Efter frukost och innan morgonpromenaden gjorde jag sällskap med min syster för att sjungandes väcka hennes son. Detta utsatte vi honom för eftersom det är hans 18-årsdag idag. Mitt lilla, allra yngsta syskonbarn har blivit myndig och det var länge sedan han växte om oss alla. Han såg, trots väckning och skönsång , ganska välvilligt inställd till att vi dundrade in till honom men hans moster var finkänslig nog att förstå att efter en liten stund var det dags att lämna hans sovrum. Mer firad blir han ikväll.

Vi ger aldrig varandra eller varandras barn presenter (undantag vid 50 år) men jag vet att mitt yngsta syskonbarn älskar sockerkaka. Vanlig sockerkaka utan några andra smaktillsatser än vaniljsocker eller annat jox som t ex grädde. Jag har numera aldrig ägg eller mjölk i kylskåpet men min syster bidrog gärna med de ingredienserna för att jag skulle kunna baka den sorts sockerkaka som är favoriten. Det duger inte med en vegansk kaka då 😉 Lite ville jag i alla fall piffa upp den och tog några kvistar av mina orkidéer som jag satte i vatten i en plastmugg i mitten av kakan. Det var nog mer för min skull än för mottagarens. Den nu myndiga unga mannen bryr sig nog inte så mycket om dekorationerna så länge kakan smakar som den ska.

Morgonpromenaden blev lite annorlunda idag. Vi valde bort skogen och alla mygg och vandrade iväg på trottoarer och genom små grönområden. En humla satt helt stilla i en utblommad maskros. Det ser nästan ut som om den har fastnat, lite som i ett spindelnät. Kanske finns det något gott som den vill åt där inne. Det verkar finnas ett annat kryp där inne också. Eller det kanske bara är något skräp.

I en liten park hittade jag de här nyponrosorna…

…och längs en mur vid trottoaren växte blåklint.

Efter en stunds vandrande på trottoarer kom vi fram till en gångväg som går igenom ett litet skogsområde. Jag tänkte att nu är det bäst att vi skyndar oss igenom innan flyganfallet börjar men här fanns det inte alls många myggor.

Jag kunde i lugn och ro huka och rikta kameran mot olika blommor. Den här gillar jag men har ingen aning om vad den heter.

Jag har  nu fått besked från Anne att den här växten heter Humleblomster. Tack för den upplysningen 😀

Det här är i alla fall midsommarblomster, eller skogsnäva. Varken växten ovan eller den här finns längs mina vanliga promenadstråk så kanske ska jag vara lite tacksam mot myggorna som fick mig att gå andra vägar.

Efter en liten stund kom vi ut ur skogspartiet, korsade en asfalterad väg och fortsatte en bit längs den här grusvägen. Den delar sig en bit fram och vi valde att gå upp på bron, som ni kan ana långt fram. jag trodde att den skulle leda oss till Svartån men vi kom bara fram till några hus och jag såg på ”google maps” att vi inte skulle nå fram till ån den här vägen.

Eftersom jag inte kan dra iväg hur långt som helst i värmen med Kasper så vände vi och gick tillbaka till asfaltsvägen. Jag skymtade ån långt bort och beskar en bild ganska rejält för att den ska synas.

Vi gick gång- och cykelvägen längs bilvägen och i diket hittade jag Käringtand och kråkvicker.

Vi svängde av in på en gångväg som ledde oss hemåt och passerade villaområden och en liten lekplats.

Stackars Kasper var väldigt trött och jag borde ha tagit med en ryggsäck med vatten och något att dricka ur. Det är så torrt att vi inte kunde hitta vatten någonstans. Här har vi varit ute i ca en timme och jag var inte ett dugg trött. Inte Nalle heller såvitt jag kunde se. Men jag tyckte lite synd om Kasper som kämpade på med tungan hängande långt ut. Vi tog det lugnt. Jag stannade och fotade och hundarna fick ta många luktpauser och till sist var vi nästan hemma.

Alldeles innan en brant backe träffade vi en 9-veckors valp som var ute och gick med sin husse. Hussen satte sig på huk och hälsade på Kasper och Nalle. Den lilla valpen gömde sig under husse men vågade snart komma fram och hälsa på min snälla vovve. Nalle brukar skälla ett tag, särskilt om vi stannar till och pratar, så han fick inte hälsa. Jag gav honom kommandona sitt och stanna och han lyckades nästan. Han tystnade och satt ner en stund men reste sig upp ganska snart igen. Jag hann i alla fall kela en liten stund med den nya söta bekantingen, en vaktel. Jag känner igen utseendet men tror inte att jag har hört namnet på rasen förut. Efter en stund sa vi hejdå och vi tog oss långsamt uppför den branta backen. Några minuter senare var vi hemma igen och hundarna kunde dricka sig otörstiga. Undrar hur länge Kasper ska orka hänga med på sådana äventyr. Han är riktigt imponerande.

