla verkade nöjda med den asiatiska menyn men jag hade nog valt någon annan restaurang för det var inte riktigt mina favoritsmaker. Mätt blev jag i alla fall och det jag åt från min tallrik var helt ok. Kanske är det en generationsfråga eller så är det jag som inte är van vid smakerna. Jag imponerades av hur tre av ungdomarna hanterade sina matpinnar men jag och ena dottern valde de mer lätthanterliga, vanliga besticken.

Två av ungdomarna vill inte synas på bild och det måste man respektera.

Och nu till den omtalade rawfoodtårtan. En mandelbotten och en fyllning av hallon och lakrits. Ovanpå skulle det egentligen vara färska hallon men eftersom tårtan skulle ätas dagen efter tillverkningen och dessutom transporteras till annan ort, användes i stället hallonbollar (typ chokladboll men med hallon och förmodligen dadlar). Vi misstänkte att smakerna kanska skulle vara ganska skarpa och kanske lite syrliga så jag tog med en sprayflaska soyagrädde. Den behövdes inte. Fyllningen var både mild i smaken och kändes väldigt gräddig i konsistensen. Födelsedagsbarnen tyckte alla att den var överraskande god. Jag tyckte att den var helt ok men jag föredrar nog en mer traditionell, bakad tårta. Kul att ha testat men jag köper ingen sådan igen.

Någon gillade tårtkartongen väldigt mycket. Alla kartonger är tydligen sovplatser i Pixels och Grixis ögon. Jag tror att det här är Pixel.

Kanske är det Grixis som, i brist på plats i kartong, trycker sig tätt intill sin mattes syster och verkar trivas ganska bra där.

Jag var väldigt glad för att min son var med och körde hem på kvällen. Själv var jag ingen bra bilförare vid det laget. Trött av både värme och lite sömnbrist var jag och då är det bättre att sitta i passagerarsätet. Efter att jag hade blundat en stund pratade vi vidare om våra planer på något väldigt roligt. Innan jag berättar om det måste jag få godkänt från min läkare och honom ska jag träffa i slutet av augusti. Till dess håller vi tillbaka planerandet lite men kan ändå fundera lite.

En kul dag var över och jag somnade väldigt lätt när vi kom hem strax efter tio på kvällen. Min son åkte hem tidigt på morgonen och nu är det vanlig vardag igen. I alla fall i tre veckor till och då är det Östersund som gäller 😀

När jag hälsade på hos min son i början av Juni (då vi vandrade runt i Stockholm på nationaldagen), letade han på nätet efter bra veganserveringar i närheten av min hemort, Mjölby. Han upptäckte att bara några veckor senare skulle en restaurang, som mest satsar på rawfood, öppna i det gamla stationshuset i Sya (bara ca en halvmil hemifrån mig). Sya är ett väldigt litet samhälle mellan Mjölby och Mantorp och där finns inte så mycket mer än just detta gamla stationshus och hem för drygt 300 personer. Tågen passerar förbi bakom stationen men de stannar inte här längre (Inte såvitt jag vet i alla fall och pendeln kör förbi).

Det känns både kul och märkligt att någon satsar på ett så avlägset och udda läge. På hemsidan läser jag att de (Open new doors) finns på tre ställen och att här används tillägsnamnet ”Bahnhof”. Eftersom min son är vegan och jag försöker äta så mycket vegansk kost som möjligt, kändes det väldigt roligt att kunna åka till denna restaurang för att prova deras utbud till dagens lunch. Rawfood är helt nytt för mig men det är spännande att prova något nytt. Några dagar innan hade jag ringt och beställt en tårta för att vi i morgon ska fira att min son, äldsta dotter och min svärson (yngsta dotterns man) fyller år inom en 10-dagarsperiod. I morgon åker jag och min son till Örebro med tårtan i en kylväska men det firandet får nästa inlägg handla om.

Vi kom precis innan lunchrusningen. Ja, ni läste rätt. Det blev en lunchrusning och jag blev lite förvånad över att se blandningen av åldrar som köade för de goda och vackert upplagda rätterna. Jag hade nog en del fördomar om att äldre damer (jag är visserligen tant men jag räknar mig inte ännu till kategorin äldre damer) kanske inte skulle välja den här sortens mat eller bakverk. Men det verkade väldigt populärt. Många bilar parkerade på infarten till stationshuset så tydligen är det inte helt fel placering, så här nästan mitt ute i ingenstans.

Jag och min son funderade en stund framför menyn. Det fanns inte mycket att välja mellan men det var ändå lite svårt. Vi bestämde oss båda för en svamptoast. Inte rawfood till hundra procent eftersom svampen var stekt men brödet, som  smakade rostade nötter, och de picklade rädisorna, avokadon, pestoröran och salladen var definitivt rawfood. Vi blev väldigt nöjda. Jag, som gillar salt, strödde lite av det ovanpå och sedan var det perfekt.

Jag passade på att fota själva stationshuset när det en kort stund var folktomt. På olika platser utanför fanns bord och stolar utplacerade och vi satt i skuggan och njöt av vår lunch.

Rätt som det var kom det en liten skara människor vandrande med olika slags flaggor. Den unge mannen till höger i bilden kom in till oss och delade ut lappar med information om vad de står för. ”Asylstafetten” är en vandring genom Sverige som en manifestation för en human flyktingpolitik, kunde vi läsa oss till. En liten prideflagga såg vi också och nu kan alltså även Sya stolt hävda att de har haft en prideparad genom samhället.

