Optand, efter önskemål

Det kom en fråga i en kommentar om jag kan göra ett inlägg om det som var mitt paradis, Optand,  och vårt hem där. Det gör jag så gärna och med stor glädje. För er som har följt mig ett tag, kanske ända sedan jag bodde i detta paradis, kan det bli lite tjatigt men om ni tycker att ni har läst tillräckligt om Optand redan så hoppa över det här inlägget.

Berättelsen om stugan i Optand började 1936 då mina farföräldrar vandrade längs Storsjöns strand och pratade om att de skulle vilja bygga en stuga just där. Som av en slump kom markägaren gåendes från ett annat håll och de började prata. På frågan om han kunde tänka sig att sälja en bit mark svarade han ja och så småningom skrevs kontraktet på.

Min farmor och farfar bodde i en lägenhet i Östersund men började med att bygga en liten bod att bo i medan de byggde sin stuga. Jag vet inte hur mycket hjälp de hade och om den lilla boden bara var övernattningsstuga ibland men när stugan var färdig att ta i bruk blev boden en redskapsbod och vägg i vägg byggdes utedasset. Hela somrarna bodde de i sin sommarstuga tillsammans med sin son, min pappa. När pappa träffade mamma och de bildade familj tillbringade alla mycket tid i stugan i Optand. Det är jag som kramar min mamma på bilden och bredvid sitter min storasyster och farmor står vid sidan om. Vi hade då flyttat söderut men återkom ofta till denna plats. Jag och min storasyster fick så småningom ensamma ta tåget upp till Jämtland för att bo hos farmor och farfar på somrarna. Jag har massor av fina minnen av hur kul det var och vi barn var förvånansvärt fria att göra som vi ville. Men det var naturligtvis under stort ansvar och med klara regler. Särskilt när vi var ute med roddbåten. Började det blåsa, och det blåste upp snabbt, så rodde vi in till land där vi befann oss och gick hem därifrån.

När jag hade gift mig och fått barn hälsade vi på i stugan nästan varje sommar. Som tur var föll min man för platsen och trivdes bra med mina farföräldrar. Min yngsta dotter, på mattan i gräset, får symbolisera våra besök.

Stugan skrevs så småningom över på min pappa och när han dog ärvde min mamma den. Då hade jag och min familj flyttat upp till Jämtland. När mamma fick beskedet att hon inte hade mycket tid kvar föreslog min storasyster att jag skulle få ärva stugan i Optand eftersom jag bodde där uppe. Min lillasyster höll genast med om att det vore bra. Ingen av oss systrar var intresserade av att dela på ägandet men jag blev glatt överraskad av mina systrars generositet. Men på det sättet fick de tillgång till stugan och det var nog enda sättet att ha kvar den i släkten.

Vi hade precis flyttat till ett hus i närheten av Oviksfjällen. Det var också ett fint hus med närhet till sjön från andra sidan. Optandsstugan blev vår sommarstuga men vi trivdes så bra så vi åkte dit många vinterhelger också. Det var lite ruggigt men vi eldade rejält och ingen klagade. När vår yngsta dotter slutade mellanstadiet föreslog min man att vi skulle göra upp en långsiktig plan för att flytta till Optand när hon hade gått färdigt högstadiet. Jag minns så väl min lycka den stunden och jag vet precis var vi var. Vi var ute på promenad och min man hade varit lite fundersam en stund innan han kom med förslaget. Förmodligen hade han tänkt på det en längre tid. Självklart ville jag det och jag var så uppfylld av lycka över att han ville det lika gärna.

De tre kommande åren renoverade vi. Vi rev väggar, som var isolerade med sågspån och råttskit, och hela planlösningen gjordes om. Vi byggde ut lite men det var många restriktioner så huset blev inte större än 73 kvm när det var klart. Det räckte gott och väl åt oss. Dottern fick det bästa sovrummet och vi hittade andra lösningar tills vi hade byggt ett litet rum åt oss. När våra andra barn eller andra gäster kom fick de plats i gäststuga, husvagn och även i vårt isolerade uterum. Efter tre år på gymnasiet flyttade även vår yngsta dotter och vi tog över hennes sovrum. Trots den relativt lilla ytan kunde vi husera upp till 10 gäster utan problem. Det var bra för på somrarna ville många komma till oss.

När hösten kom plockade vi hjortron några km bort och lingon fanns i stora mängder på vår egen tomt. Storsjön är en reglerad sjö och vattnet brukar sjunka ganska mycket på senhösten. Men när det stormade innan vattnet hade sjunkit så var alla bryggor i farozonen. På de här bilderna blåste vår yttersta bryggdel bort och en del av grannens brygga låg tvärs över vår morgonen efter stormen.

