Det kändes lite tråkigt att lämna Stigmansgården. Det är inte det mest fantastiska boende jag har hyrt men jag har trivts väldigt bra. Ingen hemlängtan alls. Det var skönt att ha sällskap de första dagarna för det hade nog känts lite ensamt att komma dit och inte ha någon att dela upplevelsen med. Vi hade roligt under våra vandringsäventyr och det kändes hemvant att ha de jag bor med i vanliga fall, med i stugan. När de åkte hem hann jag aldrig känna tomheten eftersom jag gav mig iväg samtidigt. Men jag åkte inte hem, utan till nästa äventyr.

Jag lär nog inte komma tillbaka hit i brådrasket, om ens någonsin. Jag hann göra det jag ville under de här dagarna så nästa sommar blir det någon annanstans jag bokar stuga. Det är skillnad på den stuga vi ska hyra nästa vecka. Där har vi egen badplats 10 m från stugan så där kan vi ägna oss åt annat.

Jag hade googlat på vandringsleder i närheten och bestämde mig för att ta omvägen förbi Skalltorp där rastplatsen ”Röa Broa” finns. Därifrån går det två leder, egentligen tre eftersom den ena har två olika längder.

Det tog ett tag innan jag hittade den led jag tänkte gå. Återigen fick en karta i mobilen hjälpa mig. När jag kom till början på leden såg det ut så här.

Jag var nära att vända direkt eftersom jag har lite fästingfobi och att gå barbent här är ingen dröm. Men jag plockade fram envisheten igen och tänkte att jag får väl leta fästingar senare. Bitvis blev det lite bättre väg men det var mycket gräs att forcera. När jag kom fram till platsen då jag skulle svänga av såg det ännu värre ut och då räckte det inte med envishet. Jag tvärvände.

En halvtimme vandrade jag på denna tråkiga led totalt innan jag kom till starten och bestämde mig för att följa en annan led en bit. Den var för lång för att jag skulle vilja följa den runt men den här stigen var betydligt trevligare.

Så länge leden följde sjön var det en skön och fin vandring. Jag var ute och promenerade mellan halvnio och tio på förmiddagen så värmen hade ännu inte nått sin högsta topp. När stigen vände från sjön såg den plötsligt precis likadan ut som den första jag följde. Då fick det räcka. Jag hade ingen lust att plöja fram genom mer gräs så jag gick tillbaka, nöjd med att ändå ha fått en lagom runda även idag.

Jag satte mig vid bordet på rastplatsen, tog av mig strumpor och skor (underbart), plockade bort en fästing och åt min matsäck samtidigt som jag vände ansikte och ben mot solen en stund. Bara en liten stund. Jag kanske inte helt följer direktiven från vården men eftersom jag alltid har tålt solen väldigt bra, unnar jag mig korta stunder utan solskyddsmedel ibland.

Medan jag satt där och njöt funderade jag lite på hur jag skulle ha levt utan min Tens-apparat. Jag skulle inte ha klarat av någon av de vandringar jag gjort de senaste dagarna. Den har fått jobba för högtryck för vi har även gått promenader som jag inte har skrivit om här.

Jag tänkte tillbaka till innan jag upptäckte vilken nytta denna manick gör. Då hade jag alltid bråttom för att hinna gå en runda innan det gick för lång tid. Efter en kvart började det bli jobbigt och tog det en halvtimme så fick jag en skärande smärta i bröstryggen. Det gjorde så ont att det började flimra för ögonen och jag blev som förlamad i hela ryggen. Den smärtan har inget med min fibromyalgi att göra men ingen har kunnat säga vad den beror på. Jag fick låna en Tens av sjukgymnast för att ligga i sängen och få lindring. Det gjorde ingen skillnad. Jag har inte ont när ryggen har stöd. Jag testade att ha den på mig när jag lagade mat och det var en riktig wow-känsla. Nästa steg var att ha den på promenader. Det var total lycka när smärtan helt uteblev. Jag var lite orolig för att den i stället skulle bli värre när jag kom hem och stängde av de elektriska impulserna. Men det var ingen skillnad mot hur det vanligtvis var. Jag insåg att jag hade hittat något livsavgörande för min del. Jag kunde plötsligt följa med på utflykter, gå på stan och vara med i många situationer som varit omöjliga förut. Ett enda ord beskriver min lyckokänsla: FRIHET.

