Det är många tankar som snurrar i huvudet nu och de tankarna är inte riktigt överensstämmande med hur jag brukar tänka. Jag vill inte berätta om dem här men det jag vill berätta är att jag beundrar alla som mår dåligt psykiskt och ändå orkar med livet. När ni träffar någon som är deprimerad så tänk på att behandla den personen med respekt för om ni inte har egen erfarenhet så kan ni inte föreställa er hur förlamande det är. Ni vet att jag har sörjt och vet vad det innebär. Det tog ca två år att komma ur sorgeperioden efter min man men hur tungt det än var så är det en helt annan sak att vara deprimerad.
Jag vet inte ens om jag kan diagnostiseras som deprimerad eller om det stämmer bättre att kalla det nedstämdhet men för mig, som inte alls känner igen mig själv i det här, är det ändå väldigt jobbigt. Jag har mina lite bättre stunder och sedan sköljer hopplösheten över mig igen. Då känns varenda liten handling, typ att fixa kaffe, som ett svårt problem att lösa.
Tänk då hur det är för alla som är mycket djupare ner i mörkret och som inte har samma tur som jag att veta att det blir bättre. Jag tänker främst på alla ungdomar vars skolgång förstörs eller de som aldrig hinner komma ut i arbetslivet och därför aldrig får en chans till en ekonomisk trygghet (för den tryggheten finns inte för de som inte har något att sjukskriva sig från). Många av dessa ungdomar kämpar sig ändå igenom skoltiden, kanske med hjälp av olika slags uppiggande piller, eftersom de vet att deras framtid hänger på det. Att de orkar!!! Det är otroligt sorgligt om de tar till droger för att klara av det men pressen är så stor så jag förstår om det är lätt att gå den vägen i ren desperation. Många kämpar ändå på utan dessa destruktiva hjälpmedel och jag har den största beundran för deras viljestyrka.
Jag ber er, säg aldrig till en deprimerad person att den ska rycka upp sig eller skärpa sig. Peppa, uppmuntra och ge stöd men säg inget som framkallar känslan av att inte vara trodd. Självkänslan behöver inte någon ytterligare knuff nerför stupet.
Det här gäller inte mig för jag är inte riktigt där. Jag är bara i utkanten och nosar men jag skulle väldigt lätt kunna hamna i närheten av det om jag inte visste hur det förhåller sig i mitt fall. Jag vill bara slippa ur det här och känna mig glad igen men jag är ändå lite glad för erfarenheten. Det är nyttigt att känna på hur det är och kanske borde alla få uppleva det en kort period i livet. Förståelsen skulle öka och därmed toleransen. Många fördomar skulle försvinna.
Hos mig, som hos de flesta andra, fortsätter vintern sitt segertåg och våren syns inte till någonstans. Ni förstår säkert varför jag inte skriver särskilt ofta eftersom jag inte vill vara den som tynger ner er med mörker. Men det finns positiva framgångar att rapportera om och jag avslutar med en sådan. Det myckna snöandet gör att jag måste pulsa i snön för att ta mig fram på mina skogspromenader och jag märker att jag faktiskt orkar det nu. Det är en stor positiv förändring 😀
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Ursäkta en mycket okunnig, men jag tror ändå att om man skaffat sig en insikt om att man har en känsla av depression/nedstämdhet så har man tagit ett stort steg och ett ännu större steg har man tagit om man vågar torgföra det, skriva och tala om det. (Men det var en kommentar från en mycket okunnig person i ämnet)
GillaGilla
Jag har mycket erfarenhet i andra hand av depressioner men kunde ändå inte riktigt föreställa mig hur det känns ”på riktigt” innan jag råkade ut för det första gången. Ändå förstod jag direkt då att det var just en depression men den gången förstod jag inte varför och mådde ännu sämre med många mörka funderingar. För mig är det inte något som behöver gömmas undan utan snarare ett ämne som vi måste våga prata om. Därför var det inte svårt att berätta hur jag mår nu. Däremot vill jag inte gå in i detaljer. Även om jag tycker att det är en nyttig erfarenhet så är jag glad för att ingen av er har upplevt det. Men det kanske är bra att vara medveten om det och uppmärksam på tecken om det någon gång dyker upp.
