Den rubriken förstår nog alla för så pass mycket av latinska språk känner de flesta igen. Jag kunde inte låta bli att fortsätta lite på italienska efter att nyss ha klarat av dagens utmaningar på ”Duolingo”. Alla kanske inte vet vad duolingo är för något så jag ska raskt förklara att det är en gratis nätsida där man kan lära sig diverse språk. Ni har nog redan förstått att jag lär mig italienska. Eller rättare sagt, jag försöker hålla de kunskaper jag tidigare skaffat mig vid liv. Jag har även besökt ”Babbel” i samma ärende men där kostar det pengar så nu är det duolingo som gäller.

Nackdelen med den sidan, eller kanske det är en fördel, är att jag lär mig italienska från engelska. Jag är fortfarande mer hemma i det engelska språket än i italienskan men de gånger jag skriver fel i uppgifterna så är det lika ofta engelskan som är fel. Ännu oftare är det slarvfel. Fingrarna är lite för snabba och av bara farten trycker lillfingret på ”enter” innan jag har hunnit färdigt. Lite irriterande eftersom det har resulterat i att jag har fått sänkt kunskapsnivå (från 58% flytande italienska till 50%). Jag försöker ta det lite lugnare men ändå är jag där och gör samma dumma misstag om och om igen.

Varför vill jag kunna italienska kanske någon undrar. Jo, det började när min äldsta dotter var 16 år och åkte som utbytesstudent till Sicilien. Hennes italienska föräldrar kunde bara prata italienska och jag ville gärna kunna kommunicera lite med dem. Jag började på en kvällskurs och hade tur. Alla deltagare var där för att lära sig språket och inte bara för det sociala. Vi var väldigt ambitiösa och kämpade på, bad om läxor och lite tävlade vi nog mot varandra också. Jag hade redan innan kursen tjuvstartat lite med att titta i min dotters kurslitteratur och redan efter några kurstillfällen lyckades jag tota ihop ett brev på italienska till familjen i Italien. Då var min dotter redan där.

Brevet var naturligtvis helt uppåt väggarna språkligt sett men mamman förstod, kanske med hjälp av min dotter, och jag fick ett väldigt rart brev tillbaka. Jag bad min lärare på kvällskursen om hjälp med några fraser som jag skulle kunna använda när jag ville ringa min dotter och gissa om jag var stolt när jag lyckades både fråga hur mamman (som svarade) mådde och be att få tala med min dotter.

I maj, året därpå, åkte jag, min man och yngsta dottern till Sicilien för att träffa hela familjen där nere och vi blev så väl mottagna. Vi hade artigt tacka nej till att bo hos dem och bodde på ett hotell några mil bort. Jag lyckades kommunicera hjälpligt men min man fick nöja sig med gester och minspel. Det gick bra det också.

Efter den upplevelsen ville jag inte låta allt falla i glömska så jag fortsatte med kvällskurser tillsammans med några ur det gamla gänget. Jag blev god vän med en italienare som jag hjälpte på olika sätt och när han flyttade tillbaka till Italien fortsatte vi hålla kontakten. Hans syster, som bor i London, skrev till mig för att tacka för den hjälp jag gav hennes bror och vi har också fortfarande kontakt. Vi har träffats en gång i London och det var en av den resans höjdpunkter.

Naturligtvis skriver mina italienska vänner och jag på italienska men jag skäms lite för att erkänna att vi pratar engelska när vi träffas. Ska man ha en lite djupare konversation utan massor av pauser så är det tvunget. Men när min kompis hade sin fästmö med sig var jag ändå tvungen att kämpa på med italienska eftersom hon inte kunde någon engelska. Det var både nyttigt och kul. Roligast var det nog de gånger hon tittade frågande på mig och vände sig till sin fästman för hjälp. Det hindrade inte mig. Friskt vågat…tänkte jag och pratade på igen. Nu har vi inte träffats på nästan två år. Min kompis kommer till Sverige för att träffa sina barn men jag har inte orkat med dem så vi avvaktar.

Under lång tid brydde jag mig inte om att hålla igång kunskaperna men rätt som det var kom lusten tillbaka igen. Nu repeterar jag en liten stund varje dag och det har blivit nästan en tvångshandling. En sådan där sak som jag får lite dåligt samvete om jag slarvar med. Jag har nu gjort mina uppgifter där 141 dagar i rad och jag vill inte förlora de poäng jag får när jag fortsätter den trenden. Kanske har jag en liten släng av OCD (tvångssyndrom), vem vet. Det känns i alla fall bra att jag inte bara slänger bort det jag har lärt mig. Någon gång kommer jag nog till Italien igen och då är det kul att kunna en del. En bloggvän, som inte syns så mycket här längre men som uppgraderats till ”riktig” vän när vi hamnade i grannkommuner, säger att vi ska åka till Italien tillsammans när jag är återhämtad och jag hoppas att det blir så.

