Jag har avsiktligt avstått från att försöka övertala någon att ta ställning om organdonation. Det är en fråga som jag inte vill tvinga på mina läsare här. Jag står fast vid den tanken och det här är inte någon propaganda utan bara lite information om vad som händer i mitt liv. Precis som det brukar vara.

Ni, som följer mig regelbundet, vet att jag väntar på en ny lever och att jag gör det p g a en genetisk leversjukdom. Den innebär att hundratals cystor täcker min lever och att både de och levern växer. Därigenom påverkas även andra organ och p g a det mår jag inte så bra. Min sjukdom är inte livshotande men ger så stora besvär att jag har blivit godkänd för att hamna på transplantationslistan. Jag har väntat i 21 månader och det är som det ska eftersom de med rädsla för att inte överleva innan de får sin lever måste prioriteras.

Det finns en organisation, MOD (Mer OrganDonation) vars syfte är att synliggöra och informera om behovet av organdonationer. Genom kampanjer och deltagande i olika event vill de påverka människor att ta ställning i donationsfrågan. De har tidigare haft en kampanj under namnet ”Vad väntar du på?” och den fick stort genomslag. Nu ska en ny likadan kampanj snart starta och i den kommer jag och flera andra personer på listan att vara ”fotomodeller”. Hur och när får ni se senare. Just nu väntar jag på att bli kontaktad av en fotograf som har fått info om upplägg av företrädare för MOD.

Det är klart att jag uppskattar om så många som möjligt registrerar sig som donatorer. Jag har själv tagit ställning för många år sedan, långt innan jag visste om mina problem. Nu duger varken mina njurar eller min lever men jag står ändå kvar i registret eftersom jag tror att det finns andra organ som kan användas. Men detta kan vara en känslig fråga och jag vill inte säga till någon hur de ska göra. Möjligtvis kan jag önska att alla funderar och tar ställning för ja eller nej till organdonation. Det kan finnas många orsaker till att några inte vill donera och de skälen måste respekteras. Men det kan också vara så att några aldrig har tänkt tanken men ändå väldigt gärna vill anmäla sig till registret. Då kan det kanske vara bra med en liten påminnelse om det. Mer om mitt deltagande i kampanjen, och naturligtvis även om själva kampanjen, kommer senare. Tänk på att ingen behöver lämna information om sitt ställningstagande om ni kommenterar.

Nu är det ju så att jag inte har mycket annat än svamp i tankarna den här tiden. Jag berättade om mitt fina fynd för några dagar sedan. Stolta fjällskivlingar precis bredvid stigen där jag vanligtvis går mina hundpromenader. Nu har jag plockat lika många av den sorten tre dagar i rad och jag börjar nästan bli rädd för att gå till skogen. Det ploppar upp många nya exemplar hela tiden och i morse fyllde jag två hundbajspåsar. I mitt hem luktar det svamp som torkas och på tidningar och i ugnen finns svamp i olika stadier av torka. Skörden från i morse hanterade jag lite annorlunda. Fötterna ska torkas, de duger inte till annat än att torkas och malas till svampmjöl. Men hattarna rensade jag från de största skivorna och skar i bitar som sedan stektes lite knapriga. Jag kryddade försiktigt med lite salt, citronpeppar och lite vitlök. Det blev riktigt mumsigt och jag tror att jag ska göra en paj med god svampfyllning. Men det är så tråkigt att den stora skörden resulterar i en så ynklig liten färdigtillagad mängd svamp. Titta på bilderna så kanske ni kan förstå lite av min besvikelse. Det är inget nytt. Jag vet ju hur det blir. Men det är ändå tråkigt.

Alla hattar på den första bilden…

…blev till den här lilla mängden stekt svamp. Bara några deciliter.

Jag fortsätter med min utmaning att laga till två nya rätter per vecka. Den här veckan är naturligtvis svamp i fokus och här är något jag aldrig har gjort förut. Jag hade filodegsplattor i frysen och tänkte att jag skulle se om jag kunde få till en god vegansk svamprätt. Jag är inte stolt över utseendet. Till mitt försvar vill jag upplysa om att jag aldrig tidigare har använt filodeg. Jag gjorde som man skulle men de trekanter som skulle bli resultatet uteblev. I stället blev det svampknyten i filodeg som ser ut som klumpar och som dessutom har spruckit och släppt ut en del av fyllningen. Men jag bjöd min syster och hon brast ut i ovationer och superlativer och de blev faktiskt väldigt goda och frasiga. Lite sallad till satt fint och nu har jag gjort min syster glad genom att bjuda på en liten enkel måltid. Nästa gång kanske jag lyckas få dem lite snyggare också 😉

Jag hade inga förhoppningar om att se något utöver det vanliga när jag gav mig iväg med hundarna till skogen. Men just idag dök det upp flera överraskningar och det är så typiskt när kameran var kvar hemma. Räddningen, mobilen, är ju alltid med så den fick duga. Första överraskningen var den här:

När jag återigen plockade fram mina undanlagda svampögon (jag vågar nästan inte använda det ordet längre för nu tror jag att ni har börjat tröttna) hittade jag många fler. Jag trodde att jag visste vad det var för sorts svamp men helt säker var jag inte. Jag har aldrig plockat stolt fjällskivling själv men jag har ett vagt minne av hur glada mina föräldrar var när de en dag, för många år sedan, berättade att de hade hittat just stolt fjällskivling. Jag tyckte mig minnas att de såg ut ungefär som den här svampen. Jag tog fram en av hundbajspåsarna (alltid redo när man har hund) och snart var den full med fina svampar. När jag kom hem tog jag fram svampboken och jag är nästan 100% säker på att det verkligen är stolt fjällskivling. Allt stämmer och då har jag även kollat förväxlingssvamparna.

Nu till frågan hur man bär sig åt med dessa svampar. Som tur är finns nätet och jag har googlat både hur de ska rensas och användas så nu känner jag mig redo att göra något gott av dem. Det verkar som om de flesta är överens om att hattarna är godast panerade och stekta och foten ska torkas och mortlas eller malas till ett pulver som är en fantastisk smaksättare i t ex såser eller soppor. Undrar om det går att frysa hattarna och spara dem till det tillfälle då jag vill steka och bjuda på dem. Det skulle vara kul att använda dem till en vegansk middag när min son kommer och hälsar på nästa gång (det finns en annan person numera som lockar mer än att hälsa på mamma 😉 ). Men om denna, enligt min son fantastiskt trevliga och fina person, vill följa med så är hon också välkommen att smaka panerad och stekt hatt av stolt fjällskivling 🙂 Kan någon missa den inbjudan tro? Om någon har ett tips om hur stolt fjällskivling bäst tillreds så är jag tacksam för förslag.

Nu till nästa överraskning. När vi kom ut ur skogen och nästan var hemma igen dök en hare upp precis framför oss. Båda hundarna stelnade till men ingen av dem sa något. Det verkade vara en väldigt förvirrad hare för den skuttade fram och tillbaka alldeles framför oss och ibland satte den sig ner och tittade. Tur att hundarna är så snälla för jag kunde hålla dem i korta koppel med ena handen och fota med mobilen med den andra. Till sist tyckte jag synd om den stackars virriga haren och gick därifrån. Då såg jag att den skuttade iväg precis där vi hade kommit gående. I vår familj kan vi skämta om de olika diagnoser som vi har och tanken slog mig att kanske det här var en autistisk hare som har svårt för förändringar och känner ett tvång att följa samma rutiner (stigar) som den alltid följer. Vid den tanken kände jag en extra liten ömhetskänsla och sa nästan ett åååh, högt för mig själv.

Här ser ni min fina skörd. Jag kunde inte hålla mitt löfte och sluta skriva om svamp. Men det var nog egentligen inte ett löfte utan bara en gissning.

Jag sov ända till halvsex i morse. Tidigt för de flesta men för  mig är det lite av en sovmorgon. Jag gick upp, kramade min hund och efter våra morgonbestyr gick jag ut och fotade sjön. Egentligen borde jag ha filmat för den sträng av dimma som ser ut att ligga mitt i sjön rörde sig i själva verket ganska snabbt till höger i bilden. Det var som att stå och titta på ett dimtåg där små dimpuffar åkte upp och ner hela tiden.

Sista morgonen i Målsånna. Lite vemodigt och tråkigt att redan behöva lämna denna fina plats men samtidigt är det alltid skönt att komma hem. Jag gick in igen, började städa mitt sovrum och sedan gick jag som vanligt och hämtade Nalle så att vi kunde gå vår morgonpromenad. Jag hade bestämt mig för att gå med skygglappar och försöka att inte se alla svampar som försökte locka mig. Det var en sådan där morgon då daggen synliggör all spindelväv och på vissa ställen låg alla nät nästan som ett täcke över marken. Mitt i detta fick båda hundarna samtidigt för sig att de ville stanna och äta gräs. Det måste ha varit väldigt saftigt och gott gräs just där. Ofta äter de gräs för att de mår dåligt i magarna och behöver kräkas. Men den här gången nöjde de sig med bara några tuggor och sedan gick vi vidare.

Jag fick syn på en spindel i ett av alla nät och kanske kan ni se den om ni tittar noga. Den hänger upp och ner under nätet.

Ska man inte plocka svamp så kan man i alla fall fotografera den. Det här är troligtvis någon sorts fingersvamp. Jag har för mig att det finns ätlig fingersvamp men jag har aldrig brytt mig om att lära mig dem. De får stå kvar i naturen och vara vackra.

Ännu en slags fingersvamp.

