Fyra skäl att fira

Tre födelsedagsbarn och ett namnsdagsbarn firade vi igår. Min svärson fyllde år dagen innan, min son hade sin födelsedag just den dagen och samma dag var det min ena dotters namnsdag. Min andra dotter fyller om en vecka. Ett väldigt bra tillfälle att träffas och fira lite. Presenter har vi slutat med men jag ville gärna bjuda alla på en liten firarmiddag.

Det började egentligen med att min son sa att han saknade sina systrar och ville träffa dem. Då förslog jag att han skulle komma till mig och att vi sedan kunde ta en dagstur de ca 12 milen till Örebro och passa på att fira allihop samtidigt.

Naturligtvis lät jag ungdomarna bestämma vilken restaurang de ville gå till. Det var ju dem vi firade. Alla verkade nöjda med den asiatiska menyn men jag hade nog valt någon annan restaurang för det var inte riktigt mina favoritsmaker. Mätt blev jag i alla fall och det jag åt från min tallrik var helt ok. Kanske är det en generationsfråga eller så är det jag som inte är van vid smakerna. Jag imponerades av hur tre av ungdomarna hanterade sina matpinnar men jag och ena dottern valde de mer lätthanterliga, vanliga besticken.

Två av ungdomarna vill inte synas på bild och det måste man respektera.

DSC_0114

Och nu till den omtalade rawfoodtårtan. En mandelbotten och en fyllning av hallon och lakrits. Ovanpå skulle det egentligen vara färska hallon men eftersom tårtan skulle ätas dagen efter tillverkningen och dessutom transporteras till annan ort, användes i stället hallonbollar (typ chokladboll men med hallon och förmodligen dadlar). Vi misstänkte att smakerna kanska skulle vara ganska skarpa och kanske lite syrliga så jag tog med en sprayflaska soyagrädde. Den behövdes inte. Fyllningen var både mild i smaken och kändes väldigt gräddig i konsistensen. Födelsedagsbarnen tyckte alla att den var överraskande god. Jag tyckte att den var helt ok men jag föredrar nog en mer traditionell, bakad tårta. Kul att ha testat men jag köper ingen sådan igen.

DSC_0121

Någon gillade tårtkartongen väldigt mycket. Alla kartonger är tydligen sovplatser i Pixels och Grixis ögon. Jag tror att det här är Pixel.

DSC_0136

Kanske är det Grixis som, i brist på plats i kartong, trycker sig tätt intill sin mattes syster och verkar trivas ganska bra där.

DSC_0128

Jag var väldigt glad för att min son var med och körde hem på kvällen. Själv var jag ingen bra bilförare vid det laget. Trött av både värme och lite sömnbrist var jag och då är det bättre att sitta i passagerarsätet. Efter att jag hade blundat en stund pratade vi vidare om våra planer på något väldigt roligt. Innan jag berättar om det måste jag få godkänt från min läkare och honom ska jag träffa i slutet av augusti. Till dess håller vi tillbaka planerandet lite men kan ändå fundera lite.

En kul dag var över och jag somnade väldigt lätt när vi kom hem strax efter tio på kvällen. Min son åkte hem tidigt på morgonen och nu är det vanlig vardag igen. I alla fall i tre veckor till och då är det Östersund som gäller 😀

 

En ny raw erfarenhet

När jag hälsade på hos min son i början av Juni (då vi vandrade runt i Stockholm på nationaldagen), letade han på nätet efter bra veganserveringar i närheten av min hemort, Mjölby. Han upptäckte att bara några veckor senare skulle en restaurang, som mest satsar på rawfood, öppna i det gamla stationshuset i Sya (bara ca en halvmil hemifrån mig). Sya är ett väldigt litet samhälle mellan Mjölby och Mantorp och där finns inte så mycket mer än just detta gamla stationshus och hem för drygt 300 personer. Tågen passerar förbi bakom stationen men de stannar inte här längre (Inte såvitt jag vet i alla fall och pendeln kör förbi).

