Hemkomsten

Resan hem var inte helt odramatisk den heller. Snöoväder på ditresan och ösregn med vattenplaningsrisk på hemvägen. Och vattenplanade gjorde vi, flera gånger. Minst tre olyckor skedde i motsatt vägfält och en olycka hörde vi om på radion när vi precis hade passerat den platsen. Det är spännande med sjukresa till och från Sahlgrenska.

Jag kom i alla fall hem vid halvtiotiden på kvällen och jag blev välkomnad av min syster och två glada vovvar. Min hund brukar inte alltid orka resa sig upp och komma men den här gången såg jag på honom att han faktiskt blev glad. Han var väldigt kärvänlig för att vara han och Nalle var som vanligt en glad vovve.

Min syster bar upp mina saker till mig och där stod en jättefin bukett från båda mina systrar och väntade. Det hade jag inte väntat mig men jag blev väldigt glad. Det är roligt att få blommor. Vi pratade en stund men klockan var mycket och efter en kopp te och en smörgås var det sängen som gällde. Åh, så skönt att få somna i sin egen säng. Smärtlindringen fungerade bra så jag vaknade bara en gång och gick upp en liten stund. Sedan somnade jag om igen och sov ända till kl sex.

Dagen flöt på och jag hade en del att göra. Jag ringde apoteket och beställde en medicin som var slut på apoteket på Sahlgrenska. Min kontaktsköterska i Linköping ringde och berättade att jag har en tid hos henne och en läkare i morgon bitti och jag ringde sjukresor för att beställa taxi dit och hem igen. En del andra samtal blev det under dagen och däremellan slumrade jag (jag är väldigt trött fortfarande) och försökte hinna ikapp med bloggläsandet. Jag satte mig också och sorterade ner mediciner i min dosett. Mycket att hålla reda på.

Plötsligt kom de hantverkare vi har väntat så länge på och jag fick lite panik när jag hörde att min syster pratade med dem. Så sent som igår fick jag lära mig om vad jag måste undvika och särskilt de tre första månaderna. Jag har ett väldigt svagt immunförsvar och jag ska absolut inte befinna mig på en byggarbetsplats. Byggdamm är farligt för mig just nu. Jag gick ner och påtalade att jag är nytransplanterad och berättade om problemen med det. Jag sa att de hela tiden måste vara noga med att hålla stängt mellan våra våningar. Sedan gick jag upp till mig och lite senare kom min syster och berättade att de har utarbetat en plan för att hermetiskt tillsluta de områden de måste arbeta i. Det blir ett ganska omfattande arbete och visst är det typiskt att de har tid att komma just nu. Men det löser sig på ett bra sätt.

Efter middagen kom ett blomsterbud med ännu en bukett och jag blev jätteglad igen. Det är väldigt trevligt att få blommor och nu står två fina buketter i mitt vardagsrum. Den här buketten kom från en vän som från början var en bloggvän. När jag flyttade hamnade vi nära varandra och nu är vi mer vanliga vänner. Jättekul och kanske kan jag snart t o m orka med henne på riktigt. Vi har träffats ett antal gånger innan jag blev för sjuk men nu är det länge sedan.

Jag har lite brist på fotomotiv eftersom jag inte kommer någonstans men plötsligt dök det upp fina motiv i mitt hem.

DSC_0040

DSC_0036

DSC_0035,01

CSC_0026

CSC_0025

CSC_0020

Lite vårkänsla hemma hos mig. Men det kommer minst en omgång vinter till. Det säger i alla fall min väderapp.

Dagen började med ett skratt

Ska jag vara riktigt noga så började den med morgonprovtagningen och skrattet kom först efteråt, när sköterskan skulle lämna vårt rum. Hon öppnade dörren och sa glatt ”nu släcker jag här så att ni får sova”. Sedan gick hon ut, stängde dörren men lamporna de fortsatte att lysa. Jag och R tittade på varandra och sedan brast det. Våra tillstånd tillåter oss inte att gapskratta men vi gjorde så gott vi kunde. Sedan gick jag upp och släckte lamporna. Lite senare kom sköterskan tillbaka för hon hade börjat fundera på om hon verkligen släckte.