Lunchpromenaden blev inte lång. Nalle var med sin matte hos veterinären för att avmaskas inför kommande helgs Osloresa. Han och hans matte ska hälsa på hans älskade och saknade flockmedlem, mattes dotter. Kasper och jag gick en liten runda in i skogen och doften av liljekonvaljer i massor slog emot oss. Jag plockade en bukett. Först var tanken att det skulle bli två buketter men tålamodet tröt. Jag beslöt mig för att tänka effektivt. Min syster fick den bukett jag plockade. När hon och Nalle åker till Oslo kan jag ta upp buketten till mig och njuta några dagar. Om den fortfarande är fin när de kommer hem igen så ställer jag ner buketten igen. På så sätt kan vi ha den tillsammans och alla blir nöjda 😀

Jag funderade på varför jag inte har sett kaprifol i naturen tidigare och googlade på dess utbredning. Då kom det upp text och bilder på både vildkaprifol och kaprifol och jag insåg genast att jag hade fel när jag påstod att det som syns på mina bilder är vildkaprifol.

För det första så blommar vildkaprifolen i juli-augusti och såvitt jag vet är det fortfarande maj. Den äkta kaprifolen blommar däremot nu och när jag tittar på bilder så ser jag en tydlig skillnad.

För det andra ser bladen inte likadana ut. Vildkaprifolens översta blad sitter fria, var för sig, medan kaprifolens översta blad växer samman till en skål (precis som nedan).  Jag vill härmed erkänna mitt misstag och göra en rättelse. Det här är äkta kaprifol och inget annat.

Hur var det då med utbredningen. Jo, den förklarar varför jag inte har sett kaprifolen tidigare. Den växer inte så långt norrut som i Jämtland.

Efter gårdagens myggbatalj hade jag planerat att lämna kameran hemma på morgonrundan så att jag och hundarna kunde försöka att snabbt gå ifrån myggen. Men jag ändrade mig när jag såg Annes bild på en blommande vildkaprifol. Jag trodde att jag har haft koll på kaprifolens utveckling här hos mig men nu insåg jag att jag nog hade missat något. Anne bor en bra bit norr om mig och om de blommar där borde jag kunna hitta utslagna exemplar här också. Jag var helt enkelt tvungen att genast ta med hundar och kamera och ge mig ut för att rekognosera. Mycket riktigt. Båda de kaprifoler jag känner till hade slagit ut, även om många knoppar fortfarande är just knoppar.

Först kom jag till den lite mer rosa varianten…

…och lite senare fick jag se utslagna blommor även i den vita kaprifolen. Det doftar ljuvligt när man går förbi. Och nu måste jag ta en  liten paus för att gå och spola ner den fästing som jag ser kryper på min arm 😨🤢

Usch, nu känns det som om det kryper överallt på mig. När jag kom hem tog jag en kam och rensade håret från alla döda mygg. Jag slog ihjäl ett ganska stort antal mot huvudet under promenaden. Kanske måste jag börja gå i stadsmiljö på morgnarna 😦 Jag avbryter nu och hoppar in i duschen för att försöka få bort allt som möjligtvis fortfarande kryper på mig.

Sådär, nu är jag tillbaka och jag är förhoppningsfri helt krypfri 🦗🕷. Jag har även hunnit med ett ganska långt samtal med ett av mina barn och nu är jag redo för att avsluta det här inlägget. Ett svammelinlägg utan egentlig innebörd 😉

De här bilderna är från mitt på dagen igår och jag blev inte alls lika ansatt av myggor.

För första gången testade jag den funktion på kameran som är till för rörliga motiv. Det gick väl sådär men nu, när jag har upptäckt den, ska jag försöka använda den mer och kanske kan det någon gång bli en skarpare bild på en flygande fjäril eller fågel eller kanske t o m en skuttande hare. Den här vita fjärilen flaxade omkring ganska ostrukturerat så jag blev förvånad att det alls blev ett resultat där man faktiskt kan ana en fjäril.

Jag är inte lika tillfreds när jag går mina morgonpromenader längre. Mitt vanliga glada jag förvandlas till en bitter gnällkärring och jag slår vilt omkring mig samtidigt som jag svär inombords. Så fort jag stannar en stund så har jag plötsligt mygg i öronen, nacken, huvudet, på händer och armar. Överallt där de kan komma åt att sticka.  De foton jag har tagit har jag lidit för att lyckas få till. Då stålsätter jag mig och försöker strunta i surrandet runt huvud och sticken lite överallt. Konstigt nog har jag inte sett att jag har några myggbett så antingen hinner myggorna inte mer än börja sticka innan jag jagar iväg dem eller så har jag blivit så myggbiten genom åren så att jag nu är immun.  Det sista tror jag inte riktigt på. Som exjämtlänning borde jag kanske vara van vid mängder av de små vampyrerna men där vi bodde, på två olika orter vid Storsjön, såg jag aldrig de här mängderna och blev aldrig så irriterad. Myten om Norrland som en mygghåla vill jag härmed ta död på och i stället utnämna skogen i Mjölby till den benämningen.

