Krävande men härlig vandring

Vi kom till Tivedens nationalpark ca halvtio på förmiddagen och det var en bra tid att börja vandringen på. Vid entrén, där alla leder börjar, såg vi några andra människor men under nästan hela vår vandring var vi helt för oss själva. Bara den fantastiska naturen och vi. Fantastisk är den på flera sätt. Det är en skog som är tänkt att utvecklas till naturskog och den har de senaste decennierna varit opåverkad av storskaligt skogsbruk. Den krävande vandringen är inte något för rörelsehindrade men om man klarar av lite strapatser så bjuds man på vackra vyer, varierande natur, klippformationer och många andra upplevelser.

Den runda vi valde ut för vår vandring är ca tre km lång. Det är en uppskattning eftersom vi korsade olika leder och tog oss runt via tre olika leder. Tre km låter inte särskilt långt men vi behövde ganska precis två timmar för att gå den biten. Visserligen stannade vi till för vila, fotograferande och hundbadande men den effektiva vandringstiden var ändå ganska lång i förhållande till längden. Det är helt förståeligt när man vet vilken terräng vi forcerade. Vi klättrade både uppför och nerför och emellanåt gällde det att hålla tungan rätt i mun. I alla fall för en tant med dåligt balanssinne. Men naturupplevelsen var helt klart värd vedermödorna och jag tycker egentligen att det är kul med en utmanande vandring.

027031034035039042048050,01052056057062063068069

Min systerson, som också var med på utflykten men inte vill figurera på diverse nätsidor, sa till sin mamma att det skulle vara fint om hon kunde titta fram genom den roliga roten. Självklart ställde hon upp och någon blev väldigt nyfiken på vad hon egentligen höll på med.

Vi kom till Stenkällan där stora klippblock gör naturen speciell.

081079

Leden fortsätter ner under en del av klippblocken och då är det bara att följa den.

084086

Hur går det för dig moster?

093095

På slutet av rundan blev det helt plötsligt som en stor folkvandring som kom emot oss. Med tanke på den krävande naturen blev vi lite förvånade över hur många småbarnsfamiljer vi mötte. Att de flesta hade hundar med sig är inte lika förvånande. Det är sådana här äventyr vi hundmänniskor ofta tycker om. Men att små barnben ska orka ta sig runt, det tyckte jag först verkade vara en svår uppgift (kanske mest för föräldrarna). Sedan tänkte jag tillbaka på min egen uppväxt och jag älskade allt som liknade de här strapatserna. Jag skulle glatt ha följt med på ett sådant äventyr och inte kännt att jag var trött innan vi kom hem.

Både vi och hundarna var väldigt trötta, men också väldigt glada, när vi kom tillbaka till vår stuga. Det blev ingen mer långpromenad men det var alla nöjda med. En positiv sak jag upptäckte var att min ländrygg och höft mådde mycket bättre av att gå i väldigt kuperad natur än på släta vägar eller stigar. Jag blev inte alls lika stel eller hade lika ont som jag brukar. Det kom lite senare i stället men jag fick en liten paus från stelheten.

I dag väntar nya äventyr men den här gången blir det inte nationalparken utan en vandring vid Vättern.

Stigmansgården

Det är där vi är nu. Stigmansgården utanför Karlsborg, bara några km från Tivedens nationalpark.

Men först ett bildbevis på att vi såg en midsommarstång igår och att min syster, på min uppmaning, tog hundarna med sig i en midsommardans kring stången. Vi hittade stången vid hembygdsgården. En gård med många fina gamla hus på en udde i Svartån. Jag ska visa mer från den när jag någon gång har kameran med mig.

DSC_0678

Nu är vi alltså på semester (om man kan ha semester som långtidssjukskriven). Vi tog två bilar eftersom min syster och hennes son inte kan stanna lika länge som jag. Jag tvivlar på att vi hade fått plats i bara en bil så det var nog lika bra. Stigmansgården är en lägergård och byggnaderna är precis så slitna som jag förväntade mig. Men vad gör det. Det är rent och allt fungerar. Vi har sådan tur att vi är de enda besökarna den här veckan. Nästa vecka kommer det ett stort gäng med massor av schäfrar (minst tjugo st) men nu är det väldigt lugnt och skönt.

Vi fick inte den stuga jag hade bokat (första bilden). Det är synd för utsiktens skull, men å andra sidan är den stuga vi fick mycket större. Den här stugan sker det någon slags renovering i och därför blev det så här.

DSC_0020

Mittemot den mindre stugan ligger den här, med tio sängar fördelade på fyra sovrum. Vi får alltså varsitt rum och har ett över. Tre av sovrummen har våningssängar men jag fick det lite lyxigare rummet med en dubbelsäng. Det är jag tacksam för. Men med ålderns rätt ska man väl ha någon fördel.

