Som jag skrev i förra inlägget så var det en underbar dag när min dotter och hennes fästman blev äkta makar. Jag var så uppspelt och full av adrenalin och glädje så jag glömde allt som inte var lika roligt och sprang omkring på molnfluff och mådde bra. I alla fall nästan hela dagen. När vi kom hem till brudparets lägenhet var jag väldigt trött och kanske syntes det, för jag blev beordrad till divandelen av den nyinköpta, sköna soffan. Där satt jag med en filt över benen och blev serverad både bubbel och kaffe. Tårta hämtade jag själv i alla fall. Min dotter frågade omtänksamt, och kanske lite oroligt, om jag verkligen skulle klara att köra genom stan till natthärbärget. Men jag försäkrade att det skulle gå bra och sa att det var hennes dag och att  hon inte fick känna ansvar för mig just den dagen. Min son hade druckit några glas vin så det fanns inget alternativ. Han frågade mig innan, för så gullig är han.

Jag satt där och tittade på alla trevliga människor. Det unga paret har verkligen haft turen att hitta riktigt fina vänner. Den familj jag nu nästan är släkt med består också bara av trevliga, fina personer. Jag tror inte att det någonsin kommer att bli några problem mellan vare sig svärmödrar och svärson/svärdotter eller andra tråkigheter. Respekt och omtanke genomsyrar vår lilla krets. Visst låter det äckligt idylliskt men det är precis så det känns. Jag hoppas att jag har rätt.

Jag funderade både då och nu på mina egna reaktioner, eller kanske brist på reaktioner, den dagen. Under vigselakten såg jag i ögonvrån hur flera personer torkade sig i ögonen och att många var rörda. Jag registrerade det och konstaterade att ja, här sitter jag och bara känner mig lycklig och ser säkert oförskämt lycklig ut också. Inte en tår i sikte och inga sorgsna tankar. Jag bestämde mig för att inte tänka för mycket utan bara fortsätta att vara lycklig. Konstigt nog blev det så.

Visst saknade jag min mans arm att slingra ihop min arm med när vi promenerade genom stadsparken och visst skulle jag ha velat ha honom vid min sida och varit lycklig tillsammans med honom, säga till varandra hur vi kände och jämfört med vårt eget bröllop. Saknaden kom också då men jag släppte inte riktigt fram den. Jag sa naturligtvis några ord om honom i mitt tal till brudparet och det blänkte lite i några ögon då också. Men inte i mina. Inte heller när vi tittade på den film jag hade satt ihop, där min man/brudens far både hördes och syntes lite, kom det någon reaktion från mig. Jag bara fortsatte att vara i ett lyckorus.

Jag undrar vad det är för ämnen som utsöndras i hjärnan när det blir så här. Jag hade väldigt mycket mindre ont i kroppen än vanligt och jag mådde otroligt bra mentalt. Den mentala biten och de uteblivna tårarna kanske kan förklaras med att jag långt i förväg hade börjat bearbeta känslor och tankar. När jag skrev mitt tal och började öva in det hade jag ibland en klump i halsen och många känslor. Men efter att under några veckor ha gått och repeterat mitt tal på varje hundpromenad försvann både klumpen och svåra tankar. Jag är inte förvånad över att jag bara blev glad när jag såg honom skymta fram på någon filmsnutt för jag tittar ofta på foton och ser många fb-inlägg med min man och även om de väcker saknad så är det mest bara glädje jag känner när jag ser dem. Min riktiga sorgeperiod är sedan länge över. Jag är väldigt glad för att det är så mycket glädje i att minnas och att det inte längre väcker så tunga känslor. Men visst är det underligt att både fysisk och psykisk smärta håller sig undan, eller kanske maskeras av någon kemisk substans i hjärnan, en sådan här dag.

Nu, i dag, känns det desto mer fysiskt. Men det gör ingenting för jag kan krascha så mycket jag vill och bara ta det lugnt.

På morgonen efter bröllopet gick jag ut och tittade hur det såg ut där vi bodde. Precis utanför slingrade sig Svartån och jag tänkte på hur fel jag hade när jag för några år sedan trodde att det var samma Svartån som rinner genom min lilla stad. Det kändes bra att tänka att denna å var som en länk mellan mig och mina döttrar. Så småningom tog min svärson mig ur den villfarelsen och numera vet jag att det finns flera (fyra stycken tror jag) åar med samma namn. Innan jag och min son åkte iväg fotade jag både ån och några blommor. Det är i alla fall inte samma slags blommor som jag alltid ser i skogen här hemma så lite omväxling blev det.

Jag smyger med några bilder från vår trädgård också.

