Jag har en stor rädsla som styr mitt beteende till viss del. Det är en rädsla för att någon ska tro att jag är på jakt efter en ny man. Jag är rädd för att om jag är trevlig, skämtar eller blir lite personlig när jag pratar med en man så kan det misstolkas. Antingen av mannen själv eller av en eventuell fru eller sambo. Det har jag varit med om innan jag blev änka och det är ganska tråkigt att man inte ska kunna vara glad utan att någon ska tro att det är fritt fram. Jag har hört folk mumla om desperata ensamma kvinnor och jag vill absolut inte att någon ska tro att jag hör till den gruppen.
I den situation jag är nu så träffar jag inte många människor men ibland blir det lite småprat med någon jag möter utomhus. En person som jag gärna stannar och pratar en stund med är en man med en liten hundflicka. Hon heter Vera och är en söt liten beagle. Första gången vi träffades var Vera valp och Nalle skällde ut henne efter noter medan Kasper lugnt nosade på henne och sedan inte brydde sig mer. Efter det har både jag och min syster ofta träffat henne och hennes husse på våra skogspromenader och eftersom Vera inte har varit ett dugg rädd för Nalles skällande så har de nu blivit väldigt goda vänner. Så småningom börjar man prata lite mer om sitt liv och samtalen blir lite mer vänskapliga. Det har fått mig att känna mig trygg i att våga vara mig själv. Det finns inga oklara signaler eller förväntningar från något håll. Bara trevligt prat en stund. Vi har båda förlorat vår partner så det finns en viss förståelse.
I dag kom Vera och hennes husse helt tysta efter oss på stigen och jag satt på huk och fotade en blomma. Eftersom jag hade kameran i högsta hugg frågade jag om jag fick ta en bild av Vera. Det fick jag gärna och för mig är det självklart att då fråga om jag ska skicka en kopia. Det frågade jag innan jag tänkte mig för. Sedan slog det mig att där stod jag och skrattade och frågade om en mans telefonnummer. En man som jag bara träffar i skogen ibland. Min rädsla kom fram igen och jag var snabb med att ge honom en utväg genom att själv ifrågasätta om han ville lämna ut sitt nummer. Men jag överreagerar förmodligen i sådana situationer för han verkade inte tveka utan ville gärna ha en bild på vovvarna. Utan tvekan gav han mig sitt telefonnummer och jag kände mig lite dum.
Varför är jag så himla rädd för vad folk ska tro just när det gäller detta. Är det så att man förväntas vilja hitta en ny partner efter en viss tid eller inbillar jag mig bara det? Låt mig i alla fall klargöra min inställning här på min blogg. Jag vill inte och kommer aldrig att vilja ha en ny relation med en man. Ingen kan ersätta det jag hade och ingen ska behöva jämföras med det. Ju längre tid som går desto mer självständig blir jag dessutom. Jag vill inte ändra mina rutiner eller ta hänsyn till någon annans vilja. Nu bestämmer jag själv och så vill jag ha det. Däremot vill jag gärna ha vänner, både manliga och kvinnliga.
Trots min inställning, eller kanske tack vare den, kan jag ändå skratta åt att jag är dömd till ett liv i ensamhet av Trygg-Hansa. Den försäkringsersättning jag får livet ut för ”förlorad försörjning” skulle upphöra om jag skulle leva ihop med en ny partner. Skulle sedan det förhållandet spricka så skulle jag stå där med bara min sjukpenning och det vill jag inte riskera. Jag vill varken bli av med min inkomst och bli försörjd eller väldigt fattig när någon av oss tröttnar. Det finns alltså inget alternativ. Jag är en stark och kompetent kvinna som klarar mig på egen hand (ja, jag har min syster i samma hus men det är inte riktigt samma sak 😉 ).
Bilden på vovvarna blev inte fantastisk men tänk på att jag skulle ha koll på två hundar i koppel samtidigt som motivet skulle hamna rätt. Men de är ändå ganska söta att titta på.
Några vilda djur fick jag med mig hem på bild i dag. Urusel skärpa men jag är ändå förundrad över att jag fick med två harar på samma bild.
Jag hittade en rosa kaprifol och den doftar lika gott som den vita jag sett tidigare.
En av alla sorters fibblor och resten är för mig okända växter. Men jag älskar blått och den lilla blå blomman är så vacker.
Gullregnen blommar för fullt, utom i den i vår trädgård. Vår buske är två år men visar inte några tecken på att vilja blomma. Tålamod är en dygd så vi får vänta och längta. De doftar lika gott som kaprifolerna.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
TVÅ harar på samma foto, nu slog du mig med råge 😉
Jag har många goda vänner, singlar såväl som i relation, som är män (och kvinnor). Om folk nu tänker annat om vår relation än att vi är vänner är det deras problem inte mitt. Jag bor på en liten ort så folk snackar en del, skulle jag (och andra som bor här) bry mig om det skulle jag inte kunna göra något. Och så kan jag ju inte ha det…
Huvudsaken är, tänker jag, att man själv vet vad det handlar om. Det är nog det viktigaste!
GillaGilla
Jag har två på samma bild men du hade mycket bättre skärpa så jag tror nog att du vinner 😀 Men mina två är ganska söta där de sitter och pratar (eller kanske de vill pussas lite).
Det är klart att man ska tänka som du men jag har blivit lite nojig med det här sedan jag blev ensam. Det vore hemskt om andra kvinnor skulle tro att jag är ute efter deras män. Men det gäller inte de som jag redan är vän med för de känner mig. Jag är rädd för att jag ska misstolkas i nya vänskapsrelationer. Å andra sidan så borde jag inte bry mig alls. Kanske är det för att jag har fått några förslag när jag har varit glad och tydligt visat att jag gillar att dansa som jag har blivit lite bränd. Inte kul att behöva analysera sitt eget beteende. Men jag har artigt tackat för komplimang och sagt att jag inte är intresserad och det har räckt, tack och lov.