GillaGillad av 1 person
Tyvärr är det nog många som går omkring utan att inse, jag har några kollegor på arbetet som drabbats av det som benämns som utmattning, de som kommer snabbast tillbaka är de som faktiskt vågar prata om det, för då vågar alla andra prata med dom om det och visa dom den hänsyn dom kanske behöver. Men allt är ju en fråga om personlighet.
GillaGilla
De personer jag känner som har berättat om sina depressioner har blivit förvånade över det positiva bemötande de har fått när de har vågat öppna sig och prata om det. Det finns mycket rädsla för vad folk ska säga och tycka och självkänslan är ofta redan väldigt låg. Men jag tror precis som du, att det är lättare att komma tillbaka om man kan prata om hur man mår.
GillaGillad av 1 person
Att bjuda på sig själv är en dörröppnare, då gör folk i de flesta fall detsamma, sedan finns det undantag, men dom är få
GillaGillad av 1 person
Vilket klokt inlägg.Det är så lätt att säga till någon att rycka upp sig eller ta sig i kragen men det handlar inte om det.Jag tror det är viktigt att göra depressioner ”talbara” för otroligt många drabbas av dem i större eller mindre grad. Den som har varit där eller i närheten vet vad det handlar om och hur oerhört tungt det kan vara. Bara att klä på sig på morgonen kan vara som att bestiga ett berg berättade en nära vän. Det säger en hel del…
Kram och ha det gott!
GillaGilla
Tack! Det börjar bli ett mer öppet samtalsklimat gällande psykisk ohälsa nu och det är jättebra för förståelsen behöver öka. Väldigt många drabbas, antingen själva eller som närstående, så det är viktigt att vi berör det, berättar och förklarar. Har ingen förklarat så kan man inte förstå och då är det lätt att säga ”fel” saker. Jag skrev att man ska uppmuntra men för mycket uppmuntran kan också bli fel. Allt är en avvägning och det är inte lätt för någon.
Kram och tack!
GillaGilla
Usch det låter inte så trevligt. Jag hoppas du snart får möjlighet att dra ned på medicinen (och att det är den det kommer sig av). Psykisk ohälsa tål att diskuteras i öppenhet, det behövs tänker jag. Att känna att en inte är ensam i sin situation är nog en sådan sak som kan underlätta en liten aning!
Ta hand om dig!
GillaGilla
Det är som det är och bara att stå ut. Jag har minskat dosen från 10 mg/dag till 7,5 mg/dag och nästa vecka ska jag få minska ytterligare 2,5 mg om proverna fortfarande är bra. Med den takten tar det drygt sex veckor innan jag slutar med kortison och sedan förmodligen någon vecka till innan det här är över. Läkaren sa att jag ska bli glad i april men jag är mer inställd på maj. Det är bara att hoppas på att det inte blir någon mer liten avstötning så att jag behöver börja om igen. Jag har ju en dotter som har haft många djupa depressioner och som dessutom har läst två år på psykologprogrammet så du kanske förstår att vi pratar och analyserar mycket (tills jag säger att jag inte orkar med henne längre 😉 ).
Tack, detsamma till dig!
GillaGillad av 1 person
Ja det är väl så, tur att du vet vad det troligen beror på och att det finns en ände på det hela.
Ha ha… ja jag kan tro att ni har en del att diskutera när ni är igång. Det blir lätt så när en delar samma erfarenheter.
GillaGillad av 1 person
Hej, du har stor insikt och en bra förmåga att sätta på pränt vad det handlar om, nyanser finns av olika typer av depression, utmattning, nedstämdhet, med en stor gemensam nämnare, att man mår skit.
Jag har två utmattningssyndrom i bagaget och har aldrig riktigt kravlat mig tillbaka till utgångsläget. Det har jag accepterat. Jag har också erfarenhet av panikångest och depression och äter fortfarande antidepp-medicin för jag verkar ha en brist på serotonin. Många vill inte medicinera för att de menar att då blir allt som ”mellanmjölk” och att de föredrar toppar och dalar för då känner man att man lever. Det stämmer nog, men trots medicinen känner jag absolut både glädje ilska och sorg. Så inte är jag bedövad på något sätt, men jag ser inte allt i svart som jag gör utan medicinen. Jag har på alldeles för nära håll sett vad som händer när en ung människa inte passar in och inte får den hjälp hen behöver. Och jag vet fortfarande inte om det finns riktigt hopp om en lyckligare framtid för hen. Jag önskar av hela mitt hjärta att du börjar ta små pyttesteg mot en positivare tillvaro. Du har inte fått någon samtalsterapi i samband med organbytet? Det måste ju finnas flera än du som behöver hjälp?
