Nya upptäckter

Det första jag tänkte när jag vaknade i morse var ”hur mår jag?”. Jag testade att minska citodonet med en halv tablett igår kväll och det var tydligen rätt beslut. Jag mår alldeles förträffligt 😀 Jag blir lycklig bara av det faktumet och ännu lyckligare blev jag när jag kom ut på den lite kyliga men soliga morgonpromenaden. Nya jaktmarker och massor att upptäcka. Vi har en alldeles fantastisk skog alldeles om hörnet och jag har tidigare bara sett en liten del av den. Nu ska ni få hänga med in i en av alla andra delar av skogen. Jag har aldrig tidigare bott på en plats där det finns så många stigar och promenadalternativ. Många spännande äventyr väntar. Det är tur att google maps finns som hjälp i mobilen så att jag kan se att jag inte är på väg åt alldeles tokiga riktningar.

Här kommer jag och hundarna in på för mig okända stigar. De har gått här många gånger med min syster men de fick finna sig i en del fotostopp när det var jag som följde med.DSC_0003

Väldigt ofta delade sig stigen och ett beslut måste fattas. Här tog vi till höger.

DSC_0004

Längs vägen gjorde vi små upptäckter. Ser ni att blåbärsriset är på väg att slå ut?

DSC_0006

Vovvarna tyckte nog att jag var lite jobbig som ville föreviga så mycket av vår promenad. Men vovvar på en stig i skogen med solen strålandes mellan träden, det kan jag inte motstå.

DSC_0008

Som ni ser är båda hundarna ivriga att komma vidare. Ingen som är i behov av vila eller ett lugnare tempo. Ibland möter jag hundägare som säger att deras hund är gammal och trött. När jag då frågar om åldern får jag nästan alltid ett svar om en ålder som ligger runt tio år. Då kan jag inte låta bli att kontra med att de här pigga vovvarna minsann är 15 och snart 12 år.

DSC_0009

Jag vet inte om Kasper plötsligt blev trött och behövde luta sig mot något (eller någon) men när Nalle stannade så placerade min vovve sig så här.

DSC_0012

Vi gick vidare och nu börjar Kasper leta efter vattenpölar. Men matte är hård och låter honom inte dricka stillastående, grumligt vatten. Jag vill inte att han ska bli sjuk och hans mage är inte så tålig.

DSC_0016

Även i den här delen av skogen har någon känt en lust att bygga något. Kanske fanns det en lust att komma högre upp och då kan man ju alltid bygga sig en stege 😉 Jag skulle gå hellre gå lite längre upp på kullen…

DSC_0018

…som Nalle gjorde.

DSC_0019

Vart ska vi ta vägen nu? Alldeles för många stigar att välja mellan.

DSC_0022

Några små svampar tittar fram.

DSC_0023

På en ”låga” (ett dött liggande träd) växer det spännande saker som jag tror också är svampar.

DSC_0025DSC_0026

Kanske en lav? Jag hörde en gång att om det finns sådana i träden så är luften ren. Från vad kommer jag inte ihåg men förmodligen är det bra luft att andas här. Nu blev jag nyfiken och fick lust att googla:

Lavarna är naturens luftindikatorer. Om du vill se om luften är ren där du bor kan du kolla vilka lavar som växer på träden. Hittar du skägglav är luften troligtvis ren. Hittar du inga lavar alls eller bara skorplavar, är luften troligtvis förorenad.

Grå tagellav, bryoria capillaris, gynnas inte av det moderna skogsbruket för det tar många år innan den etableras.Trivs i områden med hög luftfuktighet, till exempel i gamla granskogar på fuktig mark i vindskyddat läge. Södra och mellersta delarna av Skandinavien.

DSC_0031

En fin kalufs.

DSC_0038

Tillbaka på välkänd mark igen.

DSC_0039

Sälgen har slagit ut ordentligt sedan jag fotade den sist.

DSC_0042DSC_0051DSC_0053

Tibast ser jag lite överallt. En av mina favoriter på våren. Senare syns den inte utan är bara en liten grön buske bland alla andra gröna växter. En vacker men väldigt giftig liten rackare.

DSC_0054DSC_0058

Jag kan inte låta bli att slänga med en liten blåsippa också.

