Hela familjen, och dit räknas naturligtvis även den blivande svärsonen, samlades i helgen för att fira min yngsta dotters juristexamen. Fyra och ett halvt års slit och kämpande (egentligen fem år eftersom hon har läst några extra kurser och har varit sjukskriven några månader) har lett till denna masterexamen och dessutom till ett fantastiskt arbete med stora utvecklingsmöjligheter. Jag är en väldigt stolt och glad mamma och nu är ännu ett av mina barn i hamn vad gäller arbete och en trygg inkomst. Min lilla minsting, som snart ska gifta sig med sin stora kärlek, är vuxen nu. Det måste jag nog acceptera.

Förberedelserna sköttes mest av min son.  Min dotter hade bett min son, som är en verklig hejare i köket, att laga till en vegansk buffé och han tillbringade mycket tid i köket med att baka surdegsbröd och laga till diverse godsaker helt från grunden. Vi är alla rörande överens om att han skulle kunna ha en framgångsrik karriär inom cateringbranschen eller något annat där han får laga god vegansk mat. Min enda uppgift var att baka en vegansk tårta och det lyckades jag med, den blev klart godkänd. Värre var det med pyntningen.

Har man inte tillräckligt med chokladbokstäver så tar man vad man har och bildar så passande ord som möjligt. När min son kom på fredagsförmiddagen höll jag på med tårtdekorationen och hade precis börjat fundera på hur jag skulle lösa bristen på bokstäver. Det blev skrattkramp i magen när vi tillsammans förkastade olika förslag men till sist blev det ”hejsan jupist 2017”. Tanken var att en liten klick chokladsås skulle göra om P i jupist till ett R. Det blev halvlyckat. När jag tog bilden på tårtan kunde man fortfarande gissa sig till hur det skulle vara men när det var dags att ta fram den såg det mest bara kladdigt ut. Budskapet gick i alla fall fram och den nyblivna juristen förstod att det egentligen betydde Grattis till Juristexamen.

 

Min son tycker att det är roligt att laga mat och det märks på resultatet. Vi blev serverade potatisgratäng, couscoussallad med massor av godsaker i, en himmelsk hummus (hans paradnummer säger han själv), tzatsiki, bönbiffar som är så snyggt gjorda att man kan tro att de är fabriksproducerade, oumph och ett väldigt gott surdegsbröd.

 

Familjens minsting, som nu har blivit stor, tillsammans med sin stolta mamma (och en tårtbit).

 

 

Storebror och storasyster.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De två blivande svågrarna, min son och min framtida svärson.

 

Naturligtvis är världens finast Kasper med också. Han är väldigt tydlig med att han inte vill bli bortglömd och det finns ingen risk för det.

 

Min syster och hennes son firade med oss en stund också men bilderna blev inte så lyckade så de slipper synas här.

Nu har de tre Örebroborna åkt hem och min son ger sig iväg hem till sig om några timmar. Det blir alltid väldigt tomt och tyst när de lämnar mig men den här gången känner jag att jag behöver ganska mycket återhämtning. Det är ju så kul att vara med dem och delta i alla samtal så det där med vila blir lite åsidosatt. Det går bra när man vet att det är en lugn period framöver och de skulle vara väldigt välkomna tillbaka om några dagar. Vi får väl se när någon av dem får lust att komma hit nästa gång.