Den rubriken förstår nog alla för så pass mycket av latinska språk känner de flesta igen. Jag kunde inte låta bli att fortsätta lite på italienska efter att nyss ha klarat av dagens utmaningar på ”Duolingo”. Alla kanske inte vet vad duolingo är för något så jag ska raskt förklara att det är en gratis nätsida där man kan lära sig diverse språk. Ni har nog redan förstått att jag lär mig italienska. Eller rättare sagt, jag försöker hålla de kunskaper jag tidigare skaffat mig vid liv. Jag har även besökt ”Babbel” i samma ärende men där kostar det pengar så nu är det duolingo som gäller.

Nackdelen med den sidan, eller kanske det är en fördel, är att jag lär mig italienska från engelska. Jag är fortfarande mer hemma i det engelska språket än i italienskan men de gånger jag skriver fel i uppgifterna så är det lika ofta engelskan som är fel. Ännu oftare är det slarvfel. Fingrarna är lite för snabba och av bara farten trycker lillfingret på ”enter” innan jag har hunnit färdigt. Lite irriterande eftersom det har resulterat i att jag har fått sänkt kunskapsnivå (från 58% flytande italienska till 50%). Jag försöker ta det lite lugnare men ändå är jag där och gör samma dumma misstag om och om igen.

Varför vill jag kunna italienska kanske någon undrar. Jo, det började när min äldsta dotter var 16 år och åkte som utbytesstudent till Sicilien. Hennes italienska föräldrar kunde bara prata italienska och jag ville gärna kunna kommunicera lite med dem. Jag började på en kvällskurs och hade tur. Alla deltagare var där för att lära sig språket och inte bara för det sociala. Vi var väldigt ambitiösa och kämpade på, bad om läxor och lite tävlade vi nog mot varandra också. Jag hade redan innan kursen tjuvstartat lite med att titta i min dotters kurslitteratur och redan efter några kurstillfällen lyckades jag tota ihop ett brev på italienska till familjen i Italien. Då var min dotter redan där.

Brevet var naturligtvis helt uppåt väggarna språkligt sett men mamman förstod, kanske med hjälp av min dotter, och jag fick ett väldigt rart brev tillbaka. Jag bad min lärare på kvällskursen om hjälp med några fraser som jag skulle kunna använda när jag ville ringa min dotter och gissa om jag var stolt när jag lyckades både fråga hur mamman (som svarade) mådde och be att få tala med min dotter.

I maj, året därpå, åkte jag, min man och yngsta dottern till Sicilien för att träffa hela familjen där nere och vi blev så väl mottagna. Vi hade artigt tacka nej till att bo hos dem och bodde på ett hotell några mil bort. Jag lyckades kommunicera hjälpligt men min man fick nöja sig med gester och minspel. Det gick bra det också.

Efter den upplevelsen ville jag inte låta allt falla i glömska så jag fortsatte med kvällskurser tillsammans med några ur det gamla gänget. Jag blev god vän med en italienare som jag hjälpte på olika sätt och när han flyttade tillbaka till Italien fortsatte vi hålla kontakten. Hans syster, som bor i London, skrev till mig för att tacka för den hjälp jag gav hennes bror och vi har också fortfarande kontakt. Vi har träffats en gång i London och det var en av den resans höjdpunkter.

Naturligtvis skriver mina italienska vänner och jag på italienska men jag skäms lite för att erkänna att vi pratar engelska när vi träffas. Ska man ha en lite djupare konversation utan massor av pauser så är det tvunget. Men när min kompis hade sin fästmö med sig var jag ändå tvungen att kämpa på med italienska eftersom hon inte kunde någon engelska. Det var både nyttigt och kul. Roligast var det nog de gånger hon tittade frågande på mig och vände sig till sin fästman för hjälp. Det hindrade inte mig. Friskt vågat…tänkte jag och pratade på igen. Nu har vi inte träffats på nästan två år. Min kompis kommer till Sverige för att träffa sina barn men jag har inte orkat med dem så vi avvaktar.

Under lång tid brydde jag mig inte om att hålla igång kunskaperna men rätt som det var kom lusten tillbaka igen. Nu repeterar jag en liten stund varje dag och det har blivit nästan en tvångshandling. En sådan där sak som jag får lite dåligt samvete om jag slarvar med. Jag har nu gjort mina uppgifter där 141 dagar i rad och jag vill inte förlora de poäng jag får när jag fortsätter den trenden. Kanske har jag en liten släng av OCD (tvångssyndrom), vem vet. Det känns i alla fall bra att jag inte bara slänger bort det jag har lärt mig. Någon gång kommer jag nog till Italien igen och då är det kul att kunna en del. En bloggvän, som inte syns så mycket här längre men som uppgraderats till ”riktig” vän när vi hamnade i grannkommuner, säger att vi ska åka till Italien tillsammans när jag är återhämtad och jag hoppas att det blir så.