Vilken stark och väldigt oväntad känslostorm jag hamnade i i går kväll. Innan jag skulle sova kollade jag lite på fb och hittade ett inlägg där de som köpte vårt hus i Optand var taggade. Jag fick väldigt bra kontakt med dem och vi blev fb-vänner men de brukar inte lägga upp bilder från tomten. I det här inlägget hade någon skrivit att de var bjudna till bords i självaste paradiset hos ”namnen på de nya ägarna”. En av bilderna visade den vy som jag kände så väl igen. Den utsikt jag hade från huset ner mot sjön.
Jag kände ilska. Det här har varit mitt paradis sedan jag var barn och det får inte vara någon annans paradis. Den vyn är MIN! Jag blev så upprörd så att det tog en lång stund innan jag kunde somna. Ilskan blandades med en klump i halsen och jag började nästan gråta, men bara nästan.
Jag insåg självklart att mina känslor var helt ologiska även om de också var väldigt lätta att förklara. Jag är egentligen väldigt glad för att det är just de som köpte mitt paradis. Vi träffades mycket under en kort period och kom nära varandra. Jag blev hembjuden till dem och de kom till mig lite då och då, bl a för att laga min gräsklippare. Jag gav dem en fotobok där jag berättade om husets historia i ord och bilder, ända sedan min farmor och farfar byggde sin sommarstuga 1936 och tills vi renoverade och flyttade dit.
Men det hjälpte inte att tänka så. Jag tror att det var just ordet ”paradis” som framkallade reaktionen. Bara bilden skulle ha gjort mig vemodig men troligtvis inte arg. Jag har så länge sagt att det var mitt paradis så känslomässigt blev det svårt att plötsligt i skrift se att det nu är någon annans paradis.
Så småningom gick ilskan över men i dag har jag tittat på många foton från det ställe som alltid var min fasta punkt under barndom, uppväxt och vuxna liv. Jag trodde att allt var bearbetat men det kanske det aldrig blir. Allt jag hade finns i de bilderna. Mina farföräldrar, mina föräldrar, min man och mitt liv. Det här blir en dag med längtan men i morgon ska jag sitta och titta ut över en annan sjö och skapa fina nya minnen.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Jag kan förstå känslan, men har aldrig haft en liknande fast punkt eller så bygger jag inte upp samma känsla för en plats, men vet många som gör det, ex min lillebror.
GillaGilla
Jag har flyttat ganska många gånger men har aldrig känt lika starkt för någon annan plats. När vi flyttade dit kände jag direkt att jag var hemma och jag tänkte ofta, på mina promenader, att jag hade det otroligt bra som fick bo just där. Det är inte så att jag jämt går och längtar men ibland kommer det över mig.
GillaGillad av 1 person
Åh jag förstår dig så väl fast du har ännu mer band till ditt gamla hem än vad jag har. Det är tufft med minnen och för dig är det förknippat med otroligt många minnen. Det hugger lite i mig också när jag ser bilder på mitt gamla hus, jag bodde där sexton år. Tio år ensam med barnen och vad vi älskade detta hus. Men jag har det bekvämt och bra idag.
Kram
GillaGilla
Jag har det också väldigt bra idag. Även mina systrar har många minnen med det huset så jag är inte ensam om att sakna det. Men även om jag längtar tillbaka ibland så ångrar jag inte att jag sålde det och flyttade närmare barn och släkt. De är ju faktiskt viktigare än en plats, även om den betydde mycket:) Mina barn har inte alls samma känslor för det huset och det kanske är tur.
Kram.
GillaGilla
Även om jag sällan binder mig särskilt hårt vid platser så förstår jag lite hur du känner, och vem skulle inte känna så med den vyn???
Trodde jag skulle känna mer när mitt föräldrarhem (och mina morföräldrars) såldes men inte. Nu har de nya ägarna (som är mycket trevliga) gjort det till något helt annat än ett paradis ska jag kanske tillägga. Ett skrotupplag stämmer bättre.
Så det är redan imorgon du ska åka på din minisemester? Hoppas du får det riktigt mysigt!
