Att vara granne är inte alltid så lätt. Att veta hur mycket man ska prata med varandra och på vilken nivå samtalet ska ligga beror på så mycket och det är nog klokast att läsa av området och sina nya grannar innan man bufflar sig fram. I alla fall trodde jag att det var så. Men kanske är vi ganska lika varandra oavsett var och hur vi bor. Jag har börjat inse att det överallt finns samma blandning av människor. En del är nyfikna på andra och en del struntar fullkomligt i vilka som bor runt omkring. Men de flesta är i alla fall vänliga och pratar gärna bort en liten stund om man inte är alltför påträngande. Jag tror t o m att de flesta gärna hjälper till om behovet finns.
Ute på landet, där husen inte ligger så tätt och man blir mer beroende av varandra, vet alla snart det mesta om sina grannar. Kanske inte på djupet men man känner till familjeförhållanden, ursprung, sysselsättning och ganska mycket annat. Kanske beror det på att det ofta finns någon slags förening, typ byförening, vägsamfällighet eller vattenförening. Då är man tvungen att prata om gemensamma ärenden. Det ordnas dessutom ofta någon eller några gemensamma fester varje år och det stärker bygemenskapen. I båda de byar jag bodde i uppe i Jämtland hade vi självklart en surströmmingsfest varje år och ibland någon annan fest också. Den gemenskap som detta förde med sig gjorde att det inte kändes konstigt att be varandra om hjälp. Det har hänt lite då och då att jag har gått in hos någon för att fixa något eller att jag själv har bett en granne att gå in hos oss och hjälpa till med något. Det kändes inte underligt att berätta var nyckeln, som alla hade ute någonstans, var gömd. Att be någon om hjälp med rastning eller matning av husdjur var inte heller konstigt.
När jag flyttade till min lilla tillfälliga lägenhet i markplan i en Östgötsk liten ort, trodde jag inte att jag skulle få kontakt med någon. Det var ett litet hyreshus med åtta lägenheter. Bakom huset fanns en skog och framför ett villaområde. Men i denna lilla ort kände alla till varandra och de var vänligt nyfikna på den nya kvinnan, som ofta promenerade med sina två hundar. Alla hejade, jag blev ofta stoppad för en pratstund och snart hade jag en promenadkompis och många andra att byta några ord med. I den väldigt lilla icabutiken kände jag mig snabbt som en av alla andra och småpratade glatt om allt möjligt. När vårvärmen kom satt jag ofta utanför min lägenhet med en kopp kaffe och hundarna liggandes bredvid. Då kom grannar i samma hyreshus och satte sig för en pratstund och snart blev det en liten samlingsplats utanför min dörr. Konstigt eftersom de sa att de inte tidigare brukade göra så. Kanske var det min vana att alltid erbjuda fika när någon kommer och pratar, som underlättade.
När det efter sju månader i den lägenheten blev dags att flytta ihop med min syster i vårt gemensamma hus, hade min cystlever börjat ge mig större problem igen (jag mådde skapligt i 8-9 månader efter en operation). Jag hade då slutat gå långa promenader med min nya promenadkompis och jag började känna att jag inte hade lika mycket ork med att vara social. Kanske är det därför som jag upplever att det är väldigt annorlunda i ett villaområde i en småstad. Vi presenterade oss för grannarna här när vi råkade träffa dem ute men sedan blev det aldrig mer än hälsningar och kanske någon klämkäck kommentar om väder eller liknande. Jag jämförde med hur det har varit tidigare och konstaterade att här finns det ingen att vända sig till om det krisar. Tänk om min gamla hund plötsligt faller ihop i skogen. Jag har inte ens ett telefonnummer till någon i närheten och om min syster är ute och far i landet så vet jag inte hur det skulle lösa sig. Eller om samtalet från Sahlgrenska kommer när jag är ensam några dagar med hundarna. Förut har jag vetat att en person skulle släppa allt och resa hit men omständigheterna har förändrats och det finns ingen som kan släppa allt för att bo här, kanske i flera dagar. Jag har funderat och tankarna är inte alltid roliga. Ska det t o m kanske vara så att jag måste låta min fina, gamla kompis somna in. Jag kan inte lämna honom hos någon annan för då blir han så stressad så att han kräks.
