Rädd för att glömma

Finns det något tråkigare än att damma? Jag vet inte varför jag tycker att just det är så tråkigt, det går ju ganska snabbt när jag väl kommer igång. Men det är trist och nästan varje gång önskar jag att jag skulle vara mer minimalistisk och inte ha några pryttlar. Men trots att det är så tråkigt så tar jag ändå itu med det emellanåt och idag var en sådan dag. Det gick på rutin och jag satte på musik och skrålade med i sången när jag gick runt med dammvippa och trasa.

Ända tills jag kom till platsen i mitt sovrum där bröllopsfotot och ett annat fint foto på min man står. Då tog det stopp. Jag tittade på dessa foton och insåg att jag inte tänker lika mycket på honom längre och det kändes fruktansvärt, sorgligt och skrämmande. Plötsligt, efter drygt tre och ett halvt år, kom allt tillbaka till mig och en ny och oväntad sorgeattack satte in. Inte bara av saknad utan av rädsla för att glömma. Det kanske är positivt att han inte är i mina tankar lika ofta och att det inte gör lika ont som förut. Men jag vill ha kvar alla tankar som har fått mig att minnas oss och hur vi var tillsammans. Jag vill komma ihåg hur lycklig jag var med honom även om det får mig att känna mig ensam och jag vill inte förlora de syner jag har tyckt mig se av min man i olika situationer. Vanligast är synen av hur han kommer hem efter en veckas jobb i skogen och först hälsar på sin Kasper, som älskar sin husse över allt annat, och hur det sedan blir min tur att omslutas av en stor, varm kram. Av någon anledning är aldrig Rex, vår golden som fanns hos oss då, med i den synen. Men Rex var mattes hund och det är förmodligen därför som han inte syns i just dessa minnen.

Jag insåg att jag ser dessa syner alltmer sällan och det fick mig att ta tag i fotot och hålla det tätt intill mig samtidigt som jag lovade att aldrig glömma. Jag ska minnas utan att sätta honom på någon sorts piedestal, bara precis som det var för det var tillräckligt bra.

Den här målningen är gjord av min äldsta dotter efter ett foto av min man och mig framför en solnedgång.

dsc_0645

Bokmärk permalänken.

En kommentar

    • Kanske är det så. Den svåraste sorgeperioden är över och så blir man plötsligt påmind av någonting som sätter igång tankarna och känslorna igen. Det kommer nog fler sådana upplevelser.
      ❤

      Gilla

      Svara

  2. Det är nog alldeles normalt och sunt att reagera som du gör – och att tankarna uppehålls av annat. Det är inte samma sak som att glömma tänker jag, bara ett tecken på att du lever här och nu.

    Gilla

    Svara

    • Ja, du har nog rätt i det. Det tog ca två år innan jag konstaterade att jag på något konstigt sätt hade börjat känna lycka igen och att jag verkligen ville leva. Då var sorgeperioden över och efter det har de jobbiga känslorna bleknat mer och mer. Det är inte det jag vill ha kvar men jag är rädd för att även de fina minnena ska blekna och till sist kanske glömmas. Det ska jag se till att de inte gör 🙂

      Gillad av 1 person

      Svara

      • Det tror jag inte de gör heller (mest för att du inte tänker tillåta det men jag tror att de ”bra” minnena finns kvar länge, länge).

        Gillad av 1 person

  3. Hej, nu blev jag tårögd, jag känner ju inte dig och vet inte vad som hänt, men jag har förstått att du miste din man. Vare sig det var en olycka eller sjukdom, väntat eller oväntat så var det ett mycket hårt slag. Fick ni många år tillsammans? Jag förlorade tidigt föräldrarna, och min dotters far dog för ett par år sedan men vi hade inte varit tillsammans på jättelänge. Men sorgen, den har byggt ett bo även i mig, och med jämna mellanrum så pickar det till en liten fågelunge där inne, en som känner sig övergiven ensam och ledsen.
    Styrkekram

    Gilla

    Svara

    • Min man rycktes ifrån oss i en arbetsplatsolycka då en skogsmaskin välte från en trailer och han stod på fel plats. Vi var tillsamman i nästan 34 år och gifta i nästan 30 år så vi fick många år tillsammans. Jag brukar försöka tänka på det positiva i att vi var lyckliga tillsammans så länge i stället för att vara arg för att det tog slut. Det har faktiskt hjälpt. Liksom du förlorade jag mina föräldrar för många år sedan men jag var vuxen och hade min familj. De flesta i vår generation vet precis vad sorg är och har erfarenhet av det i någon form. Därför är det ganska skönt att kunna skriva om det här. Det finns förståelse och igenkänning. Jag gillar din liknelse med en fågelunge 🙂 Den stämmer bra.
      Tack och kram tillbaka.

      Gillad av 1 person

      Svara

  4. Inte kommer du att glömma honom. Däremot håller du på att lära det att leva med din nya situation. Sedan är det så att den akuta sorgen förbleknar och en dag blir man plötsligt varse det.

    Kram

    Gilla

    Svara

    • Jag hoppas att du har rätt. Jag tror inte att jag glömmer honom men mycket av det vi gjorde bleknar bort och behöver lite hjälp för att stanna kvar. Som du skriver, den akuta sorgen har lämnat mig och ungarna och även hans mamma och syster och det blir som en liten chock när man plötsligt inser att tankarna inte är där lika ofta. Kanske t o m ett litet styng av dåligt samvete. Men mest tror jag att jag saknar känslan av att känna mig nära honom. På något sätt har det blivit ett större avstånd. Svårt att förklara, eller du kanske förstår precis.
      Kram

      Gilla

      Svara

  5. Jag tror det här är en helt naturlig fas i sorgearbetet … du har fått många kloka ord redan och jag ska inte upprepa, men hans minne, er ömsesidiga kärlek och åren ni fick tillsammans kommer du aldrig att glömma.
    Styrkekram

    Gilla

    Svara

    • Jag gick tillbaka lite i tiden och upptäckte din och flera andras kommentarer här. Först kunde jag inte förstå hur jag kunde missa dem men efter en titt på datum och klockslag inser jag att jag var på operation då 😉 Senare var jag nog inte riktigt mig själv så jag är nog ursäktad 🙂
      Tack snälla Anki för fina ord och omtanke ❤
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

  6. Det var en stark text. Jag tror det är naturligt. Man skulle inte orka om det hela tiden fanns lika starkt i ens tankar. Men jag tror jag förstår lite din rädsla. Att du ska glömma. Men det tror jag aldrig du gör.
    Kram ❤

    Gilla

    Svara

    • Tack snälla du för dina stöttande ord 🙂 Som jag skrev till Anki så missade jag att jag har fått flera kommentarer här medan jag låg på operationsbordet. Därför tog det ett tag innan jag upptäckte dem. Men nu har jag läst och blivit berörd av snälla ord 🙂
      Kram ❤

      Gilla

      Svara

    • Tack snälla du 🙂 Även till dig skickar jag med en förklaring om varför svar dröjde. Jag var nyopererad och ganska snurrig och då missade jag att det kom fler kommentarer på det här inlägget. Nu har jag läst och blivit glad för omtanken från er 😀
      Jag fick ett block med många av min dotters fina målningar när jag fyllde 50. Ett väldigt fint och kärt minne 😀
      Kram ❤

      Gillad av 1 person

      Svara

Lämna en kommentar