Var kom energin ifrån?

Jag blir alltid lika glad när min svägerska ringer och frågar om hon får komma och hälsa på några dagar. Vi har inte mycket kontakt mellan de gånger vi träffas. Vi gratulerar varandra på födelsedagarna men annars hör vi aldrig av oss till varandra förutom de gånger vi ska träffas. I år har det blivit två sådana tillfällen men jag hoppas att det ska bli oftare senare (då när allt ska ske mycket mer och oftare 😉 ). Min svägerska hör till den minoritet som aldrig har haft lust att lära sig att använda en dator. Därför har vi ingen kontakt via sociala medier. Det spelar ingen roll. När vi träffas så har vi jättekul ihop och jag är så glad över min fina relation till henne. Lite är det väl kanske så att vi båda saknar samma person, hennes bror/min man,  och kompenserar genom att träffas. Men mest är det för att vi trivs tillsammans.

Den här gången ville jag gärna bjuda henne på en annan upplevelse än att bara sitta hemma hos mig. Sedan mitten av Juli har jag inte haft lika mycket feberkänslor som förut och jag visste att min svägerska gärna ville se gamla Linköping. Vi bestämde inget i förväg men jag nämnde att vi kunde försöka göra en liten utflykt dit.

Dagen började, som alltid, med en hundpromenad och naturligtvis råkade jag hitta ett gäng blodriskor. Dem kan jag bara inte gå förbi men jag hann inte plocka alla. Jag kände mig lite stressad eftersom jag hade en tid inbokad hos frissan. Jag kan, som ni vet, inte gå fort även om jag har bråttom. Då känns det som om jag ska sprängas och luften tar slut. Men jag pinnade på så fort jag orkade och jag hann t o m sitta ner fem minuter innan det var dags att gå den lilla promenaden till min frissa. Hos frissan pratar man. Det går inte att undvika. Visst skulle jag kunna säga att jag inte orkar och att det tar för mycket på krafterna men då blir det inte särskilt kul. Som tur var hade hon mycket att berätta den här gången så jag pratade inte lika mycket som vanligt.

Till frissan är det nerförsbacke och det tar ca sju minuter att gå dit. Tillbaka hem är det uppförsbacke och då tar det lite längre tid och mer kraft går åt. Jag var alltså ganska så slut när jag väl kom hem igen. Men där väntade min svägerska med kaffe så det var bara för mig att sätta mig i soffan med min kopp, dricka mitt kaffe och sedan blunda en stund. Så skönt med sällskap där det inte känns konstigt. Min svägerska sa att vi kunde strunta i att åka till gamla Linköping och jag tänkte först nappa på det. Men efter en stunds blundande reste jag mig upp och sa att ”nu åker vi”. Ibland behöver man vara lite envis och kämpa på lite för att få göra något trevligt.

Det tar ca 25 minuter med bil och vi kom dit strax efter tio. Vädret var inte det allra bästa så det var inte mycket folk där. Väldigt lugnt och skönt med andra ord. I gamla Linköping finns många gamla byggnader samlade och i dessa huserar många små butiker. Mest är det olika typer av hantverk i butikerna men det finns även en del annat. Dessutom är området ett museum så man kan titta in i diverse gamla miljöer och få en hum om hur det var en gång i tiden. Skolan var inte öppen den här dagen men en hel del annat var tillgängligt.

I sprutboden fanns den utrustning som brandkåren behövde.

Det som är ett måste för mig är ett besök i handelsboden. Det är nostalgi och minnen från min barndom. Jag vet inte i vilka sammanhang vi var där. Kanske var det medan vi bodde i Motala eller så var vi på genomresa lite senare och stannade till. Jag minns i alla fall att jag vid ett flertal tillfällen fick gå in i denna handelsbod och köpa en strut med bröstkarameller. Varför det blev just dessa karameller vet jag inte. De är goda men inte några favoriter. Kanske fanns det inget annat godis då. Det har i alla fall medfört att varje gång jag i vuxen ålder har kommit dit så är det handelsboden som drar mest i mig. När jag har fått en strut med bröstkarameller i handen känner jag mig nöjd och kan gå vidare. Så även denna gång. Den snälla tjejen som arbetade där ställde gärna upp på ett foto och det var även tillåtet att fota de andra delarna av boden. Jag hittade även en fin present där som någon ska få vid ett bra tillfälle.