Numera tänker jag knappt på det. Jag sätter bara fast fästplattorna på ryggen, ordnar till kablarna så att de inte hänger ner nedanför tröjan, fäster själva tensen i skärpet och går iväg. Jag köpte ganska snabbt en egen och sedan dess har jag hunnit förbruka ett antal. Jag minns inte exakt vilket år jag hittade denna mirakelmanick men dessa problem började 1998 så det var något av de första åren på 2000-talet. Vilken skillnad den gör. Tyvärr är det inte möjligt att använda den tillräckligt mycket för att klara av att arbeta. Då skulle jag, trots fibromyalgin, ha klarat åtminstone 25%

Tacksam för att jag har detta hjälpmedel, packade jag ihop mina saker och satte mig i bilen för att åka hem. Det kändes faktiskt ganska bra att få landa hemma någon dag innan vi ska iväg igen.  Min syster och hundarna var ute på en kort promenad när jag kom hem. Jag var glad för att jag inte var med dem för det var alldeles för varmt då. Hundarna märkte genast att jag var hemma och de kom uppspringande till mitt våningsplan direkt och hälsade mig välkommen. Några timmar senare åkte min syster iväg på en spelning med sin grupp (pork from cork) och då fick Kaya följa med och avlämnas hemma hos sin Husse. Nalle och jag tog en kort runda efter middagen. Det var fortfarande för varmt för att det skulle vara skönt och Nalle försökte nästan genast få mig att vända tillbaka. Men jag gav inte efter förrän han hade uträttat sina behov och sedan slapp vi båda ifrån hettan.

Nu är det uppackning och ompackning som gäller och i morgon åker jag och min syster till det småländska lilla paradiset och njuter av sommaren.

Den här gången åkte jag till Vitsand, en annan entrè in till Tivedens nationalpark. Därifrån utgår ett antal spår och vill man gå riktigt långt kan man gå runt hela sjön (Stora trehörningen) och även göra små utstickare på övriga leder. Så ambitiös var inte jag. Jag hade tittat på kartan och bestämt mig för att slå ihop tre relativt korta leder till en vandring. Det är svårt att säga hur långt jag gick eftersom jag inte följde någon av lederna till slutet. Men min app i mobilen säger 5,5 km. Kanske är det en km mer än det skulle ha varit men mer om det lite längre ner.

Jag åkte från stugan vid åttatiden i morse och ca halvnio började jag vandra. Då var det fortfarande ganska svalt, bara ca tjugo grader. Jag var tacksam för att en stor del av leden gick i skogen.

Leden var lätt bitvis och lite mer krävande på andra ställen. Inget som gav mig några bekymmer och jag tyckte att det var skönt att gå och se mig omkring. Tänk om jag hade tittat på rätt ställen. Så bra det hade varit. Här konstaterade jag att ”där är en ledvisarskylt” och sedan såg jag den vita ledmarkering jag skulle följa. Då gick jag vidare övertygad om att det var rätt. Man ska läsa på skyltarna, inte bara se att de finns.

Jag gick obekymrat på. Beundrade utsikten ibland och på andra ställen höll jag blicken stadigt ner för att se så att fötterna hamnade på rätt ställe.

Som ni ser så följer jag den vita ledmarkeringen, precis som det var tänkt.

Jag hade  gått en bra bit och hunnit till nästa skylt, en bit längre bort än den här bilden, då jag insåg att något var fel. Plötsligt var jag och nosade på de leder vi gick för några dagar sedan och det skulle jag inte enligt beräkningarna. Jag läste på skyltarna och inget stämde. Då tog jag fram både ledkartan och en karta i mobilen och såg att jag hade gått alldeles fel vid förra skylten. Ni vet den där som jag inte läste texten på. Men jag såg ju ledmarkeringen. När jag tittade på kartan och såg att jag måste befinna mig på den grå leden var det inte svårt att förstå vad som hade hänt. Det var bara att gå tillbaka samma väg tills jag kom rätt igen.

Jag erkänner att jag kände mig ganska frustrerad ett tag. Sedan frågade jag mig själv vad jag hade bråttom till och svaret var ju att ingenting viktigt väntade. Jag kunde ta hur lång tid som helst på mig. Blev jag trött på slutet kunde jag bara korta ner rundan. Ingen fara på taket alltså. Men trött var jag här. Och svettig.

Så här ser de vita och grå ledmarkeringarna ut. Lätt att ta fel vid en slarvig blick. Jag lärde mig två saker. Man ska läsa skyltar och granska ledmarkeringar noga.

Landskapet förändrades när jag kom upp en bit. Jag gillar att gå på släta bergknallar efter alla stenar och rötter.

Jag tog en vätskepaus och den var väldigt välförtjänt tyckte jag själv. Där satt jag en stund på en sten och väntade på lite mer energi.