DSC_0021DSC_0023

När vi hade installerat oss tog vi en liten promenad ner till Bocksjön. Vi följde först en stig men kom ganska snart ut på en grusväg.

DSC_0001DSC_0007DSC_0013DSC_0008

Nere vid sjön var det väldigt bråttom ut i vattnet för vissa. Som jag förstår det ska det röjas bort mer vass här nere. För hundarnas skull går det bra ändå men nog skulle det bli finare efter en röjning.

DSC_0009DSC_0017

Idag nöjer vi oss med att se oss omkring lite här i närområdet. I morgon däremot tar vi oss till nationalparken. Vädret verkar bara bli bättre och bättre så vi får nog några sköna dagar här.

Gamla? Vi ? Nej inte alls!

De här två kompisarna vill inte veta av att de, med tanke på ålder, borde vara lite mer återhållsamma och visa lite värdighet. Fullt ös när det finns något så lockande som en pinne. Nalle är tolv år och Kaya närmar sig samma ålder men är fortfarande ett par väldigt pigga och glada vovvar. Skönt att det är så.  Så länge Kasper fanns var Nalle ungdomen i flocken men senaste veckan har han övergått till att, i mina ögon , vara en pigg men äldre herre. Kaya är en del av Nalles flock, även om de inte har bott tillsammans på ett antal år. Men de har gått från att först ha varit rivaler, som inte alls tyckte bra om varandra, till att bli bästa kompisar och den vänskapen märks så fort de träffas. Inte underligt att det tog ett tag att bli vänner eftersom båda kommer från svåra förhållanden innan.

DSC_0668DSC_0667DSC_0673

Min syster kallar sig själv för ”mamma” till dessa fina hundar och då blir jag deras moster. Men innebär det då att de är syskon? Ja, varför inte? De har ju adopterats till samma hem även om de senare följde med varsin förälder. Det är inte så viktigt i sammanhanget. Det som spelar roll är att dessa två vovvar har fått en trygg och väldigt kärleksfull uppväxt i sin nya flock i Sverige efter diverse vedermödor i annat land.

Eftersom Kaya kan bli lite ivrig och dra en del i kopplet så tar jag inte med henne på promenader. Självklart kan jag då inte bara ta med Nalle så igår gick jag en morgonpromenad utan hund (jag hade en tid på sjukhuset och kunde inte invänta min systers sällskap). Så konstigt det kändes. Tårarna efter Kasper kom tillbaka och den där klumpen av saknad efter min kompis satt kvar under hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen. Jag kämpade med tårarna men det var inte lätt. Dagen innan hade jag städat bort alla spår efter min vän. Det har aldrig varit så svårt att dammsuga bort hundhår eller skura bort fuktfläckar efter hans godissökande nos. Kaya har aldrig fått komma upp till mitt våningsplan eftersom hon inte tyckte om Kasper men nu är hon självklart välkommen hit och det var också en spärr som kändes svår att komma över. Jag gillar verkligen Kaya. Hon är en helcharmig dam som man kan krama och gosa med hur mycket som helst. Hon tröttnar aldrig. Men att hon kom upp hit och på något sätt tog över Kaspers revir, det kändes lite svårt. Jättedumt men känslor tar inte hänsyn till logik. Nu är det inga problem längre. Det var nog bra att hon kom hit så snart efter att Kasper fick somna in så att jag blev av med den spärren.

Idag ska jag inte gå en ensam morgonpromenad. Jag väntar tills min syster har vaknat och är klar att ge sig iväg. Då går vi gemensamt med dessa fina, lite tokiga hundar och idag får vi klä på oss lite extra. Åtta grader och blåst. Det blir nog fingervantar.

Glad midsommar till er alla!

Appar är bra…när de funkar

Jag fnittrade lite samtidigt som jag skakade på huvudet åt den app som håller koll på hur mycket jag rör mig, när och var det sker, kaloriförbrukning, sömn etc. Jag brukar ta de flesta uppgifterna med en nypa salt men jag har litat ganska mycket på steg- och promenadlängdsuppgifterna. Det kan ju faktiskt appen känna av. De andra uppgifterna är baserade mest på statistik och sömnen beräknas på hur länge min mobil ligger orörd på natten.

När jag och Nalle kom hem från promenaden i morse frågade min syster var vi hade varit. Då tog jag fram mobilen för att visa den karta där sträckan vi gick visas. Den såg korrekt ut men när jag tittade på övriga uppgifter, då kom fnisset och jag konstaterade att min app hade fått fjupp. Jag hade tydligen gått över 30.000 steg. När jag kollade lite närmare såg jag att halvfem i morse var jag ute och sprang. Jag verkar vara duktig på löpning för jag avverkade 23,5 km på 1,25 timmar och det gick åt 20.659 steg. Enligt appen vaknade jag 04.25 och det stämmer faktiskt. Fem minuter senare, när jag trodde att jag var i badrummet och sedan gjorde frukost, var jag tydligen egentligen ute och sprang. Bra gjort av mig.