Kram från pörtet
GillaGilla
Jag har fått ganska mycket insikt tack vare att min äldsta dotter har låtit mig vara väldigt delaktig i alla hennes upplevelser (bulimi, bipolär sjukdom med mest depressioner). Vi har båda ett stort intresse för psykologi, hon har läst två år på psykologprogrammet, och vi har pratat om och analyserat alla små detaljer i hennes sjukdomshistoria och även mina upplevelser. Hon är också glad för att jag har fått en förståelse genom att själv uppleva det i viss grad.
Det är nog tyvärr vanligt att man alltid måste vara lite försiktig efter utmattningssyndrom. Jag har nära bekanta som har samma erfarenhet och de känner snabbt igen tecknen när det börjar bli allvar igen. Men det är inte konstigt om man tänker på vilket allvarligt tillstånd det är när kropp och hjärna stänger av på det sättet. Det är nog bra att du har fått en acceptans för hur det är. Det är lättare att gå vidare när man har förutsättningarna klara för sig.
Jag förstår att många är skeptiska till olika mediciner. Det är nog likadant för många oavsett besvär. Jag ville inte heller äta mediciner som påverkade mig i början men tyckte det var skönt när jag upptäckte att de faktiskt hjälper. Nu har jag inget val och funderar inte ens på det (förutom kortisonet som jag snart ska vara utan). Jag har sett min dotter gå från djupt deprimerad till att bli av med sina depressioner tack vare medicin så jag är för tillfället väldigt tacksam för detta.
Tyvärr är många ungdomar i den situation du beskriver och jag tänker mycket på hur vi kan vara nöjda med vårt samhälle som inte kan ge mer hjälp eller förebygga på ett bättre sätt. Det räcker liksom inte bara med god vilja från anhöriga. Ännu värre är det kanske när inte ens stödet från anhöriga finns. Det förekommer också.
Jag är inte orolig för min skull. Jag har blivit erbjuden kuratorsamtal men har inget behov. Jag vet vad som är fel och har inga grubblerier om organbytet (förutom vem donatorn är och om hur märkligt det är att det fungerar).
Kram
GillaGillad av 1 person
Jag hoppas verkligen du snart får må bättre. Du längtade så efter din operation och den gick bra och du hade så många roliga saker du planerade att göra så det känns så ledsamt att du ska må så här nu. Jag har egen erfarenhet av depressioner så jag vet lite hur tungt det kan vara. Jag har tack och lov sluppit tillrop som ”ryck upp dig”. Det viktigaste är att man hör av sig och bara finns där. Du ska inte känna press att bara skriva när du är positiv och glad. Ibland kan det hjälpa att skriva av sig och bloggvänner brukar orka lyssna.
Stor kram
GillaGilla
Tack, det dröjer nog någon månad till men det kan jag stå ut med. Lagom till sommaren kommer nog lusten och glädjen tillbaka 🙂
Ja, då vet du också hur konstigt det här är och vad det gör med både hjärna och kropp. Om jag skulle kunna välja mellan värk och depression skulle jag absolut välja värken. Då kan jag i alla fall vara glad och se möjligheter 🙂
Jag vet att ni finns där och det känns fint att veta det. Det är nog mest så att jag själv varken har lust eller ork att vara aktiv nu. Jag passar på de stunder då det känns lite lättare, bara för att inte helt tappa kontakten.
Kram
GillaGilla
Det känns så bra att du skriver … har tänkt mycket på dig! Hoppas kommande prover är OK, så du kan minska på kortisonet ytterligare. Du behöver inte känna att du måste att skriva inlägg, men vi finns här för dig när du känner att du orkar!
Jag har aldrig drabbats av depression själv … bara lite nedstämdhet i olika faser, men det går väl inte att jämföra. Däremot har jag både släktingar och nära arbetskamrater som levt med sjukdomen … två av mina kusiner gick tyvärr så långt att de inte orkade leva vidare.
Skönt att du känner orken återvända … nu väntar vi bara på att våren orkar återvända också!
Sköt om dig!
