För några år sedan hände det ibland att jag beställde något på nätet. Jag gjorde det inte ofta eftersom jag gärna ville se och känna på det jag köpte och det gällde framför allt kläder. Nu har jag ändrat beteende. Jag tar slut så fort när jag går i affärer så jag har successivt gått över till att mer och mer handla via datorn. Det har blivit min räddning och jag har upptäckt att jag verkligen gillar det. Lite farligt är det. Det är så lätt att klicka på några extra varor när jag ändå är i gång. Men jag har bra koll och om jag unnar mig något spontant impulsköp så har jag bara mig själv att stå till svars för. Min ekonomi är aldrig i fara. Jag har alldeles för stor självbevarelsedrift för att utsätta mig för sådant och om det är något jag har koll på så är det min finansiella status.

Nu har jag, för första gången, köpt skor på nätet. Jag tror att jag har bestämt mig för vilken klänning jag ska ha på min dotters bröllop (som ni kanske kommer ihåg så köpte jag fem olika modeller) och till den vill jag ha vita skor. Just skor är något jag alltid förut har velat prova i en butik innan jag har kunnat bestämma mig. Men nu tog jag mod till mig och beställde två par (vita skor har man alltid användning för). Båda paren har en lagom liten klack som jag nog ska klara av att gå med och nu, när de har kommit, kan jag konstatera att båda paren är både bekväma och sitter som de ska. Vilken lycka! Nu har jag fem nya klänningar och tre par nya skor (ja, jag sprang på ett par i en butik nyligen men de är rosa) som passar till mina klänningar. Tänk om jag också hade haft energi nog för att göra något där jag har användning för mina nya kläder. Här hemma är det bekvämare att ha något enklare på mig. Men det vore väl en syn om jag gick ut i skogen med hundarna iklädd fin klänning och pumps 😉 Jag återkommer ständigt till samma sak: sedan ska jag…Ja, sedan ska jag göra massor och sedan ska jag använda alla kläder som bara hänger och väntar. Tänk om det där ”sedan” snart kunde bli ”nu”.

I trädgården händer det saker hela tiden. Den väntar minsann inte till sedan. I rabatten blommar bl a  en sorts blåklocka. Den heter förmodligen något helt annat men den är blå och ser ut som en klocka så då kallar jag den så.

En liten ros på en av de krukrosor jag fick av snälla personer när jag flyttade hit. Den trivs och blommar så fint i rabatten.

Nejlikan är kasserade rester från någon annans trädgård. Jag hittade några ynkliga, spinkiga nejlikor i skogen och jag tror att någon har rensat lite i sina rabatter och slängt ut det överflödiga i skogen. Nu har den tagit sig så här fint.

Krolliljan är ett litet konstverk. Jag har länge haft speciella känslor för den. Det är roligt att upptäcka att jämfört med de jag hade i Jämtland, så blir de dubbelt så höga här i Östergötland

Vi har två äppelträd. Från början var de sex stycken men vi lejde folk som tog bort fyra av dem. I år blir det frukt på det ena trädet och på det andra syns bara bruna, skrumpna rester av det som skulle bli äpplen. Jag läste någonstans att vissa äppelodlare blir utan skörd p g a kalla perioder i våras och kanske frös våra blommor ihjäl också. Men bara den ena sorten. Vi är inte ledsna för det. Färre äpplen på marken och färre äpplen att tillaga något av. Ganska skönt faktiskt.

Som så ofta tidigare så vill jag ha med en bild på den finaste jag har. Min Kasper, nu 14 år och drygt sju månader men still going strong.

Jag var tveksam till om jag skulle våga ta med kameran ut i skogen i morse. Molnen såg ganska mörka ut och min kamera klarar inte regn. Men jag bestämde mig för att chansa. Jag tyckte att molnen såg mer ut som sådana moln som brukar skingras när solen börjar värma, än som regnmoln. Vi hundägare har alltid bajspåsar med oss och jag tänkte att i värsta fall har jag räddningen där. Insvept i flera lager bajspåsar skulle nog kameran klara sig.

