Trodde det skulle gå bättre

Nu är de här igen, de där dagarna som känns så svåra. Det var länge sedan jag skrev något om sorgen efter min man och jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt i år. Det senaste året har tyngden känts lite lättare och livslusten har kommit tillbaka. Därför trodde jag att de här tre dagarna skulle passera utan alltför tunga tankar. Men man kan inte bestämma över sina känslor…

I går var det tre år sedan jag såg honom för sista gången innan han åkte till sitt arbete och skulle vara borta i en vecka.

I dag är det tre år sedan poliserna och prästen stod utanför min dörr och min värld rasade.

I morgon fyller jag år och min födelsedag blir aldrig särskilt kul igen. Mina döttrar blev hämtade av yngsta dotterns blivande svärmor (ca 140 mil totalt). De körde hela natten och på min födelsedag var de hos mig. Vi kände alla ett behov av att få se honom, ett slags avsked och vi fick en s k visning, en sista stund med min man och deras pappa. Det är det jag tänker på när jag fyller år. Min son kom någon dag senare men han ville inte se sin pappa på det sättet och därför väntade vi inte.

De här tre dagarna blir nog alltid svåra att gå igenom. Sedan blir det en liten andhämtning och så kommer det datum då min man fyllde år följt av datumet för begravningen.

Min man dog i en arbetsplatsolycka. Den trailer han körde gled ner i ett dike och på trailern stod en 30 ton tung skogsmaskin. Hela ekipaget lutade och ingen kunde förstå varför min man, som var en väldigt erfaren skogsmaskinförare, befann sig på fel sida när säkerhetskedjorna lossnade och skogsmaskinen välte och föll över honom. Han var helt ensam på platsen, långt ute i skogen. När hans arbetskamrater inte fick kontakt med honom åkte en av dem dit och upptäckte det hemska som hade hänt.

I mina tankar ser jag allt framför mig och jag mår fruktansvärt dåligt av vetskapen om att han dog ensam. Jag skulle ha velat vara där, legat tätt intill och värmt honom. I stället fick jag veta vad som hänt först efter att media rapporterat om det, utan namn tack och lov och utan att jag hörde eller såg något och hann bli orolig. Poliserna sa att det måste ha gått väldigt fort och att min man inte hade hunnit lida. Jag valde att tro dem. Något annat hade varit alltför hemskt att tänka på. Jag har sett några bilder från olycksplatsen och min man ser väldigt fridfull ut där han hamnade, i förarhytten. Det var svårt att titta på bilderna men mina barn ville se för att förstå och då tittade jag också. Det är jag glad för. Annars hade jag nog tänkt mig en helt annan bild. Bilderna har jag kvar men jag tittar aldrig på dem. Jag kan bara inte göra mig av med dem.

Att skriva här är ett sätt för mig att bearbeta och jag sitter här med tårar i ögonen och alla minnen och fantasier blandas. Minnen av mitt livs kärlek som varade i nästan 34 år mixas med fantasier där han kommer hem med sin stora jobbarväska, med allt som behövdes för en veckas tillvaro i bovagnen (de kallade den ”kojan”). Han luktar skog och diesel och innan han kommer fram till mig har Kasper sprungit till honom och överöst honom med kärlek. Det speciella band som Kasper hade med sin husse kan jag aldrig ersätta och det är nog därför min hund är en viktig del av mina fantasier. När det blir min tur säger min man att jag ska vara försiktig för han är smutsig men jag bryr mig inte ett dugg om det. Jag kramar honom hårt, trycker in näsan i hans hals och njuter av att känna hans armar omkring mig.

Precis så var det varenda gång han kom hem. Jag har många gånger tänkt att vårt äktenskap stärktes och att känslorna höll i sig mycket tack vare alla dessa avsked och all längtan. Under vintermånaderna var han inte borta lika långa perioder men det har aldrig varit normala arbetstider. Han var ledig ganska mycket mellan de intensiva arbetsveckorna så vi hade massor av tid att hitta på roliga saker tillsammans. Och det gjorde vi. Vi var olika på många sätt men delade även många intressen. Vi hade roligt tillsammans. Ännu en faktor som betyder mycket i ett förhållande. Åh, så mycket jag saknar honom, hans speciella humor, att han visade att han fortfarande älskade mig och alla hans projekt och utflykter.

Jag försöker inte ens skjuta undan min sorg de här dagarna. Jag sa till min syster att om jag mår bra resten av året så är det helt ok att släppa fram allt nu. Kanske det behövs. Jag vältrar mig inte i självömkan. Jag bara saknar och längtar. Naturligtvis var vårt liv tillsammans inte bara en dans på rosor men vi löste alla problem och vi kämpade oss igenom svårigheter för att vi ville vara tillsammans. Och i mina tankar upprepar jag den fras som alltid återkommer till mig: jag har haft mitt livs kärlek och jag har fått uppleva den under många år. Alla är inte lika lyckligt lottade.

