Ett efterlängtat besked

Om jag bara skriver ut vad det är för besked så kanske ni tänker ”Men vad menar hon? Hur kan det vara efterlängtat?” Därför vill jag först klargöra att för oss var det positivt att få detta besked eftersom det bekräftar och förklarar mycket. Det är dessutom till stor hjälp.

Det här inlägget handlar om min yngsta dotter. Precis som jag i ett tidigare inlägg kallade min äldsta dotter för J kallar jag här min yngsta dotter för S. (Hon arbetar med informationssäkerhet och personuppgiftsskydd och är därför försiktig med att lämna ut personuppgifter på nätet.) Innan jag publicerar detta ska S självfallet läsa igenom allt och godkänna, tillägga, ta bort, förtydliga eller helt förkasta det jag har skrivit. Hon har full bestämmanderätt. Men hon tycker ändå att det är angeläget att lyfta fram ett så viktigt ämne som det här handlar om.

S:s liv går som på räls just nu. Juristexamen, ett arbete med utvecklingsmöjligheter och en underbar chef, ett stundande bröllop med sin älskade fästman och sambo och snart inflyttning i en fin lägenhet. Men livet har inte alltid varit så lätt för henne. Och nu när jag tänker tillbaka på hennes barndom och uppväxt så önskar jag ibland att vi hade fått göra om alltihop med de kunskaper vi har nu. Det kanske inte är en ovanlig tanke hos föräldrar. Många av oss har nog tänkt att om vi hade haft samma erfarenhet då som vi har nu så hade vi gjort mycket mer ”rätt”.

S har alldeles nyligen fått diagnosen Asperger. Det är en funktionsnedsättning och den kan yttra sig på olika sätt hos olika personer. För att få en Aspergerdiagnos ska man mycket simplifierat uppfylla två kriterier:

  1. Kvalitativt nedsatt social funktion.
  2. Begränsade repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter.

S har en relativt mild typ av denna högfungerande autism. Det största och mest framträdande problemet för min dotter har bestått av svårigheter i att interagera socialt.

”Jag kan inte gå på autopilot socialt, så jag lägger otroligt mycket tid och mentala resurser på att klara av det manuellt. Varenda liten social interaktion är en utmaning. (…) Jag måste utmana mig själv och försöka fungera som en ”normal”, eller s.k. neurotypisk, människa; som en människa som helt automatiskt och problemfritt kan ta in och processa ett uttalande, ta fram information ur sitt huvud på begäran och sedan lyckas översätta och formulera det så att en utomstående mottagare kan förstå. (Ja, det låter onödigt tekniskt, men det är precis så jag ser sociala interaktioner – som onödigt tekniskt invecklade.) Och ni anar inte hur mycket energi det tar från mig att göra allt detta, dagligen, om och om och om igen. Ni anar inte hur mycket jag har behövt träna och kämpa och utforma strategier för att klara av det, för att hitta dolda mönster och regler att följa som fungerar i de flesta vardagliga situationer. Jag slår vad om att jag kan de allra mest intrikata beståndsdelarna av vardagliga sociala interaktioner bättre än alla er som läser detta (åtminstone på ett teoretiskt plan), och jag är en mästare på att se när andra gör sociala ”missar”. Men utsätts jag för en interaktion som inte följer reglerna blir jag som ett rådjur i strålkastarljus.”

Under punkt två av kriterierna faller bl.a. ett ständigt tuggande. Inga yviga, viftande handrörelser som hos en del personer med Asperger. Men sedan barnsben har hon alltid haft behovet av att tugga på något. Okokt spagetti är det jag minns mest när jag tänker tillbaka. Det kan även ha att göra med att denna funktionsnedsättning ofta innebär att något eller några av sinnena är extra känsliga. T ex ljud- eller ljuskänslighet, obehag vid beröring och även smaksinnet och känsligheten i munnen.