Jag kände mig väldigt duktig som klarade av att gå förbi de här…

…och de här och många andra Karljohan och citronslemskivlingar.

Men när jag såg de här klarade jag inte av att gå förbi. Fyra stora, fina kantareller fick följa med mig och nu har jag nog tillräckligt många för att det ska kunna bli något gott.

Jag ville ha en avslutningsbild, som ett slags hejdå, från vårt semesterboende men varken min syster eller hundarna kände för att posera. Alltså fick jag själv ställa upp. Det skulle vara en bild med sol men solen hade ännu inte nått fram till ”vår” tomt så jag klev ner i båten och satte mig. Där fick jag sol på mig och även om vi inte har använt båten en enda gång så ser det ju ganska idylliskt ut.

Min syster förevigade mig även när jag hade klivit tillbaka upp på land och nu säger vi hejdå till Målsånna för den här gången. Vi skulle gärna vilja komma tillbaka men vi blev lite tveksamma efter att min syster tog sig ett dopp tillsammans med hundarna i går. Någon slags slingrande växt ute i vattnet gjorde att badet inte blev den trevliga upplevelse hon hade önskat. Tydligen är det en vattenväxt som har dykt upp bara de senaste veckorna. Kanske blir det inte likadant nästa sommar men vi vet inte om vi vill chansa. Att bada bland meterhöga slingerväxter är ingen höjdare. Synd, för vi trivdes så väldigt bra med allt annat.

I morse regnade det när jag och Kasper vaknade och jag tänkte att det blir nog ingen svampplockning i dag. Allt blir så blött och klibbigt och tålamodet är inte detsamma i regnväder som om det är torrt och fint. Men redan någon timme senare, när jag hade hämtat Nalle från den lilla gäststuga som han och hans matte bor i, hade regnet upphört och jag och vovvarna travade iväg på vår morgonrunda.

Det kan inte hjälpas. Även om tanken är att det inte ska bli mer svamp så kan inte hjärnan acceptera det. Den skickar signaler till ögonen och de spanar fram och tillbaka för att hitta alla fina svampar. Det blev en liten samling den här morgonen också och även denna gång hittade jag en citronslemskivling och ett antal Karljohan. När vi kom tillbaka till stugan såg jag att det redan hade kommit upp små eksoppar på samma gräsplätt igen. Om jag hade haft fler dagar på mig så skulle jag ha låtit dem växa till sig lite men i morgon åker vi hem och jag plockade alla småsoppar jag kunde hitta.

Nu ska jag ha lite rensningsskola för er som aldrig har rensat en citronslemskivling. Först och främst ska ni veta att det är väldigt slemmigt, precis som namnet antyder. På den första bilden nedan ser ni hur slemmet sitter som ett extra skinn över hatten. Med en svamprensarkniv tar man försiktigt tag i slemmet under hatten (ja, du måste använda ett finger också, företrädesvis tummen) och drar det långsamt över hatten.

På något konstigt sätt får slemmet en något fastare form medan du drar och det känns inte riktigt lika äckligt längre. Fortsätt dra tills hatten är helt fri från slem.

Se så fin den lilla skivlingen blir när den ligger där bredvid sin slemhög. Ibland är hela foten slemmig och jag brukar dra med kniven ända uppifrån hatten och ner till där jag har skurit av yttersta tippen. Nu är det bara att skära ner den i önskad storlek och tillreda den.

Min syster ville gå en lång promenad med sin Nalle mitt på dagen så jag tog bara med mig Kasper och gick en kort runda, lagom för oss som inte är så unga och pigga. Vi gick in i skogen där det inte fanns någon stig. Det fanns inget behov av stig heller för så här fint och lättframkomligt var det.

Efter ett tag kom vi ändå till en liten stig och följde den tillbaka till vägen. Om ni tror att svampögonen hade återgått till att bli vanliga ögon vid det här laget så har ni fel. Naturligtvis kom vi hem med ett antal svampar igen.

Vårt tillfälliga hem sett från vägen.

Efter promenad vill man gå ner till sjön en stund men min hund är inte lika badtokig som Nalle så han la sig först ner.

Efter ett tag piggnade han till och satte sig upp och som ni ser börjar kasta-sten-och-fånga-i-luften-blicken visa sig.

Matte är snäll och kastar några stenar men när hon vill sluta så ser Kasper ut så här:

Till sist fick jag med honom in och jag la genast upp min lilla skörd på en tidning. Citronslemskivlingarna ska helst rensas så fort som möjligt efter plockning men de hade klarat sig bra. Min kropp sa att den var tvungen att vila en stund innan jag satte igång med rensningen så svamparna fick vänta en liten stund till.