Själva promenaden kunde jag räkna ut uppgifterna om och det blev en runda på 5,7 km och tiden var 1 timme och 11 minuter

Ganska snart efter att vi hade börjat gå, låg det något spännande i gräset.  Jag höll in Nalle och gick närmare för att se om det var en riktig orm. Jag kan inte mycket om ormar men jag tror att jag har hört att vi bara  har olika snokar och huggormar i Sverige. Kopparödlan är ingen orm så den räknas inte in. Jag kanske har fel men jag tror inte att varken snokar eller huggormar kan se ut så här så jag var skeptisk från början. Och mycket riktigt visade det sig vara en leksak. Men på lite håll såg den ganska riktig ut. Undrar om någon har lagt den där med avsikt att skrämmas. I så fall blev resultatet ganska misslyckat när jag och Nalle upptäckte den.

DSC_0117

I dag gick vi delvis på nya vägar. Vi började på välkända gångbanor men förlängde vår runda och kom ut på en grusväg bland olika fält och vid järnvägsspåren. Som vanligt, när vi går någonstans där vi inte har gått förut, tog jag fram kartan på hitta.se. Där kan jag följa var vi är och hur vägarna går. Den visade att där framme, vid den lilla trädgruppen, skulle det finnas en liten bäck. Bra för Nalle tänkte jag.

DSC_0133

På den korta biten till bäcken såg jag en fin liten insekt i en vädd.

DSC_0127

Bäcken var en besvikelse och det blev varken bad eller drickande för Nalles del. Han var inte ett dugg intresserad och jag förstår honom. Där bäcken sedan fortsatte såg det mest ut som ett igenväxt dike.

DSC_0136

Vi tog oss tillbaka till den gångväg vi har gått på förut men den här gången följde vi den inte in i villaområdet. Kartan i appen visade inte att det fanns någon stig eller väg på andra sidan av den lite större väg som låg framför oss. Men jag var inte ett dug sugen på att gå bland hus så Nalle och jag chansade och så fort vi kom över på andra sidan vägen såg vi att det gick spår, som efter en fyrhjuling, rakt över en lägda (säger man så här nere?). Vi följde spåret och kom fram till en skog där en stig ledde oss vidare. Nu visade appen att vi snart skulle komma fram till välkända trakter. Snart dök de stigar, som jag relativt nyligen har börjat gå på, upp framför oss. Det blev en mycket bättre runda än jag hade trott att det skulle bli. Det var härligt att komma in i min kära skog igen och jag blev inte ens störd av myggor. Jag såg faktiskt inte ens till dem. Det kan bero på att det blåste ganska friskt t o m inne i skogen och på att jag och Nalle gick på ganska raskt. De hann inte med oss. Eller så har myggen blivit färre och det är ännu bättre.

Jag kämpar och njuter

Jag kämpar genom att ta ut mig och försöka förbättra konditionen. Nu, när jag och Nalle är ensamma på promenaderna, märker jag att jag inte har så bra kondition som jag trodde. Vi går ganska snabbt. Inte i det tempo jag gjorde innan leverproblemen satte igång men vi närmar oss. Min syster har frågat några gånger om det verkligen är bra att jag tar i så att jag kommer hem helt slut, flåsandes och med en kropp som värker och protesterar. Jag tror att det är bra. För säkerhets skull ska jag fråga när jag träffar min kontaktsköterska på torsdag men för att komma vidare behöver jag utmana mig själv. Jag har ju den där fjälltoppen att besegra andra veckan i augusti och dit ska jag. Att det värker bortser jag från så långt det går. Värken finns där men den är inte farlig och det händer inget förutom att jag får mer ont vid ansträngning.

Samtidigt njuter jag. Några morgnar har vi nu förlängt favoritpromenaden och har tagit oss runt hela den slinga som är ”hälsans stig” plus vägen fram och tillbaka dit. Det blir ca 5,5 km och enligt min app var den effektiva tiden 1 timme och 19 minuter. Det är alldeles för lång tid för att jag ska vara nöjd. Jag jämför med en runda på drygt 6 km som jag gick ofta för ett antal år sedan. Jag vet att jag någon gång gick den sträckan på 1 timme och 4 minuter (inkl pauser för hundarnas bestyr). Det tempot vill jag tillbaka till. Det är knappt 11 min/km (kanske ca 10 min/km om man räknar in hundpauserna) jämfört med dagens 14,4 min/km.