Även särintressen platsar under punkt två. Att hitta något intresse som upptar väldigt mycket tid och som man inte kan få nog kunskap om. S blev t ex väldigt intresserad av allt som hade med en särskild koreansk rap-grupp att göra. Hon lärde sig så mycket hon kunde om själva gruppen, övade in en av deras texter på koreanska och framförde den för oss (till vår stora förtjusning, hon är en duktig sångerska). Dessutom började hon plugga koreanska, där fick hon med sig sin syster också. Naturligtvis glänste hon på kvällskursen och efter ett samtal med läraren började hon planera att bli au pair i Sydkorea. Det är bara ett av många särintressen hon har nördat ner sig riktigt rejält i och det är väldigt typiskt för personer med Asperger.

”För min del handlar det andra kriteriet bl.a. om att jag avskyr överraskningar (såväl positiva som negativa), har svårt att hitta en balans i hur intensivt jag går in i något (såväl intressen som relationer), får ångest av att göra nya saker om jag inte får tid att förbereda mig i god tid innan (såväl mentalt som praktiskt), har ett väldigt begränsat kroppsspråk och inte kan gå en vaken sekund utan att utföra någon form av repetitiv rörelse (vanligtvis tugga/bita eller fingra på något, men ibland kommer jag även på mig själv med att sitta och ”vagga” med huvudet).”

Som ni förstår har det funnits ganska många svårigheter genom uppväxten. Inte upp till högstadiet för i yngre ålder hade hon inget behov av nära vänner (hon var ändå inte helt ensam). Hon var glad och nöjd med den hon var och det var först i tonåren hon insåg att hon ansågs ”konstig” och började känna av problemen. Hon har alltid varit mer intelligent än sina skolkamrater och har uttryckt sig på ett språk som de ibland inte kunde hänga med i. Det är också en typisk egenskap för Aspergerdiagnostiserade. Denna intelligens (på IQ-test som gjordes i utredningen hamnade hon 3 poäng under gränsen för att få komma in i Mensa) är nog den absolut största fördelen hon har av sin diagnos. Den har hjälpt henne att komma dit hon har kommit nu.

Det finns fler fördelar. Förmågan att outtröttligt kunna hänge sig åt intellektuella arbetsuppgifter gör att hon är en stor tillgång på sin arbetsplats. Det hon möjligtvis saknar när det gäller social kompetens kompenserar hon för många gånger om i arbetsprestation. Det ser hennes chef och tar till vara. Samma chef, som är fullt medveten om diagnosen, ser inte bara den kompetens som är tydligast. Hon vill hjälpa till för att underlätta inom alla områden och stöttar och ger råd. S har haft en enastående tur som råkade på denna underbara person och blev rekryterad av henne.

”Jag är nyfiken och älskar att lära mig saker. Jag kan hålla mig fokuserad på en och samma sak i timmar, ibland dagar, och är en jävel på att organisera och strukturera information i worddokument (kan låta som en värdelös talang, men den kommer till användning i princip varje dag). Jag är passionerad. Jag är intensiv. Jag är ambitiös och målmedveten. Jag utmanar gärna sociala normer och älskar att ställa frågor till människor. Jag älskar att utforska människors hjärnor och att studera sociala interaktioner. Jag är outtröttligt intellektuell.”

Den allra viktigaste personen i min dotters liv är hennes sambo. Han är den som har försökt och även har lyckats med att förstå henne. En väldigt klok kille som har funnits där för henne sedan hon var 16 år. Jag vill återge ett klokt citat från honom. Det här sa han till S: ”Jag är lika olik dig som du är olik mig. Därför måste vi båda försöka anpassa oss till varandra – det är inte bara du som ska anpassa dig till mig.”

Denna härliga, kloka person har hon i sitt liv och jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att hon ju som tur är har sin NN.  Nu ska de gifta sig om drygt en månad och båda två säger att livet är otroligt bra just nu. S är en del av en liten men nära vänkrets där hon accepteras som hon är och där det tas hänsyn till hennes svårigheter. När diagnosen kom för några dagar sedan var det den sista pusselbiten som passades in på sin plats. När vi i familjen fick beskedet var det inga beklaganden utan bara gratulationer. Den ger så många förklaringar och det känns viktigt för S att ha fått den bekräftad.