Var tredje månad åker jag till Motala lasarett för att bli undersökt med ultraljud. På en sträcka, alldeles innan jag svänger av in till staden, finns det kameror och skyltar om att det tas ut en vägtrafikavgift. Hittills har jag alltid fått punga ut med tio kronor per tillfälle men av någon anledning fick jag den här gången en faktura på halva beloppet.

Jag vet inte om jag ska tycka att det är skrattretande eller beklämmande. Transportstyrelsen skickar en faktura på fem kronor! Hur stor är administrationskostnaden inkl papper och kuvert för att skicka denna faktura? Förmodligen högre än fem kronor i alla fall. Men kanske räknar de med att ändå tjäna en del på att folk glömmer att betala eller betalar några dagar för sent. Med en förseningsavgift på 300 kr täcks nog omkostnaderna gott och väl.

Jag har också bidragit med en sådan förseningsavgift en gång och jag är nästan helt säker på att jag aldrig fick den första fakturan. Är det något jag är noga med så är det viktiga papper och dit räknas fakturor. Det hör till mitt duktiga-flicka-syndrom att se till att sköta sådant. Visst är det lätt att skylla på post nord och det är precis det jag gör. Jag slarvar helt enkelt inte bort fakturor. Men jag försökte inte ens slippa ifrån avgiften. Inga andra aktörer än statliga företag kan ta ut sådana ockerräntor eller höga avgifter och det är ingen mening att försöka få rätt mot dem.

Se där, nu kom surtanten fram igen. Fast egentligen är jag inte sur för att jag måste betala fem kronor. Jag är bara förundrad och kan tycka att det är lite lustigt. Däremot kändes det lite bittert att behöva betala 300 kr i förseningsavgift. Men jag får väl tänka på hur mycket jag kostar staten i vårdkostnader och då är det ganska lätt att slå bort det hela som en bagatell.

Ampelfacklans första blomma har slagit ut.

Det är definitivt inte lätt. Tålamod krävs och det kan bli en lång väntan innan motivet behagar hålla sig någorlunda stilla. I bland besitter jag både tålamod och envishet och i dag var det ett sådant tillfälle. Tack vare det fick jag till sist till några skapliga bilder från trädgården.

Syrenerna är snart helt utslagna. Från min balkong kommer jag då att kunna se ut över både våra egna och ett antal kommunalt skötta exemplar i många olika färger.

Ett av våra äppelträd. Snart börjar min vånda över all frukt som jag inte hinner och orkar ta hand om.

Gullvivan har varit med flera gånger men den är så fin så den får hänga med även denna gång.

Rabarbern växer verkligen som ogräs. Jag har kvar rabarberpaj sedan förra sommaren i frysen. Jag ska gå igenom alla mina recept och se vad jag ska hitta på i år. En del av den ska nog gå åt. Någon slags dryck blir det förmodligen. Kakor och pajer är också ett måste.

Liljekonvaljerna i trädgården är tidigare än de som växer i det vilda. Jag tror inte att någon mänsklig hand har planterat dem runt omkring vår rabarber utan det är nog moder natur som har skött det på egen hand.

Jag har alltid älskat Lupiner. Helst ska det vara ett hav av olika färger. Hos oss växer det mest blå lupiner men någon enstaka rosa finns det också.

En buske som jag inte vet namnet på (kanske får jag lite hjälp).

Detta är vad som händer i trädgården just nu. Som vanligt blir det mest närbilder. Det är ju så himla kul att kunna se detaljerna.

Nu ska jag ta med ogräskorgen och en liten spade och köra förra årets mest otacksamma uppgift i repris. Vår långa grusinfart har redan börjat växa igen och det är dags att börja ägna en kvart om dagen åt ogräsrensning där. Tråkigt men ett måste. Där vi bodde förut gjorde det inget om ogräset kom. Gräsmattan blev större för vart år och det fanns inga grannar med perfekt skötta trädgårdar runt omkring oss. Men jag får väl se det som en nyttig upplevelse. Lite ansträngning och frisk luft i kombination 🙂

I dag borde jag fira. Jag borde bjuda syrran på en god drink och göra det lite extra festligt med en cigarett till den. Men jag har inte tagit ett bloss på nästan två år och det är nästan lika länge sedan jag drack något alkoholhaltigt så det får bli en kopp kaffe och kanske en kaka. Läkarna har sådan koll på mig och de kan se precis allt på diverse prover. Jag har alltid varit en ”duktig flicka” och vill inte bryta den vanan nu (om det inte gäller något jag tycker är helt uppåt väggarna. Då blir jag obstinat). Det är faktiskt inga problem att avstå. Alkohol har jag aldrig längtat efter och jag inser att det inte är bra att röka och speciellt inte nu. Men en skön sommardag då allt känns bra, då skulle det smaka ganska gott.

