Jag har inte fått så stränga förhållningsorder om isolering som jag trodde att jag skulle få. Tidigare har jag läst mig till, bl a ur Sahgrenskas egen informationsbok, att kontakt med människor i offentliga miljöer ska undvikas de tre första månaderna efter transplantation. Nu verkar det inte vara så noga att följa de rekommendationerna så länge jag är noga med handhygienen. Därför sa jag till min syster att jag vill följa med nästa gång hon skulle ner till stan. Jag behöver röra lite på mig och ett besök på apoteket kunde vara ett bra tillfälle tänkte jag. I förmiddags släppte min syster av mig vid gallerian (ja, vi har en sådan i vår lilla stad) och jag tog mig till apoteket. Ingen kö, jätteskönt! Jag fick mina piller och dessutom köpte jag två flaskor handsprit. Mina händer visade tendenser till att bli nästan såriga av all handtvätt med tvål och handkräm är så kladdigt att smörja in sig med varje gång. Handsprit både gör rent och återfuktar och går snabbt in i huden.

Nöjd med att det gick så fort och bra tänkte jag att jag skulle gå in på Willys alldeles i närheten och handla de få saker jag behövde. Det skulle jag nog hinna innan min syster var klar med sitt ärende. Jag var nästan klar då min syster meddelade att nu väntade hon utanför. Lite stressad blev jag och kanske kan jag delvis skylla på det och eventuellt får jag även skylla lite på morfinpåverkan att det gick som det gick. Jag gick genom kassan, visade upp min apotekspåse och packade ner mina inhandlade varor. Sedan gick jag ut till min väntande syster som välment skällde lite på mig för att jag hade handlat så mycket utan att be henne komma och bära. Jag blev faktiskt både trött och påverkad av hela äventyret men inte så att jag, som hon halvt skämtsamt befarade, skulle göra så att levern lossnade.

Vi hann  komma hem innan jag med fasa insåg att jag inte hade apotekspåsen med mig. Förmodligen låg den kvar på den hylla utanför kassan där man packar sina påsar. Min syster skulle ha ett telefonmöte några minuter senare men hon sa direkt att vi skulle åka tillbaka och att det inte var några problem. Jag kände mig riktigt dum. Så slarvig får man helt enkelt inte vara och jag hatar att ställa till problem för andra. Men min syster är van vid att multitaska så hon både körde och hade telefonmöte samtidigt. Min påse fanns kvar, omhändertagen av tjejen i kassan, och jag blev väldigt lättad. Sedan var det slut på dramatik och väl hemma blev det mat och en stunds vila.

Jag ville ta hand om lunchpromenaden med hundarna och det gick bra att gå en väldigt långsam promenad på en kvart. Jag måste stanna och andas djupa andetag några gånger men om jag gör det och inte försöker skynda mig så fungerar det väldigt bra.

Ännu en solnedgång såg jag från mina fönster i går kväll. Den här vyn börjar ni nog känna igen nu men färgerna är lite olika varje gång.

Jag fick till en helt ok månbild men nöjd är jag fortfarande inte. Jag har jämfört med den bild jag tog för några månader sedan och den här är snäppet bättre. Kanske borde jag redigera den och lägga på något filter men jag vill helst inte göra det. Då är det inte jag som har lyckats utan diverse redigeringsverktyg som har tagit fram det fina. Det känns inte riktigt äkta att göra så. Kanske är det jag som tänker helt annorlunda än alla andra och kanske redigerar de flesta sina bilder. Det enda jag gör är att förstora motiven om jag vill att de ska komma närmare och synas. Det skulle vara kul att höra hur ni andra tänker om detta. Är det ok att lägga på diverse filter och ändå säga att det är man själv som har åstadkommit något? Om det är vanligt så kanske jag kan tänka om och kanske få till bättre foton.

Det fortsätter att snöa och eftersom jag är lite begränsad  i mitt fotograferande så blir det lite tjatigt med samma motiv men i lite olika färgsättning. De tre första bilderna är tagna med blixt, därför syns snöflingorna, och de tre sista utan blixt.

Jag ska faktiskt fixa lunchpromenaden med hundarna helt på egen hand. Min syster är ute och reser över dagen men hon tog hand om morgonpromenaden innan hon gav sig iväg. Jag har fått tillstånd att gå bara en liten kort 10-minutersrunda mitt på dagen och sedan tar min systerson hand om middagspromenaden. Hon har koll på allt min syster 😀

Jag vågar inte minska på smärtlindringen ännu men ett bra tecken är att jag de två senaste nätterna har sovit i min säng hela tiden. Jag har inte vaknat och behövt byta sovplats. Det kanske inte har något med transplantationsefterverkningarna att göra utan kanske visar det snarare på att mina andra problem håller sig lite lugna. Men jag vill ändå se allt positivt som små steg mot att så småningom kunna skippa några piller.

Så härligt det vore att känna sig klar i huvudet och då kunna köra bil igen. Just nu är den på verkstad. Ni kommer kanske ihåg att en granne backade in i den för ett tag sedan. Min syster har varit snäll och kört in min bil till verkstaden men jag vill gärna slippa belasta henne mer så nu får den stanna där tills jag själv kan hämta den. Jag har inga andra restriktioner än att jag måste vara klar i huvudet innan jag kör. De vill att jag ska ha en god rörelseförmåga också men den är minst lika bra nu som den var innan operationen. Jag och alla andra med värk har alltid vridproblem men vi lär oss att hantera dem. Vi blir ganska duktiga på att t ex använda sidobackspeglarna.

