Jag hade sällskap hela natten. Pixel och Grixis turades om att vara hos mig och frampå småtimmarna kom de båda två. Strax efter tre var en av dem lite rastlös (jag såg inte vem det var i mörkret) men efter att ha buffat och petat en stund på mig la han sin tass mot min tumme och när jag smekte ovansidan på hans tass med mitt pekfinger så blev han alldeles lugn och somnade. Där låg vi, tass mot tumme, och jag nändes inte ta bort min hand. Det kändes som en väldigt fin stund då vi kom riktigt nära varandra. Kanske som att hålla sitt barnbarns hand 😉

Eftersom det är måndag i dag så arbetar både dotter och svärson så jag skjutsade min dotter till hennes jobb för att sedan leta mig fram till Wadköping. Jag hade redan några dagar innan bestämt mig för att ta en promenad längs med Svartån och njuta av ett vackert höstväder. Att det skulle bli sol hade jag koll på hela veckan innan och jag tänkte inte missa chansen den här gången. När det var bröllop, för tre månader sedan, hann jag inte strosa fram och fota och när jag besökte dem i september blev det inte tillfälle för någon stadspromenad. Jag kan vara ganska envis så jag försökte ignorera mina feberkänslor och varmt klädd med mössa, vantar och sjal (både sjal och schal är korrekta stavningar enligt ”ordkollen”) travade jag i väg. Det blåste riktigt kallt så jag var tacksam för att jag hade mössan med mig.

Jag promenerade från Wadköping och mot Örebro slott. En lagom promenad i vanliga fall men jag fick kämpa lite med mig själv för att inte ge upp. Jag vände faktiskt en gång men gick bara några steg innan jag tog fram envisheten igen och bestämde mig för att jag banne mig skulle ta mig till slottet. Det var inte bara plågsamt. Det var även väldigt vackert och jag är glad för att jag kan plocka fram den där lilla extra gnistan när det behövs. På tillbakavägen gick jag genom stadsparken. Inte samma gångväg som när bröllopsföljet vandrade från rådhuset till restaurangen i Wadköping. Jag hittade en annan väg att gå och fick göra nya upptäckter. Här kommer ett litet potpurri av vad jag såg på min morgonpromenad (tomt och konstigt utan hundar).

Klockan var nästan nio på morgonen när jag kom tillbaka till parkeringen vid Wadköping och det var hög tid för att ta mig hem. Lite trött i kroppen men relativt klar i knoppen efter promenaden, ställde jag in gps:en på Mjölby och krånglade mig igenom Örebro. Naturligtvis blev det även denna gång en liten bensträckare vid Stora Hammarsundet. Det var otroligt skönt att komma hem och landa i min soffa. Min vovve visade inga tecken på att ha saknat mig men Nalle välkomnade mig desto mer. Kasper ligger där han ligger och väntar tills den som kommer in letar upp honom.

Febern blev värre på eftermiddagen men det är nog inte så konstigt efter all aktivitet. Men nu ska jag inte åka någonstans på minst en vecka och jag har inget jag måste göra innan den 9:e nov då vinterdäcken ska på (det lejer jag bort men jag måste ta mig dit).

När jag satt här och var som mest snurrig i huvudet ringde min svägerska. Vi har tidigare pratat om att kanske åka tillsammans till Åre för att utnyttja min andelsvecka i slutet av januari. När vi pratade om det trodde jag ganska säkert att min transplantation skulle vara avklarad och de tre månadernas karantän efteråt slut när det blev dags. Nu verkar det inte så men hon föreslog att vi i alla fall skulle boka tågbiljetter eftersom det just nu är som billigast. Hennes man hade tagit reda på att jag kan antingen få pengarna tillbaka eller överlåta mina biljetter om jag har ett läkarintyg så om jag inte kommer i väg så löser det sig ändå. Enda möjligheten för mig att åka dit är om det dröjer till efter vecka fem med operation. Men då måste jag först få någon slags garanti från Sahlgrenska att jag inte ligger högt upp på den prioriterade delen av listan. Jag vill absolut inte riskera att missa chansen när den kommer.