Men så hände något. Jag skulle ta ett nappatag med ogräsen på infarten (ja, det är dags att börja om från början) men när jag kom ut med min stora korg stod en granne på andra sidan gatan och hade precis spolat av sin släpkärra. Som vanligt hejade vi och jag sa något om trädgårdar som inte sköter sig själva. Då fortsatte vår granne prata om allt arbete de lägger ner på sin trädgård och jag satte ner min ogräskorg och gick över gatan för att slippa stå och skrika. Det resulterade i ett långt samtal med en granne som visade sig vara väldigt trevlig och rejält pratsugen. Han berättade om arbete, renoveringar, en hund de hade haft och allt möjligt annat och jag svamlade på en hel del jag också. Plötsligt slog det mig att jag hade chansen att kanske få lite hjälp. Jag tog mod till mig och berättade om mitt medicinska problem och frågade om vi kanske kan få vända oss till dem om det blir svårt att ordna för hundarna när samtalet kommer. Jag hann inte prata färdigt innan han med ett stort leende sa att självklart ville de hjälpa. De var ju vana vid hundar och hade varit tvungna att avliva sin hund precis innan jag och min syster flyttade dit. Jag fick hans telefonnummer och sedan pratade vi på en stund till, ända tills jag var så trött och snurrig i huvudet att jag knappt orkade stå upp längre. Då tackade jag för att han så snällt vill hjälpa, tog min ogräskorg (ogräset får vänta till en annan dag) och gick in och kraschade i min systers soffa en stund innan jag fortsatte upp till min egen.
Jag hade fått för mig att i sådana här områden håller sig folk på sin kant och vill inte lära känna sina grannar. Så kanske det är till viss del, jag vill inte heller ha ett intensivt umgänge, men vänligheten och hjälpsamheten finns och det gör den säkert överallt. Nu känner jag mig mycket lugnare. Min syster löser hundpassningsfrågan med hjälp av snälla grannar och jag kan lägga undan alla hemska funderingar. Såååå skönt. Det är på det viset att min syster kan alltid lämna bort sin hund om det krävs men hon vill, så långt det är möjligt, se till att lösa det även för Kasper. Men ibland blir det svårt att få det att fungera och då behövs en extra hjälp.
Det här blev lite svamligt. Det var meningen att det skulle handla om grannrelationer men jag är så lättad över att få hjälp med min hund så mina tankar styrde mitt skrivande i den riktningen. Jag kan i alla fall konstatera att man ska inte ha förutfattade meningar. Människor är i grunden vänliga och hjälpsamma och ofta dessutom intresserade av sina grannar.
Nu slår det mig att det här är det första inlägget utan någon bild sedan jag började skriva på min nya blogg. Det var vanligare i min gamla blogg. Fotolusten har kommit av sig. Men på måndag åker jag och Kasper iväg på vår lilla minisemester och då kanske inspirationen kommer tillbaka.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Grannar är ett kärt ämne, det finns ofta en romantisk bild av grannar ute på landet, men passar man inte in eller avviker på något sätt finns det inte så många andra grannar att välja på. Jag har alltid bott i storstäder, Malmö och Stockholm och har alltid haft god kontakt med grannarna. En kollega jag hade berättade en solskenshistoria, när hon blev ensam med sina två barn i en stockholmsförort rämnade hennes liv, men då ringde en nybliven kvinnlig pensionär på hennes dörr och erbjöd henne hjälp med att hämta barn mm. När tanten blev gammal ”betalade” min kollega och hennes barn tillbaka med hjälp.
GillaGilla
Jag kanske har haft tur som aldrig har råkat ut för riktig grannosämja. Visst har jag märkt av lite smågnissel någon gång men då har jag hållit mig utanför. Din kollegas berättelse bekräftar min insikt om att vänliga grannar finns överallt. Jag fick också otroligt mycket hjälp och stöd när jag behövde det men då trodde jag att det var något unikt för landsorten. Så roligt att jag hade fel 😀
GillaGillad av 1 person
Grannar har man på gott och ont, mest gott. Här hjälps de flesta åt även om någon valt att hålla sig på sin kant, men det är ju okej det också.
Visst är det märkligt med fotolusten, min har också flytt sin kos. Kanske den kommer tillbaka när vi åker till Gotland?
GillaGilla
Man måste nog vara lite lyhörd för andras sätt att tänka. Då löser det mesta sig.
Jag hoppas att vi båda får ny inspiration av nya platser 😀 Jag förväntar mig solnedgångar vid Vättern, kanske vackra vyer från Omberg och någon badbild med Kasper 😀 Ev något från Alvastra klosterruin också. Du märker att jag har stora (för mig i alla fall) planer. Vad verkligheten vill visar sig 😉
GillaGillad av 1 person
Det är sant!
Själv förväntar jag mig just inget. Allt beror på hur mycket tid som kommer att spenderas med näsan i sonens flyttkartonger 😉 Men lite annat ska vi allt hinna med också!