En annan jättekul sak handlar om våra sängar och hur de bäddas. Det ser helt vanligt ut när man ser underlakan och ett överlakan som är nedvikt lite. Både jag och R fick veta, när vi kom hit och försökte krypa ner mellan lakanen, att nej, det fick vi inte. Vi skulle lägga oss ovanpå och få ett täcke över oss. Jaha, så underligt tänkte jag när jag fick höra det. Men man gör som man blir tillsagd och jag har hela tiden fortsatt att ligga ovanpå lakanen med ett täcke över mig. I går sa en sköterska att R skulle lägga sig mellan lakanen. ”Det får vi inte” kom det unisont från mig och R. Sköterskan såg alldeles perplex ut. ”Vad är det ni inte får?” undrade hon. Vi förklarade vad vi hade blivit tillsagda och hon skrattade högt och länge och sa att det fick vi visst. En annan sköterska kom senare in och skrattade lika mycket. Hon förklarade att de försöker skilja lite på dag och natt och därför tycker de att det är bra att lägga sig ovanpå med bara täcke för att få en känsla av att det är dag och sedan kan man krypa ner mellan lakanen när man ska sova på natten. Ingen har sagt något om detta till oss utan vi blev bara stoppade när vi först kom. Och vi fick båda samma mottagande. Helfestligt. Undrar om de informerar lite mer hädanefter.

Nu har jag precis fått besked om att jag får åka hem idag. Taxin kommer 18.10 och jag bör vara hemma ca 21.00 i kväll. Härligt!!! Nu ska jag bara bli rullad i rullstol till apoteket för att hämta ut all medicin och sedan gör jag mig i ordning för hemfärd 😀

Fullt schema

Att ligga på sjukhus är inte något för lata. Det är fullt schema och massor av aktiviteter och folk som springer ut och in i rummet. Provtagningar, ultraljud, sårkontroller och omläggningar, nålar och slangar som ska bytas ut eller tas bort, andningsträning, träning, biopsier, kurs. Utöver det är det måltider, duschar, ronder, läkemedelsinformation och att  lära sig lägga upp rätt dos av alla mediciner morgon och kväll (ändras varje gång tills rätt dos har hittats och om värdena ändras). Jag och min rumskompis har skrattat lite bittert åt att om vi någonsin lyckas somna så kommer någon och nyper oss i fötterna och frågar om vi kan röra på dem eller så lyfter de på vår arm för att sätta dit blodtrycksmanschetten. Det finna massor av anledningar att väcka sovande patienter och de lyckas väldigt ofta. Och tur är väl det för vi vill ju ha bra omvårdnad.

Vi har kommit varandra väldigt nära, jag och min rumskompis (först sa jag sängkompis men det lät konstigt 😉 ). Det blir så när man ligger i samma rum och tar del av varandras vedermödor och glädjeämnen. Jag skrev i förra inlägget att min rumskompis är tystlåten och det är hon. Ändå pratar vi massor. Hennes stämband har blivit förstörda av den vård hon har fått så hon kan bara viska. Och viskar gör hon med stort tålamod, för det är lite bökigt att höra allt. Men då frågar jag igen och vi har lyckats kommunicera oss till en vänskap. Redan första dagen drog vi undan skärmen mellan oss.

Lite tråkigt är det att vårdpersonalen ofta inte har tid att ha tålamod med detta lilla kommunikationsproblem. Otaliga gånger de här dagarna har de gissat vad min rumskompis , hädanefter kallad R, ska säga och rusat iväg utan att lyssna klart och då har det blivit fel. Andra gånger rusar de iväg efter att ha pratat med mig och förgäves har R försökt hejda dem för att fråga eller be om något. Då har jag ibland hojtat till och lyckats få dem att komma tillbaka men jag förstår att R emellanåt är lite ledsen och känner sig bortglömd och ignorerad. Jag har föreslagit att vi ska fixa något som hon kan kasta på dem när de skyndar förbi.

Naturligtvis förstår vi att det här inte är medvetet. Alla har helt enkelt bråttom och är inte vana vid att det viskas. Men det är lite underligt att just R ofta blir lovad att någon ska komma snart och sedan blir sittandes länge utan att någon kommer. Hon fick vänta i duschen, tills hon öppnade dörren och jag i stället ringde på min larmknapp, då kom någon. Hon blev lovad hjälp med att resa sig och gå en runda i korridoren. Där satt hon och väntade i över en timme utan att vare sig kunna resa sig upp eller lägga sig ner. Till sist kom några helt andra och hon fick hjälp. Det här är händelser som jag aldrig skulle ha sett om jag inte hade varit rumskompis med R och de flesta uppfattar nog att de får all hjälp de behöver. Men jag blir ändå lite upprörd

Annars är allting bra just nu. Svaret på den senaste biopsin kommer troligtvis inte förrän i morgon och om det inte visar på något problem så åker jag hem efter det. Håll alla tummar för att det ska bli så. Men kanske borde jag köpa en tuta eller visselpipa till R innan jag ger mig iväg.

Jag har inte använt några av mina egna kläder. Och varför skulle jag det när det tillhandahålls så tjusiga och moderiktiga kläder här?

DSC_0343

God morgon

Jag är en morgonmänniska men riktigt så här tidigt brukar jag inte vara igång. Klockan är tjugo i två när jag börjar skriva det här och nu kan jag inte sova mer. Jag känner mig inte särskilt trött så förmodligen har jag sovit färdigt nu. Kanske har operationströttheten gett med sig och saker och ting börjat återgå till mer normala behov. Jag ska inte ropa hej ännu. Det kanske bara är en tillfällig paus i tröttheten.

