Jag hade ett intressant samtal med min äldsta dotter. Det var ett ganska djupt samtal som efter en stund hamnade i hur hon hade upplevt mig efter min mans/hennes pappas död. Hennes bild skilde sig från min egen på ett ganska överraskande sätt. Jag tyckte att jag, efter den första chocken och kraschen, hittade en styrka i att ta itu med allt som måste ordnas. Redan samma dag som olyckan skedde bestämde jag mig för att sälja huset och tillsammans med allt pappersarbete och alla möten med begravningsbyrå, jurist och bank fixade jag även mäklarkontakt med allt vad det innebar av visningar och möten. Jag var stark och jag fick ständigt höra att jag var just så stark som jag själv trodde.

Visst var det så, det är det ingen tvekan om, men min, då psykologistuderande, dotter såg någonting helt annat. Hon såg att hennes vanligtvis starka mamma plötsligt var bräcklig, svag och ledsen och hon kände en rädsla för att jag skulle ”gå sönder” totalt. På min fråga om hur länge hon hade upplevt mig sådan svarade hon att det var först när jag hade flyttat till min tillfälliga lägenhet i Bestorp som hon såg den gamla, vanliga styrkan hos mig igen. Då slutade hon känna rädsla för hur jag skulle klara mig. Kanske hade hon t o m  varit orolig för att mista även mig.

Naturligtvis tänkte jag tillbaka till när jag, min lillasyster, min man och en god vän till mina föräldrar mötte min mamma och hennes väninna på Arlanda. De kom hem i förtid från en semesterresa efter chockbeskedet att min pappa hade råkat ut för en olycka och dött. När jag såg min mamma visas in i det rum vi fick använda, kände jag samma känsla som jag tror att min dotter kände när det gällde mig. Min mamma, som också var en väldigt stark och självständig kvinna, såg helt förstörd ut och verkade knappt kunna hålla sig upprätt på egen hand. Då blev jag orolig. Fruktansvärt rädd och orolig. Därför kan jag väldigt väl förstå vilka känslor som infann sig hos min dotter. Min mammas styrka och hennes sätt att ordna sitt liv var en stor del i att jag hittade samma styrka.

Men visst är det ganska intressant att jag själv inte har tänkt att jag var bräcklig. Nu, när vi har pratat om det, kan jag förstå hur min dotter tänkte och kände. Självklart var jag inte mig själv och det är alltid skrämmande när en mamma, som brukar vara den som alltid är ett stöd, visar svaghet och en ganska förminskad livslust. Min dotter såg bortom hur jag med styrka hanterade praktiska ärenden på ett effektivt sätt. Förmodligen var hon extra känslig för hur den kvarvarande föräldern fungerade mentalt just då och när hon märkte hur annorlunda jag var gjorde oron henne ännu mer uppmärksam. Min äldsta dotter och jag har en väldigt nära relation och pratar ofta om djupa och lite svåra ämnen men just det här har hon aldrig sagt något om tidigare. Hon har nämnt att hon blev väldigt påverkad av att jag hade svårt att stå på benen (de var väldigt darriga) under begravningen men inte något om att hon såg så mycket svaghet hos mig även annars.

Det är väl kanske så att när något händer i en familj så blir barnen, även de vuxna barnen, väldigt uppmärksamma på hur den sammanhållande länken i familjen håller ihop. Den rollen har jag nog haft utan att själv förstå det. När min bräcklighet hotade att åsamka familjen ännu mer smärta kunde min dotter inte låta bli att observera och oroa sig för mig. Kanske såg hon mer klart på hur jag mådde än jag själv gjorde eller kanske var det hennes oro som fick mig att verka svagare än jag var. Jag vet inte. Men jag känner att jag har fått ett behov av att fråga mina två andra barn om hur de upplevde mig den där tiden.

Just den här bilden ger mig minnen av att min dotter förmodligen hade rätt. Jag hade rensat bort en del bråte från tomten inför försäljningen och gjorde en brasa på stranden. Medan jag satt och tittade på elden rann tårarna oavbrutet. Jag var ensam en kort period mellan alla besök av barn och övrig familj och då brast det. Då tillät jag mig själv att krascha, samtidigt som jag var effektiv med det praktiska.