Nu ska ni inte tro att jag alltid vill ha koll på hastighet och längd. Det är nu, när jag vill få svar på hur jag ligger till, som jag kollar det här. Men tack vare min app i mobilen så kan jag ta fotopauser för det känner den av och räknar bort. Alla gånger vi stannar börjar appen räkna på en ny sträcka och sedan slår den ihop alla sträckor och visar, på en karta, hur vi har gått med antal steg och meter angivna. Jag är nöjd om jag tar mig upp på den fjälltopp jag har planerat att komma upp på och sedan följa leden en lite längre sträcka tillbaka. Det är mitt mål och om jag tar det lugnt klarar jag det nog redan nu. Men jag vill känna att det finns lite extra för att det ska bli riktigt bra.

I morse var det mulet men väderappen (det finns appar för allt) visade ingen regnrisk. Därför tog jag med kameran och jag hade tur. Det kom några droppar men inte mer. Först när vi var hemma igen kom det en ordentlig regnskur. Så pålitliga är väderleksrapporterna. Men det får man ha med i beräkningen. Jag tänkte att om det skulle börja regna så har jag alltid bajspåsar med mig och en sådan kan även skydda en kamera 😉

Vi gick sträckan åt motsatt håll idag. Vi kom alltså först ner till centrum och den del av Svartån som flyter där. Lite här och där längs ån syns vattenväxter. Den gula fick jag lära mig namnet på när jag såg på nyheterna för någon dag sedan. Sjögull, en växt som tydligen är på väg att ta över mycket av näckrosornas växtplatser och därför bekämpas på en del håll. Vad den andra växten heter vet jag däremot inte.

Rättelse: nu har jag lärt mig av Anki, som jag litar väldigt mycket på, att det inte är sjögull utan gul näckros. En googling bekräftar att hon har helt rätt. Det är bra med hjälpsamma bloggvänner 😀

DSC_0129

Om jag av någon anledning skulle vilja ha en lägenhet här i Mjölby så skulle jag kunna tänka mig taklägenheten i något av husen som skymtar i vänster kant. De röda byggnaderna tror jag tillhör hembygdsgården. Den har jag ännu inte besökt men det blir säkert så småningom.

DSC_0138

En liten bit längre bort såg jag en hel flock kanadagäss på andra sidan ån.

DSC_0141

Under en fotopaus såg Nalle ett tillfälle till att sätta sig ner och bara njuta. Har ni sett en hund se mer fridfull ut och vara så helt i nuet. Jag lät honom sitta där och ha det bra en stund innan vi gick vidare.

DSC_0153

Strax efter kom vi till en av två bra hundbadplatser längs vägen. En and sprang före Nalle ner i vattnet och jag trodde nog att den skulle simma iväg snabbt när Nalle kom i. Men hon la sig en liten bit ut och verkade inte ett dugg orolig för vad som skulle kunna hända. Jag gissar att hon har ungar någonstans i närheten och att hon modigt drar uppmärksamheten från dem. Nalle tyckte i alla fall att hon var spännande och visade tecken på att vilja leka. Men hon simmade i en halvcirkel runt honom och vände hans uppmärksamhet bort från den plats där ungarna förmodligen fanns. De är smarta de där fåglarna. Observera att det här bara är en gissning från min sida. Jag har sett storspov linka fram på vägen med till synes en skadad vinge för att locka bort oss från ungarna. När vi hade gått tillräckligt långt flög storspoven iväg, helt frisk. Därför tror jag att det kan vara ett vanligt beteende hos fler arter.

 

Vi fortsatte promenaden och jag motstod alla impulser att fota blommor. Därför dröjde det ett bra tag innan nästa bild togs och det blev Nalle-badar-bilder igen. Den här gången syntes inga spännande fåglar så han ägnade sig åt att släcka törsten. Det kan man göra på olika sätt. Man kan försiktigt doppa tungspetsen i vattnet och dra upp den med det vatten som kommer med, eller så kör man ner hela nosen i vattnet med munnen öppen och försöker ta en tugga av vattnet.

 

Plötsligt såg jag en silhuett som såg annorlunda ut mot de fåglar som brukar synas här. En häger tror jag att det är men vet inte vilken sort. Det var ganska långt avstånd och jag hann bara snabbt få upp kameran och trycka ner avtryckaren en gång innan hägern försvann så bilden blev som den blev. Men jag kanske får se den fler gånger och har bättre tur då.

DSC_0206

Nu var vi på samma sida av ån som den flock med kanadagäss vi såg tidigare. De lät oss komma ganska nära men höll noga uppsikt över oss. Jag koncentrerade mig på den lilla familjen med mamma, pappa och tre små gässlingar. Farbror and var också med i den lilla gruppen och höll sig nära hela tiden. Även när de förflyttade sig.  Jag såg inga andra änder just där så kanske kände han samhörighet med ungarna. De är ju i ungefär samma storlek. De här gässlingarna var de enda jag såg i hela gruppen.

DSC_0211DSC_0213DSC_0224DSC_0230