Det är många tankar som snurrar i huvudet nu och de tankarna är inte riktigt överensstämmande med hur jag brukar tänka. Jag vill inte berätta om dem här men det jag vill berätta är att jag beundrar alla som mår dåligt psykiskt och ändå orkar med livet. När ni träffar någon som är deprimerad så tänk på att behandla den personen med respekt för om ni inte har egen erfarenhet så kan ni inte föreställa er hur förlamande det är. Ni vet att jag har sörjt och vet vad det innebär. Det tog ca två år att komma ur sorgeperioden efter min man men hur tungt det än var så är det en helt annan sak att vara deprimerad.

Jag vet inte ens om jag kan diagnostiseras som deprimerad eller om det stämmer bättre att kalla det nedstämdhet men för mig, som inte alls känner igen mig själv i det här,  är det ändå väldigt jobbigt. Jag har mina lite bättre stunder och sedan sköljer hopplösheten över mig igen. Då känns varenda liten handling, typ att fixa kaffe, som ett svårt problem att lösa.

Tänk då hur det är för alla som är mycket djupare ner i mörkret och som inte har samma tur som jag att veta att det blir bättre. Jag tänker främst på alla ungdomar vars skolgång förstörs eller de som aldrig hinner komma ut i arbetslivet och därför aldrig får en chans till en ekonomisk trygghet (för den tryggheten finns inte för de som inte har något att sjukskriva sig från). Många av dessa ungdomar kämpar sig ändå igenom skoltiden, kanske med hjälp av olika slags uppiggande piller, eftersom de vet att deras framtid hänger på det. Att de orkar!!! Det är otroligt sorgligt om de tar till droger för att klara av det men pressen är så stor så jag förstår om det är lätt att gå den vägen i ren desperation. Många kämpar ändå på utan dessa destruktiva hjälpmedel och jag har den största beundran för deras viljestyrka.

Jag ber er, säg aldrig till en deprimerad person att den ska rycka upp sig eller skärpa sig. Peppa, uppmuntra och ge stöd men säg inget som framkallar känslan av att inte vara trodd. Självkänslan behöver inte någon ytterligare knuff nerför stupet.

Det här gäller inte mig för jag är inte riktigt där. Jag är bara i utkanten och nosar men jag skulle väldigt lätt kunna hamna i närheten av det om jag inte visste hur det förhåller sig i mitt fall. Jag vill bara slippa ur det här och känna mig glad igen men jag är ändå lite glad för erfarenheten. Det är nyttigt att känna på hur det är och kanske borde alla få uppleva det en kort period i livet. Förståelsen skulle öka och därmed toleransen. Många fördomar skulle försvinna.

Hos mig, som hos de flesta andra, fortsätter vintern sitt segertåg och våren syns inte till någonstans. Ni förstår säkert varför jag inte skriver särskilt ofta eftersom jag inte vill vara den som tynger ner er med mörker. Men det finns positiva framgångar att rapportera om och jag avslutar med en sådan. Det myckna snöandet gör att jag måste pulsa i snön för att ta mig fram på mina skogspromenader och jag märker att jag faktiskt orkar det nu. Det är en stor positiv förändring 😀