GillaGilla
Jag hoppas verkligen att du får tid över att titta upp ur kartongerna. Gotland har så mycket att erbjuda. Men ni kommer säkert dit fler gånger för att hälsa på sonen 😀
GillaGillad av 1 person
Så är det nog. Nu hyr han ju möblerat så det går nog fort att fixa (räknar jag kallt med). Han ska ju bara läsa där en termin sen ska han tillbaka till Uppsala Universitet (det är ju UU han läser vi även på Gotland i och för sig) och då blir det en ny flytt som jag kallt gissar att jag blir inblandad i 😉
GillaGilla
Så är det att vara förälder. Vi har hjälpt våra ungar med många flyttar. Nu har jag slutat hjälpa till när de flyttar av förståeliga skäl. Men de klarar det så bra själva med hjälp av andra 😀
GillaGillad av 1 person
Precis 😉 Så länge man kan vill man hjälpa till sen är det väl precis som du skriver att de faktiskt klarar det lysande själva också. I just det här fallet såg jag min chans att få se Gotland också 🙂
GillaGilla
Vad härligt att du fick kontakt med grannen och att han var trevlig och gärna hjälper till med att passa din hund, vilken lättnad! Jag bor ju i en bostadsrätt sen sju år tillbaka och några har jag väl lärt känna lite grann men det finns fortfarande dom i min trappa som jag inte känner till. När jag bodde i hus lärde jag känna grannarna på ett annat sätt. Många barnfamiljer med barn i samma klass som våra bodde där och det kändes så bra. Men livet förändras och idag är det inte lika lätt att lära känna nya människor.
Kram
GillaGilla
Grannen är kyrkoherde och van vid att prata med alla möjliga människor. Jag sa inte att jag inte är troende för det kändes ganska oviktigt i sammanhanget och inget som jag tycker bör ändra något. Men kanske börjar vi nu prata lite mer när vi ses ute och kanske det även blir så med hans fru. Lagom är bäst, det får inte bli påträngande, men det är trevligt att lära känna sina grannar lite mer 🙂 Det är klart att det är lättare att få kontakt med personer om man har något gemensamt, som barn i samma skola. Likadant är det med hundar. Jag har hittills mest pratat med andra hundägare när vi har mötts på promenader.
Kram.
GillaGilla
Goda grannar är guld värda och kan betyda mycket. Fungerar det däremot inte så kan det vara riktigt besvärligt. När vi bodde i lägenhet hade vi ett äldre par under oss som var mycket besvärliga vilket var väldigt obehagligt. Här där vi bor nu är alla trevliga och det underlättar på många plan. Men vi har bott här sedan husen var nybyggda, barnen har lekt med varandra och vi hjälps åt nä det behövs.Sedan är det så klart upp till var och en att lägga ribban. Har man sedan hund så lär man känna väldigt många. Jag vet inte vad matte eller husse heter men väl hunden men det går det med 😀
GillaGilla
Ja, om man bor på samma ställe länge och många andra också stannar kvar då bygger man upp en gemenskap. Men det kan bli svårare för nyinflyttade att ta plats i den gemenskapen. Det måste vara skönt att ha den tryggheten som ni har med era grannar 🙂
Jag har många gånger tänkt att jag måste börja memorera hur människor jag möter ser ut och inte bara komma ihåg deras hundar. Det kan bli pinsamt annars när man möts någonstans utan vovvarna 😉 Men jag tror att de flesta fungerar likadant. Jag och min syster har märkt det när någon som har pratat med den ena av oss, senare tror att den andra är just den de redan har pratat med. Särskilt på vintern, när vi har mössor, tror folk att vi är samma person 😉
GillaGilla
På sätt och vis är det en trygghet att ha bra grannar, någon att vända sig till om det krisar med något eller bara för att låna någon grej. Här är det enkelt och lätt men tyvärr så finns det inga grannar i närheten under vinterperioden men jag har brorsan och storfiskarn att ta till om det skulle bli något problem. Under sommaren är det fullt med grannar och vi går mellan kåkarna och fikar och äter och pratar och umgås. Naturligt och självklart här förstås.
GillaGilla
Ja, jag har förstått att det är väldigt bra gemenskap mellan grannarna hos dig. Skönt att du inte är helt ensam vintertid heller. Det är precis så jag har tänkt att det fungerar utanför tätorterna. Folk ställer upp för varandra och man umgås lättsamt och utan krav. Så var det där jag bodde också. Här, i ett villaområde i en småstad, är det lite trögare men det verkar ändå som om de goda grannarna finns även här. Bara man rispar lite på ytan 🙂
GillaGilla
Så bra att du fick så fin kontakt med grannen! Det är en trygghet att ha någon i sin närhet dit man kan vända sig om man behöver 🙂 Våra enda grannar är de som bor vid gården där vi har vår brevlåda – toppenbra grannar som vi inte direkt umgås med, men som vi gärna pratar med när vi ses. Det känns tryggt att veta att de finns där och att de ställer upp om något skulle hända.
GillaGilla
Man behöver inte ha ett flitigt umgänge för att känna sig trygg med att grannarna finns där vid behov. Det är skönt när man hittar en naturlig bas för vänskapen med grannar och man kan lära känna varandra tillräckligt genom dessa små pratstunder. Några av de grannar som ställde upp väldigt mycket för mig när jag behövde det, var just sådana som jag bara pratade med när vi träffades ute.
GillaGillad av 1 person