Systrar och vovvar på promenad

20180421_131051

Efter min och hundarnas 50-minuters promenad i morse kändes det så bra så att när min syster skulle ge sig ut på lunchpromenaden sa jag att jag ville följa med. Det är första gången vi går en ordentlig promenad tillsammans sedan vi köpte vårt gemensamma hus för snart tre år sedan (29:e april 2015). Det blev ett riktigt test av min ork. I rask takt gav vi oss iväg med stora kliv, en typisk gångstil för alla oss tre systrar. Samtidigt som vi gick så pratade vi och den kombinationen är något jag inte har orkat göra på över tre år. Det är bara några veckor sedan jag började känna att min kondis höll på att förbättras och den här promenaden var ganska precis en timme lång. Inte så märkvärdigt för en frisk person men jag har inte varit frisk på väldigt länge och det kändes fantastiskt.

Jag tog inte med mig kameran eftersom målet var att gå raskt och testa min förmåga. Men min syster tyckte att det här var vi tvungna att föreviga. Hon plockade fram mobilen och lyckades få med oss alla fyra på bilden. Jag vet inte om ni kan förstå hur fantastiskt det här kändes. Äntligen kan jag, med hjälp av min tens, leva ett normalt liv igen.

Det finns ett litet orosmoln fortfarande. I går var det en riktigt tung dag men jag kopplade det till att jag hade minskat min användning av citodon dagen innan. Jag måste ju sluta med den medicinen eftersom jag inte har behov av smärtstillande längre, vilket i sig är positivt. Men kodein är inte så lätt att bara ta bort. Jag gissade att det gav abstinensbesvär som förstärkte de rester som finns kvar av depressionen. Därför experimenterade jag med att ta den vanliga dosen igen och idag mådde jag mycket bättre.

Nu är jag lite i valet och kvalet och vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag tror att mina vårdkontakter gärna vill att jag ska trappa ner den kvarvarande dosen och det vill jag också men jag orkar inte må så dåligt igen. Det är så härligt att vara glad. Jag ska nog försöka att ta bort en halv tablett i kväll och se hur det blir i morgon. Blir det likadant igen får jag fundera lite och rådfråga min kontaktsköterska när jag träffar henne på måndag. Det är förmodligen lika bra att ta tjuren vid hornen så snart som möjligt så att det är gjort sedan. Inte ett kul dilemma direkt men jag klarar det också. Jag vet ju vad jag kan se fram emot efteråt.

DSC_0554

 

Bokmärk permalänken.

En kommentar

    • Jag kommer också ihåg det men jag kommer också ihåg att apotekspersonal tittade konstigt på min man när han sa fel och bad om magnecyl med kodein när han egentligen menade koffein 😉 De lämnade inte bara ut det utan frågade lite om varför han ville ha det. Det var ju tur, eftersom han inte alls ville ha det egentligen.

      Gilla

      Svara

    • Ja, skogen här är väldigt fin och nu har jag kunnat gå mycket längre än förut och har fått upptäcka hur fint det är på fler platser 😀 Jag såg tussilago (hästhovsört) för första gången idag men marken svämmar över av blåsippor i olika nyanser. Underbart 😀 Jag vet inte var du bor men i Sverige är det också snö på många platser fortfarande. Men nu går det undan och våren kommer snabbt.

      Gilla

      Svara

  3. Härligt! Är såå glad för din skull! Fin bild på er där tillsammans! Hoppas det löser sig med dina abstinensbesvär av Citodonet …
    Kram

    Gilla

    Svara

  4. Förmodligen kan jag inte riktigt förstå hur härligt det kändes men på ett sätt kan jag det ändå. Vilken fin bild på dig och din syster samt era fyrbenta vänner. Klart att ögonblicket skulle förevigas!

    Att sätta ut en medicin är tyvärr inte det lättaste och det är viktigt att göra det långsamt.Tyvärr brukar många få abstinensbesvär som påverkar just humöret. Samtidigt så vore det väldig skönt att bli av med medicinen eftersom du inte behöver den lägre. Blir det jobbigt kan det nog vara klokt att prata med kontaktsköterskan om det. Som du själv är medveten om kan det bli jobbigt men målet, det hägrar där några veckor bort.

    Kram och ha en härlig lördagskväll!

    Gilla

    Svara

    • Jag har längtat så länge efter att gå långa promenader och nu är jag där, det är underbart 😀 Kanske inte som att plötsligt kunna resa sig ur en rullstol efter lång tids sjukdom men ändå en stor frihetskänsla. Jag njöt verkligen, både av att orka och av att gå tillsammans och prata 😀
      Du har så rätt i att målet är värt besväret. Det är bara så tråkigt om jag ska trilla dit igen nu när jag nästan är mig själv igen. Men. som jag skrev, så klarar jag det och det ska väl inte ta så väldigt lång tid.
      Kram och detsamma till dig.

      Gilla

      Svara

  5. Glad för din skull att du känner dig så stark och orkar så mycket. Har ni inte diskuterat om du ska prova antidepressiva om du känner dig nedstämd av att ta bort citodonen?
    Kram

    Gilla

    Svara

    • Tack, under promenaderna är det bara lyckokänslor 😀
      Jag vill inte ha antidepressiv medicin om det inte visar sig att det hänger kvar länge. Då vet jag ju inte när det är över och sedan måste jag trappa ner på den också och vem vet vilka biverkningar det ger? Men om det tar lång tid kanske jag tänker om. Vem vet? Det kanske är över efter bara en vecka 🙂
      Kram

      Gilla

      Svara

  6. Jag tror du är klok nog att – tillsammans med dina vårdkontakter – lista ut hur det passar sig bäst att sätta ut medicinen. En successiv och ganska långsam minskning låter väl vettigt men det kan jag ju å andra sidan ha helt fel i 🙂 Som du vet är jag ju inte direkt skolad i den världen 🙂
    Men oavsett det så är det så härligt att höra dig så pigg och glad igen! Det får mig att tro att du kommer att lösa detta på ett alldeles perfekt (för dig) sätt 🙂

    Gilla

    Svara

    • Ja, det är jag och det har jag gjort 😀 Tror jag 😉 Var glad att du hittills har sluppit de bekymren. Men du har annat att handskas med i stället. Alla har vi våra egna bekymmer.
      Jag tycker att det är minst lika härligt och jag har haft en alldeles underbar morgonpromenad. Det riktigt sprutar glädje om mig nu 😀

      Gillad av 1 person

      Svara

Lämna ett svar till Anne Avbryt svar