På lunchpromenaderna är det inte lika illa så kanske borde jag börja ta med kameran då i stället. Myggorna verkar jaga på morgonen och kanske vilar de efter näringsintaget lite senare på dagen 😉 Nu ska jag sluta gnälla och visa er de bilder jag har lidit svårt för att få med mig.

Som ni märker klarade jag inte av att härda ut mer än några gånger men när jag kom ut ur skogen såg jag den här stora humlan vid trottoaren. Där attackerades jag inte av några mygg och kunde i lugn och ro studera denna fina varelse. Men den tröttnade på att bli studerad ganska snabbt så det blev inte mer än en bild i alla fall. Jag tycker mig se att den sneglar misstänksamt och kanske lite irriterat på mig och strax efteråt försvann den.

Inte heller hemma i trädgården kom det några surrande flyganfall och här är lupinknopparna nu stora och snart färdiga att slå ut. Snart är rabarbern helt dold i havet av lupiner och den perioden är en av mina favoriter.

Det har nu gått drygt fyra månader sedan transplantationen och sjukhusbesöken kan minska i frekvens. Från att ha besökt sjukhuset eller vårdcentralen två gånger i veckan behöver jag nu bara lämna prover ca en gång var tredje vecka. Min kontaktsköterska ringde mig idag och bad att få ändra min tid eftersom det plötsligt hade blivit flera nya levertransplanterade och de behöver måndags- och torsdagsmorgnarna. Jag räknas inte som nytransplanterad längre och allt fungerar bra. Då är det inga problem att lämna plats åt mer behövande patienter. Jag föreslog att jag skulle kunna lämna prover på vårdcentralen för att minska hennes arbetsbörda men hon är lite bekymrad över mitt blodtryck och vill gärna själv ha koll på det. Men hon vet att det förmodligen beror på den ökade stress jag lever under nu och hon vill av den anledningen även ha koll på min vikt eftersom aptiten minskat. Jag har gått ner något kilo men är inte själv orolig för det. Det finns utrymme 😉

Men jag tänker mindre och mindre på det jag har gått igenom inom vården. Jag känner mig nästan helt återställd. Det är bara bukmusklerna som fortfarande är helt demolerade och sitter som en sladderhög på magen. Jag får inte anstränga dem första halvåret efter operationen och det innebär att magträning är otillåtet. Sladderhögen får sitta där ett tag till med andra ord. Det gör inget. Jag ser i alla fall inte gravid ut längre. Men när magmusklerna är helt avskurna, då känns alla rörelser man gör nere i magen. Så bara av att leva och göra det man brukar så blir magen tränad till viss del. Det känns att det är så och jag går med en ständig svag träningsvärk.

Det känns t ex i magen när jag hukar för att fota någonting jag hittar i marknivå och ännu mer när jag tar i för att resa mig upp. Om ni ser antalet foton här och tänker att det bara är en bråkdel av allt jag fotade, då inser ni att magen får lite vardagsträning även utan situps eller liknande. Inte lika effektivt men ändå…

Kryp i olika former. De beter sig som levande varelser i allmänhet gör. De parar sig, lurar på ett byte eller gör sitt bästa för att suga i sig näring (svårt genom jeantyg).

I trädgården blommar vår gullregnsbuske för första gången. Den köpte vi första sommaren här och nu, tre år senare, kommer de efterlängtade blommorna. Gräsmattan består till stor del av olika pyttesmå ogräsblommor, som den lilla rosa blomman. Förgätmigejplantan blommar på men har nog snart gjort sitt. Äppelblomman har fallit i bitar och nu vet jag inte vad man kallar det som är ett mellanstadie mellan blomning och frukt. Inom kort får vi se om det finns tillräckligt med pollinerande insekter i närområdet för att ge oss en äppelskörd. Det räcker om de pollinerar en liten del av alla blommor. Förra året var det ganska perfekt med ett äppelträd där alla blommor frös och ett träd som gav lagom mycket frukt.

Vår magnolia står ganska skuggigt och jag gissar att det är därför den blommar så här sent. Men nu är den på gång och vad gör det om den har tagit lite tid på sig? Det hade inte gjort något om den hade väntat lite till för nu är det tillräckligt många sorter som blommar i alla fall.