Jag var, som skrivet, inte så klar i huvudet och hennes argumentation påminde så starkt om hur hennes bror kunde övertala mig till att hänga med på det mesta. Naturligtvis bokade vi biljetter och såg till att vi fick platser bredvid varandra från Stockholm. Min resa tur och retur kostar totalt 550 kr och då är det ca 5 minuters promenad från tåget här hemma och lika långt från stationen till lägenheten i Åre. Smidigt alltså. Väl där uppe kan jag aktivera mig precis så mycket eller så lite jag vill och det finns disk- och tvättmaskin. Dessutom ingår slutstädning. Jag kan alltså bara lata mig om jag vill och ta små korta promenader för att få andas härlig fjälluft. Först efteråt kom min trötta hjärna  på att jag har en hund. Men min syster hade redan för länge sedan skrivit in i sin almanacka att hon ska vara Kaspervakt den veckan. Bara utifall att det skulle bli möjligt.

Jag tror inte att jag kommer dit i vinter. Jag hoppas verkligen att operationen blir av innan dess. Men om inte, då kan den gärna få vänta lite till så att jag kan få komma upp till mitt älskade Jämtland utan att behöva vara orolig att missa ”min” lever när den kommer.

Jag var lite tveksam till hur jag skulle göra när jag vaknade med feberkänslor. Samma feberkänslor som jag levde med under så lång period men som upphörde för drygt tre månader sedan. Inte riktig feber utan bara något som känns som feber och som har något slags samband med min leversjukdom. Det var relativt låg fejkfeber så jag testade att ta en extra omgång piller för att kanske bli av med den. Det funkade inte alls och jag har nog kommit fram till att det inte är abstinensbesvär, som jag trodde tidigare. Då skulle det hjälpa att ta mina starka piller. Besvären skulle dessutom inte ha försvunnit under flera månader. Ingen vet vad det är som händer när jag får denna låtsasfeber, bara att det har med levern att göra.

Jag ville så gärna åka och eftersom det inte kändes som hög feber vågade jag köra i väg.  Det var en härlig höstmorgon och, som vanligt, stannade jag vid Stora Hammarsundets rastplats för en bensträckare. Jag stannade lite längre än vanligt för att den lite kyliga blåsten skulle få mig att piggna till. Jag tog med mig Nikon på en liten promenad och hittade några nya vyer. Lite annorlunda än de bilder jag brukar ta vid denna rastplats.

De friska vindarna hjälpte och resten av resan gick bra. Tre kvart senare var jag framme. Jag togs emot av födelsedagsbarnet (min dotter), Pixel och Grixis. Inifrån lägenheten hördes gitarrmusik och jag fördes tillbaka flera år i tiden till när musik var en given del av min dotters och hennes mans liv. Intresset har varit lite svalt några år men nu har de tillsammans återupptagit musicerandet. Lite senare vilade jag i deras soffa medan de bjöd på gitarr- och fiolmusik. Jag blev så glad för jag har verkligen saknat att lyssna på dem.

Katterna och min dotter fick några presenter och kameran fick arbeta en hel del. Dessa katter älskar att leka med vatten och hamnar ofta i diskhon. De lekte med sina nya leksaker och jag fick min beskärda del av mys och gos.

Det är väldigt skönt att vila ut i mattes knä efter en lång lekstund.

Min äldsta dotter kom senare på eftermiddagen och gjorde en stor tiramisu. Det har blivit lite av en tradition att hon gör en sådan när hennes syster fyller år. Den fick vila i kylen några timmar medan min svärson lagade en väldigt god middag som vi med god aptit mumsade på. Lite senare kom några av parets goda vänner och vi fikade och fick äntligen smaka den goda tiramisun.

Nu är det bara jag, yngsta dottern, svärsonen och kissekatterna kvar och nog känns det att jag inte är på tipptopp. Men för att inte somna redan blir det ett blogginlägg. Samtidigt lyssnar jag på ungdomarna som håller på att öva in en ny låt att framföra tillsammans med sina lika musikaliska vänner. Just nu njuter jag av både gitarr- och fiolmusik och vacker sång. Jag önskar att jag kunde låta er lyssna och njuta lika mycket som jag gör. Det här är livet.

