I morse vaknade jag och tänkte att ”jaha, nu är det kört igen”. Jag kände tyngden och hopplösheten och jag gav efter en liten stund. Sedan kom Kasper in till mig och viftade lite lätt på svansen och jag kände att mungiporna drogs uppåt. I h-e heller tänkte jag (ja, jag svär inom mig ibland och kanske någon enstaka gång så det hörs), här ska inte maktkampen ges upp så lätt. Bara att jag tänkte så var ett bra tecken. Så kan man inte påverka tankemässigt om det är värre än det var. Nu lyckades jag plocka fram glädjen i stället. Hopplösheten lurade fortfarande i bakgrunden men jag gav mig sjutton på att inte ge efter. Jag tittade ut, såg solskenet och fick en tanke om att nu var det dags för ett nytt steg.
Jag bestämde mig för att ge mig ut i okända marker på morgonpromenaden. Jag har så sakteliga försökt höja min kondition efter operationen och särskilt efter depressionen och promenadtakten är mycket snabbare nu än den har varit på flera år. För att min rygg ska klara ett längre äventyr behöver den få hjälp. Jag letade upp en av mina bästa vänner, som har legat undanstoppad i drygt tre år. Min tens-apparat. En fantastisk manick som har gett mig livskvalitet och massor av glädje.
När det var dags att gå satte jag fästplattorna på varsin sida om problemområdet i bröstryggen, valde program och styrka och satte igång funktionen. Åh, så härligt skönt det kändes. Varför har jag låtit denna vän ligga i en låda så länge? Även om promenaderna har varit korta så borde jag ha haft vett att utnyttja all den lindring och energi som de sköna elektriska massageliknande impulserna ger. All värk försvinner från det området direkt och det är som trolleri. En värk som annars efter en stund blir så stark att det flimrar för ögonen och hela världen blir suddig medan kroppen vill krypa ihop. Det enda som hjälper då är att sitta och luta rygg och nacke mot något. Men när jag en gång upptäckte hur mycket en tens-apparat hjälper gav det en otrolig frihetskänsla och jag kunde hänga med på massor av äventyr. Tyvärr kan jag inte använda den hela dagarna så arbetsförmågan blir inte tillräckligt förhöjd.
Men jag kan gå långa sträckor och det har jag längtat otroligt mycket efter. Det var spännande att ge sig iväg i morse och jag var inställd på att inte bli besviken om inte flåset skulle räcka till ännu. Vi började med de vanliga stigarna men kom efter en stund fram till ett nästan helt okänt område. Vi var där och nosade lite i utkanten för några år sedan då jag kände lite extra energi en dag. Jag fick äta upp det efteråt så sedan dess har vi gått våra vanliga korta rundor. Nu kände jag att både rygg och kondition klarade lite större ansträngningar och jag njöt. Sol, vår, blommor, fågelkvitter och jag och hundarna på en relativt lång promenad. UNDERBART!
Först så gick det upp…
En ny vy.
…och sedan gick det ner på en annan stig.
Jag hittade min första östgötska vitsippa för i år. Jag såg hav av vitsippor i Göteborg för några dagar sedan men de är nog lite senare här.
Vi kom ut på ett upplyst motionsspår.
Kasper ville ner och dricka i en liten damm, eller kanske är det mer en pöl, men matte sa nej. Hans lilla känsliga mage får dricka rent vatten hemma. Det är fantastiskt att min gamla vovve, femton år och fem månader i dag, hänger med minst lika bra som jag på lite längre äventyr. Nalle är också otroligt pigg för att snart vara tolv år. Men han tror att han är en unghund fortfarande och far runt i tokhysteri ibland när det t ex kastas boll.
En vissen vildmorot, en växt som jag upptäckte och blev fascinerad av förra sommaren. Otroligt vacker när den är på väg att slå ut.
Nu knoppas det lite överallt. Jag vet inte vad det här är men nog ger det lite framtidshopp att se allt som är på väg att spricka upp.
Vår promenad blev så lång att jag tog mina mediciner en halvtimme för sent. Det är väldigt noga att jag håller tiderna har jag fått höra men en halvtimme en gång gör mig inte orolig. Här hemma höll golvläggaren precis på att packa in min systers nya golv och jag hejade glatt på honom. Jag var inte alls särskilt påverkad eller trött efter vår promenad så efter medicinintaget gick jag ner och bytte några ord med honom.
Det är samma golvläggare som fixade mitt badrum, både golv och våtrumstapet. Han sa då att det var det värsta badrum han någonsin hade gjort i ordning. Olika avdelningar och varken golv eller väggar var raka i förhållande till varandra. Han lyckades väldigt bra och var riktigt stolt efter det arbetet. Nu frågade jag om han hade ett lättare uppdrag den här gången. Det finns inga lätta uppdrag i det här huset, sa han och skrattade. Han hängde med upp till mig och tittade på badrummet med inredning. Det är fortfarande det värsta han har varit med om att göra sa han och lite senare kom även hans chef förbi och tittade in för att se det hemska mardrömsprojektet. Båda såg i alla fall väldigt nöjda ut och beundrade det fina arbetet så jag tror att eftersmaken är så bra att det var värt all möda.