DSC_0061

Det var vår härliga morgonpromenad. Jag måste nog lugna mig lite med fotandet om jag inte snart ska få fullt i bildarkivet igen. Men nu kommer jag ju iväg till så många nya platser och då växer lusten att fotografera. Det är svårt att bara välja några få bilder när man har så mycket man vill visa.

Systrar och vovvar på promenad

20180421_131051

Efter min och hundarnas 50-minuters promenad i morse kändes det så bra så att när min syster skulle ge sig ut på lunchpromenaden sa jag att jag ville följa med. Det är första gången vi går en ordentlig promenad tillsammans sedan vi köpte vårt gemensamma hus för snart tre år sedan (29:e april 2015). Det blev ett riktigt test av min ork. I rask takt gav vi oss iväg med stora kliv, en typisk gångstil för alla oss tre systrar. Samtidigt som vi gick så pratade vi och den kombinationen är något jag inte har orkat göra på över tre år. Det är bara några veckor sedan jag började känna att min kondis höll på att förbättras och den här promenaden var ganska precis en timme lång. Inte så märkvärdigt för en frisk person men jag har inte varit frisk på väldigt länge och det kändes fantastiskt.

Jag tog inte med mig kameran eftersom målet var att gå raskt och testa min förmåga. Men min syster tyckte att det här var vi tvungna att föreviga. Hon plockade fram mobilen och lyckades få med oss alla fyra på bilden. Jag vet inte om ni kan förstå hur fantastiskt det här kändes. Äntligen kan jag, med hjälp av min tens, leva ett normalt liv igen.

Det finns ett litet orosmoln fortfarande. I går var det en riktigt tung dag men jag kopplade det till att jag hade minskat min användning av citodon dagen innan. Jag måste ju sluta med den medicinen eftersom jag inte har behov av smärtstillande längre, vilket i sig är positivt. Men kodein är inte så lätt att bara ta bort. Jag gissade att det gav abstinensbesvär som förstärkte de rester som finns kvar av depressionen. Därför experimenterade jag med att ta den vanliga dosen igen och idag mådde jag mycket bättre.

Nu är jag lite i valet och kvalet och vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag tror att mina vårdkontakter gärna vill att jag ska trappa ner den kvarvarande dosen och det vill jag också men jag orkar inte må så dåligt igen. Det är så härligt att vara glad. Jag ska nog försöka att ta bort en halv tablett i kväll och se hur det blir i morgon. Blir det likadant igen får jag fundera lite och rådfråga min kontaktsköterska när jag träffar henne på måndag. Det är förmodligen lika bra att ta tjuren vid hornen så snart som möjligt så att det är gjort sedan. Inte ett kul dilemma direkt men jag klarar det också. Jag vet ju vad jag kan se fram emot efteråt.

DSC_0554

 

Promenad i bebyggt område

Full av energi bestämde jag mig för att även lunchpromenaden igår skulle bli en lite längre variant och jag ville byta till en lite annorlunda miljö. Direkt, när vi kom utanför dörren, såg jag att vi var bevakade (eller snarare hundarna, jag var inte så intressant). En av alla grannskapets katter tittade misstänksamt på de två stora lurvarna som kom ut och inte märkte någonting. Till sist fick Nalle syn på inkräktaren men när katten såg att  han var upptäckt fick han bråttom därifrån.

DSC_0002DSC_0003

Vi fick ännu en skön promenad i solskenet och visst finns det blommor att beundra även  längs asfalterade stråk. En och annan fågel finns det också och i brist på stillasittande småfåglar blev det en bild på en kaja. Kajor är ju också fåglar 😉 Här ska vi inte vara fördomsfulla och nervärdera någon.

DSC_0006DSC_0007DSC_0010DSC_0019

Jag märkte att min gamla Kasper hade det lite kämpigt på slutet så jag bestämde att det blir inga fler långa promenader för honom under de varmaste timmarna. Han får pensioneras från den ansträngningen och hänga med på längre rundor när det är lite svalare. Man ska vara snäll mot sina djur.