När jag kände mig lite piggare fortsatte jag och så småningom kom jag till Junker jägares sten. Tivedens största flyttblock, 15 m högt. Hur den stora stenen har hamnat här och varifrån den har fått sitt namn kan den intresserade läsa om lite längre ner. Jag ser det omtalade ansiktet både framifrån och från sidan. Det verkar inte vara en glad sten precis.

Efter detta stora flyttblock var stigen plötsligt så här fin och lätt att ta sig fram på. Jag visste att jag närmade mig entrén och några flyktiga tankar ifrågasatte om jag verkligen skulle gå längre. Återigen kom envisheten fram. Även om jag gick fel och redan hade gått ganska långt så skulle jag göra som jag hade planerat. De två leder som återstod verkade inte vara särskilt långa och den första skulle jag bara följa en kort bit.

Jag tog mig in på den svarta leden och hann inte gå särskilt länge innan…

…jag kom fram till den här skylten.

Här mötte den svarta leden den orangea. Kan någon förstå hur jag kunde få för mig att fortsätta planenligt när jag såg hur den här leden började? Jo, det kan jag förklara. För det första så ger jag inte upp i första taget. Det vore ett  misslyckande. För det andra väcktes något i mig. Ett minne från hur kul jag som barn tyckte att all slags klättring var. För det tredje tänkte jag att det säkert bara var bökigt en väldigt kort bit och sedan skulle jag lätt vandra vidare. Trött var jag redan innan och innan jag väl kom upp till toppen av all klättring så fungerade inte djupseendet och dessutom flimrade det för ögonen. Det sprängde i bröstet men ländryggen mådde ganska bra.

Efter att ha klättrat/krupit uppför och över alla stenar på första bilden svängde leden åt höger och minst lika mycket krypning återstod. Sedan blev det lite lättare men fortfarande lite bökigt och brant uppför. Ni ser inte hela stigningen här.

Jag tog små pauser och beundrade naturen. I alla fall var det vad jag intalade mig själv. Naturligtvis var det snarare så att flåset tog slut och jag var tvungen att stanna.

Äntligen uppe på toppen och jag var precis så svettig och trött som jag ser ut att vara. Här passade det bra att äta matsäcken och jag kunde faktiskt njuta av både den och vyerna. Jag tog av mig skor och strumpor en stund och var väldigt försiktig så att de inte skulle falla ner och försvinna. Det fläktade väldigt skönt där uppe så det var inte jobbigt att sitta i solgasset. Min kontaktsköterska skulle titta förebrående på mig om hon visste det men det vet hon ju inte. Jag är nog lite av en ögontjänare 😉

Jag trodde, eller snarare hoppades, att resten av vandringen skulle gå lätt. Det började bra och det kanske var femhundra meter lätt vandring. Sedan kom det här:

Det är nästan läskigare med stenar att klättra över när det lutar nerför. Efter en lång stunds kämpande och försök att inte ramla och bryta något, kom jag till sist ner hit. Det var en lättnad och jag bestämde mig där och då för att nu får det räcka med krävande vandringar. I alla fall ett tag. Jag vill ha fina stigar att gå på ett tag framöver.

Här ser ni de rundor vi/jag har avverkat i Tivedens nationalpark. Den ljusrosa markeringen är den som jag, min syster, min systerson och hundarna gick som en första vandring. Den mörkrosa markeringen visar hur jag gick idag, inklusive min felaktiga vandring.

I morgon åker jag hem och börjar packa inför nästa veckas semesteräventyr. Så mycket äventyr blir det kanske inte eftersom vi ska bo i samma stuga som förra sommaren, precis vid vattnet. Där kanske t o m jag doppar mig om sommaren fortsätter.

Jag hade tänkt ta omvägen förbi Örebro och träffa mina döttrar när jag åker hem men omständigheterna ville annorlunda. Jag gör ett nytt försök snart igen. I stället har jag hittat en vandringsled en bit härifrån som verkar mycket lättare att ta sig fram på. Jag tar förmodligen en omväg dit och ser om det ser lockande ut. En sista utflykt innan jag åker hem.

När man åker till Fagertärn bör man tänka på att ta med sig teleobjektivet till kameran, om man har ett sådant. Fagertärn är nämligen känt för att vara en av två ursprungliga växtplatser för den röda näckrosen. Den andra ursprungliga växtplatsen är Kroksjöarna, också i Tiveden. Dessa sjöar är inte ursprungsplatserna för all världens 20-tal röda näckrosarter, men för Europas. Det är alltså lite speciellt att fota de röda näckrosorna här, men eftersom de växer en bit ut i sjön så blev mitt resultat ganska misslyckat. Nåja, det är inte hela världen. Jag fick en härlig runda i vackert väder och med ännu ett stycke underbar natur.