Redan när jag kom fram till skogen tittade de första solstrålarna fram bakom molnen. De försvann snabbt igen men då och då såg jag dem under min och hundarnas promenad. När jag kände värmen från solen kände jag hur den gamla känslan kom tillbaka. Den där känslan jag hade när jag var soldyrkare och älskade att vara ute i sol och värme. Det verkar bli en fin sommardag i dag (väderappen säger sol och +18 grader mitt på dagen) och jag har mått lite bättre några dagar. Kanske ferberkänslan kan hålla sig lite lugn några dagar till och då kanske jag kan sitta ute i solen en liten stund. Tanken gjorde mig glad. Så där riktigt härligt förväntansfullt glad. Jag höll kvar den en stund innan jag blev realistisk igen. Om jag nu mår lite bättre igen så kanske jag inte ska utmana ödet och utsätta mig för det som jag tror satte i gång det sist.

Jag kan nog inte hålla mig borta från solen helt. Jag ska börja med att gå ut och sätta mig på garageinfarten och rensa bort lite ogräs innan det har blivit för varmt. Om det känns bra ska jag sätta mig med näsan i vädret i solen, i alla fall en liten stund. Men om jag känner febertendenser igen så ska jag gå in direkt. Vi får väl se om jag håller mig till den planen. Om min värk säger att den vill ha mer värme och huvudet säger att det räcker, då vet jag inte riktigt vem som avgår med segern. Då får väl skiljedomaren, förnuftet, träda in och säga ifrån på skarpen.

Ni måste tycka att jag är helt knäpp som har sådana här diskussioner med mig själv. Så blir det efter några år utan nästan något socialt liv. Då diskuterar man med sig själv. Som tur är har jag min blogg så att jag kan låtsas prata med någon annan. Usch så patetiskt och sorgligt det här lät. Jag nästan raderade hela stycket för jag känner inte att mitt liv är varken patetiskt eller sorgligt. Bara lite tråkigt i väntan på det som ska komma.

Nu till det jag hittade i skogen. Jag tycker att det här är konstigt. Vad är det som växer mitt i bladet? Är det taggar eller kommer det nya blad ur de små piggarna? Ett av naturens mysterier. Väldigt fascinerande men konstigt!

Då ser det här mer naturligt ut. En liten insekt som vilar en stund på ett blad.

Några grässtrån. Jag tycker att det är svårt att fota spretigt gräs. Kameran har svårt att veta vad den ska fokusera på och helt bra blir det inte.

Lyckan blev stor när jag hittade två pyttesmå kantareller. De hamnade i en av bajspåsarna. De är bra till mycket och i brist på svampkorg duger de bra. Nu ligger de små kantarellerna på tork här hemma och väntar på att kanske få sällskap av fler så småningom. Det finns även andra svampar och en del hemsöks av sniglar, det ger inte samma lyckokänsla. Mitt i allt det gröna lyste några röda blad och då måste kameran fram.

En ynklig liten mjölkört (rallarros) hittade jag på ett hygge. De brukar vara väldigt höga och växa många tillsammans. Undrar om de inte trivs lika bra på de här breddgraderna eller om de plötsligt kommer att explodera och börja synas överallt.

Även utblommade blommor kan vara vackra.

Jag har ingen aning om vad detta är men den rymmer både det ena och det andra.

Det dyker hela tiden upp nya vita blommor i naturen. Jag kan inte deras namn men de är fina ändå.

Vid mitt senaste läkarbesök lovade jag att jag vid nästkommande provtagningstillfälle även skulle kolla mitt blodtryck. Det var lite högre än normalt då och läkaren vill ha koll på utvecklingen. Han sa att han skulle be sköterskan påminna mig men jag sa, lite sturskt, att sådant glömmer jag inte. Visserligen kan jag vara vimsig men inte när det gäller möten, tider som ska hållas eller löften jag avgett. Då har jag full koll.

I dag var det så dags för provtagning igen och jag åkte dit med avsikt att efter att ha blivit stucken gå in i det lilla rum, där man på egen hand kan kontrollera sitt blodtryck. Jag glömde alltså inte. Rummet var upptaget så jag satte mig ner och väntade. Två andra personer satt också i sofforna och väntade men jag tog fram min positiva sida och tänkte att det var ju ganska bra. Det bästa är att man sitter och vilar en stund innan för att få ett resultat som är så nära sanningen som möjligt. Vi satt där och väntade…och väntade lite till. Efter tio minuter började vi småprata lite, små kommentarer om egentligen ingenting. Efter ytterligare fem minuter gav jag upp. Om det tar så lång tid för en person att bli klar så skulle det ta minst en halvtimme till innan det blev min tur. Ingen del av min kropp vill sitta så länge i en obekväm besökssoffa så jag reste mig upp, pressade fram ett leende och sa att jag kommer tillbaka en annan gång.