Avslutningsvis får Nalle vara med och just nu är han inte en lika lycklig hund som han brukar vara. Det är inte alls kul att ha tassen i paket. Men nu har hans matte bestämt att han slipper förbandet när han är hemma. Det åker på igen på promenader men Nalle är en väldigt duktig hund som lyder sin matte när hon säger att han inte får slicka på sin trasiga trampdyna. Tack vare att han är så förståndig kan såret få läka bättre utan att stängas in i kompresser och bandage.

Vilken fantastiskt underbar dag det var. I går var det den dag då två familjer blev till en när min yngsta dotter och min nyblivna svärson vigdes i rådhuset i Örebro. Det var en relativt enkel men väldigt vacker ceremoni där brud och brudgum höll varsitt tal till sin älskade, och det var kärlek i orden de gav varandra.

Efter vigseln promenerade vi alla tillsammans genom stadsparken bort till Wadköping där vi åt en väldigt god trerätters middag. Under promenaden stannade vi till för fotografering några gånger och det knäpptes flitigt med många kameror. Brudparet ställde glatt och villigt upp på att inta alla möjliga poser och hela tiden strålade de av lycka.

Mina barn och jag ❤

Jag och brudgummens mor strålade säkert nästan lika mycket när vi stolta och glada fick uppleva att våra barn sa ”ja” till varandra. Äntligen kan jag kalla min svärson för just svärson och behöver inte krångla till det med ord som mågaspirant eller svärsonsämne. Nu är det verklighet och det är en väldigt underlig men härlig känsla.

På övervåningen i detta hus i Wadköping åt vi den goda middagen och tillbringade några väldigt mysiga och roliga timmar tillsammans. Vi var ett ganska litet sällskap, bara 14 personer, och det var ganska skönt för mitt huvud som inte behövde hålla isär så många ansikten.

Till förrätt fick vi chevre chaud. En ny bekanstskap för mig men det var fantastiskt gott. Både kött- och fiskätare fick denna förrätt men den veganska varianten såg lite annorlunda ut.

Vi köttätare åt oxfilé med potatisgratäng, smörad konjakssås, pancettaharicots verts och körvel. Det var riktigt mums. De som åt bookmakertoast med inkokt färsk laxfilé, brynt smör, färskpotatis, färskriven pepparrot, primörer och citron var minst lika nöjda med sin mat. Extra roligt var det att det veganska alternativet, hemgjord falafel, färskpotatis, primörer, riven pepparrot och het tomatsås blev en stor positiv överraskning.

Till dessert åt vi chokladfondant med hallonsorbet och bär. En perfekt avslutning.

Det lyckliga, nygifta paret är mätta, glada och kanske en liten smula salongsberusade. Men medge att de är ett väldigt vackert par 😀

Efter middagen, med tal och en ihopklippt kombination av filmsnuttar och foton, tog vi oss till brudparets nya lägenhet för avslappnat umgänge medan vi drack lite bubbel följt av kaffe med en helt underbar tårta till. En vän till brudparet hade erbjudit sig att baka tårtan och det var en smaksensation. Jag önskade nästan att middagen inte hade tagit så mycket plats i min mage för tyvärr fanns det inte tillräckligt mycket utrymme kvar för denna mumsiga tårta.

Glada, mätta och väldigt trötta (i alla fall jag) återvände jag och min son till vårt boende. Jag lyckades sova i nästan tre timmar och efter att ha legat och vänt och vridit på mig i några timmar gav jag upp strax efter fyra i morse och gick upp. Jag var fortfarande mätt efter alla godsaker i går men nu, två timmar senare, har jag lyckats få i mig en banan till frukost och en kopp te väntar. När jag har skjutsat min son till järnvägsstationen om några timmar ska jag ta mig hem till min egen, väldigt sköna säng där jag ska sova väldigt gott i natt.

Det här var vårt hem för en natt.

Sedan några dagar är ordningen återställd och flocken samlad. Nalle och hans matte har återvänt från sin husbilssemester bland fästningar och klippor i Bohuslän. De har haft härliga dagar och jag har fått se många fina bilder på natur och en Nalle med glädjefnatt. Han är som en valp trots sina 11 år. Men han var nog lite oförsiktig för det slutade med att han skar upp en trampdyna och sedan dess går han med bandage och är lite olycklig. Nu följer han i alla fall med på promenader och verkar tycka att det är roligt trots att ena tassen är omlindad.

Här hemma händer det ingenting. Några nya blommor i buskarna bara men jag har börjat tröttna lite på att fotografera blommor. Nu vill jag fota vyer och brudpar. Vilken tur då att jag ska få göra just det i helgen 🙂 Skrivarlusten är inte riktigt som den brukar vara så det blir lite magert med blogginlägg. Men jag kommer nog igång igen senare.