En av mina döttrar frågade när vi ska åka till Island. Det är ett av mina mål och jag är jätteglad för att alla mina barn vill haka på och det verkar dessutom som om min syster och hennes barn vill följa med. Även några vänner har uttryckt ett visst intresse och jag skulle verkligen bli jätteglad om vi blir ett gäng som åker tillsammans. Jag svarade min dotter att det blir nog till våren eller sommaren nästa år. Det känns bra att ha den tiden på mig. Jag frågade sköterskan och på henne verkar det som om de kan godkänna en resa dit redan efter ett halvår om allt ser bra ut. Men jag vill bada i varma källor, åka på valsafari, rida på islandshästar och fara omkring och titta på allt fint så jag vill vara riktigt återställd och inte behöva vara överdrivet försiktig. Nästa sommar låter därför som väldigt lagom för ett sådant äventyr. Något att nu börja planera för på riktigt och inte bara drömma om. Sedan väntar fler äventyr så småningom. Ett härligt liv väntar!

Varje gång det snöar så ser jag det här vackra skenet när det är mörkt ute. Men det är underligt att det inte verkar dyka upp hos någon annan eller så är det min kamera som är lite speciell och fångar upp just de här färgerna. Jag kan inte låta bli att fota lite när det blir så här och det är inte första gången ni ser liknande foton här.

Några bilder med riktigt svart bakgrund får också vara med.

Jag har bara fotat från trädgården och det räcker ju bra när det inte finns möjlighet till annat. Men jag kan inte låta bli att just nu sörja över att min andelslägenhet i Åre står helt tom den här veckan medan jag är här nere. Så blir det inte fler gånger. Nästa år är jag där och kanske några av er också 🙂

Min syster vill inte släppa iväg mig ensam på hundpromenader än men jag har hängt med några gånger när hon har gett sig iväg. Jag måste visa att jag klarar av att gå tillräckligt långt för att hundarna ska hinna göra det de ska och att jag dessutom klarar av att böja mig ner och använda de svarta små påsarna när det behövs. Jag har ännu inte fått godkänt på längden på promenad, jag vänder efter ca fem minuter, men i morse visade jag att jag klarade av det andra momentet. Det är egentligen ingen brådska. Det är bra att ta det i lugn takt och försöka utöka lite i taget. Men jag vill gärna avlasta min syster och börja ta hand om morgonrundorna igen. Det skulle även vara kul med en fotopromenad men så mycket ork finns inte än. Då kommer vi inte nästan någonstans och hundarnas behov måste få komma i första hand.

I helgen har min syster sina båda barn och dotterns sambo hos sig och i lagom mängd har jag deltagit i deras mysiga gemenskap. De samlades här i första hand för att fira syrrans födelsedag men hon inkluderade mig och mitt nya liv i firandet också och det var ju snällt. Vi gjorde det enkelt för oss och beställde hämtmat. Med min nuvarande snabbt stillade hunger kunde jag dela upp min mat i sex portioner. Jag frös in fyra av dem, åt upp en och sparade en i kylen. Det är tur att jag i alla fall tycker att det smakar gott. Och var inte oroliga för att jag ska tyna bort. Jag fyller på med mycket småätande mellan måltiderna.

Eftersom det inte blir några fotopromenader nu så blir det en repris men ändå inte riktigt. Mina två buketter är fortfarande lika fina men nu har tulpanerna i den ena slagit ut och då ser de ut så här.

Jag känner att jag inte är klar i huvudet och det märks ibland i mina handlingar. Jag är ändå väldigt mycket piggare och mer medveten än jag trodde med tanke på min erfarenhet av morfin. Tidigare morfinomgångar har jag blivit väldigt påverkad, knappt kunnat hålla mig vaken alls och mått illa samtidigt som det har varit omöjligt att äta. Så är det inte nu. Jag är bara lite snurrig och väldigt trött.

I går ringde min dotter till mig och jag satte mig tillrätta och la en filt över mig. Efter en stunds samtal undrade jag var jag hade min telefon och medan jag pratade, och utan att säga något till min dotter (hon höll på att berätta något), reste jag mig upp och gick in i både kök och badrum för att leta efter min mobil. Inte förrän då kom jag på att jag faktiskt pratade i den.

I morse åkte jag taxi in till mitt första besök på mitt hemsjukhus efter operationen. Jag träffade min kontaktsköterska och läkaren och planen var att jag skulle registrera mig i receptionen och betala min avgift där innan jag åkte hem. Det var stängt när jag kom strax efter sju. Naturligtvis glömde jag att göra det och inte förrän jag kom hem insåg jag att jag hade glömt att betala. Jag har precis avslutat en frikortsperiod så jag skulle ha betalat idag. Jag är en sådan person som skäms oerhört om jag inte gör rätt för mig och jag ringde genast sjukhuset för att höra om det går bra att ”dubbelbetala” vid nästa besök som är redan på måndag. En väldigt glad, ja faktiskt skrattande röst, svarade att det var ingen fara. De skickar faktura men jag kan ju höra med dem på måndag om de hellre vill att jag betalar då.

Lugnad somnade jag gott i mitt soffhörn. Ni undrar kanske varför jag inte la mig i sängen. Det skulle jag nog ha gjort om det inte vore för att jag bara kan ligga på rygg. Det gör för ont att ligga på något annat sätt och även om det känns bra för operationssmärtan så blir resten av kroppen lite sur och trött för att den inte får ändra läge. Då är mitt soffhörn ett bra alternativ och även i natt gick jag upp och satte mig där en stund för att kunna sova lite till. Jag är ganska van att småslumra i mitt soffhörn efter några år då jag plötsligt har blivit väldigt trött. Jag fortsätter alltså bara med en vana som jag länge har vetat passar mig.

Om någon av er skulle vara intresserad av hur ett ärr efter en levertransplantation ser ut så har jag efter mycket tvekan lagt upp en bild på det på min pld-blogg.