Vad är det då som är så bra? Det började i morse med att jag vann 30:- på en lott. Lika mycket som lotten kostade så det blev plus minus noll. Det var ändå kul.

Lite senare på förmiddagen kom min syster och var alldeles uppspelt. Hon hade varit nere i källaren och hittat vår superråtta bakom en dörr. Han var väldigt död och såg så fridfull och riktigt söt ut. Äntligen, efter så lång tid, blev han till sist överlistad. Men det är klart. Med både vanligt råttgift och ett ännu starkare skumgift i magen vore det konstigt om han hade klarat sig. När vi dessutom täckte för golvbrunnar så att han inte kunde hitta något vatten, var det kört. Men han har gäckat oss länge. Vilken plåtmage han måste ha haft. Nu ligger han och resterna av giftet i en sopsäck och väntar på att bli hämtade av saneringsfirman. Speciellt skumgiftet är alldeles för farligt för att vi ska få slänga råttan i soporna. Naturligtvis var batteriet i kameran slut så det fick bli en dålig mobilbild. Ville inte vänta på att få ut den ur källaren.

Det tredje fina med den här dagen är vädret. Temperaturen har legat lite under tjugo grader, solen har skinit, vinden har fläktat skönt och det har varit helt gudomligt skönt att ligga i bikini och sola. Jag blev knappt svettig. Åh, så jag njöt. Men inte mer än några timmar för sedan tröttnar jag. Men jag mår så himla gott när jag kan vara i solen. Värmen lindrar värken och om det inte vore för min stora lever, som gör det svårt att ligga på mage, skulle alla medicinska problem vara väldigt små den stund jag njuter i solen.

Håll med om att det här var en bra dag. Inget stora händelser men ändå tillräckligt för att vilja fira 🙂

En bild till vill jag visa. Jag glömde ta med den i går så den är inte alldeles färsk. Jag går förbi den här dörren nästan varenda dag och undrar vad som finns bakom. Kan det vara ett militärt utrymme av något slag? Dörren verkar i alla fall inte ha öppnats på väldigt länge och skogen håller på att ta över. Jag blir nyfiken och vill gärna titta in där. Förmodligen, ja ganska säkert, är dörren låst så det är nog lika bra att jag aldrig har vågat mig fram för att känna om den går att öppna. Jag har sett för många läskiga filmer för att göra något sådant

.

Jag och solen strålade i kapp under dagens morgonpromenad. En helt fantastisk morgon med en helt annan luft än dagarna innan. Förmodligen var det den svaga vinden som jagade bort fukten. Kameran fick hänga med och lite tur hade jag den här gången. Två fåglar, en hackspett och en koltrasthona poserade ganska snällt. Problemet fanns hos mig. Jag hade inte teleobjektivet med mig och dessutom bara en hand ledig (två hundkoppel i andra handen). Då blir händer, som aldrig är helt darrningsfria, lite extra darriga och bildkvalitén blir därefter. Men jag hade ännu mer tur och träffade på några lite mer stillsamma djur som jag kunde komma närmare.

Varje dag händer det något i skogen och det finns alltid nya upptäckter att göra. Jag hade fotoögonen öppna och beredda. Ungefär som när man tar med sig svampögonen under hösten.

En gammal bekant från förra våren får vara med i år igen. Jag går ofta förbi och blir fortfarande helt fascinerad av naturens små underligheter. Jag funderade då på om dessa växter lever i ett kärleksförhållande eller om slingerväxten, som jag tror mig minnas är en vildkaprifol, parasiterar på det lilla trädet. Jag vet fortfarande inte om valkarna på trädet betyder att de har växt ihop eller om slingerväxten har strypt stammen och på så sätt svarvat till den. Hur det än förhåller sig så fortsätter de att leva tillsammans och ser ut att ha det ganska bra.

Tyvärr måste jag medge att mandelkuren mot halsbränna inte fungerade så bra som jag trodde. Vid lindrig halsbränna hjälpte mandlarna men jag märkte senare att när det blev en kraftigare attack så behövdes hjälp av annan medicin. Men då behövde jag bara ta en tuggtablett så lite nytta gjorde mandlarna.

Som en liten bonus ska ni få ta del av det vackraste språk vi har i Sverige 😉 Detta är ett inlägg som vi jämtar gillar och skrattar åt på facebook. Det cirkulerar lite då och då men den här gången delar jag det med er i stället för med mina fb-vänner (några finns på båda platserna så då kanske det blir en repris).