De möbler jag har beställt skulle inte komma förrän i november men tydligen gick något bra för jag fick dem redan i onsdags. Lika bra gick det inte med transport och hantering. Av de tre paketen var det endast innehållet i ett som var oskadat. En av kartongerna var så trasig så att en del smådelar hade ramlat ur och speditionsfirmans chaufför kom tillbaka med det senare när han upptäckte det. Det är tråkigt och självklart blir man besviken när förväntningarna grusas. Men det är inte så mycket att göra åt saken och jag kunde i alla fall bygga ihop en bänk och ställa på plats. Reklamation är gjord och förhoppningsvis löser de det snabbt och utan krångel. Om jag ska försöka se något positivt i det här så är det kanske tur att jag inte kunde bygga ihop allt samma dag. Det arbete jag la ner var tillräckligt krävande men min envishet hade fått mig att fortsätta och kanske få sota för det senare. Det finns en mening med allt 😉

Det har varit några gråa och trista dagar ett tag men jag har ändå njutit av mina morgonpromenader. Vad gör det om det duggar lite när skogen står där lika välkomnande som vanligt och vovvarna är glada och verkar trivas ändå. Jag såg en liten filmsnutt med kronprinsessan i går och den hängde kvar i mitt medvetande. Medan jag vandrade på de något blöta stigarna kände jag mig både glad och väldigt nöjd med att inte ha det som hon. Hon gick en promenad med hela följet av säkerhetsfolk och journalister och var tvungen att leende konversera och vara tillgänglig. Jag hoppas att hon emellanåt kan smyga i väg på promenader helt ensam för hur ska man kunna njuta under de förutsättningar som filmsnutten visade? Jag är neutral till frågan om monarki men jag känner sympati med den tjej, som verkar vara väldigt trevlig och kompetent, men som hela tiden är bevakad, påpassad och som tidvis även har mått väldigt dåligt.

Jag trivs med att gå ensam med bara hundarna. Men jag ser fram emot att orka prata samtidigt som jag går och kanske någon gång ha promenadsällskap. Som det är nu kan jag i bland stanna till och prata med någon jag möter men när det är dags att gå är det bäst om vi väljer olika stigar. Någon gång i bland kan det kännas lite tråkigt. Jag möter lite då och då en kvinna i skogen. Hon går med sin lilla hund och varken den hunden eller Nalle visar tecken på att vilja vara vänner så de får inte komma nära varandra. Men vi människor har väldigt givande och intressanta samtal. Det är inte vanligt att träffa någon på det sättet och genast känna en väldig gemenskap. Jag skulle väldigt gärna fortsätta samtalen med denna trevliga och spännande kvinna men kan inte föreslå att vi ska gå tillsammans. Att bjuda hem någon på fika är inte heller aktuellt eftersom jag tar slut bara av att prata längre än en kort stund. Det får räcka med en givande pratstund när vi någon gång träffas i skogen och i längden kanske det räcker så. Man behöver inte utveckla alla spännande nya bekantskaper till mer än just det som för tillfället känns kul.

Om några dagar ska jag ge mig i väg på en liten resa. Det är återigen Örebro och ett besök hos min yngsta dotter och hennes man som är målet. Förhoppningsvis ska äldsta dottern den här gången hitta tillräckligt med kraft för att träffa oss en stund. Det är en födelsedag som ska firas och eftersom det fungerade så bra förra gången så vågar jag mig på en ny vända. Det går bra att köra själv när jag stannar halvvägs och rör lite på mig. Kör jag på morgonen brukar det fungera och jag stannar kvar över natten och åker tillbaka nästa morgon. Jag hoppas att katterna, Pixel och Grixel, vill sova tätt intill mig även denna gång. Det blir extra mysigt med två varma spinnbollar som sovsällskap.

Jag fnissade samtidigt som jag skrev rubriken för jag förstår att den kan ge intryck av att jag är mitt i en livskris och att djupa och livsomvälvande tankar och beslut har intagit min hjärna. Så är det inte. I alla fall inte när det gäller de stora avgörandena. Jag har bara märkt att jag har börjat prioritera andra saker än jag gjorde förut. Kanske kan jag jämföra det med att blivande mammor ofta ”boar” när barnets ankomst närmar sig. Jag gör tvärtom. I alla fall är det så jag tror att det är. Jag längtar efter tiden efter operation och återhämtning. Då, när jag ska göra allt jag inte gör nu. I mina tankar återkommer jag hela tiden till ordet ”fri”. Jag ska vara fri att göra precis vad jag vill och när jag vill.  Jaja, jag vet att jag aldrig kan bli helt fri, varken ekonomiskt, medicinskt eller från åtaganden, men jag ska ha så lite som möjligt som hindrar mig.

