Efter frukost och innan morgonpromenaden gjorde jag sällskap med min syster för att sjungandes väcka hennes son. Detta utsatte vi honom för eftersom det är hans 18-årsdag idag. Mitt lilla, allra yngsta syskonbarn har blivit myndig och det var länge sedan han växte om oss alla. Han såg, trots väckning och skönsång , ganska välvilligt inställd till att vi dundrade in till honom men hans moster var finkänslig nog att förstå att efter en liten stund var det dags att lämna hans sovrum. Mer firad blir han ikväll.
Vi ger aldrig varandra eller varandras barn presenter (undantag vid 50 år) men jag vet att mitt yngsta syskonbarn älskar sockerkaka. Vanlig sockerkaka utan några andra smaktillsatser än vaniljsocker eller annat jox som t ex grädde. Jag har numera aldrig ägg eller mjölk i kylskåpet men min syster bidrog gärna med de ingredienserna för att jag skulle kunna baka den sorts sockerkaka som är favoriten. Det duger inte med en vegansk kaka då 😉 Lite ville jag i alla fall piffa upp den och tog några kvistar av mina orkidéer som jag satte i vatten i en plastmugg i mitten av kakan. Det var nog mer för min skull än för mottagarens. Den nu myndiga unga mannen bryr sig nog inte så mycket om dekorationerna så länge kakan smakar som den ska.
Morgonpromenaden blev lite annorlunda idag. Vi valde bort skogen och alla mygg och vandrade iväg på trottoarer och genom små grönområden. En humla satt helt stilla i en utblommad maskros. Det ser nästan ut som om den har fastnat, lite som i ett spindelnät. Kanske finns det något gott som den vill åt där inne. Det verkar finnas ett annat kryp där inne också. Eller det kanske bara är något skräp.
I en liten park hittade jag de här nyponrosorna…
…och längs en mur vid trottoaren växte blåklint.
Efter en stunds vandrande på trottoarer kom vi fram till en gångväg som går igenom ett litet skogsområde. Jag tänkte att nu är det bäst att vi skyndar oss igenom innan flyganfallet börjar men här fanns det inte alls många myggor.
Jag kunde i lugn och ro huka och rikta kameran mot olika blommor. Den här gillar jag men har ingen aning om vad den heter.
Jag har nu fått besked från Anne att den här växten heter Humleblomster. Tack för den upplysningen 😀
Det här är i alla fall midsommarblomster, eller skogsnäva. Varken växten ovan eller den här finns längs mina vanliga promenadstråk så kanske ska jag vara lite tacksam mot myggorna som fick mig att gå andra vägar.
Efter en liten stund kom vi ut ur skogspartiet, korsade en asfalterad väg och fortsatte en bit längs den här grusvägen. Den delar sig en bit fram och vi valde att gå upp på bron, som ni kan ana långt fram. jag trodde att den skulle leda oss till Svartån men vi kom bara fram till några hus och jag såg på ”google maps” att vi inte skulle nå fram till ån den här vägen.
Eftersom jag inte kan dra iväg hur långt som helst i värmen med Kasper så vände vi och gick tillbaka till asfaltsvägen. Jag skymtade ån långt bort och beskar en bild ganska rejält för att den ska synas.
Vi gick gång- och cykelvägen längs bilvägen och i diket hittade jag Käringtand och kråkvicker.
Vi svängde av in på en gångväg som ledde oss hemåt och passerade villaområden och en liten lekplats.
Stackars Kasper var väldigt trött och jag borde ha tagit med en ryggsäck med vatten och något att dricka ur. Det är så torrt att vi inte kunde hitta vatten någonstans. Här har vi varit ute i ca en timme och jag var inte ett dugg trött. Inte Nalle heller såvitt jag kunde se. Men jag tyckte lite synd om Kasper som kämpade på med tungan hängande långt ut. Vi tog det lugnt. Jag stannade och fotade och hundarna fick ta många luktpauser och till sist var vi nästan hemma.
Alldeles innan en brant backe träffade vi en 9-veckors valp som var ute och gick med sin husse. Hussen satte sig på huk och hälsade på Kasper och Nalle. Den lilla valpen gömde sig under husse men vågade snart komma fram och hälsa på min snälla vovve. Nalle brukar skälla ett tag, särskilt om vi stannar till och pratar, så han fick inte hälsa. Jag gav honom kommandona sitt och stanna och han lyckades nästan. Han tystnade och satt ner en stund men reste sig upp ganska snart igen. Jag hann i alla fall kela en liten stund med den nya söta bekantingen, en vaktel. Jag känner igen utseendet men tror inte att jag har hört namnet på rasen förut. Efter en stund sa vi hejdå och vi tog oss långsamt uppför den branta backen. Några minuter senare var vi hemma igen och hundarna kunde dricka sig otörstiga. Undrar hur länge Kasper ska orka hänga med på sådana äventyr. Han är riktigt imponerande.
Lunchpromenaden blev inte lång. Nalle var med sin matte hos veterinären för att avmaskas inför kommande helgs Osloresa. Han och hans matte ska hälsa på hans älskade och saknade flockmedlem, mattes dotter. Kasper och jag gick en liten runda in i skogen och doften av liljekonvaljer i massor slog emot oss. Jag plockade en bukett. Först var tanken att det skulle bli två buketter men tålamodet tröt. Jag beslöt mig för att tänka effektivt. Min syster fick den bukett jag plockade. När hon och Nalle åker till Oslo kan jag ta upp buketten till mig och njuta några dagar. Om den fortfarande är fin när de kommer hem igen så ställer jag ner buketten igen. På så sätt kan vi ha den tillsammans och alla blir nöjda 😀