Vi tittade in i några fler butiker innan det kändes i kroppar och magar att det var lunchdags. I en del butiker såg vi skyltar där de undanbad sig fotografering så jag lät naturligtvis bli att ta några bilder där. Men det finns otroligt många fina hantverk i alla dessa små butiker och det är jättekul att gå in där och titta.

Min snälla svägerska envisades med att vilja bjuda mig på en köttbullsmacka och en kopp te och efter att, på svenskt maner, först ha kommit med en svag protest tackade jag glatt ja och jag åt med god aptit och passade på att luta en stol mot väggen så att ryggen fick skönt stöd. När jag kommer in i ett rum där jag ska sitta en stund letar jag alltid automatiskt efter en vägg och en stol som har ett ryggstöd som går tätt emot väggen. Det ser kanske lite konstigt ut med min sittstil men det är nödvändigt för att min rygg ska orka. Alternativet är att sätta på mig min tens-apparat men jag undviker det när det inte är nödvändigt. Det var väldigt skönt att få vila en stund och det var minst lika gott att få något i magen. Efter en stund var vi redo för ytterligare en liten runda i de återstående små butikerna.

CSC_0029

Förutom gamla  hus och butiker kan man njuta av fina planteringar och andra detaljer.

Posthantering förr i tiden. Jag har sommarjobbat några somrar på posten i min ungdom och jag kan intyga att det inte var så annorlunda i början av 80-talet. Då stod vi också och sorterade breven i liknande fack efter postnummer. Men det var inte träinredning som gällde utan stora lokaler med massor av löpande band och stora sorteringshyllor av plåt.

DSC_0021

Jag köpte två små presenter till mig själv och två presenter till några av mina barn. Av förklarliga skäl vill jag inte visa de andra presenterna men ni kan få se vad jag gav mig själv. Struten med karameller och något annat jag inte kunde motstå. En liten fin bricka med Jämtlands landskapsblomma, brunkulla. Den använder jag när jag bär in min frukost, bestående av te och smörgås, till vardagsrummet där jag sitter och tittar på tv medan jag mumsar i mig min frukost. Och jag är så nöjd med mina inköp.

CSC_0005

Från två sötpluttar till min egen lilla goknul

Jag fick sällskap av Pixel och Grixis hela natten och kanske ska jag känna mig smickrad. Deras matte och husse sa att det var första natten som katterna inte sov hos dem i deras säng. Jag inbillar mig inte att jag blev deras nya favorit men jag var tydligen tillräckligt spännande för att de skulle stanna hos mig. En av dem låg hos mig hela tiden. Jag vet inte om de turades om eller om samma lilla kille tryckte sig intill mig natten igenom. Jag vaknade några gånger och varje gång låg en katt på ett nytt ställe men fortfarande väldigt nära.

När klockan var tjugo i fem tittade jag upp och såg rakt in i en sömnig liten kisses ögon. Den låg på mina ben och det var både varmt och mysigt. När katterna märkte att jag hade vaknat blev de väldigt pigga. Efter att ha buffat mig lite i ansiktet och trampat omkring på mig en stund blev de plötsligt leksugna och började jaga varandra. Då gick jag upp, gjorde mig i ordning och åt frukost. Min frukostmacka var väldigt frestande för dem men jag var elak och lät dem inte smaka. Som kompensation fick de tugga lite på mina fötter lite senare. Inte hårt. De var väldigt försiktiga. Jag busade en stund med dem och vi gosade en hel del innan två små kattpojkar blev väldigt trötta och plötsligt låg de och sov igen, sötnosarna.

 

Kvällen innan såg Örebrohimlen ut så här:485

Ganska precis klockan åtta på morgonen satte jag mig i bilen för att ge mig av hemåt. Ett väldigt mysigt och trevligt dygn var över och jag kände en liten längtan efter min egen lilla goknul där hemma. Först åkte jag hem till min andra dotter. Dels för att lämna av en sak som hennes syster hade lovat henne och dels för att få en riktigt varm och härlig kram. Hon kunde inte vara med oss i går och jag ville ju inte åka hem utan att få en av de jättehärliga kramar som hon brukar tillhandahålla. Jag fick min kram (jag fick faktiskt flera innan vi skiljdes åt) och hon fick det hon skulle ha och sedan återstod bara resan som tar ca en timme och fyrtio minuter. Som vanligt stannade jag vid Hammarsundet för en bensträckare. Det är nödvändigt om jag ska kunna köra så långt. Där beundrade jag det här trädet:448

Den vackra utsikten mot bron och vattnet har varit med så många gånger på den här bloggen så den här gången slipper ni den.

