I morse regnade det när jag och Kasper vaknade och jag tänkte att det blir nog ingen svampplockning i dag. Allt blir så blött och klibbigt och tålamodet är inte detsamma i regnväder som om det är torrt och fint. Men redan någon timme senare, när jag hade hämtat Nalle från den lilla gäststuga som han och hans matte bor i, hade regnet upphört och jag och vovvarna travade iväg på vår morgonrunda.

Det kan inte hjälpas. Även om tanken är att det inte ska bli mer svamp så kan inte hjärnan acceptera det. Den skickar signaler till ögonen och de spanar fram och tillbaka för att hitta alla fina svampar. Det blev en liten samling den här morgonen också och även denna gång hittade jag en citronslemskivling och ett antal Karljohan. När vi kom tillbaka till stugan såg jag att det redan hade kommit upp små eksoppar på samma gräsplätt igen. Om jag hade haft fler dagar på mig så skulle jag ha låtit dem växa till sig lite men i morgon åker vi hem och jag plockade alla småsoppar jag kunde hitta.

Nu ska jag ha lite rensningsskola för er som aldrig har rensat en citronslemskivling. Först och främst ska ni veta att det är väldigt slemmigt, precis som namnet antyder. På den första bilden nedan ser ni hur slemmet sitter som ett extra skinn över hatten. Med en svamprensarkniv tar man försiktigt tag i slemmet under hatten (ja, du måste använda ett finger också, företrädesvis tummen) och drar det långsamt över hatten.

På något konstigt sätt får slemmet en något fastare form medan du drar och det känns inte riktigt lika äckligt längre. Fortsätt dra tills hatten är helt fri från slem.

Se så fin den lilla skivlingen blir när den ligger där bredvid sin slemhög. Ibland är hela foten slemmig och jag brukar dra med kniven ända uppifrån hatten och ner till där jag har skurit av yttersta tippen. Nu är det bara att skära ner den i önskad storlek och tillreda den.

Min syster ville gå en lång promenad med sin Nalle mitt på dagen så jag tog bara med mig Kasper och gick en kort runda, lagom för oss som inte är så unga och pigga. Vi gick in i skogen där det inte fanns någon stig. Det fanns inget behov av stig heller för så här fint och lättframkomligt var det.

Efter ett tag kom vi ändå till en liten stig och följde den tillbaka till vägen. Om ni tror att svampögonen hade återgått till att bli vanliga ögon vid det här laget så har ni fel. Naturligtvis kom vi hem med ett antal svampar igen.

Vårt tillfälliga hem sett från vägen.

Efter promenad vill man gå ner till sjön en stund men min hund är inte lika badtokig som Nalle så han la sig först ner.

Efter ett tag piggnade han till och satte sig upp och som ni ser börjar kasta-sten-och-fånga-i-luften-blicken visa sig.

Matte är snäll och kastar några stenar men när hon vill sluta så ser Kasper ut så här:

Till sist fick jag med honom in och jag la genast upp min lilla skörd på en tidning. Citronslemskivlingarna ska helst rensas så fort som möjligt efter plockning men de hade klarat sig bra. Min kropp sa att den var tvungen att vila en stund innan jag satte igång med rensningen så svamparna fick vänta en liten stund till.

Medan jag satt och samlade krafter kom min syster hem och hon hade nog blivit inspirerad för hon gav mig en hundbajspåse med det innehåll som syns på nästa bild. Inte illa av någon som inte själv vill ha svamp. Hon äter förvisso gärna svamp men har inget intresse av att själv ta hand om den, men jag blev glad för tillskottet. Hon hade dessutom hittat både blodriska och några kantareller. Jag satte igång att rensa alla citronslemskivlingar och tro mig, det var inte kul. En i taget går bra men efter att ha rensat alla 15, som vi tillsammans hade plockat, så kände jag mig som en stor slemklump jag också. Efter ytterligare lite vila tog jag itu med blodriskorna men tyvärr var de väldigt maskätna allihop. Kantarellerna och sopparna var i alla fall fina. Alla svampar utom kantarellerna åker ner i samma blandning och så småningom serveras diverse svamprätter hemma i Mjölby.

Skogen bjuder inte bara på ätliga svampar. De som syns oftast och lyser klarast är de här röda och dekorativa flugsvamparna.

 

Jag vet inte vad den här svampen heter men jag och min man brukade kalla den för falsk kantarell eftersom den på lite håll kan luras och många gånger har jag ryckt till av glädje i tron att jag har hittat kantareller. När man kommer lite närmare ser man genast att det är en annan sorts svamp. När jag hade skrivit så här långt googlade jag ”falsk kantarell” och faktiskt, precis så heter den. Det visste nog min man och jag trodde att han bara hittade på. Den kallas också narrkantarell eller brandgul trattskivling.

Nu är det slut på svampäventyr för den här gången. Om jag ser svamp på morgonpromenaden i morgon ska jag ignorera den totalt. Tror ni att jag klarar det? Ärligt talat så vet jag inte det själv.