Nu är de här igen, de där dagarna som känns så svåra. Det var länge sedan jag skrev något om sorgen efter min man och jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt i år. Det senaste året har tyngden känts lite lättare och livslusten har kommit tillbaka. Därför trodde jag att de här tre dagarna skulle passera utan alltför tunga tankar. Men man kan inte bestämma över sina känslor…

I går var det tre år sedan jag såg honom för sista gången innan han åkte till sitt arbete och skulle vara borta i en vecka.

I dag är det tre år sedan poliserna och prästen stod utanför min dörr och min värld rasade.

I morgon fyller jag år och min födelsedag blir aldrig särskilt kul igen. Mina döttrar blev hämtade av yngsta dotterns blivande svärmor (ca 140 mil totalt). De körde hela natten och på min födelsedag var de hos mig. Vi kände alla ett behov av att få se honom, ett slags avsked och vi fick en s k visning, en sista stund med min man och deras pappa. Det är det jag tänker på när jag fyller år. Min son kom någon dag senare men han ville inte se sin pappa på det sättet och därför väntade vi inte.

De här tre dagarna blir nog alltid svåra att gå igenom. Sedan blir det en liten andhämtning och så kommer det datum då min man fyllde år följt av datumet för begravningen.

Min man dog i en arbetsplatsolycka. Den trailer han körde gled ner i ett dike och på trailern stod en 30 ton tung skogsmaskin. Hela ekipaget lutade och ingen kunde förstå varför min man, som var en väldigt erfaren skogsmaskinförare, befann sig på fel sida när säkerhetskedjorna lossnade och skogsmaskinen välte och föll över honom. Han var helt ensam på platsen, långt ute i skogen. När hans arbetskamrater inte fick kontakt med honom åkte en av dem dit och upptäckte det hemska som hade hänt.

I mina tankar ser jag allt framför mig och jag mår fruktansvärt dåligt av vetskapen om att han dog ensam. Jag skulle ha velat vara där, legat tätt intill och värmt honom. I stället fick jag veta vad som hänt först efter att media rapporterat om det, utan namn tack och lov och utan att jag hörde eller såg något och hann bli orolig. Poliserna sa att det måste ha gått väldigt fort och att min man inte hade hunnit lida. Jag valde att tro dem. Något annat hade varit alltför hemskt att tänka på. Jag har sett några bilder från olycksplatsen och min man ser väldigt fridfull ut där han hamnade, i förarhytten. Det var svårt att titta på bilderna men mina barn ville se för att förstå och då tittade jag också. Det är jag glad för. Annars hade jag nog tänkt mig en helt annan bild. Bilderna har jag kvar men jag tittar aldrig på dem. Jag kan bara inte göra mig av med dem.

Att skriva här är ett sätt för mig att bearbeta och jag sitter här med tårar i ögonen och alla minnen och fantasier blandas. Minnen av mitt livs kärlek som varade i nästan 34 år mixas med fantasier där han kommer hem med sin stora jobbarväska, med allt som behövdes för en veckas tillvaro i bovagnen (de kallade den ”kojan”). Han luktar skog och diesel och innan han kommer fram till mig har Kasper sprungit till honom och överöst honom med kärlek. Det speciella band som Kasper hade med sin husse kan jag aldrig ersätta och det är nog därför min hund är en viktig del av mina fantasier. När det blir min tur säger min man att jag ska vara försiktig för han är smutsig men jag bryr mig inte ett dugg om det. Jag kramar honom hårt, trycker in näsan i hans hals och njuter av att känna hans armar omkring mig.

Precis så var det varenda gång han kom hem. Jag har många gånger tänkt att vårt äktenskap stärktes och att känslorna höll i sig mycket tack vare alla dessa avsked och all längtan. Under vintermånaderna var han inte borta lika långa perioder men det har aldrig varit normala arbetstider. Han var ledig ganska mycket mellan de intensiva arbetsveckorna så vi hade massor av tid att hitta på roliga saker tillsammans. Och det gjorde vi. Vi var olika på många sätt men delade även många intressen. Vi hade roligt tillsammans. Ännu en faktor som betyder mycket i ett förhållande. Åh, så mycket jag saknar honom, hans speciella humor, att han visade att han fortfarande älskade mig och alla hans projekt och utflykter.

Jag försöker inte ens skjuta undan min sorg de här dagarna. Jag sa till min syster att om jag mår bra resten av året så är det helt ok att släppa fram allt nu. Kanske det behövs. Jag vältrar mig inte i självömkan. Jag bara saknar och längtar. Naturligtvis var vårt liv tillsammans inte bara en dans på rosor men vi löste alla problem och vi kämpade oss igenom svårigheter för att vi ville vara tillsammans. Och i mina tankar upprepar jag den fras som alltid återkommer till mig: jag har haft mitt livs kärlek och jag har fått uppleva den under många år. Alla är inte lika lyckligt lottade.