Det är inte alls ovanligt att min Kasper har magproblem. Hans lilla mage är ganska känslig och jag reagerar inte särskilt mycket när han hamnar i en ny omgång med kräkningar. Det brukar gå över av sig själv. Någon gång i bland blir han även lite lös i magen men det brukar snabbt bli normalt igen. Till saken hör att han är en hungrig hund som är en mästare på att hitta allt möjligt ätbart i naturen. Han vet att han måste vara snabb för att hinna innan han blir hindrad så han är väldigt målmedveten när han känner en god doft. Det hjälper inte direkt mot hans magproblem.

Nu har min älskade vovve haft diarré i fem dagar och jag börjar bli lite bekymrad. Inte direkt orolig eftersom hans allmäntillstånd är bra, det är inget blod i avföringen och han får i sig vatten och efter lite trugande även mat. Kanske är han inte så pigg på den dietmat han får, kokt torsk och ris, men om jag blandar ner några små frolicar så går det ner till sist. I förrgår åkte jag till apoteket och köpte Canikur tuggtabletter. Det är tarmstabiliserande medel och ska ges under några dagar. I går tog den kuren slut och jag blev lättad när jag såg att hans avföring inte längre var som vatten. Lite konsistens även om det inte var riktigt bra (ursäkta om jag är för tydlig).  Men i morse stod han och krafsade på dörren och ville ut och då var det bråttom. Han är verkligen duktig som säger till att han behöver gå ut. Det var lika illa igen och efter morgonpromenaden tog jag återigen en sväng till apoteket för att köpa mer Canikur. Den här gången blev det en pasta som man antingen kan spruta rakt in i munnen eller blanda med mat. Den ska ges i minst tre dagar och hjälper inte det måste jag nog kontakta veterinär.

Jag känner ett litet motstånd mot att ringa veterinärmottagningen. De vill med stor sannolikhet att jag ska komma in med honom och jag är lite rädd för vad det ska leda till. Han är snart 15 år och jag vill inte utsätta honom för så mycket obehag. Jag lämnar absolut inte kvar honom för utredning. Det tvekar jag inte om. Är det något han blir stressad av så är det när jag lämnar honom och om det dessutom sker på en plats där han blir placerad i en bur och där det är fullt av läskiga dofter och främmande människor och djur, då vet jag att han mår väldigt dåligt. Jag är nog lite överdriven i min rädsla för att ta honom till veterinär men jag inbillar mig att om vi åker dit så får jag inte med honom hem igen och det är jag inte redo för än. Så länge han är glad och verkar må bra så kurerar jag honom hemma där han är trygg. Ett bra tecken är att han hänger med på promenaderna och är lika pigg som förut.

Nu byter jag ämne och ägnar mig lite åt svamp igen. Det är nog inte sista gången för det finns massor av olika svampar i naturen och den här gången ska det handla om små, söta svampar. Förmodligen oätliga men ändå värda att förevigas. Några av dem har vi sett i andra bloggar. bl a flåhättor (hoppas att jag minns namnet rätt), men några av dem är nya för i alla fall mig. De enda jag hittade namnet på är de väldigt röda blodvaxingarna.

Flåhättor.

Blodvaxing och någon annan sorts svamp.

Ännu fler blodvaxingar.

Den här svampen gillar jag nog mest. Vid en väldigt snabb blick, innan man förstår hur liten den är, kan man nästan tro att det är ännu en av alla de stolta fjällskivlingar som jag har plockat. Men ganska fort ser man att varken fot eller färg stämmer riktigt. Jag tycker att den är väldigt fin.

På min födelsedag, i början av Juni, fick jag den här blomgruppen av min svärmor. Den står fortfarande kvar och blommar lika fint efter nästan fyra månader. Blommorna är lite mindre i diameter nu men det kommer hela tiden nya knoppar. Vi får väl se om den klarar sig tills frosten kommer och i så fall tar jag nog in den och ser om jag kan få den att överleva ett tag till. Jag kan inte mycket om blomskötsel och de som inte klarar min behandling åker obönhörligen i komposten men den här har tydligen trivts hos mig. Kul!

Jag är så trött på att försöka hitta det jag uppskattar på facebook. När jag gick med för många år sedan ville jag följa mina barn i deras vardag sedan de hade flyttat hemifrån och jag uppskattade även den kontakt jag hade med övrig släkt och vänner. Jag återupptog kontakten med en del gamla vänner och jag hör till dem som tycker om glada och trevliga inlägg från mina fb-vänner. Djupare diskussioner om våra olika ståndpunkter i diverse ämnen vill jag hellre klara av lite mer privat så den delen av fb är jag inte intresserad av. Jag är också fullt medveten om att man inte kan ta för givet att någonting på fb är sant så värdet av all information i diverse artiklar är noll för mig. Många är alldeles för naiva och tror att allt stämmer och sedan för de vidare felaktig info. Källkritiken är ofta helt obefintlig och jag läser nästan aldrig något av allt som fb har valt ut åt mig (hur nu de urvalskriterierna ser ut, det kan också diskuteras länge).