Kram
GillaGilla
Tack snälla Anki! Jag håller mig lite i bakgrunden ett tag men kommer snart tillbaka och är som vanligt. Alla prover fortsätter att vara bra men tydligen måste kortisonet minskas lite försiktigt. Det får ta den tid det tar och jag tror att jag får den härliga sommar som jag har längtat efter 🙂 Jag vet att ni finns där och att ni är bra på att ”lyssna”. Mitt problem är dels att jag inte har något egentligt problem att skriva om och dels att det är lust och ork som tryter. Inget som behöver ventileras med andra ord och det är ju ganska positivt 🙂
Även om du inte själv har känt så här (eller det kanske du har i viss mån när du var nedstämd) så har du säkert insikt i hur det är genom dina tragiska erfarenheter. Sådant kan efterlämna djupa spår, t ex ånger, skuldkänslor eller kanske ilska hos de som sörjer. Jag hoppas att du inte tyngs av sådana känslor.
Det är härligt att känna hur den fysiska orken steg för steg kommer tillbaka. Visst blir jag trött men jag orkar pulsa fram i snön och behöver inte stanna för att andas. Det är nog väldigt bra träning att promenera i skogen under de här förhållandena 🙂 Våren väntar runt hörnet nu, det är jag övertygad om.
Kram
GillaGillad av 1 person
Klart att du ska skriva om hur du mår för bloggen är väl lite till för att man ska få ösa ur sig det man känner och att du får lite uppmuntran av oss andra som lite till mans är lite nere för den långa och hemska vinter vi genomgått. Det har varit soligt och fint i två dagar här och till och med droppat lite från taket. En aning av vårvinter men idag snöar det för fullt igen och det går nästan inte att ta sig fram i snön som är mer än en meter och i drivorna ser man inte ens över till solen Skickar dig varma tankar för när du får minska med medicinen och solen kommer fram igen så blir det ju bättre ‘Det vet ju både jag och du
GillaGilla
Tack för uppmuntrande ord och ja, jag vet att sol och roligare dagar kommer. Men nu orkar jag inte plocka fram glädjen eller lusten till något och jag har för tillfället gett upp min ambition att i alla fall läsa mina bloggvänners bloggar. Det beror inte på att jag inte bryr mig längre men det tar för mycket energi. Den lilla energi jag har behövs till det som är nödvändigt. Men jag är snart tillbaka 🙂
Kramar
GillaGilla
Saknar dig och dina kloka ord och tankar. Jag är själv väldigt spretig , har svårt att fokusera, vill mycket men det funkar inte så bra alla dagar. Att vara lite seriös är svårt, och ofta blir det enkla vägen och mera lättsamt. Jag är nog en typisk skorpion, livet och döden är ständigt närvarande, den yttre tonen är dur men den inre moll. Hoppas du har det skapligt, önskar dig snabb bättring för ingen vill må blä /kram
GillaGilla
Tack, så snällt skrivet! Jag försöker inte sprida klokhet men om det någon gång råkar bli så så är det ju roligt 😉 Oftast blir det vardagsberättelser i ord och bild och det är sådant jag gillar med att läsa andras bloggar. Att följa andras vardag är spännande och det är roligt att bli insläppt. Tyvärr orkar jag inte just nu. Mörkret blev ännu tätare men jag väntar tålmodigt på bättre dagar. Till dess måste jag spara den lilla energi jag har till det som är absolut nödvändigt, t ex sjukhusbesök och att bry mig om hundarna. Jag längtar efter att orka med det som jag tycker är så roligt, bloggande och att läsa bloggar. Det tar nog kanske någon månad innan jag är helt tillbaka men det är ändå ganska kort tid om man jämför med alla stackars människor som lever länge med att må så här. Nästa gång jag bloggar vill jag skriva om att jag är glad igen 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Hej vännen! Vill bara skicka dig en hälsning och hoppas det går framåt med ditt mående. Saknar dig!
Kram
GillaGilla
Tack fina vän! Din hälsning värmer mycket och jag blir lite rörd. Jag längtar efter att orka igen och jag vet ju att det inte dröjer alltför länge. Nu är jag nere på halva dosen men om det är som förra gången så märker jag ingen förbättring förrän jag är helt kortisonfri. Sedan har jag mycket att läsa ikapp och det ser jag fram emot 🙂 Under min väntan på bättre tider försöker jag glädjas åt alla framgångar med mitt fysiska mående. Där fortsätter framgångarna men det är lite synd att det hamnar lite i skuggan nu.