Början på mitt nya liv

I morse vaknade jag och tänkte att ”jaha, nu är det kört igen”. Jag kände tyngden och hopplösheten och jag gav efter en liten stund. Sedan kom Kasper in till mig och viftade lite lätt på svansen och jag kände att mungiporna drogs uppåt. I h-e heller tänkte jag (ja, jag svär inom mig ibland och kanske någon enstaka gång så det hörs), här ska inte maktkampen ges upp så lätt. Bara att jag tänkte så var ett bra tecken. Så kan man inte påverka  tankemässigt om det är värre än det var. Nu lyckades jag plocka fram glädjen i stället. Hopplösheten lurade fortfarande i bakgrunden men jag gav mig sjutton på att inte ge efter. Jag tittade ut, såg solskenet och fick en tanke om att nu var det dags för ett nytt steg.

Jag bestämde mig för att ge mig ut i okända marker på morgonpromenaden. Jag har så sakteliga försökt höja min kondition efter operationen och särskilt efter depressionen och promenadtakten är mycket snabbare nu än den har varit på flera år. För att min rygg ska klara ett längre äventyr behöver den få hjälp. Jag letade upp en av mina bästa vänner, som har legat undanstoppad i drygt tre år. Min tens-apparat. En fantastisk manick som har gett mig livskvalitet och massor av glädje.

DSC_0028

När det var dags att gå satte jag fästplattorna på varsin sida om problemområdet i bröstryggen, valde program och styrka och satte igång funktionen. Åh, så härligt skönt det kändes. Varför har jag låtit denna vän ligga i en låda så länge? Även om promenaderna har varit korta så borde jag ha haft vett att utnyttja all den lindring och  energi som de sköna elektriska massageliknande impulserna ger. All värk försvinner från det området direkt och det är som trolleri. En värk som annars efter en stund blir så stark att det flimrar för ögonen och hela världen blir suddig medan kroppen vill krypa ihop. Det enda som hjälper då är att sitta och luta rygg och nacke mot något. Men när jag en gång upptäckte hur mycket en tens-apparat hjälper gav det en otrolig frihetskänsla och jag kunde hänga med på massor av äventyr. Tyvärr kan jag inte använda den hela dagarna så arbetsförmågan blir inte tillräckligt förhöjd.

Men jag kan gå långa sträckor och det har jag längtat otroligt mycket efter. Det var spännande att ge sig iväg i morse och jag var inställd på att inte bli besviken om inte flåset skulle räcka till ännu. Vi började med de vanliga stigarna men kom efter en stund fram till ett nästan helt okänt område. Vi var där och nosade lite i utkanten för några år sedan då jag kände lite extra energi en dag. Jag fick äta upp det efteråt så sedan dess har vi gått våra vanliga korta rundor. Nu kände jag att både rygg och kondition klarade lite större ansträngningar och jag njöt. Sol, vår, blommor, fågelkvitter och jag och hundarna på en relativt lång promenad. UNDERBART!

Först så gick det upp…

DSC_0005

En ny vy.

DSC_0008

…och sedan gick det ner på en annan stig.

DSC_0009

Jag hittade min första östgötska vitsippa för i år. Jag såg hav av vitsippor i Göteborg för några dagar sedan men de är nog lite senare här.

DSC_0012

Vi kom ut på ett upplyst motionsspår.

DSC_0011

Kasper ville ner och dricka i en liten damm, eller kanske är det mer en pöl, men matte sa nej. Hans lilla känsliga mage får dricka rent vatten hemma. Det är fantastiskt att min gamla vovve, femton år och fem månader i dag, hänger med minst lika bra som jag på lite längre äventyr. Nalle är också otroligt pigg för att snart vara tolv år. Men han tror att han är en unghund fortfarande och far runt i tokhysteri ibland när det t ex kastas boll.

DSC_0021

En vissen vildmorot, en växt som jag upptäckte och blev fascinerad av förra sommaren. Otroligt vacker när den är på väg att slå ut.

DSC_0004

Nu knoppas det lite överallt. Jag vet inte vad det här är men nog ger det lite framtidshopp att se allt som är på väg att spricka upp.

DSC_0026

Vår promenad blev så lång att jag tog mina mediciner en halvtimme för sent. Det är väldigt noga att jag håller tiderna  har jag fått höra men en halvtimme en gång gör mig inte orolig. Här hemma höll golvläggaren precis på att packa in min systers nya golv och jag hejade glatt på honom. Jag var inte alls särskilt påverkad eller trött efter vår promenad så efter medicinintaget gick jag ner och bytte några ord med honom.