Fagertärns naturreservat är inte stort. Ni ser hur de röda gränslinjerna bara precis omringar sjön. Jag gick den prickade leden och fick se mycket fin natur. En eloge till ansvariga för att en lång sträcka i början är handikappanpassad. Det är den del av prickarna som är lite rödfärgad.

Trots misslyckandet låter jag de röda näckrosorna vara med, som ett bevis för att jag såg dem 😉 De gula näckrosorna växte lite närmare land så de var lättare att fota.

Jag bangar minsann inte för lite svår terräng 😉 De, som kom strax efter mig vände här men jag tänkte att det inte kan vara värre än det jag redan varit med om.

Visst var det kuperat och lite knöligt emellanåt men med bra skor och ett anpassat tempo var det inga problem.

Jag fick fin utsikt som belöning.

Även här finns det stora klippblock. Inte alls lika imponerande som i nationalparken men ändå värda att notera.

Jag stannade på en solig stenhäll och åt min matsäck. Det kanske ser ut som om jag har övergett min veganska kosthållning men det är en vegansk variant av rökt skinka, soyabaserad 😉 Vet inte varför de måste kalla den ”rökt skinka” men det finns väl någon uträkning med det.

Leden gick ner till sjöns nivå…

…och upp i höjden igen. Jag tycker inte att det var svår terräng. Den var lite krävande men om jag med lätthet tog mig runt så gör alla andra relativt friska personer det också.

Ännu en härlig vandring var över. Det var inga problem att gå ensam. Mitt tidigare sällskap var väldigt uppskattat och det är alltid kul att ha någon att skratta åt vedermödorna med och prata om upplevelserna med. Men den här rundan blev en annan sorts upplevelse. Jag tog det lugnare, tog in natur, väder och ljud och jag tänkte på hur skön luften var.  Några gånger tänkte jag på hur underligt det var att gå där utan Kasper. Men den Kasper jag såg inom mig var en ung, stark hund som med lätthet skulle ha klättrat, hoppat och glatt tagit sig fram överallt. Det här var lite för strapatsrikt för honom sista tiden.

Nu närmar sig klockan halvåtta på morgonen och det är dags för mig att göra mig i ordning för nästa äventyr. Det blir en varm dag så jag vill komma iväg skapligt tidigt. Idag blir det en annan del av Tivedens nationalpark som ska få besök av mig.

Jag avslutar med några bilder från igår kväll, då jag gick en promenad ner till sjön.

Vi tänkte oss en lite enklare vandring än den i Tivedens nationalpark, när vi igår förmiddag gav oss iväg mot naturreservatet Utnäset. Några mil nedanför Vätterns norra spets, på den västra sidan, ligger detta vackra naturreservat med en vandringsled på 4 km. Lägger man till promenaden från parkeringen till ledens början så blir rundan totalt 5 km. En  lagom promenad. Det var en mindre krävande vandring än dagen innan men det var en hel del uppför och nerför och ibland inte särskilt jämn mark under fötterna. Innan vi var framme vid själva leden var stigen till stor del spångad och det var inte så kul för lite ängsliga hundar. De gick på spången när de var tvungna men hoppade gärna ner och gick på sidan när de kunde.

Första glimten av en av Vätterns vikar.

Blåbären var söta och goda.

Som sagt, kuperat även här men i alla fall en ganska fin stig.

Vattnet var riktigt grönt på vissa ställen.

Trots alla bad- och drickaställen så är det gott att få vatten ur den lilla kåsan. När det serveras så blir det kö.

Man måste även fylla på magen med något ätbart och blåbär är alltid gott.

När det känns jobbigt att själv behöva plocka blåbären så ställer matte upp.

”Men mamma, jag då. Glöm inte mig och att jag älskar dig mest”.

Den här vandringen tog två timmar. Precis lika lång tid som den kortare runda vi gick dagen innan. Det visar tydligt vilken runda som var mest krävande. Men nog var vi trötta även efter den här utflykten. Den kändes i benen och även om vandringen inte var lika krävande så sa min ländrygg att den gjorde gott.

Tänk så många vackra platser och vandringsleder vi har överallt i vårt land. I närområdet här finns det massor av härliga promenadstigar och leder. I dag ska jag ge mig i kast med att gå runt Fagertärn. En vacker sjö i ett litet naturreservat, som i stort sett bara omsluter sjön och vandringsleden. Min syster och systerson åker hem nu på förmiddagen och jag ger mig ut ensam på kommande äventyr. Lite tråkigt, men jag vet att jag kan roa mig på egen hand.