Nu är det mer en plikt och inte så mycket ett nöje att logga in där. Mina barn har nästan helt övergivit fb och för att hitta personliga inlägg måste jag skrolla förbi mängder av länkar och artiklar som jag inte är intresserad av. Jag orkar oftast inte leta igenom allt och därför missar jag kanske många inlägg. Det är synd, för det är de personliga inläggen om mina fb-vänners liv som jag gillar att ta del av.

I stället har jag mer och mer börjat använda instagram. Jag är ingen flitig aktör men jag har märkt att jag lockas mer av att dela mina bilder och ord där än att trängas med allt opersonligt på fb. Nu har jag t o m bytt ut min gamla profilbild mot en som är mer aktuell 😉 Vore det inte för vissa funktioner, grupper och alla minnen som finns sparade så skulle jag inte tveka att plocka bort fb ur mitt liv. Men jag har användning av messenger och jag har glädje av att vara del av några grupper. Jag gillar även att få minnen från tidigare år och jag blir glad av att då även se min mans kommentarer. Därför finns hans konto kvar och jag kommer även att ha kvar mitt. Allt vi någonsin har skrivit och kommenterat försvinner om jag avslutar våra konton och det tror jag att jag skulle ångra. Men hädanefter kommer jag inte gå in och kolla fb varje dag och det känns skönt att ha tagit det lilla steget.

Nu är det inte så att jag bara vill ha gulliga inlägg. Visst blir jag glad av dem men jag vill se alla delar av mina fb-vänners liv. Även de som är lite mer allvarliga och kanske t o m sorgliga. Allt som de tycker känns bekvämt att dela med sig av. Ungefär som det är med oss bloggare. Jag gillar att följa bloggar där vardagsliv blandas med tankar om ditt och datt och där det skiftar mellan lycka, vemod och allt däremellan. Livet helt enkelt. På fb kan man självklart inte skriva på samma sätt, det är inte upplagt så. Men även om det där oftast blir väldigt korta texter så är det stora värdet för mig att få ta del av vardag och även större händelser i livet.

Jag dömer inte ut Facebook. Alla har vi olika synpunkter och idéer om hur vi vill att det ska fungera. Jag vill bara förklara min inställning och i viss mån (till de som följer mig både här och på fb) informera om att jag inte kommer att synas på fb lika mycket och därmed inte ”gilla” inlägg i samma utsträckning. I stället fortsätter jag gillandet på instagram och ofta är det ju faktiskt precis samma bilder där. Någon gång i bland kommer jag att klicka in på fb men det ska bli så skönt att slippa känna tvånget.

Stor kärlek till er alla ger jag med vår blommande Kärleksört ❤

Så glad jag blev när min son hörde av sig på kvällen i förrgår och frågade om han och hans flickvän (och nu även sambo) fick komma och hälsa på nästkommande kväll och stanna till dagen efter. Klart jag ville det. Det är alltid lika kul när något av mina barn kommer hit och jag såg väldigt mycket fram emot att även få träffa det nya tillskottet i familjen, den tjej som jag hade förstått snabbt hade vunnit min sons hjärta. Jag hade inga som helst planer på att denna fina tjej skulle behöva känna sig granskad för att bli godkänd. Det är inte min uppgift. Jag var helt övertygad om att jag skulle tycka mycket om henne eftersom min son har fallit pladask för henne och har pratat väldigt varmt om henne. Så rätt jag hade i det.

Det kändes väldigt bra direkt, precis som jag hade trott. En varm kram och några hälsningsord var allt som behövdes och det fanns ingen is som behövde brytas. Bara glädje över att min son och hans flickvän har hittat rätt och att jag genast tyckte mycket om henne.

För första gången på länge regnade det inte i morse. Nikon fick följa med och det har nog dykt upp några fler höstfärger sedan förra gången.

Här var det någon som tyckte att jag hukade för länge så han klämde in sig i motivet och tittade förebrående på mig. Hela bilden blev suddig men ändå ganska söt.

Flera av mina bloggvänner har visat upp väldigt fina foton på dekorativa svampar, både ätliga och oätliga. Jag har sett sådana också men som kontrast väljer jag att lägga ut några bilder som är lite mer äckliga men kanske i någon mening även lite dekorativa. Jag har haft med foton på bläcksvampar förut men här ser ni hela förloppet i en bild. Lite suddigt även här men ni kan i alla fall uppfatta förfallet från fin matsvamp till inte så trevligt kladd. Nästa bild är ganska fascinerande om man klarar av att titta på det som är lite äckligt.