Det tänker jag inte göra. Jag hade redan tidigare insett att blodtryckskontroll kan bli en vanlig rutin framöver så jag har faktiskt beställt hem en blodtrycksmätare. Den kommer om några dagar och jag tror inte att läkaren bryr sig så väldigt mycket om att jag väntar. Det var ett ganska rationellt beslut att köpa en egen mätare. Jag kommer säkert att få användning för den efter transplantationen och då kan det vara skönt att slippa åka iväg varje gång det behövs en mätning. Men det tog ändå emot. Det är väl bara väldigt gamla människor som håller på med sådant? Inte hör jag väl dit? Jag kan själv ge mig svaren. Nej, det är inte bara väldigt gamla personer som behöver kontrollera blodtrycket och jo, jag hör nog dit nu (inte till riktigt gamla människor men till den grupp som behöver kolla blodtrycket). Jag gillar inte riktigt att jag ska ha den utrustningen hemma. Risken är att jag blir fanatisk och kollar blodtrycket varje dag, bara för att jag kan. Jag får se till att gömma den och bara använda den när min läkare eller kontaktsköterska ber mig om det. Inte lätt, men jag vill inte falla i den fällan.

Rubriken stämmer. Jag har brutit mitt löfte till läkaren och det efter att ha varit ganska stöddig och klargjort att jag lovade att fixa det och sagt att jag håller vad jag lovar. Jag känner mig som en ögontjänare för risken är väldigt liten att han får veta att jag inte gjorde som jag lovade. Min kontaktsköterska, och förmodligen även läkaren, har semester så om bara proverna ger tillräckligt bra svar så hör ingen av sig till mig innan nästa provtagning om fyra veckor. Då har jag hunnit med flera mätningar och kan med gott samvete (nästan) tala om resultatet för dem. Det är inte troligt att någon av dem läser min blogg så kanske kommer jag undan med det 😉

Tidigare skrev jag att jag inte har sett några midsommablomster i omgivningarna här. Men nu har jag gått en lite annorlunda runda och då såg jag dem. De flesta var utblommade men några små blommor fanns fortfarande kvar. Naturligtvis var kameran hemma (regnrisk) så mobilen fick duga.

Jag var trött. Väldigt trött och behövde sova en stund. Men det gick inte alls bra för i mitt huvud snurrade ordet ”förrns” som jag hade sagt i en mening när jag pratade i telefon med min storasyster. Jag tänkte inte på det då. Det kom helt naturligt och konstigt nog var det ingen av oss som reagerade (alla vi tre systrar är språknördar, precis som mina barn). Meningen jag hade sagt löd: jag tänkte inte på det förrns i morse.

När jag sedan skulle sova en stund (tji fick jag) ploppade detta ord, av någon anledning, upp i mitt medvetande och jag kunde inte sluta tänka på det. Eller förfasa mig kanske är mer korrekt uttryckt. Hur kan jag, ens i talspråk, säga så. Titta på ordet i rubriken. Det ser inte klokt ut. Jag vet inget svenskt ord som har fyra konsonanter i rad. Möjligtvis kan det finnas något sammansatt ord där det förekommer men jag kan inte komma på något sådant ord (jo, nu när jag korrekturläser inlägget kommer jag på ordet ”lättklädd”). Men jag kan inte komma ifrån att det kändes helt naturligt att säga så och jag måste ha sagt det ordet många gånger utan att tänka på det. Så kan det vara med ord. Rätt som det är reagerar jag på något och då måste jag ta reda på hur det förhåller sig. Därför, kära vänner, kommer här en liten text från ”Wiktionary”.

Konjunktion

förrän

1. anger att ett påstående gäller vid varje tidpunkt före tidpunkten för en given händelse, men inte efteråt

   Du får inte gå förrän du gjort klart allt arbete.

   Varianter: förrn (talspråkligt, används ej i skrift), förrns, förns (talspråkligt, används ej i skrift), förens (talspråkligt, används ej i skrift)

   Användning: förrän används bara med påståenden som innehåller en negation (inte, icke, ej osv.) som satsadverbial. Således kan man säga Du får inte träna förrän vi kommit hem. medan Du får träna förrän vi kommit hem. är ogrammatiskt. Om påståendet inte innehåller någon negation får konjunktionen tills eller till dess att användas i stället.