Jag skulle kunna skriva massor om vad det innebär att ha Asperger. Upplysning behövs, precis som i fallet med min andra dotters psykiska ohälsa. Det finns så många fördomar men jag hoppas att det har framkommit här att det behöver inte vara enbart negativt med en funktionsnedsättning. Det här är en högfungerande sådan och S har hittat sin nisch och fungerar bra i sitt liv.

De kursiverade citaten i det här inlägget kommer från en text som hon la upp på sin egen Facebooksida. Hon har fått en otrolig respons på sin text, både från vänner och bekanta, och bara i positiva ordalag. Människor som uppmuntrar, uppskattar och delar med sig av egna erfarenheter av personer med Asperger i deras närhet. Min dotter blev väldigt positivt överraskad av alla dessa fina kommentarer och meddelanden, och glad över att det visade sig vara mindre tabu än hon trott att prata om sin diagnos. Kanske är det så att människor i allmänhet är mer öppna och förstående än vad man tror.

Nu ska jag skicka hela texten till S och om ni har läst den har hon godkänt publiceringen.

Körkortsglädje

När min son berättade att han skulle ta körkort erbjöd jag honom att komma och låna min bil för att fortsätta träna på körningen när han hade blivit godkänd. Det är viktigt att snabbt ge sig ut och använda sig av alla nya kunskaper. I går kväll kom han med tåget och i morse tog han min bil och gav sig iväg hem till sig. En resa på nästan 30 mil. Jag frågade honom om han ville provköra en runda först, bara för att lära känna min bil, men han ville bara ha en genomgång och sedan åka iväg ensam.

Jag är inte ett dugg nervös. Även om lokföraryrket inte automatiskt gör honom till en bra bilförare så har han ändå vanan att framföra fordon och att både köra lugnt och ha koll åt alla håll samtidigt. Jag skulle nog ha varit mer nervös om jag hade suttit bredvid. Så är det alltid när man är van vid att köra själv. Jag sitter och bromsar om jag åker med min syster trots att hon är en väldigt van och duktig bilförare. Det gjorde jag ibland när min man körde också. Det sker omedvetet och jag tror att det är för att det är svårt att släppa över kontrollen till någon annan.

Vi hann ha lite trevlig samvaro, både i går kväll och i morse, innan min son glatt körde iväg. Det är alltid lika mysigt att ha honom här och lånet av min bil medför ännu ett besök. I morgon ska han köra tillbaka hit och förhoppningsvis blir hela äventyret en positiv upplevelse.

Även om jag slumrade ganska mycket medan han var här så hann vi ändå bestämma att vi ska bo tillsammans på ett mysigt litet B&B när vi ska på min minstings bröllop lite senare i sommar. Då kommer min son hit till mig och agerar chaufför så att jag kan vara relativt utvilad när vi kommer fram. Kanske hinner jag vila en stund i vårt rum innan också. Det blir en bra lösning för oss båda. Det är kul att åka tillsammans och att bo tillsammans. Jag får körhjälp och han får mer körträning. win-win alltså.

Så här gick det till när min son skulle ge sig av på sin första biltur på egen hand.

Först en genomgång av hur allt fungerar och var alla reglage finns.

CSC_0043

Inställning av förarplats och speglar.

CSC_0041

Hmmm, hur var det nu igen?

CSC_0040

Nu är jag redo. Hejdå mamma!

CSC_0038

Backa ut från infarten med hjälp av backspeglar.

CSC_0042

Det här går ju som på räls… 😀

DSC_0037

Skogen bjuder på fler och nya blomsterupplevelser och jag delar gärna med mig av några.