Nu är det snart dags för nästa promenad och jag tror att min återfunna vän ska få följa med även denna gång. Kanske blir det en lite längre runda åt något annat håll.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Bara det att du kunde tvinga dig själ till positiva tankar i morse visar verkligen att det går på rätt håll. Hade det varit riktigt illa förmår man sig inte till sådana. Vilken härlig och lång promenad ni kom ut på. Just nu händer det mycket i naturen och det är roligt att föreviga framstegen! Jag tror inte att det gjorde något att medicinen blev en halvtimme sen i dag 😀
Kram och god torsdag!
GillaGilla
Ja, jag är lite rädd att det någon dag inte ska fungera att göra så men jag vill inte tro att det ska vända tillbaka.
Den promenaden ska jag se som början på något nytt. Nu behöver jag inte sitta här och längta längre för nu är det värsta över 😀 Jag måste få upp konditionen till sensommaren då jag planerar en Jämtlandsresa och en vandring upp på Västfjällets topp i Höglekardalen 😀 Det är bra att ha mål att jobba mot.
Nej, jag tror inte heller att det spelar någon större roll att medicinen fick vänta lite. Men jag har fått väldigt strikta förhållningsorder om att vara noga med tiderna så det får inte bli för mycket slarv 😉
Kram
GillaGilla
Så härligt att du tog dig över den lilla tröskeln i morse – och att du klarade att se framåt och mobilisera dig för en lite längre promenad! Det gläder mig mycket att du gjorde det och känner att du klarade det! Heja dig!
Jag hade en tens- apparat när min onda axel var som sämst, men tyvärr gav den inte önskat resultat … lyckligtvis blev det bättre efter operation i alla fall 🙂
Ha en bra fortsättning på dagen 🙂
Kram
GillaGilla
Ja, de små trösklarna kan jag komma över med lite vilja och så länge de fortsätter att vara små är det inga stora problem. Det kanske t o m var den lilla dippen som gav mig impulsen att testa min förmåga nu. Och det gick över förväntan 😀 Det blev en till lite längre promenad senare.
Jag vet andra som har testat tens utan bra resultat så tyvärr hjälper det inte mot all smärta. Tur att du i alla fall fick hjälp så att du kan klara av vardagen, förhoppningsvis ganska bra också.
Jag önskar dig detsamma 🙂
Kram
GillaGillad av 1 person
Härligt att du både fått energin tillbaka och att du återfunnit din gamla vän 🙂 Dipparna blir nog färre med tiden särskilt om du, som nu, känner att du orkar mer (rent fysiskt menar jag då)!
GillaGilla
Det har varit en härlig dag på flera sätt 😀 Jag tror att du har rätt i att dipparna blir färre med tiden. Men än så länge är det en liten ständigt pågående kamp där det positiva mestadels tar överhanden. Jag är ganska nöjd med det just nu 😊
GillaGillad av 1 person
Tålamod kanske är av nöden tvunget 🙂 Jag tänker att dina lite längre promenader kanske kan påverka i rätt riktning – de sätter ju i allmänhet igång lite ”må bra hormoner” i alla fall hos mig 😉
GillaGilla
Ja, men så är det absolut. Under promenaderna idag var det enbart glädje 😀
GillaGillad av 1 person
Härliga tider!
GillaGillad av 1 person
Oh, tack för det tipset!! Jag med min onda nacka, tens app. skulle jag förstås prova. Läste ditt inlägg och ilade sedan till google för att kolla närmare. Och den lär fungera på nacksmärtor. Min yrsel är lite bättre, det är inte lika svajigt, men jag har jättejobbigt med nacken även om jag stretchar varje dag framför en youtube-video. På nätterna domnar handleder, händer och fingrar, och det konstiga är att det varierar vad som domnar. Så det inte blir så enahanda. Men, det är mest alltid på ena sidan. Sover som en kratta förstås, ovanligt, för annars har jag god sömn. Kanske skulle man behöva gå till en sjukgymnast först för en genomgång så man inte gör fel. Försökte leta efter sjukgymnast på min vc men hittade ingen! Jag blir galen! Nå, jag får rota närmare i allt när flytten är över.
Men tack så innerligt för tipset, jag kan inte äta artrosmedicin för de funkar inte ihop med alla andra medikamenter som är livsviktiga för mig.
Nu undrar jag, hundarna, vem är vem? Vore skoj att veta när jag följer er på promenaderna.
Nu ska jag läsa vidare, du har varit så flitig här på bloggen
GillaGilla
Du kan säkert få låna en tens på din Vc. Jag fick i alla fall det och det var en sjukgymnast som fixade det. Om det funkar så är det skönast att ha en egen för det tog en väldigt tid att få en ny när det blev lite krångel. Jag hoppas att det hjälper dig också för det är en otrolig lättnad när värken lindras, eller som i mitt fall – försvinner. Från att aldrig orka gå mer än absolut högst en halvtimme till att inte bli hindrad alls av just det problemet. Men jag tycker att du även borde träffa en läkare. Jag tänker just på dina domningar. Jag får väldigt ofta frågor om just det och jag tror att det är ett symptom som ska tas på allvar. Jag förstår så väl att du är vårdtrött, jag känner precis likadant, men det kanske är dags i alla fall att boka ett besök. Nu ska jag inte tjata mer på dig 😉
Kasper är svart och Nalle är vit. Fina kontraster bredvid varandra 😀
GillaGillad av 1 person
Ja dom är jättefina hundar! Om inte det blir bättre efter flytten blir det nog till att ta tjuren vid hornen….
GillaGillad av 1 person