Där hemma väntade vovvarna och min syster. Som vanligt stod Nalle precis innanför dörren och viftade glatt på hela sig medan Kasper låg kvar längre in i huset och väntade på att jag skulle komma till honom. Det händer ibland att han också kommer till dörren men oftast är det för jobbigt att resa på sig och det är ju lättare att andra kommer till honom. I ärlighetens namn måste jag medge att han faktiskt hör ganska dåligt så han kanske inte alltid är medveten om att någon kommer. Jag är en väldresserad matte så jag gick in till min hund så fort jag hade tagit av mig ytterkläderna. Där låg han och viftade på svansen och slog lite med tassen i luften, precis som han gör när han vill gosa lite. Min hund vill inte alltid det och det brukar jag respektera. Men när han vill ha närhet då är han otroligt mjuk och mysig att krama. Jag trodde inte att jag skulle längta efter honom så mycket efter bara ett dygn men han är en väldigt viktig del av mitt liv och det var härligt att vara hos honom igen.

 

Det har varit en väldigt lugn dag men i morgon kommer min svägerska och hälsar på mig. Hon ska stanna några dagar och som vanligt ska det bli jättekul. Lättsamt och kravlöst och väldigt roligt.

Kattmys

Två ljuvliga små knyten förtrollar mig den här helgen. Pixel och Grixis bor i Örebro hos min yngsta dotter och hennes man. I morse tog jag bilen hit och nu har jag blivit charmad och helt förälskad i dessa två söta pojkar.

003004005006007008010

Kasper fick stanna kvar hemma hos sin moster och Nalle. Där har han det bäst. Jag vet att han skulle bli väldigt trött på två nyfikna små varelser som inte har vett att respektera en äldre herres behov av lugn och ro. Det skulle nog sluta med en rejäl tillsägelse från Kaspers sida och det behöver vi inte utsätta någon av dem för.

Efter att jag hade bekantat mig lite med Pixel och Grixis, och blivit bjuden på kaffe, somnade jag en stund i soffan och en av de små liven la sig tätt intill och somnade också sött. Nu har matte och husse åkt för att handla (de passar på att låna min bil) och jag och kissekatterna har lärt känna varandra ännu mer. Det är nog tur att Kasper inte är här och ser hur hans matte faller pladask för de här två unga herrarna. Lite avundsjuk skulle han nog bli.

I morgon bitti åker jag hem igen. Jag mår bäst tidigt på dagen och det är då jag helst planerar in eventuella aktiviteter. Nu har jag inte tid att sitta här och skriva längre. Det finns två dunbollar att mysa med så det får räcka för den här gången.

Ännu ett svampfynd

En liten del av mig tycker att det är ganska bra att jag just nu inte har fått samtalet om min nya lever. Jag har inte tid med sjukhusvistelse när det finns så mycket gott att hämta hem ifrån skogen. Jag skriver hämta hem, för det är just det jag gör. På mina korta promenader ger jag mig inte ut utanför stigarna och letar efter svamp. Men det behövs tydligen inte för rätt som det är så bara finns de där framför och runt omkring mig. Det är klart att jag kliver av stigen en liten bit för att nå alla fina fynd men jag har inte ansträngt mig för att hitta dem.

I dag var det en ny sort som hamnade i mitt blickfång. Jag vek av på en stig som jag inte har gått på sedan i våras. När gräset började bli högt ville jag inte gå där längre av rädsla för alla fästingar. Men nu har gräset börjat lägga sig ner och jag vågar mig dit igen. Det var ju tur för efter en liten stund kom jag fram till en mossbevuxen liten sänka och där, på bara en liten yta, vimlade det av blodriskor. Många av dem var ganska stora så jag hade inte mycket hopp om att de skulle vara fina. Men jag fyllde en hundbajspåse (snart måste jag börja ta med mig något bättre att lägga svampen i) innan jag slutade titta efter fler.

Jag är lite osäker på vilken sorts blodriska det är. Min gissning skulle vara granblodriskor eftersom jag tycker att utseendet och växtplatsen stämmer. Men eftersom de nästan inte alls var maskätna funderar jag på om det kan vara tallblodriskor. Det är egentligen inte viktigt. Båda sorterna är klassade som läckra och trestjärniga. Jag behöver alltså inte alls vara orolig för att bli förgiftad.