Vintervädret kunde variera mycket. Ibland kom snön tidigt och tinade sedan bort. Då blev det ofta is av den tillplattade snön på vägarna. Självklart behövde vi dubbade vinterdäck och fyrhjulsdrift för att ta oss upp från vårt hem. Broddarna satt ofta på skorna när vi gav oss ut och våra stackars vovvar halkade omkring trots att de spände ut klorna. Den fina extra vovven på en del bilder är Raya, som jag var dagmatte åt.

I norr har man fem årstider. Vårvintern är enligt många den bästa årstiden och när den är som finast är det sant.  Sedan kommer våren och det blir fart på allt – både människor, djur och natur.

Jag älskade alla årstider i mitt älskade Optand och jag tänkte ofta med lycka att jag hade det otroligt bra som fick bo där. Jag ångrar inte att jag sålde och flyttade närmare familj och släkt. Jag har det väldigt bra nu. Men minnena av åren i Optand är väldigt speciella och helt klart var det den absolut lyckligaste tiden i mitt liv – av många anledningar.

Bokmärk permalänken.

En kommentar

  1. Åh det ser riktigt härligt ut! Den låg verkligen vackert stugan. Jag förstår att du trivdes där. Nu är jag personligen ingen vinterfantast så det är ytterst tveksamt om jag skulle vilja flytta längre norrut. Det är fullt tillräckligt illa här 😉
    Men visst, en fin vinter med lagom mycket snö och inget slask – ja då kan till och med jag glädjas en gnutta åt den kalla årstiden 🙂

    Gilla

    Svara

    • Jag skulle ljuga om jag sa att det var fantastiskt jämt. När det var mellan 30 och 35 minusgrader så var det inte så roligt. Då satt vi runt kaminen nästan hela tiden och gjorde väldigt snabba kissrundor med hundarna. Halkan är inte heller särskilt rolig men allt det fina och bra uppväger de lite tråkigare delarna. Eller så är det så att minnet är selektivt och jag minns det som att det nästan alltid var vackert 😉 Hur som helst så var jag lycklig och jag stortrivdes 😀

      Gilla

      Svara

      • Det senaste är ändå det viktigaste tänker jag! Så är det väl i och för sig nästan alltid att det finns både fram- och baksidor. Sen är det nog grundkänslan som avgör vilka minnen man ”sparar” på hjärnans hårddisk. Trivs man så är det sannolikt de trivsamma minnena och om man vantrivs minns man nog kanske de mindre goda sakerna. Kanske en helt felaktig teori men dock en teori 🙂

        Gilla

  2. Tack för intressant läsning! Förstår att minnena från denna fantastiska plats finns kvar för alltid … det var verkligen ett Paradis! Såå kul att du med ord och bild berättar om ditt Optand!
    Jag är ju ingen vinterälskare, men på bild ser det riktigt härligt ut. Hm … nu var jag inte riktigt ärlig, för visst gillar även jag en lagom kall, solig vinterdag, men hösten är ändå min bästa årstid 🙂
    Än en gång … stort tack för detta trevliga inlägg!
    Kram ♥

    Gilla

    Svara

    • Tack snälla Anki! Så roligt att du uppskattade det 🙂 Just när det gäller Optand så har jag lite svårt för att hålla tillbaka. När jag fick frågan så nappade jag direkt och det är ju inte så konstigt. Men det är inte bara för att det är en fin plats att bo på. Det är alla mina familjemedlemmar som inte finns längre och alla upplevelser under hela min uppväxt och vuxna liv. Allt finns samlat där, i det som var min fasta punkt under år med mycket flyttande.
      Jag tyckte om att skriva och leta bilder till detta inlägg och om någon tycker att det är värt att läsa blir jag glad 😀
      Du behöver inte gilla vintern och du bor ju på rätt plats där det inte blir så mycket av den varan 😉
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

  3. Så roligt att få veta mer om Optand och vilket fantastiskt läge ni hade. Oroligt vackra bilder och en härlig miljö. Men var sak har sin tid så jag förstår att du är nöjd med som det är i dag!