Det känns både kul och märkligt att någon satsar på ett så avlägset och udda läge. På hemsidan läser jag att de (Open new doors) finns på tre ställen och att här används tillägsnamnet ”Bahnhof”. Eftersom min son är vegan och jag försöker äta så mycket vegansk kost som möjligt, kändes det väldigt roligt att kunna åka till denna restaurang för att prova deras utbud till dagens lunch. Rawfood är helt nytt för mig men det är spännande att prova något nytt. Några dagar innan hade jag ringt och beställt en tårta för att vi i morgon ska fira att min son, äldsta dotter och min svärson (yngsta dotterns man) fyller år inom en 10-dagarsperiod. I morgon åker jag och min son till Örebro med tårtan i en kylväska men det firandet får nästa inlägg handla om.

Vi kom precis innan lunchrusningen. Ja, ni läste rätt. Det blev en lunchrusning och jag blev lite förvånad över att se blandningen av åldrar som köade för de goda och vackert upplagda rätterna. Jag hade nog en del fördomar om att äldre damer (jag är visserligen tant men jag räknar mig inte ännu till kategorin äldre damer) kanske inte skulle välja den här sortens mat eller bakverk. Men det verkade väldigt populärt. Många bilar parkerade på infarten till stationshuset så tydligen är det inte helt fel placering, så här nästan mitt ute i ingenstans.

Jag och min son funderade en stund framför menyn. Det fanns inte mycket att välja mellan men det var ändå lite svårt. Vi bestämde oss båda för en svamptoast. Inte rawfood till hundra procent eftersom svampen var stekt men brödet, som  smakade rostade nötter, och de picklade rädisorna, avokadon, pestoröran och salladen var definitivt rawfood. Vi blev väldigt nöjda. Jag, som gillar salt, strödde lite av det ovanpå och sedan var det perfekt.

DSC_0116DSC_0114

Jag passade på att fota själva stationshuset när det en kort stund var folktomt. På olika platser utanför fanns bord och stolar utplacerade och vi satt i skuggan och njöt av vår lunch.

DSC_0119

Rätt som det var kom det en liten skara människor vandrande med olika slags flaggor. Den unge mannen till höger i bilden kom in till oss och delade ut lappar med information om vad de står för. ”Asylstafetten” är en vandring genom Sverige som en manifestation för en human flyktingpolitik, kunde vi läsa oss till. En liten prideflagga såg vi också och nu kan alltså även Sya stolt hävda att de har haft en prideparad genom samhället.

DSC_0117

Jag och min son var överens om att det var ett besök som väckte mersmak. Vi blev båda nyfikna på de andra rätterna. Det var inte billigt. Jag vågar inte ens skriva hur mycket tårtan kostade. Men vi får hoppas att den är väldigt god för det priset. Jag borde kanske ha tänkt mig för och frågat efter priset innan jag gjorde beställningen men så klok var jag inte. När jag väl hade beställt ville jag inte ändra mig, dumt men mänskligt. Men nu är det gjort och det ska bli väldigt spännande att smaka denna rawfoodtårta.

Vi bestämde oss för att åka hem och ta vårt kaffe och jordgubbar med glass (mjölkfri naturligtvis) under äppelträdet i trädgården. Men vi blev båda glatt överraskade av den häftiga regnskur som förändrade våra planer. Jag har inte kollat i regnmätaren ännu men på håll ser det ut att ha kommit minst 5 mm. Härligt men alldeles för lite. Vi tog vårt fika med oss ut på balkongen i stället. Där satt vi skyddade från regnet och mumsade på söta jordgubbar och väldigt god vaniljglass (fattar inte att jag inte alltid har valt den framför mjölkbaserad glass). Det blev flera grader svalare i samband med regnet och det gjorde gott för hjärnan.

DSC_0126DSC_0128

Nu är den här jättemysiga dagen snart över och som alltid har vi både kul och givande samtal när vi träffas. Vi planerar för gemensamma aktiviteter och det finns mycket att se fram emot. Och redan i morgon får jag vara tillsammans med alla mina fina barn och min lika fina svärson.

En liten milstolpe

I dag är det precis ett halvår sedan jag vaknade upp med min nya lever. Dessa sex månaders återhämtning innebär att jag nu får lyfta tyngre bördor, sluta med ännu en medicin och, kanske mest efterlängtat, jag får nu börja träna magmusklerna. För att förstå hur stort behovet av att göra det är, kan ni försöka se framför er hur min buk skars upp ända från där revbenen möts till några cm ovanför naveln för att sedan följa en båge i ca 20 cm mot sidan och sluta där i höjd med naveln, bild kan ses HÄR. Det var en väldigt förstorad, äcklig och cystfylld lever som skulle ut. Nu har jag en lagom stor och väldigt fin lever i stället och allt fungerar precis som det ska. Men muskulaturen är helt avskuren och förstörd och jag har varit förbjudan att träna tills nu.