Det måste vara fler än jag som tänker ”svensk sommar” när ni tittar på de första bilderna här. I vanliga fall framkallar de orden bilder av stränder, båtar och badande människor hos mig men en blåklocka framför gulmåran ger i alla fall mig associationer till både Sverige och sommar. Det passar ju bra en sådan här dag då även vädret tydligt visar att den svenska sommaren är i full gång. Efter ännu en må-dåligt-period har jag nu några bättre dagar igen och jag har orkat sitta ute och vända upp trynet mot solen. Lite extra anstränger jag mig eftersom det bara är en vecka kvar till bröllopet och om jag inte har lite färg då kommer jag att se ut som en blek gris i min klänning. Jag har valt klänning efter modell och inte efter färg och i vanliga fall skulle jag aldrig ha köpt den här klänningen. Kanske kommer det bilder efter nästa helg men risken är att jag inte själv känner igen den tant som hamnar på fotona och då kanske jag bara vill slippa se dem 😉

Något har hänt med min Kasper. Kanske är det värmen eller så är det åldern som har förändrat honom. Jag hittade en buske med fina, mogna hallon och som den snälla matte jag försöker vara plockade jag några till min bärälskande hund. Han tog ivrigt flera stycken i munnen men spottade genast ut dem på marken. Sedan var han inte ett dugg intresserad av att ens nosa på de bär som var kvar i min hand. Väldigt underligt. Förut har han kunnat stå väldigt länge vid ett hallonsnår för att försöka få tag i de goda bären. Jag vet att det inte var bärfisar i hallonen för sådana är jag väldigt noga att hålla koll på och inte ge varken mig själv eller min hund. Nåja, smaken förändras ju med åldern sägs det och så kanske det även är för hundar. Han ville i alla fall ha de blåbär som vi hittade tidigare på promenaden.

En buske, eller kanske ett blivande träd, hade så här söta små blommor  längst ut på grenarna.

Alla sörlänningar är vana vid många trädslag som jag ser som exotiska. Ek är ett sådant träd och i dag hittade jag en liten planta och den kunde jag inte motstå. Så fint det är när de nyaste bladen är alldeles röda mot de lite äldre gröna bladen. Jag har inte tänkt på om det brukar vara så men nu ska jag hålla utkik och se hur det förhåller sig.

Och minsann…sitter det inte en liten fluga där också när man tittar närmare 😀

Efter att ha rensat bort allt ogräs på infarten är det nu dags för sommarens andra projekt. Att klippa bort alla vattenskott på äppelträden. De rackarna växer till sig varje sommar och då finns det inte så mycket att välja på om man ska ha något så när välskötta äppelträd. I sanningens namn måste jag erkänna att jag inte riktigt vet varför det är så viktigt eller vad som händer om det inte blir gjort. Det har nog något att göra med att ljuset inte släpps igenom grenverket om det blir för vildvuxet och då kanske inte frukten mår bra. Just i år mår frukten i alla fall inte bra på äppelträdet på bilden. Det finns nämligen inte tillstymmelse till något äpple där. Bara några bruna, torkade rester av det som en gång var blommor. Men trädet ska ändå vårdas har jag hört och då är det väl bäst att göra så.

Kanske är det dumt att jag sätter igång med det här när min syster är ute på husbilssemester. Det är ju återigen det här med att klättra på stege. Det här är dessutom en gammal, skruttig och ostadig stege som nog inte behöver mycket vinglande från den som klättrar innan den ramlar. Jag har stått allra högst upp och försökt undvika att titta ner. Där uppe når jag precis de vattenskott som sitter högst upp på trädet men då måste jag sträcka på mig ordentligt. Som tur är finns det oftast grenar som jag kan luta mig lite mot men jag måste använda händerna till arbetet så det gäller att inte knäna börjar skaka och vidarebefordra skakningarna till stegen. Jag erkänner att jag är lite nervös ibland. Första omgången var jag dessutom fortfarande lite pilleryr i huvudet men då var jag faktiskt så förståndig att när första yrselkänslan kom så klättrade jag ner igen och väntade en stund. Men sedan kom den vanliga envisheten fram igen. Jag ska banne mig fixa det här och jag tänker inte vänta tills min syster är hemma och kan ringa ambulans om något händer. Jag tror faktiskt inte att ett fall skulle resultera i så mycket mer än lite smärta så det är nog ingen fara.

Jag passade på att fota det som händer i trädgården just nu. Jag hade publik en stund. En ringduva poserade snällt på staketet en lång stund. Både krusbär och vinbär har mognat men det mesta lämnas till fåglarna. Krusbärsbusken är så ynkligt liten så det blir inte många bär på den. Jag hittade den bland ogräs första sommaren här och efter flytt har den inte återhämtat sig så bra. Vinbär är jag inte så förtjust i. Min syster brukar plocka lite men jag låter gärna fåglarna mumsa på det som blir kvar. De blå bären är säkert inte ätliga. Jag vågar i alla fall inte prova. De växer på en buske vid infarten och där kan de få sitta kvar och vara dekorativa.