    Kram

    Gilla

    Svara

    • För mig är det så många känslor inblandade och minnena är av både människor och själva platsen. Jag saknar inte alls vårt tidigare hus, som också låg väldigt fint, på samma sätt. Jag har många gånger skänkt mina farföräldrar en tacksamhetens tanke för att de gav oss alla i familjen tillgång till detta 🙂 Men jag skulle absolut inte vilja bo där nu. Jag har det bra och om jag någon gång återvänder till Jämtland så blir det till något helt annat.
      Kram

      Gilla

      Svara

  4. Underbara bilder och jag förstår att ni hade underbara år där. Så skönt ändå att du kan se tillbaka och minnas med glädje och inte känna en förlust och sorg. Var sak har sin tid. Ibland saknar jag mitt hus men när jag kommer på hur mycket jobb det var så är jag glad att jag inte har det längre.
    Kram

    Gilla

    Svara

    • Tack! Ja, det är mycket glädje i minnena men det är även blandat med just förlust och sorg. Jag känner ofta värken i bröstet när jag tänker tillbaka. Men det är glädjen som är störst så därför är det inte svårt att minnas 🙂
      Nu är det nya tider och andra förutsättningar och jag trivs väldigt bra här också. Jag vill inte tillbaka för jag skulle inte orka med skötseln helt ensam.
      Kram

      Gilla

      Svara

  5. Hej ! Tack för att du tog mig och mamma på en vandring genom historien. En historia som vi trots allt delar. Tiden kommer, tiden går och saker förändras men man glömmer aldrig. Nostalgin fyller ögonen med tårar men också en känsla av tacksamhet och ett leende från någon dråplig situation.
    Varma, varma kramar från Maud och Ulli

    Gilla

    Svara

    • Åh Ulli, det är så roligt att höra ifrån dig/er 😀 Jag tänker ofta på er och undrar hur ni har det (jag är ju så dålig på telefonkontakt). Som det verkar kommer det inte att dröja så länge innan operation så jag räknar kallt med att kunna komma upp till Östersund nästa sommar. Jag hoppas och önskar att ni vill träffa mig en stund då. Det skulle vara så kul 🙂
      Det var många känslor inom mig när jag skrev det här inlägget men mest var det roligt att återuppleva de åren.
      Massor av kramar till er också ❤

      Gilla

      Svara

  6. Vilken sagodröm från början till slut. Vilka minnen du visar upp … wow … tänk att få ha bott så här … wow.
    Visst det finns att göra när man bor på detta sätt så klart *ler*
    Förstår att du längtar tillbaka fastän du inte längtar tillbaka … du förstår hur jag tänker *skratt*
    Tack för att jag frågade och att du satte in detta fina inlägg … varmt tack!
    Tänk att markägaren kom just i rätt sekund … tala om att det var meningen med att bygga där.
    Underbart inlägg som kommer att sitta kvar länge … tack / kram

    Gilla

    Svara

    • Det är jag som ska tacka dig för att du bad mig skriva om detta 🙂 Det är härliga minnen, naturligtvis med en del vemod, men mest glada tankar. Det som gjorde det till mitt paradis är naturligtvis lika mycket beroende på att så många minnen av min familj finns där 😀
      Sista sommaren, då jag var ensam, fick jag känna på hur det är att sköta allt själv och det var lite väl mycket.
      Markägaren bodde bara några hundra meter längre upp och var troligtvis ute på sin dagliga promenad ner till sjön. Han hade en gård och som barn gick jag ofta upp dit och hämtade mjölk i mjölkkrukan. Det är också ett roligt minne 🙂
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

      • Haha, jag gillar att skriva för mig själv och på min blogg men att skriva en bok blir så kravfyllt. Jag vill kunna sätta mig och bara skriva det jag känner för utan att tänka på att det ska sälja. Jag har gjort fotoböcker till mig själv. En om ”sista året tillsammans” och en om hela vår tid i Optand. Det räcker. Tillsammans med allt jag har skrivit här så har det hjälpt mig att bearbeta allt. Föresten så finns det alldeles för många livshistorier i bokform redan 😉 och det räcker med en författare i familjen som ger ut böcker 😀 De är faktiskt två – min yngsta dotter har skrivit en trilogi. En dystopi som är otroligt spännande. Men det är bara för oss i familjen hon har skrivit den…tyvärr.
        Kram

        Gillad av 1 person

      • Jag tycker att det är jättesynd att bara vi får läsa dem. Men hon skriver bara som fritidssysselsättning och har alldeles för stora krav på sig själv för att vilja ge ut sina böcker. Hon älskar att skriva och det märks. Dessutom är de på engelska och ändå flyter texten och dialogerna på och blir aldrig stela och konstiga. Hon har många färdigheter och intressen och att skriva är bara en av alla saker hon är duktig på. Kanske måste det bli ett skrytinlägg så småningom 😉 Det är inte första gången i så fall 😀 Men jag brukar framhålla att det jag är mest stolt över är hur hon är som person 😀
        Kram

        Gillad av 1 person

Lämna en kommentar