Successivt har mina tankar fört mig åt det hållet och nu märker jag att även mina handlingar gör samma sak. Väldigt små saker, nästan inget som märks, men ändå så att jag själv funderar över vad som har hänt. Är det här jag eller är det bara en reaktion på min begränsade tillvaro. Den börjar kännas ganska hopplös och jag behöver peppa mig själv med framtidstro och massor av planer. För att kunna förverkliga alla dessa planer (bl a vill jag ha en långsemester på t ex Cypern i kanske tre månader vintertid) måste jag tänka om lite. Helt plötsligt har jag insett att då är det inte bra att ha en massa levande växter som någon måste ta hand om. Jag vill inte slänga dem så länge de är fina men blir de för stora och otympliga eller börjar se ut som om de inte trivs längre, då åker de ut i komposten. Jag är ingen blomstermänniska och har levt efter filosofin att de växter som inte trivs med min behandling ska inte vara hos mig. Men jag har ändå alltid velat ha grönskan och blommorna i mitt hem. Nu har flera växter bytts ut mot konstväxter och långsamt förvandlas min tillvaro till något mindre krävande. Just nu står dessa två växter, som jag inte vet vad de heter men de växer som ogräs, och väntar på att förpassas ut. Förr skulle jag ha tvekat länge innan jag kunde göra något sådant men nu känns det bara skönt. Inte likt mig alls.

Min förändrade livsinställning märks även på andra sätt. Mina tankar om hur jag vill bo håller på att hamna i något jag aldrig trodde skulle hända. Så länge min syster vill bo kvar här vill jag också bo här och dela hus med henne. Hon har varit min räddning och jag har aldrig ångrat att vi blev ”Sysbo”. Jag skulle inte kunna trivas lika bra med någon annan efter att ha blivit änka. Men den dag hon tycker att det är dags att hitta något annat så tror jag inte att jag vill följa med till ett nytt hus med trädgård. Ska jag vara fri så ska jag ha en hyreslägenhet med stor, fin balkong i ett fint läge. Jag ser inom mig hur jag sitter på min balkong på Frösön och tittar ut över Storsjön. Att bo i lägenhet, tätt ihop med många andra, har tidigare känts som en omöjlighet för mig. Nu har jag börjat tänka på alla fördelar och alla krav som försvinner. I en hyreslägenhet, utan levande växter och utan en arbetskrävande trädgård, kan jag ha min bas och därifrån kan jag ge mig ut på äventyr utan att något hindrar mig. Just nu känns det väldigt lockande.

Jag älskar min Kasper och önskar att han kunde få finnas hos mig väldigt länge men om knappt en månad är han 15 år och jag är så realistisk att han inte är med i mina framtidsplaner. Jag vill inte ha en ny hund. Kasper kan inte ersättas och jag ska ju vara fri. En hund ger väldigt mycket annat men är också väldigt krävande och begränsande.

Jag har upptäckt att jag i mina tankar inte är rädd för att ge mig ut på äventyr ensam. Det känns jätteskönt att känna att det inte blir ett hinder. Självklart blir jag jätteglad om mina barn eller någon annan person som jag trivs med vill följa med men det är inte avgörande.

Jag var en stark kvinna förut men nu har jag blivit en målmedveten kvinna och jag har bestämt mig för att göra mitt liv till något som jag själv, utan onödig hänsyn till andra, vill ha. Jag vill inte vara egoistisk och otillgänglig, mina barn får alltid plats i mina planer och jag älskar att ha dem där. Men det får bli väldigt mycket på mina villkor.

Så här ser mina tankar om framtiden ut just nu. Hur det blir kanske blir en helt annan femma. Men det är det här som ger mig styrka när det känns lite jobbigt.

Min morgon såg i dag ut så här. Som ni vet är det också något som ger mig styrka 🙂

Så några helt misslyckade bilder…igen 😉 Båda bilderna har samma motiv men kameran gjorde dem till något helt oväntat. Kanske borde vi lägga ut våra misslyckanden lite oftare. Det kan bli ganska intressanta eller kul bilder.

Jantelagen tillåter skryt om familjemedlemmar så jag tänker tala om hur stolt jag är över min syster och hur glad jag är för hennes framgång med sin nya bok. Inte så dåligt resultat för en relativt okänd författare 😀

Mer än så tänker jag inte skryta för då kanske det börjar lukta bränt. Men jag kan lova att i dag är det glädje i huset här i Mjölby.