Jag och min son var överens om att det var ett besök som väckte mersmak. Vi blev båda nyfikna på de andra rätterna. Det var inte billigt. Jag vågar inte ens skriva hur mycket tårtan kostade. Men vi får hoppas att den är väldigt god för det priset. Jag borde kanske ha tänkt mig för och frågat efter priset innan jag gjorde beställningen men så klok var jag inte. När jag väl hade beställt ville jag inte ändra mig, dumt men mänskligt. Men nu är det gjort och det ska bli väldigt spännande att smaka denna rawfoodtårta.

Vi bestämde oss för att åka hem och ta vårt kaffe och jordgubbar med glass (mjölkfri naturligtvis) under äppelträdet i trädgården. Men vi blev båda glatt överraskade av den häftiga regnskur som förändrade våra planer. Jag har inte kollat i regnmätaren ännu men på håll ser det ut att ha kommit minst 5 mm. Härligt men alldeles för lite. Vi tog vårt fika med oss ut på balkongen i stället. Där satt vi skyddade från regnet och mumsade på söta jordgubbar och väldigt god vaniljglass (fattar inte att jag inte alltid har valt den framför mjölkbaserad glass). Det blev flera grader svalare i samband med regnet och det gjorde gott för hjärnan.

Nu är den här jättemysiga dagen snart över och som alltid har vi både kul och givande samtal när vi träffas. Vi planerar för gemensamma aktiviteter och det finns mycket att se fram emot. Och redan i morgon får jag vara tillsammans med alla mina fina barn och min lika fina svärson.

I dag är det precis ett halvår sedan jag vaknade upp med min nya lever. Dessa sex månaders återhämtning innebär att jag nu får lyfta tyngre bördor, sluta med ännu en medicin och, kanske mest efterlängtat, jag får nu börja träna magmusklerna. För att förstå hur stort behovet av att göra det är, kan ni försöka se framför er hur min buk skars upp ända från där revbenen möts till några cm ovanför naveln för att sedan följa en båge i ca 20 cm mot sidan och sluta där i höjd med naveln, bild kan ses HÄR. Det var en väldigt förstorad, äcklig och cystfylld lever som skulle ut. Nu har jag en lagom stor och väldigt fin lever i stället och allt fungerar precis som det ska. Men muskulaturen är helt avskuren och förstörd och jag har varit förbjudan att träna tills nu.

Jag tjuvstartade lite för några dagar sedan, bara för att känna på hur det kändes. Och jag kan lova att det kändes. Visserligen har jag konstaterat att magmusklerna får arbeta i nästan alla vardagliga rörelser man gör. Jag har gått med en ständig liten träningsvärk sedan jag kom hem från sjukhuset och kunde börja dammsuga, bädda, hänga tvätt och diverse andra göromål. Men det har inte gjort ett dugg nytta verkar det som. Musklerna är lika slappa i alla fall.

Jag har tidigt återupptagit mitt styrketräningsprogram men undvikit de mest magtränande rörelserna (duktigt av mig att inte fuska). I morse körde jag på för fullt för att fira halvårsdagen. I alla fall var avsikten att köra på för fullt men det fick jag snabbt backa på. Inte en enda riktig situp klarade jag av. Det blev några löjliga rörelser som var tänkta att föreställa situps.  Men det var helt omöjligt att få till något bra. Efter fem skrattretande försök rakt upp och fem åt vardera sidan gav jag upp.

Likadant var det med den rörelse där jag ligger på mage och lyfter raka ben så högt upp det går. I den rörelsen har jag avstått från att även lyfta överkroppen, så att det blir som en gungande båt, eftersom magmusklerna inte skulle ansträngas. I morse försökte jag mig på att bli den där gungande båten men det slutade med att jag frustrerat fick ge upp nästan genast. Men skam den som ger sig. Snart ska jag både klara situps och bli en gungande båt och sladderhögen på magen ska i alla fall bli lite mindre. Såvitt jag förstår får jag fortfarande inte varken gå upp eller ned i vikt så det är träning som gäller om den ska försvinna. Kanske försöker jag ändå minska kanske ett eller två kilo. Bara för att det känns bra att vara lite busig och bestämma något själv 😉

Strax före kl sex gick jag och Nalle ut på vår morgonpromenad. Det finns många bevis på både livslust och kämparglöd i skogen. Här är ett tydligt sådant på en buske som envist vägrar ge upp.

Skägglav i morgonsol.

Jag kan inte låta bli att visa ännu ett stadie i vildmorotens utveckling. Jag vet inte varför just denna växt fascinerar mig så mycket, men det gör den.

På en annan vildmorot satt den här lilla krabaten och höll sig krampaktigt fast. Jag kan inte avgöra om det är en gräshoppa eller en syrsa men något åt det hållet är det nog. Jag tror för övrigt att jag nu har nått den ålder då jag inte längre hör syrsornas gnidande. Min systerson sa att han hörde dem men jag hörde tyvärr ingenting. Så är det och det är inget man kan göra något åt.

En annan sötnos hade också hittat en bra plats på stjälken till en vildmorot.

Uppdatering: Jag såg nyss i Ankis blogg  att det här är en flugbagge.