CSC_0002Blodriskor hör till mina favoriter. De är fasta i konsistensen och har en lite kryddig, god smak. Jag brukar torka dem och använda till lite allt möjligt. Omeletter, varma mackor, pajer, crêpes etc.

För att vara en medelmåtta när det gäller svampkunskap har jag ändå lyckats få ihop en ganska bra samling den här hösten. Det har blivit karljohan, diverse andra soppar, kantareller, citronslemskivling, stolt fjällskivling, fjällig bläcksvamp och nu blodriskor. Ett ganska bra resultat och jag känner mig nöjd. Men jag kommer nog att gå tillbaka till blodriskstället om några dagar för att se om det har ploppat upp ett nytt gäng.

I en kommentar  på ett tidigare inlägg blev jag varnad för att kombinera fjällig bläcksvamp med alkohol. En del säger att det kan ge en antabuseffekt och kan bli väldigt otrevligt. Jag har hört det förut och då har jag försökt ta reda på fakta. Enligt många trovärdiga sidor på nätet gäller det inte fjällig bläcksvamp utan andra bläcksvampar. Men på några forum påstår ett antal personer att de har blivit dåliga just efter en kombination av alkohol och fjällig bläcksvamp. Som alltid när det gäller svamp, är det försiktighetsprincipen som gäller för mig. Ni vet ju att jag inte dricker alkohol medan jag väntar på min lever och förmodligen inte ett tag efter att jag har fått den heller. Därför spelar det inte mig någon roll. Men skulle t ex något av mina barn komma hit så skulle jag inte erbjuda öl eller vin till maten om den innehåller fjällig bläcksvamp. Jag vill ge er den här informationen så att ni själva kan ta ställning ifall någon av er har blivit inspirerad av mig att plocka fjällig bläcksvamp.

 

Självplågeri

Hösten har fått mig att tänka tillbaka, bli lite nostalgisk och minnas höstfärgerna och luften ”hemifrån”. Men inte bara från närområdet där vi bodde utan kanske ännu mer från fjällvärlden. Ovanför trädgränsen, helst högt uppe på en fjälltopp, finns den totala lyckoupplevelsen. Den karga miljön som skiftar i så många färger, den höga och torra luften, alla små rinnande fjällbäckar och den helt ofattbara, fantastiska utsikten. Jag misstänkte att jag kanske förskönar bilden av hur det var och förbättrar mina minnen. Så underbart kan väl inget vara. För att få hjälp att minnas rätt googlade jag på bloggar om Jämtland och jag fann det jag mindes och kanske ännu bättre.

Det var smärtsamt samtidigt som det var helt underbart. Jag tittade på otroligt vackra bilder, en del från platser jag känner igen. Det var verkligen en sorts självplågeri för jag ville stundtals bara gråta för att jag inte längre har tillgång till detta. Två bloggar, där de som bloggar är friluftsmänniskor med kunskaper om både fotografering och natur, hittade jag. Jag tittade på deras foton och jag blev alldeles rörd och kände den välbekanta klumpen av längtan och saknad.  Men mest blev jag glad och bestämde mig för att jag ska dit så fort jag bara kan. Om jag kan få till några foton därifrån som påminner bara lite om de foton dessa duktiga fotografer bjuder på så är det tillräckligt för att de som gillar natur ska tappa andan av hänförelse.

Det finns inget som kan slå upplevelsen man får av att stå på en fjälltopp i klart väder och titta ut över världen. De foton jag har från den tiden är alla tagna med mobilkamera så de ger inte full rättvisa åt naturen. Jag längtar efter att låta er följa med på fjällvandring om något år. Då ska jag förhoppningsvis kunna ta mig dit igen och klara av en lite mer ansträngande utflykt än jag orkar nu. Men kanske kan jag ge er en liten fingervisning så att ni kan förstå mina känslor och min längtan tillbaka.

041,01053059103109114130

På den sista bilden står jag på ett fjäll i Härjedalen och det blåste starka vindar uppe på kalfjället. Men det var inte särskilt kallt och vi frös inte. Det var ändå skönt att täcka ansiktet och ta på vantarna. Är man bara rätt klädd spelar det inte så stor roll om vädret är lite si och så. Det går ändå att njuta av att vara helt ensamma på ett fjäll och känna att man har tillgång till en så stor del av världen.