 

 

 

Ärenden i stan

Jag hade en inbokad läkartid i dag på förmiddagen. Ett, enligt mig, helt onödigt möte men jag har redan lyckats få dem att gå med på att tumma på rutinerna och klara av de flesta mötena per telefon. Min kontaktsköterska tyckte att jag borde träffa läkaren innan sommaren och eftersom det var ett halvår sedan sist så sa jag ok. Lite tillmötesgående måste man ju vara.

Kanske var det ändå ganska bra att träffas för jag fick receptbelagd medicin mot min halsbränna. Läkaren tyckte inte att jag skulle behöva hålla på med receptfria tuggtabletter och i hans röst hördes lite förakt för dessa tabletter. I stället fick jag mer långtidsverkande och förebyggande kapslar. Jag tyckte att tuggtabletterna funkade men måste hålla med om att de inte hjälpte så lång stund. Sköterskan såg mig i väntrummet och passade på att ta mitt blodtryck. Det var högre än jag har haft förut, 158/90, men det kan vara en enstaka hög mätning. Inget jag oroar mig för.

Eftersom jag var i Linköping passade jag på att åka till ”plantagen” för att köpa några sommarblommor till diverse krukor. Förutom dessa fick jag även med två ampelblandningar. De hänger nu på min balkong men resten får vänta tills regnet har slutat falla.

CSC_0054

Rabarbermums

Det går så snabbt. Alldeles nyss var det bara några små blad på väldigt korta stjälkar och nu är rabarbern stor och måste skördas. I går plockade jag in drygt tre kilo rabarberstjälkar och började tillverka ät- och drickbara godsaker. Jag har ett recept på rabarbersaft, som jag fick av min mamma för många år sedan. Den saften blir väldigt god och jag har gjort den många gånger. Nu ville jag prova något annat så jag följde ett annat recept och den här gången blev det lemonad. Jag vet faktiskt inte vad skillnaden är men kanske är det så att lemonad är drickfärdig medan saft ska blandas ut med vatten. I så fall har jag gjort lemonadsaft för jag lät den bli ganska stark så att jag sedan kan späda den efter hur jag känner vid just det tillfälle jag, eller någon annan, ska dricka den. En varm dag då mycket vätska behövs vill jag nog ha den väldigt mycket utspädd t ex.

Min skörd räckte även till en stor långpanna med rabarberkakor och tre rabarberpajer. Tyvärr glömde jag att jag hade pajerna i ugnen så det var först när jag kände lukten av dem som jag kom på att de nog var färdiga för länge sedan. Det var ingen större fara. Visst var de lite väl mycket gräddade men fullt ätbara.

Jag har sett ut några andra oprövade recept som jag ska använda nästa gång energin kommer till mig. Bl a vill jag göra rabarbermarmelad och sherbet (sorbet med mjölk) eller rabarberglass. Det finns så många rabarberrecept och ändå har jag nästan alltid hållit mig till just de tre varianter jag nu har gjort. Nu ska det bli lite nytänk i produktionen.

215

En liten del av lemonad och kakproduktionen.

DSC_0162

Även den här morgonen gick jag och Kasper lite tidigare än vanligt. Strax efter klockan sex i morse lufsade vi iväg till skogen. Stadspromenaden i förrgår var mysig och annorlunda men skogen ger en helt annan känsla av lugn och frid. Kameran följde med. Det är underligt hur mycket mer man ser när man letar efter motiv. Små, små ogräs visar sig ha otroligt vackra blommor som man aldrig lägger märke till om man inte kryper långt ner i växtligheten. Tänk så mycket vackert det finns men som vi missar. Mitt nyvaknade fotointresse visar mig en helt ny dimension 🙂

Ett litet kollage över sådant som inte hör hemma i naturen men som ofta finns där i alla fall.

Vita blommor finns det ett överflöd av. Från blommande rönn till små ogräs som knappt syns.

De här gula skönheterna var så små att jag nästan missade dem. Jag är helt fascinerad av vad jag hittade.

206

De här ogräsen var inte riktigt lika små men jag kunde inte se att de är så detaljrika utan kameran. Ett litet kryp fanns det minsann där också. Surprise 🙂

207

209

Här var det lite skuggigt och blixten gick av med automatik. Ganska effektfullt med mörk bakgrund.

211201200

Inte så vacker växt. Faktiskt ganska vissen. Men den väcker ändå en del tankar.