Det är samma golvläggare som fixade mitt badrum, både golv och våtrumstapet. Han sa då att det var det värsta badrum han någonsin hade gjort i ordning. Olika avdelningar och varken golv eller väggar var raka i förhållande till varandra. Han lyckades väldigt bra och var riktigt stolt efter det arbetet. Nu frågade jag om han hade ett lättare uppdrag den här gången. Det finns inga lätta uppdrag i det här huset, sa han och skrattade. Han hängde med upp till mig och tittade på badrummet med inredning. Det är fortfarande det värsta han har varit med om att göra sa han och lite senare kom även hans chef förbi och tittade in för att se det hemska mardrömsprojektet. Båda såg i alla fall väldigt nöjda ut och beundrade det fina arbetet så jag tror att eftersmaken är så bra att det var värt all möda.

Nu är det snart dags för nästa promenad och jag tror att min återfunna vän ska få följa med även denna gång. Kanske blir det en lite längre runda åt något annat håll.

Blåsippor är som människor

Jag gick med kameran över axeln och hundarna i koppel framför mig och jag tittade på alla blåsippor som finns överallt i skogen nu. Just blåsippor finns i väldigt många olika färger och medan jag gick där och tittade och ibland stannade till och fotade, kom tanken om likheten mellan oss människor och blåsippor till mig. Beroende på gener och kanske  miljö förekommer både de och vi i alla möjliga färger och alla är lika fina och med lika stort värde.

Jag har försökt hitta svar på varför blåsippor kan ha så olika färger men det verkar som om det bara är så och att ingen särskild förklaring finns. Om någon vet  hur det förhåller sig så tar jag tacksamt emot informationen. Det beror i alla fall inte på markens ph-värde eller något annat där de växer. Inom ett litet område kan många olika färger synas tätt tillsammans. Jag vet att t ex björkar som flyttas söderifrån och planteras i norr blir gröna tidigare än de exemplar som är odlade där uppe. Jag har hört att det beror på björkarnas gener  och kanske är färgen genetiskt betingad hos blåsippor. En trolig förklaring borde vara insekters påverkan när de flyger från blomma till blomma. Min äldsta dotter berättade att hon lärde sig i grundskolan att det till viss del beror på myrpiss  och hon kom ihåg att de t o m hade gjort experiment med myrpiss. Tyvärr kom vi ganska snart in på andra ämnen så jag kom mig inte för att fråga hur de fick tag  myrpisset.

Det kanske inte är så viktigt att veta varför blåsippor förekommer i så många olika färgvarianter. Vi kan nöja oss med att njuta av det färgsprakande skådespelet och tänka att liksom när det gäller oss människor, är det blandningen av alla färger som gör upplevelsen så fantastisk.

Det händer mycket i naturen just nu. Här är några exempel på vad som är på gång.

DSC_0031DSC_0030DSC_0020

Jag har aldrig tidigare lagt märke till de små röda honblommorna hos hassel. Hanblommorna, som syns ovan, är de man vanligtvis tänker på. Efter att ha sett dessa blommor på bild hos två bloggvänner väcktes min nyfikenhet och jag tittade lite extra noga när jag gick förbi en hassel. Där blommade de för fullt men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om dem. Just den här får mig att associera till en blodfylld fästing och de är ju inte så vackra. Men lite festliga är de i alla fall, de små spretande blommorna. Jag tror ändå att jag gillar hängena, hanblommorna, bättre.

DSC_0021

DSC_0013

Vår skog lockar kreativa personer till sig. Här är ännu en skapelse som någon har byggt och jag kan inte klura ut vad den har för funktion eller mening. Vad gör mossan (eller är det en lav?) där, balanserandes på pinnarna en bit upp? Det kanske bara är ett konstverk och då har det konstverket ju fyllt sin funktion i och med att jag har tittat på det och funderat över det.

DSC_0010

Visst är det härligt att det finns så mycket att titta på och fundera över i naturen. Nyfikenhet och förundran fyller mig där jag vandrar omkring. Jag behöver inte alltid få svar på allt. En del av det roliga är just att bara fundera och kanske låta fantasin skena iväg lite.