Det var precis så jag trodde att det skulle vara. I talspråk drar vi ihop ord, förkortar dem och stavar lite hur som helst. Jag kommer förmodligen att säga ”förrns” många fler gånger och det är säkert helt ok. Man får skilja på talspråk och skriftspråk men jag kunde bara inte släppa tanken på att jag själv hade konstruerat detta hemska ord. Så var det inte.

När jag ändå är inne på ämnet ord måste jag nämna ett annat ord som har förkortats genom någon slags språkutveckling, eller kanske lathet. Ordet ”förnyelsebar” hörs nästan aldrig numera. I stället säger reportrar och politiker ”förnybar”.  När jag först hörde det nya ordet tänkte jag att det var ett misstag men nu har jag fått acceptera att det är så folk säger. Jag känner mig väldigt gammalmodig och förändringsfientlig för jag gillar det inte. Jag kommer förmodligen aldrig att säga så själv (hoppas jag) men jag orkar inte reta mig på det. Språket förändras efter hur vi människor använder orden och det är nog jag som måste ändra uppfattning. Jag kan ju inte tvinga på andra min åsikt och få dem att ändra sig.

Ni får gärna säga emot mig. Mina barn skulle säkert göra det om jag frågade dem vad de tycker. Jag har inget emot att vi tycker olika. Det kan i stället ge upphov till spännande diskussioner. Kanske är det bara vi språknördar som tycker att det är spännande att diskutera språk, grammatik och hur vi använder orden. Ni andra får väl skaka på huvudena och snabbt klicka bort det här inlägget 😉

Jag är inte så bitter som jag kanske låter. Snarare kanske jag är förvånad över hur det kan bli. Det är faktiskt ganska spännande, i alla fall enligt mig.

Till sist, några trädgårdsbilder.

Jag hittade en hel del blomster i morse men just den rätta sortens midsommarblomster såg jag ingenstans. Lite konstigt. Den brukar väl växa lite överallt? Jag gick i skogen men korsade även en del öppna ytor. Där växte gräset högt och diverse andra blommor samsades om utrymmet. Men inga midsommarblomster. Inte hela världen, tänkte jag. Det fanns så mycket annat att titta på och nog skulle jag ha fått ihop en bukett med sju sorters blommor om jag hade velat. Som ni vet så har jag ingen önskan om att drömma om någon blivande man så jag nöjde mig med att njuta av blomsterprakten ute i naturen. Där är den ju i alla fall vackrast.

Jag borde kanske lägga ner lite energi på att leta fram namnen på alla blommor men den energin har jag inte just nu. Några kan jag ändå men resten får ni nöja er med att bara titta på (om inte ni själva vet vad de heter).

Jag vet att det är en nyckelpiga med på den här bilden, det kanske kan bli en bonuspoäng 😉

Brandlilja

Smultron. Sommarens första som jag gav till Kasper.

Kråkvicker.

Rölleka.

Någon slags tistel.

En väldigt blek smörblomma.

När vi kom ut ur skogen låg den här fina kissemissen och tittade surt och misstänksamt på oss. Kasper ignorerade den och gick bort till några grässtrån som luktade gott men jag tycker att katten var ganska söt, trots sin surmulna blick, så den fick finna sig i att bli förevigad.

På midsommarafton vill jag äta jordgubbar. Eftersom jag har en bärälskande hund, som i vanliga fall brukar sluka de flesta sorters bär, så är det klart att han ska få smaka mina jordgubbar. Jag valde ut en stor, fin jordgubbe och la mellan hans tassar. Reaktionen var inte den jag har varit van vid. Han tittade, luktade och vände bort huvudet. Han, som alltid tillsammans med sin förra kompis Rex brukade länsa jordgubbslandet (och alla andra bärbuskar), ville inte ha sin jordgubbe. Jag försökte truga och flytta den närmare honom. Jag t o m delade den i två delar ifall han tyckte att den var för stor. Kasper ville inte ens lukta på den igen. Ha la bara ner huvudet och struntade fullständigt i läckerbiten framför honom. Jag blev lite besviken. Han brukar bli så glad och jag ville ge honom något gott. Men med åldern försvagas ju sinnena och kanske luktade inte den här jordgubben gott.

Jag åt i alla fall upp en stor portion goda jordgubbar med vaniljglass och mitt smaksinne är fortfarande helt intakt.

Glad midsommar önskar jag er alla 😀