202

När vi kom hem satte jag mig ner på huk för att fota en av alla tusenskönor i gräsmattan. Genast kom Kasper och la sig mitt framför kameran och tittade på mig med en blick som tydligt sa att han är ett mycket finare motiv. Naturligtvis höll jag med honom så det blev en bild på min vackraste Kasperblomma i stället.

194

 

Kryp

Det finns olika slags kryp. De som fredligt sitter i blommor och…ja, vaddå. Vad gör de egentligen där? Det finns även äckliga kryp som, enligt min mening, helt saknar existensberättigande. Ett sådant är fästingen. Äckligare djur finns inte och det kan dessutom vara dödligt. Vår råtta, som bodde i källaren, var en riktig sötnos i jämförelse med fästingar. Om ni tycker som jag så är det på plats med en varning. Äckelfästing på bild längre ner. En blodfylld liten rackare som hade kalasat färdigt på min hund och var på väg att krypa ut ur honom när jag hittade den. Efter fotografering spolade jag ner den i toan samtidigt som jag skrattade elakt (åtminstone inombords). Det är det enda djur jag skadeglatt kan döda.

Kasper har blivit behandlad mot fästingar. Jag har droppat antifästingmedel i nacken på honom och det hjälper faktiskt ganska bra. Men inte helt. Jag kan inte låta bli att ännu en gång uttrycka min kärlek till min förra hemvist. Visst har jag sett någon enstaka fästing där något år men totalt sett plockade jag bort fyra fästingar på Rex (min golden som tyvärr inte finns längre) och jag kan inte minnas att jag har sett en enda fästing på Kasper när vi bodde där. Jag började utveckla min fästingfobi när jag flyttade från Strängnäs till Jämtland. Vetskapen om att där var det lugnt och fästingfritt fick mig att sjåpigt undvika allt högt gräs och bara gå på breda stigar när jag besökte sydligare breddgrader. Nu är jag inte  lika larvig längre men äckelkänslorna försvinner inte.

Ett tredje slags kryp är de tvåbenta vandaler som fylls av förstörelselusta och inte kan hålla fingrarna i styr. Det klottras överallt och i det fall jag har sett nu har även en skylt stulits någonstans ifrån och, troligtvis bara för att det kändes kul, ställts vid en liten byggnad en bit från vattentornet. Jag vet inte om det är något slags pumphus eller vad det kan vara men någon uppgift fyller detta hus. Det var förmodligen hejdlöst roligt att ställa dit denna skylt. Min åsikt om detta har troligtvis redan lyst igenom i texten så jag behöver inte skriva något mer om det.

CSC_0041CSC_0040

Det finns även vackra blommor att fota och skriva om och det är bra mycket roligare. Nu har jag hittat de första smörblommorna och de är helt krypfria. Jag börjar med dem 🙂

CSC_0035CSC_0036CSC_0042CSC_0049

 

 

 

 

Stadsnatur

Min syster har åkt till Oslo den här långhelgen för att hälsa på sin dotter. Med sig har hon naturligtvis sin bästa kompis Nalle, som innan resan har genomgått nödvändig avmaskning under uppsikt av veterinär. Pass har han sedan tidigare så det var bara veterinärbesöket som behövde göras.

När jag bara har min egen hund, Kasper, att gå ut med tänkte jag i morse att det var ett bra tillfälle att gå ner mot centrum och se om det fanns något att fota. Det fanns det. Jag skulle gärna gå den rundan lite oftare men den är lite för lång för mig i nuläget. Kasper flämtade också rejält och både han och jag behövde några vilopauser. Vi satte oss i skuggan några gånger och klarade på så sätt av den lite längre promenaden. För Kaspers skull gick vi redan kvart över sex i morse för att undvika värmen men trots att vi höll oss mycket i skuggan hängde tungan långt utanför munnen på honom. Men det fanns massor av nya lukter att upptäcka så jag tror att han var ganska nöjd ändå. Fåglar bryr han sig inte om, inte minsta jaktinstinkt där.

159

165

173

172

188

189

Jag och min syster är väldigt överens om att den här staden inte är ”hemma” för någon av oss. Vi har inga känslor för den men jag kan ändå tycka att den har sina pärlor. Att vi hamnade här beror enbart på att vi hittade ett tvåfamiljshus som uppfyllde de krav vi hade. Vi trivs, både med vårt hus och med att bo tillsammans, men någon gång i framtiden kommer vi förmodligen att följa vår längtan, eller rättare sagt våra längtor, och då hamnar troligtvis min syster på västkusten och jag flyttar hem till Jämtland. Tiden får väl utvisa hur det blir men så går funderingarna nu. Men det ligger en bra bit in i framtiden.

Som den språknörd jag är har jag naturligtvis kollat upp ”längtan” i plural 😉