Medan jag satt och samlade krafter kom min syster hem och hon hade nog blivit inspirerad för hon gav mig en hundbajspåse med det innehåll som syns på nästa bild. Inte illa av någon som inte själv vill ha svamp. Hon äter förvisso gärna svamp men har inget intresse av att själv ta hand om den, men jag blev glad för tillskottet. Hon hade dessutom hittat både blodriska och några kantareller. Jag satte igång att rensa alla citronslemskivlingar och tro mig, det var inte kul. En i taget går bra men efter att ha rensat alla 15, som vi tillsammans hade plockat, så kände jag mig som en stor slemklump jag också. Efter ytterligare lite vila tog jag itu med blodriskorna men tyvärr var de väldigt maskätna allihop. Kantarellerna och sopparna var i alla fall fina. Alla svampar utom kantarellerna åker ner i samma blandning och så småningom serveras diverse svamprätter hemma i Mjölby.

Skogen bjuder inte bara på ätliga svampar. De som syns oftast och lyser klarast är de här röda och dekorativa flugsvamparna.

Jag vet inte vad den här svampen heter men jag och min man brukade kalla den för falsk kantarell eftersom den på lite håll kan luras och många gånger har jag ryckt till av glädje i tron att jag har hittat kantareller. När man kommer lite närmare ser man genast att det är en annan sorts svamp. När jag hade skrivit så här långt googlade jag ”falsk kantarell” och faktiskt, precis så heter den. Det visste nog min man och jag trodde att han bara hittade på. Den kallas också narrkantarell eller brandgul trattskivling.

Nu är det slut på svampäventyr för den här gången. Om jag ser svamp på morgonpromenaden i morgon ska jag ignorera den totalt. Tror ni att jag klarar det? Ärligt talat så vet jag inte det själv.

Det är det de här dagarna handlar om. Lite skog också naturligtvis, för den är viktig, men skog har jag hemma. Därför är det tillgången på svamp och utsikten över sjön som gör den här vistelsen så speciell och bra. Både jag och min syster trivs och njuter. Men den som njuter allra mest är nog Nalle. Visst gillar Kasper att stå med tassarna i sjön och dricka vatten eller fånga småstenar men Nalle är fullkomligt lyrisk. Han vill bo här…jämt!

I går kväll fick våra kameror arbeta. Ett litet urval med temat himmel och vatten, får ni se här:

Jag tycker att det ser ut som om solen har en väldigt fluffig och skön bädd att somna i.

”Håll in magen” ropade min syster till mig innan hon knäppte den här bilden. I ärlighetens namn kanske jag ska tala om att strax innan hade jag sagt att hon inte fick ta kort på mig om jag inte hade kontroll på min sjuka mage. Det var alltså av vänlighet hon ropade.

I morse såg det ut så här. Det härliga med vatten är att både det och omvärlden varierar och kommer med överraskningar hela tiden.

Jag hade inte tänkt ha med några bilder på växter men jag kan inte riktigt låta bli. På min morgonpromenad hittade jag det här:

Här är humlan som jag klappade. Den rörde inte på sig men när jag vände upp blomman så hängde den kvar och jag tänkte att den måste vara död. Då kunde jag inte låta bli att klappa den lite försiktigt över ryggen. Lite senare på förmiddagen gick jag förbi samma blomma igen och då satt humlan plötsligt på ovansidan. Väldigt långsamt strök jag den över ryggen med pekfingret igen och den här gången rörde den lite på en framfot (heter det så?). Den var alltså inte död men inte särskilt pigg heller. Jag lät den vara ifred men nu kan jag säga att jag har klappat en levande humla och det är något jag länge har varit sugen på att göra.

Jag gjorde två små fynd när hundarna och jag var ute. En liten citronslemskivling igen och några kantstötta kantareller. Naturligtvis kunde jag inte nöja mig med den lilla skörden så några timmar senare gav jag mig ut i skogen igen.

Efter en liten stund kom jag tillbaka med de här gobitarna. De fem sopparna i högra hörnet växte på samma gräsplätt där jag plockade min svamp igår. Efter att ha konsulterat duktiga Anki vet jag nu att de är eksoppar.  Längst ner till höger ligger det en ensam citronslemskivling (jag lyckades få bort slemmet med hjälp av en liten pinne i skogen) och bredvid den ligger två soppar som kan vara asp-, björk- eller någon annan slags sopp. Det jag blev gladast för var alla Karljohan som ni ser till vänster. Jag tror i alla fall att det är Karljohan. Jag smakade en liten bit av allihop innan de rensades ner med de andra sopparna. En förväxlingssvamp är gallsopp och den smakar verkligen inte gott så jag ville inte riskera att förstöra hela blandningen. Alla smakade fint så nu har jag ännu mer god svamp att ta hem och göra något gott av. Kantarellerna ligger på tork i hopp om att jag ska hitta fler någon gång.

Nu är det dags för en liten slummerstund och sedan får vi se vad den här kvällen bjuder på.