Jag har inte berättat om resan hit till Sahlgrenska. Den var delvis en skräckfärd. Jag slumrade i början men när vi närmade oss Borås hörde jag hur däcken skar igenom något som lät som hårda iskristaller. Vi hade kommit in i det snöoväder som skulle komma  västerifrån och det snöade ymnigt och blåste rejält. Men inte saktade min taxichaufför ner för det. Han körde på i för snabb fart, gjorde omkörningar och verkade ha väldig bråttom. Vid ett tillfälle tappade bilen helt väggreppet och vi for fram och tillbaka över vägen några gånger. Då märkte jag att min chaufför i alla fall visste hur man häver en sladd. Jag hade nog en liten fördom om att en afrikan, som helt klart inte hade svenska som modersmål, inte kunde vara så hemma på det här med att hantera bilar i vinterväglag. Men han fick snabbt ordning på bilen, vände sig om och tittade oroligt på mig (jag gav inte ett pip ifrån mig under hela händelsen) och sedan fortsatte han i samma takt. Jag satt i baksätet och hade stenkoll på hans GPS där jag såg hur många km som återstod. Inget trevligt småprat den här taxiresan alltså. En liten stund funderade jag faktiskt på om jag skulle erbjuda mig att köra men så får man ju inte göra. Några gånger till var det nära att bilen började sladda men till slut kunde jag andas ut och glad över att leva ringde jag på porttelefonen där ”min” avdelning finns.

Maten är god men tyvärr har jag fortfarande ingen matlust. Jag har i alla fall inga problem med att dricka så jag kompletterar med näringsdryck, saft, juice, vatten, kaffe och té. På kvällen känns det som om hela jag består av socker. Det är tydligen helt ok för de tycker att jag behöver energi och det får jag inte av bara vatten. Jag får en väldigt god körsbärssaft och en supergod näringsdryck med ananas och apelsin. Det är ju bra att jag tycker att det smakar bra men jag är förvånad över att proverna inte visar förhöjd sockerhalt. Här har de koll på precis allt så om något ändrar sig så får jag snart veta det.

På nätterna kommer de några gånger och kollar blodtryck, puls och frågar om jag kan röra armar och ben. Dagtid blir det betydligt fler sorters prover tagna. I går fick jag byta rum och bor nu i ett dubbelrum. Min sänggranne är väldigt tystlåten (tyvärr av medicinska skäl) och det är en stor skillnad på hur det var förut. Väldigt lugnt och skönt.

Min son måste återvända till sitt liv i dag. Han kommer förbi en stund på morgonen innan han åker hem. Han mår lite dåligt över att behöva lämna mig för nu visar provsvar att vistelsen kanske blir lite längre än jag först trodde. Men han har varit här så länge nu och även om jag verkligen har uppskattat att ha honom här så har jag inte behov av någon tröst eller annat mentalt stöd. Det har varit jättekul och mysigt att ha träffats flera gånger varje dag men han har ju faktiskt ett liv att leva och han kommer och hälsar på mig hemma snart.

Så här ser det ut där jag bor nu. Åt andra hållet finns det en skärm mot min granne. Jag har fönsterplats men det är inte så mycket att titta på utomhus. Mest bara en innergård.

DSC_0339

Så fina alla är här

Det märks att personalen trivs och det säger de också att de gör. Patienter i olika åldrar och alla stannar ganska länge så man hinner komma lite nära varandra. Min son bor på ett anhörigboende på sjukhusområdet så han tittar in till mig lite då och då. Jag orkar inte med honom särskilt långa stunder men han sysselsätter sig med promenader och med att gå i en del affärer och med att leta upp matställen.

Det medicinska skriver jag om på min pld-blogg men jag  vill ändå skriva här också att nu är jag fri från den här sjukdomen. Nu är jag levertransplanterad men inte leversjuk. Det innebär inte att jag blir helt fri från problem. De immunsupresserande medicinerna, som jag måste ta livet ut, tvingar mig att vara extra försiktig inom många områden. Men det känns ändå mindre besvärligt än mina tidigare besvär.

I dag har jag varit på gym. Det är viktigt att komma igång med träning av muskler och det är inga problem. Jag tränade en del hemma för mig själv tidigare också men jag ska vara duktig och göra de rörelser som sjukgymnasten här har visat mig.

Jag hamnade i en slags matkoma efter lunchen, trots att jag bara åt halva portionen. Nu känner jag absolut ingen hunger så jag hoppar över middagen i dag. Kanske tar jag en yoghurt till kvällfikat i stället. Men jag dricker mycket och nu fungerar även kroppens tömningssystem helt som det ska. Allt går åt rätt håll 😀