GillaGillad av 1 person
Dom är ju så söta dom där hundarna och har så mjuka härliga öron och varm blick. Jo nog är det underligt att en del tror att man alltid är på jakt efter nya män om man råkar vara singel men till slut brukar det ge sig men en del kvinnor blir svartsjuka om man pratar och är glad och det är ju tråkigt.
GillaGilla
Lilla Vera är en liten skönhet och väldigt rar.
Det är synd att det ska vara så men det är lite skönt att höra att det inte bara är jag som inbillar mig. Jag har fortfarande mina ringar på fingret som en fingervisning om att jag inte är tillgänglig men jag kommer nog att fortsätta vara lite försiktig.
GillaGilla
Jag har tänkt samma sak, inte för min egen del, men jag har noterat att nyskilda kvinnor ibland blivit exkluderade ur bekantskapskretsen – av andra kvinnor. Tror att detta bygger på en gammal föreställning om att kvinnor inte klarar sig på egen hand, idag kan man ju dock konstatera att kvinnor på många sätt klarar sig mycket bättre än män, kvinnor är ofta mer sociala och tänker mer på sin hälsa.Tycker inte att du ska ta på dig något ansvar, problemet finns nog mer hos den eller dom som tror att du är ute efter att träffa någon ny, så fortsätt att vara glad och trevlig.
GillaGilla
Tack snälla du för peppande ord 😀 Jag har alltså inte helt fel. Det finns massor av fördomar om detta. Men det borde också gälla män som har blivit ensamma av någon anledning. Eller där kanske fördomarna är att de ger sig ut och letar bland yngre generationer. Säkert lika fel i många fall. Tänk så skönt det vore om alla försökte göra sig av med åtminstone några fördomar och inte ta för givet att allt sådant stämmer. Självklart finns det även en del som fördomarna stämmer in på men jag tror inte att de är i majoritet. Missförstå mig inte nu. Det är inget fel i att vilja ha en partner. Problemet ligger hos de som tror att vi är så desperata så att vi jagar överallt.
Jag tar till mig det du skriver och ska våga vara glad och trevlig mot nya människor 😀 Men jag kanske viftar lite med mina ringar samtidigt 😉
GillaGillad av 1 person
Tiderna förändras, så förmodligen kommer även vi män drabbas av samma fördomar i framtiden, kanske inte jag, men yngre män. Naturligtvis finns det ofta en grund till fördomar, ett uns av sanning, men det betyder ju inte att de är riktiga. På jobbet märker jag dock, särskilt bland de något yngre kollegorna att det finns en relationshets i dag, dom jagar desperat och har ofta flera dater under en och samma helg, helt galet. Dessvärre ser jag också att denna hets spritt sig uppåt i åldrarna, så fortsätt att vifta med ringarna.
GillaGilla
Hahaha, ja det ska jag göra. Och jag ska bli lite mindre nojig. Det som är mest synd är nog att jag förmodligen aldrig kommer att besöka något dansställe igen. Jag älskar att dansa men där skulle jag känna mig obekväm. Planer finns på att gå buggkurs (när jag mår bättre) bara för att få dansa, utan att någon tror att jag vill något mer 🙂
GillaGillad av 1 person
På tal om dans, min mamma sa alltid till mig när jag var liten ”att man ska lära sig och dansa, annars så sitter man bara i baren och dricker öl”. Jag lärde mig aldrig att dansa och är väl ganska ointresserad av dans, strax innan hon gick bort för över tjugo år sedan kunde jag bekräfta för henne att hon fick rätt, jag blev kvar i baren.
GillaGilla
Jag hoppas att du i alla fall träffade många trevliga människor i baren och kanske hade en del intressanta samtal 🙂 Egentligen var det ett ganska klokt råd från din mamma. Hur du påverkades av långa kvällar i baren vet bara du men jag hoppas att du hade och kanske fortfarande har kul 😀
GillaGillad av 1 person
Det var länge sedan jag satt på en barstol, säkerligen 15 år sedan, med en snart tolvårig son är sådant passé.
GillaGilla
Så sant, men du har alla minnen kvar (kanske).
GillaGilla
Ingen lätt fråga det här och många har en märklig attityd i frågan. Min mamma blev änka ganska så ung och hon hade absolut inga planer på att inleda någon ny relation. Ändå så blev hon utesluten från bjudningar och parmiddagar precis som om hon skulle varit ett hot. I ett sådant läge visade det sig verkligen vilka som var riktiga vänner och det blev nästan så att min mamma uteslutande umgicks med väninnor samt släkt och familj.
Men visst är det konstigt för man kan väl ha såväl manliga som kvinnliga vänner tänker jag. Har folk synpunkter på det så är det mer ett problem hos dem tänker jag.
Härliga bilder förresten!
GillaGilla
Gamla fördomar borde kunna försvinna när tiderna förändras men det här är nog något som består. Jag vet inte riktigt hur det kommer att se ut när jag orkar vara social igen. Nu kan ingen se mig som ett hot. De vänner vi hade gemensamt visade inga sådana tendenser men hur det blir här får väl framtiden utvisa. Jag håller med om att problemet ligger hos de som tror och tycker så men i slutändan så är det vi ensamstående kvinnor som känner oss utstängda. Mitt problem har hittills bara varit min egen rädsla för att bli missförstådd men kanske är andra kvinnors rädsla ett större bekymmer. Det vore synd men kanske ändå lite förståeligt.
GillaGilla