Jag tjuvstartade lite för några dagar sedan, bara för att känna på hur det kändes. Och jag kan lova att det kändes. Visserligen har jag konstaterat att magmusklerna får arbeta i nästan alla vardagliga rörelser man gör. Jag har gått med en ständig liten träningsvärk sedan jag kom hem från sjukhuset och kunde börja dammsuga, bädda, hänga tvätt och diverse andra göromål. Men det har inte gjort ett dugg nytta verkar det som. Musklerna är lika slappa i alla fall.

Jag har tidigt återupptagit mitt styrketräningsprogram men undvikit de mest magtränande rörelserna (duktigt av mig att inte fuska). I morse körde jag på för fullt för att fira halvårsdagen. I alla fall var avsikten att köra på för fullt men det fick jag snabbt backa på. Inte en enda riktig situp klarade jag av. Det blev några löjliga rörelser som var tänkta att föreställa situps.  Men det var helt omöjligt att få till något bra. Efter fem skrattretande försök rakt upp och fem åt vardera sidan gav jag upp.

Likadant var det med den rörelse där jag ligger på mage och lyfter raka ben så högt upp det går. I den rörelsen har jag avstått från att även lyfta överkroppen, så att det blir som en gungande båt, eftersom magmusklerna inte skulle ansträngas. I morse försökte jag mig på att bli den där gungande båten men det slutade med att jag frustrerat fick ge upp nästan genast. Men skam den som ger sig. Snart ska jag både klara situps och bli en gungande båt och sladderhögen på magen ska i alla fall bli lite mindre. Såvitt jag förstår får jag fortfarande inte varken gå upp eller ned i vikt så det är träning som gäller om den ska försvinna. Kanske försöker jag ändå minska kanske ett eller två kilo. Bara för att det känns bra att vara lite busig och bestämma något själv 😉

Strax före kl sex gick jag och Nalle ut på vår morgonpromenad. Det finns många bevis på både livslust och kämparglöd i skogen. Här är ett tydligt sådant på en buske som envist vägrar ge upp.

DSC_0120

Skägglav i morgonsol.

DSC_0123

Jag kan inte låta bli att visa ännu ett stadie i vildmorotens utveckling. Jag vet inte varför just denna växt fascinerar mig så mycket, men det gör den.

DSC_0140

På en annan vildmorot satt den här lilla krabaten och höll sig krampaktigt fast. Jag kan inte avgöra om det är en gräshoppa eller en syrsa men något åt det hållet är det nog. Jag tror för övrigt att jag nu har nått den ålder då jag inte längre hör syrsornas gnidande. Min systerson sa att han hörde dem men jag hörde tyvärr ingenting. Så är det och det är inget man kan göra något åt.

DSC_0142DSC_0145

En annan sötnos hade också hittat en bra plats på stjälken till en vildmorot.

Uppdatering: Jag såg nyss i Ankis blogg  att det här är en flugbagge.

DSC_0149

 

Överlevare

Det pratas och skrivs mycket om den torka som vi har dragits med länge nu. Det är inte underligt. Alla påverkas och det går inte att undvika alla tecken i naturen. Men i morse ville jag inte fokusera på det som är tråkigt. I stället letade jag efter starka överlevare. De finns i massor. Det underliga är att växter och djur inte bara frodas i de lite skuggigare delarna av skogen. Mitt i solen, på en öppen plats, var det full aktivitet. Jag valde ut några få exempel som inte verkade särskilt påverkade av torkan.

DSC_0126DSC_0132DSC_0134

Tyvärr verkar det som om även fästingarna trivs bra i alla slags väder och under alla förutsättningar. Stackars Nalle får ofta agera fästingfälla när vi är ute. De fästingar som är dumma nog att bita sig fast i honom dör och ramlar av. Ett effektivt litet piller ser till att det blir så. Men vi försöker ändå hålla efter dem och plocka bort alla vi ser, direkt efter promenaderna. De här två plockade jag naturligtvis bort så fort jag såg dem (efter en snabb fotografering).