Tack igen för att du visar att du bryr dig 🙂
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Så skönt att höra att det går framåt och skönt att det fysiska måendet är bra. Ta hand om dig ❤
Kram
GillaGilla
Tack, det fysiska går framåt men annars står det stilla. Jag längtar efter att orka glädja mig åt alla vårtecken som snart kommer 🙂 I morse konstaterade jag att det hördes massor av fågelkvitter men kände att jag inte brydde mig ett dugg. Det är en väldig skillnad mot hur jag egentligen är.
Kram
GillaGilla
Hoppas allt är okej (efter omständigheterna) och att du snart börjar känna av att du minskat kortisondosen!
GillaGilla
Tack snälla Anne 🙂 Det tar den tid det tar men jag ser fram emot slutet av april. Då ska jag förhoppningsvis vara mig själv igen 🙂 Mina grubblerier handlar mest om alla stackare som mår så här långvarigt och har riktiga orsaker, inte bara medicinpåverkan. Nu har jag halverat doseringen och hoppas på nästa minskning om några dagar.
GillaGillad av 1 person
Skönt att höra av dig! Och som vanligt tänker du mer på andra än på dig själv 🙂 Håller tummarna för fortsatt medicinminskning!
GillaGillad av 1 person
Saknar också dig! Hoppas att minskningen av kortisonet snart ska ge effekt.
Kram och ha det så bra som det bara går.
GillaGilla
Tack snälla Znogge 🙂 Jag är så glad för mina bloggvänner och jag saknar att orka delta i den här världen igen. Förhoppningsvis får jag minska dosen igen nästa vecka och sedan är det bara ca två veckor kvar tills jag får sluta helt (om alla värden fortfarande är bra då). Någon vecka efter det ska jag nog vara tillbaka igen och det ska bli kul. Jag har mycket att läsa ikapp då 🙂 Jag försöker tänka att det här är en nyttig erfarenhet som är bra att ha men visst är det tungt och jag tycker så synd om alla som mår så här långvarigt.
Kram tillbaka.
GillaGillad av 1 person
Hela samhället behöver ändra sitt tänk! Alla stänger inne sig och umgås mycket mindre än förr.
Barnen matas med lycka var dag! Är du smal så kan du vinna världen!
Stress och åter stress och alla ska hinna med allt för att se så där framgångsrik ut som alla skrytare i facebook är.
Se människan!
Prata med människan!
Var lyhörd!
Bry dig om den eller dem du älskar!
Våga bryta karusellen och var i natur och stillhet.
/ kram till min fina vän som inte mår riktigt så bra nu
GillaGilla
Tack snälla vän för din omtanke 🙂
kram
GillaGillad av 1 person
Ville titta in och önska trevlig helg, dvs. påskhelg. Vet inte om och hur du eventuellt firar, själv gör jag det inte alls. För mig blir det vardag med ett par pass på loppis eftersom andra gärna vill träffa och umgås med släkten. Det känns helt ok. Hade antingen jag eller avkomman bil hade vi nog träffats men nu känns det aningen för besvärligt att genomföra. Önskar din levnadsglädje och framför allt ork snart återvänder, men våren är klurig, man tror man ska få en massa energi av ljuset och solen och så kan det bli precis tvärtom!
GillaGilla
Åh, tack för hälsningen och glad påsk till dig också, även om du inte firar 🙂 Jag firar inte numera men eftersom två av mina barn kommer hem idag och stannar några dagar har jag ställt fram några kycklingar och en påskkärring. Det blir ingen särskild påskmat. Jag har faktiskt inte riktigt planerat någon mat alls utan mina barn får vara med och fixa något av det som finns hemma. Det är bra att de är två för då kan de underhålla varandra och jag kan bara sitta bredvid och lyssna när jag orkar 😉
Det finns hopp om ljusare tider. I dag har jag minskat dosen för tredje gången och nästa vecka kan jag troligtvis sluta helt med kortisonet. Sedan ska det nog inte dröja länge innan jag får tillbaka min livsglädje och energi 😀 Våren är ju snäll och väntar på att jag ska orka uppskatta den 😉
GillaGillad av 2 personer
Nu händer det grejer här, färgglatt och vårlikt. Tror livsandarna vaknar…hoppas på det, att du snart känner för att skriva några rader…
GillaGilla
Jag fick lite energi när jag äntligen slutade helt med kortisonet 🙂 Men den energin tog snabbt slut efter lite vårfixning på bloggen och jag funderade inte ens på att skriva ett inlägg. Men snart måste det märkas att jag är kortisonfri… 😀
GillaGillad av 1 person