GillaGilla
Som alltid så är det nog så att något man alltid har tagit för givet blir väldigt viktigt när man inte har det längre. Men jag saknar verkligen att kunna titta ut över sjön och därför känns det bra att få göra det några dagar nu. Ja, det är i morgon jag och Kasper ger oss iväg på vårt lilla äventyr 🙂
Tråkigt att ditt föräldrahem har tagits så dåligt om hand. Mitt paradis har blivit finare i stället. Jag ser på bilderna hur de har byggt ut och målat om och jag gillar förändringen. Att de sköter om stället gör att det känns bättre.
GillaGillad av 1 person
Jag tänker att det kanske är att de inte sköter om det som gör att jag inte längtar tillbaka 😉 Sen var jag kanske inte så intresserad av det heller, jag är uppvuxen mitt ute i skogen (och då menar jag verkligen mitt i skogen) och känner nog ingen längtan efter att bo så igen!
GillaGilla
Det kanske är bra att du känner så. Du verkar bo väldigt fint nu och har dessutom en trappa att gå på 😉
GillaGillad av 1 person
Till och med en trappa 😉
Lite synd bara att de förstör en stor gård men det känns faktiskt inte som mitt bekymmer. Tror faktiskt de köpt upp ytterligare en gård där ute i storskogen. Man skulle kunna kalla med för ”hoarders” utan att ljuga det minsta.
GillaGilla
Usch, är det så illa? Då är det nog bäst för din mentala status att du kan låta bli att tänka så mycket på det stället. Men jag förstår om det ändå är som om du har en liten tagg i hjärtat.
GillaGillad av 1 person
Nej då, det är ingen fara. Jag ser inte eländet 😉
GillaGillad av 1 person
Jag kan verkligen förstå dig och din reaktion. Även om man har sålt och lämnat så har man ett mentalt ägarskap kvar någonstans inom sig. Vår sommarstuga har min syster köpt min del av så den finns i familjen men ändå känner jag en sorg när jag är där. Jag kan inte hjälpa det och jag vet att detta var den bästa lösningen. Men… Känslan den finns där och kommer nog alltid att finnas.
Kram
GillaGilla
Ja, det kanske t o m är värre för dig som har kvar den i släkten men ändå inte riktigt har del i den. Då blir det nog ännu svårare att få ett avslut. Men mina systrar kände inte så när jag fick ärva huset i Optand. Det var i stället deras idé att göra så för att det var enda sättet att ha kvar den och få komma dit. Jag var den enda av oss som bodde i närheten så de tyckte att det var en bra lösning. Att dela ägarskapet ville ingen av oss. Det kändes lite som ett svek även mot dem när jag sålde och jag hörde mig för i släkten först om någon ville ta över.
GillaGilla
Jag saknar det också jättemycket. Särskilt att sitta på bryggan, oavsett väder.
GillaGilla
Ja, jag förstod aldrig riktigt din förtjusning i att sitta där i regnet… 😉
GillaGilla
Förstår dina känslor … för dig är ju denna plats så förknippad med den allra bästa tiden i ditt liv och då är det svårt att ta till sig att någon annan benämner platsen som paradis. Klart du måste sakna det du hade…
Nu är det dags för nya vyer och nya upplevelser – önskar dig fina dagar vid Vätterns strand och hoppas fotolusten infinner sig!
Ha det gott!
Kram
GillaGilla
Det behövs ingen psykolog för att förstå de känslor jag kände 😉 Jag är inte en arg person så jag blev ganska överrumplad av min ilska när jag såg inlägget. Nu har jag tittat på de bilderna igen och känner vemod, längtan och en hel del glädje. Men ingen ilska och det är ju skönt att den försvann 😀
Det ska bli roligt att se något annat några dagar. Hoppas Kasper också tycker att det känns bra. Han gillar inte förändring men jag tror att det går bra så länge jag är med honom. Ibland tror jag att han fick separationsångest efter att hans största favorit, hans husse, bara försvann.
GillaGillad av 1 person