DSC_0136

Ärenden på stan

Egentligen hade jag ärenden i två städer men jag kommer nog aldrig att kunna tänka på min nuvarande hemort som en stad. Jag började i alla fall på den lokala ica-butiken för att hämta ett paket med fiberpennor till mina mindfulnessmålarböcker (oj, vilket långt ord det blev). Jag målar inte lika mycket i dem nu när jag orkar göra så mycket annat. Men ibland känns det skönt att bara sitta ner och följa linjerna med pennorna medan tankarna kan vandra iväg.

Just så gjorde jag när jag kom hem från Linköping efter uträttade ärenden. Jag hade fått ett meddelande om att askan av Kasper nu fanns att hämta. Visst låter det hemskt? Jag hade valt att få en enskild kremering av honom och att få en urna med askan. För mig känns det bra och jag gjorde likadant med Rex för drygt tre år sedan. När jag kom fram till djursjukhuset kände jag hur darrig jag blev och jag hade svårt att titta på den gräsplätt där vi väntade tills det var dags. Ni förstår nog att allt kom till mig som en serie bilder. Jag stålsatte mig och gick in. Fortfarande med darriga händer lämnade jag fram kvittot och genast ändrades asiktsuttrycket hos djurvårdaren från glatt till medkännande. Allt var redan betalt och klart så jag fick min kartong, innehållande urnan, och gick ut till bilen. Där satt jag och andades lugnt ett tag innan jag åkte vidare.

DSC_0712

Jag hade en blomstercheck från plantagen, en present från min svärmor, och jag tänkte passa på att köpa något för den när jag ändå var i stan. Det blev en konstväxt och en lykta med ett ljus. När jag kom till kassan berättade jag att jag inte hade fått några rosor till min födelsedag, som utlovas till alla medlemmar. Mina uppgifter kontrollerades och min mailadress hade blivit lite fel. Jag fick mina rosor idag i stället men i stället för 10 rosor valde jag en bukett med 18 st. Det kostade mig en tia och det var det värt.

CSC_0117

Fler ärenden hade jag inte och jag åkte hem, plockade upp mina saker, blev lite ledsen när jag såg namnlappen på urnan (det blev väldigt verkligt då), och efter lite lunch satte jag mig i min soffhörna och målade lite medan tankarna flög omkring.

Lite senare gick jag ut för att göra dagens pass i det minsta äppelträdet. I morgon blir jag förmodligen klar med det och sedan väntar det andra, där det är mycket värre att komma åt de högst sittande vattenskotten. Där måste man verkligen vara lite akrobatisk.

Nu var det dags för lite kaffe. Jag har ingen särskild kaffetid men det brukar bli någon gång mellan ett och tre på eftermiddagen. Nu ska jag göra lite reklam för en ny upptäckt som jag tror kan vara lite beroendeframkallande. Jag börjar med att säga att det säkert finns många lika goda märken och smaker som den jag har hittat. Jag handlar från ”Matsmart” ibland och där hittade jag något spännande. Det är säkert inte alls ovanligt och alla som handlar på diverse kaffeställen, där alla möjliga smaker finns, skrattar nog åt att jag blev så glatt överraskad när jag upptäckte smaksatt kaffesirap. Den jag köpte har kolasmak och den är himmelskt god. Jag varken får dricka eller längtar efter att dricka alkohol efter transplantationen men några droppar av denna sirap i en kopp kaffe med ”ikaffe” (havrebaserat mjölksubstitut) var precis som att få en god kaffedrink. Jag ska testa att ha lite vispad soyagrädde någon gång så blir det nog en ännu bättre upplevelse. Men det ska inte vara för mycket av sirapen. Då blir det bara sötsliskigt. Men tänka sig att det finns en så mumsig produkt som jag har varit helt ovetande om.

DSC_0710

Om ni undrar var Kasper ska hamna så har jag tänkt att han ska få komma hem till Jämtland. Någonstans i närheten av där vi bodde, men inte så att det kan kännas stötande för någon, ska jag gräva en liten grop och hälla ner askan. Han, liksom jag, är född jämte och hör hemma där. Dit ska jag också när det är dags, om jag inte kommer tillbaka dit innan, och där finns även hans husse (på kyrkogården så klart). Jag har även tänkt att Rex, min älskade golden, ska få komma dit för här hör han inte hemma.