361362363364366367369371372374375376377

Febrig overklighetskänsla

Jag gömmer mig för världen. Inte för att jag inte tycker om den men för att jag just nu inte orkar med den. Jag var så glad i våras. Mina abstinensbesvär, de jag får för att min hjärna vill ha mer av mina starka smärtstillande piller, hade nästan helt avtagit och jag var inte riktigt lika trött längre. Nu är de tillbaka. De senaste dagarna har jag undvikit sådant som kräver koncentration. Dit hör tyvärr att fortsätta korrekturläsa min systers bok men jag vet att andra också har den uppgiften så det spelar nog inte så stor roll. Jag orkar inte med värmen. Jag skrev för ett tag sedan att jag var glad för att jag gjorde det men nu känner jag lite ångest inför de kommande fina sommardagarna.

För några timmar sedan ringde det på dörren och utanför stod en glad pojke klädd i en väst med tryck från röda korset. Han ville berätta om deras verksamhet men när jag sa att jag inte mådde bra och var för trött för att orka lyssna tittade han på mig och ryggade baklänges. Ja, han gjorde faktiskt det. Jag tittade mig i spegeln när han hade gått och jag ser faktiskt febrig ut. Trots att det inte är äkta feber utan bara abstinensbesvär så ser mina ögon febriga ut. Stackars pojke. Han såg så orolig ut, som om han var rädd för att jag hade en farlig, smittsam sjukdom. Men jag var bara glad för att han accepterade det jag sa och inte framhärdade. Jag hann säga att jag är med i rädda barnen och stöder dem och att jag tycker att även röda korset gör ett bra jobb, innan han hade hunnit ner för trappan utanför min dörr. Jag vill ju inte verka ogin och som om jag inte bryr mig.

Jag skriver inte detta för att jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte och jag vill inte ha medlidande. Det råkar bara vara så att det är så mitt liv ser ut de här dagarna och jag brukar skriva om mitt liv. Så länge jag inte har några krav på mig så går det bra. Jag håller mig undan och blundar en stund då och då. Men för att inte bli helt uttråkad samlar jag ibland kraft till någon liten aktivitet. I dag har jag rensat ogräs i en kvart. Det var mulet då så det gick nästan bra. På eftermiddagen har jag bakat ännu en brödsort. Nu har jag fått riktigt blodad tand och fler sorter väntar. Sedan, när jag har bakat alla brödsorter jag har planerat att baka, så dröjer det förmodligen väldigt länge till nästa brödbakningsskov.

Jag har i alla fall en liten frist från min febriga overklighetskänsla. På morgnarna mår jag skapligt och kan fortfarande njuta av mina långsamma små skogspromenader.  Men i dag blir det inga bilder från skogen. Ni får i stället se det nyaste som har hänt i vår trädgård.

CSC_0019CSC_0021CSC_0022CSC_0024CSC_0025DSC_0012

En imponerande prestation

Det tycker i alla fall jag att det är. Det är inte ens två veckor sedan min son åkte hem efter att ha varit här och hälsat på mig. På dessa knappt två veckor har han tagit 23 körlektioner och läst in all körkortsteori. I går skrev han teoriprovet (bara tre fel och någon hade klistrat dit en liten guldstjärna) och i dag fick han godkänt på uppkörningen. Ett jättestort grattis till min son för denna imponerande bedrift. Han skämtar om att han nu inte längre är en konstig person som har lokförarbevis men inget körkort. En del personer har tyckt att det är lite underligt att det inte krävs körkort för att bli lokförare men det är två helt olika saker.

Han brydde sig inte om att ta körkort när han var yngre. Såg ingen mening med att lägga så mycket pengar på något som han inte behövde. Kollektivtrafiken har alltid räckt till för hans behov. Nu har han ett fast jobb med bra lön och har tänkt om lite. Jag ser en del möjligheter för min del. Kanske har jag chaufför när jag vill ta mig upp till Jämtland nästa gång. Jag vet att han också gärna åker dit och det vore perfekt om vi kunde samordna det. Jag står för bil och han för körandet. Perfekt för båda parter. Det är väl helt OK att utnyttja sina barn?

I går var det lite snäckdramatik i trädgården. Denna lilla varelse hade hamnat upp och ner och jag tyckte lite synd om den. Efter att jag hade hjälpt den på rätt köl gav den sig så sakteliga iväg på nya äventyr. Målet verkade vara ett löv någon decimeter bort. De har inte så stora krav på att få se världen de små liven.