Nu ska jag göra lite reklam. Det händer nästan aldrig och om det någon gång kommer någon slags rekommendation från mig så kan ni vara säkra på att jag inte gör det av ekonomiska skäl. Det är bara mina egna åsikter jag framför och det är helt utan vinstintresse.

Jag är en stolt storasyster och nu ska min lillasyster Gunnel (som jag f ö delar hus med) släppa sin andra bok. För att presentera den på ett lite festligt sätt blir det bokrelease med mingel, snittar, bubbel och annat gott. Naturligtvis ska min syster även säga några ord och som den vana föreläsare hon är blir det helt säkert ett trevligt inslag i programmet. Denna bokrelease går av stapeln i Linköping den 9:e Oktober kl 17.00 och om någon är intresserad så hjälper jag gärna till med anmälan. Jag tänker vara med, åtminstone en del av kvällen, beroende lite på dagsformen. Jag ska leta upp en skön sittplats och sitta där med lite smaskigt tilltugg medan jag med ett leende tittar på folk och kanske t o m säger något till någon. Det är vår gemensamma storasyster som står för tilltugget. Hon är duktig på sådant och van att laga stora mängder mat. Vi kommer alltså att vara där alla tre i syskonskaran. 

För att få en aning om vad Gunnels bok handlar om kan ni klicka på länken nedan. Där hittar ni de första 30 sidorna och kanske ger de mersmak.

Gunnels bok

Nu har jag gjort något som jag troligtvis inte gör igen. Ett helt inlägg som bara är reklam för något. Men när det gäller min syster och hennes bok och när jag dessutom helt ärligt tycker att boken och ämnet ger insikter och aha-upplevelser som alla kan ha nytta av, då är det ok med ett reklaminlägg – helt utan vinstintresse.

Vädret har inte varit särskilt kul sista tiden. Lite väl grått och ruggigt. Men jag hörde på nyheterna att grundvattennivåerna nu håller på att fyllas tack vare regnet. Det kan ju vara något att glädjas åt. Vi, som gillar svamp, kan även konstatera att nu ploppar de upp med en rasande fart. Det är också tack vare regnet. Jag plockar inte många sorter och jag letar inte efter de svampar jag vill ha men trots det har jag kommit hem med ett lass svamp varje morgon. Utom i dag. Det här blev den här dagens skörd:

Ganska skönt med en dags vila från svamprensning faktiskt.

Min svägerska for hem igen i går eftermiddag och vardagen har nu återgått till det normala. Det blev några händelserika dagar när jag först åkte till Örebro i helgen och sedan fick trevligt besök några dagar i början av veckan. Jättekul alltihop men nu håller jag på att återhämta mig från allt detta roliga. Det innebär morgonpromenad, lite styrketräning (som jag tar ledigt från när jag har annat för mig) och nästan inget annat. Jag berömmer mig själv och säger till mig att jag är duktig som ändå håller igång med denna träning ca tre gånger i veckan. Men det står t o m i min journal att jag gör detta så det sätter lite press på mig. Det är faktiskt ganska skönt också och jag känner att det gör gott. Matlagning behöver jag inte hålla på med förrän om flera veckor. Jag har hållit mitt löfte och lagat nya maträtter flera gånger i veckan men nu måste jag tömma frysen på alla matlådor. Jag har nästan inga burkar kvar och väldigt dåligt med plats i frysen. Jag ser inte det som ett löftesbrott för jag ska återuppta den vanan när all denna mat börjar ta slut.

Jag fick ett samtal från min kontaktsköterska härom dagen. Hon brukar ringa någon dag efter provtagningarna och den här gången berättade hon att alla levervärden hade gått ner och nu är de normala. Så är det med den här sjukdomen. När cystorna tar över levervävnaden så växer levern och bildar ny vävnad. Det räcker för att ge bra värden. Kanske ska jag vara tacksam för det. Jag behöver ju aldrig vara orolig. Men det blir så trångt i min buk och organen kläms ihop. Som alltid frågade sköterskan om min vikt. Jag får inte gå ner i vikt och helst ska jag ha några kilo extra när det blir dags för operation. Jag sa att jag håller vikten och att jag och svägerskan har proppat i oss massor av godis. ”Vad bra” utropade  hon. Inte riktigt vad jag hade trott. Jag frågade om de inte vill att min kost ska vara lite nyttigare  än så men hon verkade inte orolig för det utan hon tyckte verkligen att det var bra att jag vräkte i mig godis. Hur många har fått den reaktionen från sjukvården?