En liten bit därifrån såg jag denna väldigt vackra figur. Snäckor har jag inga problem med. Jag kan t o m beundra deras långsamma och eftertänksamma sätt att leva. Annat är det med skogs- och mördarsniglar. Kanske för att jag  i ungdomen trampade på en och det bara vällde ut skum. Fruktansvärt äckligt. Oftast är det väl så att barn- och ungdomsminnen präglar oss och de känslor vi kände då följer ofta med upp i vuxen ålder.

CSC_0046

Nu blommar även den iris som min storasyster grävde upp i Optand (där jag bodde förut). Den, och flera andra likadana, har fått bo i hennes trädgård tills jag och vår lillasyster hittade ett hus med trädgård och kunde flytta hit den. Några andra växter fick också bo tillfälligt hos min storasyster och nu är jag glad för att hon tänkte på att ta med några minnen där uppifrån. Jag plockade med mig massor av fina stenar från stranden men växter hade jag ingen möjlighet att ta med mig. Mina tankar går till våra farföräldrar som en gång i tiden planterade dessa blommor vid sin sommarstuga. De lyckades överleva min omvårdnad när jag och min familj tog över och renoverade deras lilla hus och nu är de här och väcker minnen.

 

Då kan de minsann posera

När kameran inte är med och då man inte håller utkik efter fina motiv, då kommer de fram. De poserar så snällt, eller retfullt, och stannar kvar tillräckligt länge för att visa att ”nu hade du minsann chansen”. Jag blir inte längre irriterad när det är så. Jag har bestämt mig för att njuta av att titta på de små skogsinnevånarna och tänka att det är så, i minnet, jag får bevara dem i stället. Tänk så klok jag är ibland 😉 Men eftersom mobilen alltid är med så kan jag ändå inte låta bli att knäppa några bilder med den. Det syns i alla fall att det är en amiralfjäril, ringduvor och en ekorre och det får jag väl vara nöjd med. Nästa gång kameran är med kanske jag har tur att få se dem igen. Jag vill också gärna träffa på den fina råbock jag har sett några gånger men missat med kameran.

_20170614_161857_20170614_162049DSC_0172 1

Som ni vet är jag på jakt efter den perfekta klänningen till min yngsta dotters och hennes fina sambos bröllop. Det är inte lätt, när jag helst inte vill se gravid ut och inte gärna kan hänga en skylt om halsen med information om vad som orsakar magens utseende. Eftersom jag inte har tillräckligt med ork för att springa runt i affärer och leta så har jag i stället suttit hemma i min soffa och letat på nätet. Jag har upptäckt en helt ny värld. Först besökte jag de gamla vanliga sidorna, ni vet de där som alltid har skickat hem kataloger när man någon gång har handlat hos dem. Men oj, så mycket mer det finns. Jag vågar inte säga hur många timmar jag totalt sett har suttit och tittat på klänningar på olika sajter, men det har blivit ganska många. Det jag har letat efter är någon typ av modell som, även om den inte helt döljer min levermage så ska den i alla fall inte framhäva den.

Jag har blivit lite smått klänningstokig och nu har jag varit tvungen att säga ifrån på allvar till mig själv. Just nu hänger fyra nya klänningar i olika modeller och väntar på att jag ska bestämma mig för vilken jag trivs bäst i. En femte klänning kommer snart med posten och jag har ganska stora förhoppningar på den. Det är nog tur att jag har mitt estetiska problem för om inte min lever hade vuxit och ställt till det hade jag kunnat sväva iväg och beställa hur många klänningar som helst. Jag vågar nog inte besöka de här sidorna igen när jag ser mer normal ut. Jag var lite sugen på att titta på annat än bara klänningar men mitt förnuft sa till mig att låta bli. Tillräckligt med pengar har spenderats nu och jag ska i stället se fram emot att gå i affärer och shoppa den dag jag orkar det igen.